Du har fått många bra råd redan så jag har inte så många nya att komma med, men vill bara understryka det viktiga i att inte fokusera på hur det här är för din man. Du bär hans barn. Du mår dåligt. Nu är det hans jobb att göra allt han kan för att underlätta för dig. Hur tufft eller trist det än blir för honom så är det inte i närheten av vad du måste gå igenom. Ni ska få barn. Du bär inte det här ensam.
Samt som också skrivits tidigare, det kan vara en idé att bara kapitulera inför detta. Fokusera på här och nu, en dag i taget. Livet finns kvar. Sex, studierna. För mig var det svårt att lyfta blicken, jag kände att livet var över vissa dagar och kommer det alltid att vara såhär? Svaret är nej, det kommer det verkligen inte. Men just nu är du här. Var snäll mot dig själv. Din kropp skapar ett nytt liv, det är ingen liten sak. Låt det ta den plats som det tar. Jag förstår att du mår förjävligt just nu, jag bara menar att det kommer bli ännu tuffare om du inte är snäll mot dig själv och släpper alla andra krav som du har på dig.
Jag mådde illa fram till v. 17-18 med första barnet och v. 13-14 denna graviditet.