Var får man hjälp för ätstörningar.

[Blyger]

I söndags kväll fick jag en attack och började hetsäta.

Halvt OT men du frågade hur andra gjorde tudigare. Jag har vid behovs-ångestdämpande medicin, när skiten börjar smyga sig på. Kanske kan hjälpa? Man tar en tablett när man behöver och de verkar rätt snabbt.

 

[stjarnhimmel]

Här i stan är föreningen vilande men jag fick bra kontakt med psykologen vid op-utredningen så jag får kontakta henne om jag känner att det går överstyr igen.

Så trist
Op-utredningen? Ska du opereras?

 

[Ninnurur]

Så trist
Op-utredningen? Ska du opereras?

Utreds för överviktsop ja. Min grundångest är min storlek och jag vet vid tidigare viktminskningsförsök att hetsätningen minska när jag minskar så det känns som rätt väg till slut.

 

[stjarnhimmel]

Utreds för överviktsop ja. Min grundångest är min storlek och jag vet vid tidigare viktminskningsförsök att hetsätningen minska när jag minskar så det känns som rätt väg till slut.

Skönt att du har hittat din väg.
Jag har vänner som har opererat sig och tycker att det är de bästa som de har gjort. Även om de samtidigt fick ta tag i anledningen till att blev överviktiga.

 

[Ninnurur]

Skönt att du har hittat din väg.
Jag har vänner som har opererat sig och tycker att det är de bästa som de har gjort. Även om de samtidigt fick ta tag i anledningen till att blev överviktiga.

Jag har ingen anledning, är född stor och har aldrig varit normalviktig.

 

[stjarnhimmel]

Jag har ingen anledning, är född stor och har aldrig varit normalviktig.

Ok. Hoppas det blir bra med operationen.

 

[stjarnhimmel]

Fick ett anfall i eftermiddags. Fick efter det otroligt ont i magen och en så obehaglig känsla i kroppen, la mig och vilade, somnade nog men sov dåligt och orkade inte göra något mer efter det. Känns som att min kropp har svårare och svårare att hantera hetsätningarna. Eller så är det att jag känner efter mer nu och lyssnar mer på kroppen. Då och då får jag en känsla av att "ja, jag är sjuk." ( Även om jag sen emellan det inte vill kännas vid det, tror det är för sorgligt och läskigt.) I eftermiddags kändes det i alla fall så. Kändes som jag sitter fast. Och som att jag inte fattar att jag inte har rasat ihop ordentligt mer. Ibland fattar jag inte hur jag fixar att jobba heltid och annat samtidigt. Ikväll orkade jag inte göra det jag hade tänkt- men det var mest städning och tråkiga saker. Så det är ju ingen fara. Men hade tänkt ta en promenad också för att få lite energi. Ska nog gå ut på altanen i alla fall och ta lite luft.

Känner mig lite gråtmild och skör idag. Men tror att det också beror på att jag imorse gick och tog blodprov. Ett sådant som man betalar för själv och sen får man svar på flera olika test. Jag tog ett test för ett år sedan och ville kolla igen. Har fått en del svar redan och av de svaren är alla inom referensintervallet. Jag är mest intresserade av svar kring blodsocker, kolesterol och sånt. Är rädd för diabetes etc. Känns som jag borde säga tack till kroppen som kämpar på och som inte blivit sjuk. Visst jag har ju min IBS och fibro men jag har inte fått några av "välfärdssjukdomarna" eller vad det kallas.
Jäklar vad min kropp måste ha kämpat på trots all skit jag ger dig. Tack kroppen- du måste vara världens starkaste.
Får lust att gråta lite.

 

[monster1]

Fick ett anfall i eftermiddags. Fick efter det otroligt ont i magen och en så obehaglig känsla i kroppen, la mig och vilade, somnade nog men sov dåligt och orkade inte göra något mer efter det. Känns som att min kropp har svårare och svårare att hantera hetsätningarna. Eller så är det att jag känner efter mer nu och lyssnar mer på kroppen. Då och då får jag en känsla av att "ja, jag är sjuk." ( Även om jag sen emellan det inte vill kännas vid det, tror det är för sorgligt och läskigt.) I eftermiddags kändes det i alla fall så. Kändes som jag sitter fast. Och som att jag inte fattar att jag inte har rasat ihop ordentligt mer. Ibland fattar jag inte hur jag fixar att jobba heltid och annat samtidigt. Ikväll orkade jag inte göra det jag hade tänkt- men det var mest städning och tråkiga saker. Så det är ju ingen fara. Men hade tänkt ta en promenad också för att få lite energi. Ska nog gå ut på altanen i alla fall och ta lite luft.

