Fast de allra flesta ÄR inte svårfixade. Dessa skador läker generellt oerhört snabbt och väl. Muskelskador upptäcks vid undersökningen direkt efteråt. De flesta sys av en barnmorska i förlossningsrummet, ett fåtal sys av läkare och ytterligare färre under operation. Grad 2 behöver inte innebära att en muskel är helt av, det räcker med en rispa för att det ska klassas som det. Du sprider felaktigheter. Varför påstår du att en femtedel av kvinnor får svåra problem? Källa?
Förlossningsskador KOMMER att fortsätta hända. Men märk väl att även en grad 1 räknas som ”förlossningsskada”, trots att det snarast kan jämföras med ett skrubbsår. Men man hanterar allt nu. Nollvision vore fantastiskt och det är därför alla födande undersöks efter förlossningen. Av TVÅ barnmorskor, eller en barnmorska och en läkare. Dessa skador upptäcks idag, sys och dokumenteras och följs upp. De allra allra flesta (grad 0-1) läker inom en vecka utan minsta men efteråt! Vissa grad 2 kan ta längre tid men det behöver inte innebära svåra problem för det. Att du påstår annat utan källa, ja det kommer inte stå oemotsagt.
Sök vård om du har problem efter din förlossning, det är inte för sent att åtgärda.
Har funderat på om det är lämpligt att skriva det här och om jag orkar, men nu gör jag det ändå. Jag tycker att det läggs så himla mycket fokus på den där graderingen. Och det känns så trubbigt? Det handlar mest om sfinktern? Grad 2 här, permanenta skador, lång återhämtning. Jag kan ju förstås vara undantaget som bekräftar regeln, det har jag inte kompetens att uttala mig om.
Min första förlossning blev ett urakut kejsarsnitt. Min andra blev revansch - vaginal förlossning vilket jag önskat. Fick en grad 2-bristning och en vaginalruptur. Körd till op för att sys ihop, födde ungen utan smärtlindring (hann ej), men efteråt fick jag den där sprutan i ryggen ändå (ja det var förstås bra efter omständigheterna).
Jag brast mycket, men snett bakåt, dvs det missade sfinktern. Större delen av bristningen påverkar inte huden utan det brast under. Det klassas som grad 2, sfinktern var hel, men levatorn är av. Irreparabel, permanenta skador. För mig är det svårt att förstå att den skada jag har klassificeras som ”mindre”.
Jag hade dessutom så ont att jag inte kunde stå upp mer än ett par minuter i fem månader, därefter blev det sakta bättre.
Vården verkade mest bekymrad över vaginalrupturen, den har jag inte haft några besvär av alls.
Gissa om jag ångrat att jag inte accepterade det där planerade snittet som jag blev erbjuden pga första förlossningen. En tröst är dock att det förmodligen ändå inte blivit av, eftersom bebisen föddes 3 veckor tidigt, det tog 2,5 tim från första värk, vi åkte in så fort vi kunde och hann vara på förlossningen en halvtimme innan han var född. Det hade inte hunnits med nåt snitt. Själva förlossningupplevelsen var dock bra.