Känner mig lite gråtmild och skör idag. Men tror att det också beror på att jag imorse gick och tog blodprov. Ett sådant som man betalar för själv och sen får man svar på flera olika test. Jag tog ett test för ett år sedan och ville kolla igen. Har fått en del svar redan och av de svaren är alla inom referensintervallet. Jag är mest intresserade av svar kring blodsocker, kolesterol och sånt. Är rädd för diabetes etc. Känns som jag borde säga tack till kroppen som kämpar på och som inte blivit sjuk. Visst jag har ju min IBS och fibro men jag har inte fått några av "välfärdssjukdomarna" eller vad det kallas.
Jäklar vad min kropp måste ha kämpat på trots all skit jag ger dig. Tack kroppen- du måste vara världens starkaste.
Får lust att gråta lite.

Det är jobbigt när man börjar röra om i sitt känsloliv det är en del av processen. Jag tänker att det är lite ett steg på vägen det här reflekterandet du gör över situationen, att du SER sjukdomen. Det är nog bra att ta dig ut lite om du kan !

 

[mandalaki]

Du kämpar bra, @stjarnhimmel Du har börjat rota i det här, inte konstigt att det känns.

 

[stjarnhimmel]

Du kämpar bra, @stjarnhimmel Du har börjat rota i det här, inte konstigt att det känns.

Tack

 

[stjarnhimmel]

Jag vill bara säga att jag skriver inte i tråden för att folk ska tycka synd om mig, medlidande eller nåt sånt. Jag gör det för att det hjälper mig och jag mår bättre av att sortera tankarna. Har ingen jag direkt pratar med om sånt eller i alla fall inte hela tiden. Har berättat för vissa vänner men mest är jag själv. Tycker dock ändå att det är lättare att skriva än att prata. Är inte så bra på att prata.
Sen är jag jättetacksam för all pepp härifrån. Det har gett mig väldigt mycket.

 

[Hyacinth]

Jag har läst hela tråden och berörts och jag hoppas att jag inte tar upp något som redan tagits upp men jag funderar lite på i vilken ålder det började för er, att det problematiska förhållandet till mat startade?

Jag var bara ett barn när mitt började, min moster och morbror brukade skämta och kalla mig och min bror för skogshuggare för att vi åt så mycket tyckte dom, dom jämförde oss med våra kusiner som knappt åt alls men jag skämdes och det satte sig i huvudet.

Min moster tvingade upp mig på en våg inför hela släkten när jag var ungefär 12-13 år och jämförde min vikt och fettprocent med min kusins och konstaterade att jag hade mycket mer fett på kroppen, högt inför alla.

Jag var ganska så smal innan skolan började, man kan se tydligt på bilder från innan skolan och sen från första klass att det var då något hände, att jag började gå upp i vikt. Antagligen för att jag inte klarade av dom förhållandena pga min funktionsnedsättning .

Jag skämdes för min vikt, alltid, kände mig klumpig, kunde inte klä mig efter modet som just då var magtröjor och string och tajta byxor. Och jag blev utsatt för mobbing av både främmande barn och skol"kamrater" och vuxna. Vet när frisören skulle vara "snäll" och sa till mig utan att jag frågat att jag var tjock nu men att valpfettet skulle försvinna med tiden...

Jag har i princip alltid ont i mina knäna, framförallt det högra, när jag var utanför läkarens undersökningsrum i lågstadiet så hörde jag läkaren säga till mina föräldrar att det kanske berodde på min vikt, och då var jag på riktigt inte enorm men det där att skylla allt på vikten redan på ett barn känns lite fel, allt beror liksom inte på vikten. Sen fick jag komma till en specialist som jobbat med proffsidrottare och det var ju tvärtom, mina problem berodde på att jag tränade väldigt mycket vilket tydligen inte föreföll den första läkaren att ens kolla upp innan han nämnde min vikt, han tyckte väl det var uppenbart.

Jag skämdes massor, alla mina kompisar utom en var väldigt smala, därför blev jag den näst tjockaste i klassen, en titel inget barn vill ha. När vi skulle ha filmkväll så ville jag inte vara den som åt mest, jag utvecklade därför ett system där jag bara fick ta en godis när någon av dom smala gjorde det för att inte verka glupsk.

Min vikt gick lite upp och ner under åren, ibland helt normal ibland lite över. Det jag märkte när jag fick anorexin innan det blev synligt att jag var sjuk (gick ner 35 kg ungefär så i början såg det ju bara ut som en hälsosam viktnedgång) men jag tränade timme efter timme varje dag och mådde piss då också, även om jag blev väldigt nöjd och euforisk av att gå ner i vikt. Det intressanta var hur så många som ändrade sitt agerande mot mig. Jag fick beröm, folk sa att jag var duktig och att dom borde ta efter mig, killar i klassen i gymnasiet som aldrig kramat mig men alla andra tjejer i klassen började plötsligt krama även mig.

Jag var 12 när jag fick bulimi, men jag tyckte jag var tjock långt innan. Dels hade jag en viktfixerad kusin, dels har jag en (fortfarande, vid närmare 75) ätstörd mormor och min ömma moder och hennes syskon har också komplicerade förhållanden till mat och kroppar. Jag är uppväxt omgiven och konstant bantande kvinnor.

 

[Hyacinth]

Jag vill bara säga att jag skriver inte i tråden för att folk ska tycka synd om mig, medlidande eller nåt sånt. Jag gör det för att det hjälper mig och jag mår bättre av att sortera tankarna. Har ingen jag direkt pratar med om sånt eller i alla fall inte hela tiden. Har berättat för vissa vänner men mest är jag själv. Tycker dock ändå att det är lättare att skriva än att prata. Är inte så bra på att prata.
Sen är jag jättetacksam för all pepp härifrån. Det har gett mig väldigt mycket.

Det är väl kanon. Jag upplever att det är väldigt bra att prata om sånt här. Jag känner mig ibland som en reklampelare/infopanel om ätstörningar, depressioner och allmänt döden-relaterade frågor.
Det hjälper dig, och andra
Du är svinduktig som börjat hantera det!

 

[Cattis_E]

@stjarnhimmel Tror inte någon i tråden tror att du vill ha medlidande utan vi ser hur du kämpar.
Och om vi kan reducera den psykiska smärtan med en enda tusendel så gör vi det gladeligen

 

[stjarnhimmel]

Det är väl kanon. Jag upplever att det är väldigt bra att prata om sånt här. Jag känner mig ibland som en reklampelare/infopanel om ätstörningar, depressioner och allmänt döden-relaterade frågor.
Det hjälper dig, och andra
Du är svinduktig som börjat hantera det!

@stjarnhimmel Tror inte någon i tråden tror att du vill ha medlidande utan vi ser hur du kämpar.
Och om vi kan reducera den psykiska smärtan med en enda tusendel så gör vi det gladeligen

Tack snälla !

 

[Qelina]

Hur känns det nu, har du börjat ta till dig att det är en ätstörning du har? Och kom ihåg, det är en sjukdom och har inget att göra med hur svag man är, det är lätt att man känner att man liksom är sämre än andra som klarar att gå emot eller hejda sig eller klara det andra klara oavsett gör oavsett ätstörning. Men att det alls inte har minsta lilla med det att göra.

Jag klankar ofta ner på mig själv och känner mig misslyckad och skäms. Dom i vården får berätta för mig att det inte är mitt fel utan att det är en sjukdom. Jag brukar be dom om ursäkt för att jag är en så värdelös patient och förstör allt och bara gör fel när jag inte klarar att göra allt som dom säger.

 

[stjarnhimmel]

Hur känns det nu, har du börjat ta till dig att det är en ätstörning du har? Och kom ihåg, det är en sjukdom och har inget att göra med hur svag man är, det är lätt att man känner att man liksom är sämre än andra som klarar att gå emot eller hejda sig eller klara det andra klara oavsett gör oavsett ätstörning. Men att det alls inte har minsta lilla med det att göra.

Jag klankar ofta ner på mig själv och känner mig misslyckad och skäms. Dom i vården får berätta för mig att det inte är mitt fel utan att det är en sjukdom. Jag brukar be dom om ursäkt för att jag är en så värdelös patient och förstör allt och bara gör fel när jag inte klarar att göra allt som dom säger.

Nä jag har svårt att säga att jag har ätstörningar eller sjukdom men det är en lång process tänker jag. Ibland kan jag få vissa stunder då jag tänker att "jag är verkligen sjuk" så ibland slår det till. Vissa stunder tänker jag att jag snart kommer att dö av det.

 

[stjarnhimmel]

Tänkte ge ett boktips. Har precis lyssnat på
Linda-marie Nilssons bok " Så lärde jag mig att älska min kropp"
Den handlar om ätstörningar, mobbning, om hur det är att vara tjock som barn, ideal, näthat etc.

 

[Modest]

@stjarnhimmel Jag är imponerad över hur du skriver i den här tråden och blir gråtmild jag också. Kämpa på

Vill också säga att den här tråden (och tidigare trådar med liknande tema) verkligen har ökat min förståelse och förändrat hur jag bemöter överviktiga i mitt yrke. Tack för det.

 

[stjarnhimmel]

@stjarnhimmel Jag är imponerad över hur du skriver i den här tråden och blir gråtmild jag också. Kämpa på

Vill också säga att den här tråden (och tidigare trådar med liknande tema) verkligen har ökat min förståelse och förändrat hur jag bemöter överviktiga i mitt yrke. Tack för det.

Åh! Vad glad jag blir!
Tack snälla.