Graviditeten tar kål på mig

[Kaching]

Lider med dig!

Lergigan comp om du inte redan äter det. Det var min enda räddning när jag inte kunde äta på 9 veckor Mådde piss v. 5-14. Efter v. 14 började det gradvis bli bättre.

Jag hade för första gången i mitt liv svamp i underlivet när jag var gravid. 4(!) gånger under graviditeten hann jag med innan bebis kom. Fungerade med apotekets receptfria vaginatorer, typ Canesten eller vad de heter?

Håll ut, du har all pepp i världen från mig

 

[Jossan_92]

Jag hade en bråkdel så tuff graviditet och vill ändå inte göra om det så jag lider verkligen med dig

Ät det du får i dig, tänk inte på nyttigt/onyttigt just nu! För mig var fruktsmoothie och sorbet räddningen de dagar jag inte fick behålla mat…det är förhållandevis gott och enkelt att äta + smakar inte helt vidrigt om det kommer upp igen

 

[Voeux]

Du har fått många bra råd redan så jag har inte så många nya att komma med, men vill bara understryka det viktiga i att inte fokusera på hur det här är för din man. Du bär hans barn. Du mår dåligt. Nu är det hans jobb att göra allt han kan för att underlätta för dig. Hur tufft eller trist det än blir för honom så är det inte i närheten av vad du måste gå igenom. Ni ska få barn. Du bär inte det här ensam.

Samt som också skrivits tidigare, det kan vara en idé att bara kapitulera inför detta. Fokusera på här och nu, en dag i taget. Livet finns kvar. Sex, studierna. För mig var det svårt att lyfta blicken, jag kände att livet var över vissa dagar och kommer det alltid att vara såhär? Svaret är nej, det kommer det verkligen inte. Men just nu är du här. Var snäll mot dig själv. Din kropp skapar ett nytt liv, det är ingen liten sak. Låt det ta den plats som det tar. Jag förstår att du mår förjävligt just nu, jag bara menar att det kommer bli ännu tuffare om du inte är snäll mot dig själv och släpper alla andra krav som du har på dig.

Jag mådde illa fram till v. 17-18 med första barnet och v. 13-14 denna graviditet.

 

[Sel]

Min första partner hade en liknande graviditet. Hon blev gravid med en tillfällig dejt medan vi bodde ihop, hon var sjutton år gammal och var sjuk långt in i graviditeten. Till slut flyttade hon hem till sin familj de sista månaderna och jag vet att det släppte för henne så småningom.
Hon levde i princip på soleroglass och chokladpudding och jag fick äta mat uppe på skolan eftersom hon inte stod ut med lukten av lagad mat i lägenheten. Det var självklart okej med mig.
Jag hoppas du snart mår bättre!

 

[Krystalline]

Jag mådde som du båda gångerna och fick diagnosen hyperemesis gravidarum.

Jag mådde dåligt v 6-20 båda gångerna och var inlagd i omgångar med både vätskedropp och till sist också järndropp. För mig hjälpte verkligen vändorna till sjukhuset. Man får intravenöst mot illamåendet också och plötsligt kunde jag äta, dricka och duscha!

Åkte in till vc när jag inte klarat att duscha på två veckor och inte intagit något alls, varken mat eller vätska på två dygn. Blev omedelbart skickad till sjukhus och blev kvar i några dagar.

Sök hjälp! Det finns att få.

 

[Luaine]

Det låter fruktansvärt!

Dock tycker jag att du ska sluta tycka synd om din man. Det är INTE 100% ditt ansvar att du mår illa under natten. Du kan inte hjälpa det och han borde underlätta för dig genom att sova på soffan eller en extrasäng så att du kan få sova så mycket du bara kan. Du bär ju faktiskt på hans barn och det minsta han kan göra är att underlätta så att du får sova.

Sen tycker jag att du ska kontakta sjukvården och kräva bättre hjälp.

Nej jag kan ju inte hjälpa illamåendet men det känns så fruktansvärt kallt gentemot honom att be honom sova någon annanstans. Jag vill att han ska må så bra som möjligt i den här jobbiga situationen och att börja sova isär utöver att sexlivet avtagit drastiskt och att jag undviker att pussa och krama honom…det känns som det blir för mycket bara. Vi kunde konstatera tidigt i dejtingstadiet att vi båda har fysisk kontakt som vårt kärleksspråk. Så det blir så drastiskt att allt sånt upphör. Men det lär ju bli för jobbigt till slut att sova tillsammans hela tiden när jag vaknar så mycket och inte står ut med att ligga vänd åt hans håll pga. lukten. Så vi får se hur det blir. Det tar nog bara ett tag för oss båda att landa i hur samlivet förändrats.

 

[Luaine]

Känner med dig. Jag mådde så otroligt uselt när jag var gravid med dottern. Illamåendet blev bättre i typ vecka 20? 22? kanske? Fick ta bort alla parfymerade produkter och levde på naturell yoghurt och vattenmelon.

Mitt bästa råd: kapitulera inför faktum. Det är skit just nu. Det kommer gå över. Sov bort så mycket tid du kan.

Jag hade nån illamåendemedicin också som funkade hyfsat ibland om jag kom ihåg att ta den direkt på morgonen. Primperan kanske? Men vissa dagar var det bara kört.

Vad skönt att höra att det lättade för dig och inte höll i sig hela graviditeten! Vad lättad jag blir av att höra det. Sova gör jag redan mycket men försöker hålla mig vaken dagtid för nätterna blir så fruktansvärt långa om det inte går att sova alls.



Hmm jag har inte ens hört talas om primperan. Börjar inse att min barnmorska inte varit så informativ gällande mediciner när jag läser här i tråden. Jag har fått tips om postafen och lergigan som jag tidigare hade recept på för ångest och thats it!

 

[Araminta]

Nej jag kan ju inte hjälpa illamåendet men det känns så fruktansvärt kallt gentemot honom att be honom sova någon annanstans. Jag vill att han ska må så bra som möjligt i den här jobbiga situationen och att börja sova isär utöver att sexlivet avtagit drastiskt och att jag undviker att pussa och krama honom…det känns som det blir för mycket bara. Vi kunde konstatera tidigt i dejtingstadiet att vi båda har fysisk kontakt som vårt kärleksspråk. Så det blir så drastiskt att allt sånt upphör. Men det lär ju bli för jobbigt till slut att sova tillsammans hela tiden när jag vaknar så mycket och inte står ut med att ligga vänd åt hans håll pga. lukten. Så vi får se hur det blir. Det tar nog bara ett tag för oss båda att landa i hur samlivet förändrats.

En liten tanke: det kanske blir lättare med kärleksspråket dagtid om ni får lugnare nätter? Ni behöver sova båda två för att orka detta. Och även som samsovandet kan vara viktigt i en relation så är det kanske ännu viktigare med närheten när ni är vakna och medvetna.

 

[Luaine]

Det låter fullkomligt vidrigt

För det första, har du inte fått något starkare läkemedel utskrivet? Vad säger din barnmorska?

Jag hade inte ens i närheten av så jobbigt som dig, dock illamående dagligen och levde på nyponsoppa, potatismos och wienerbröd. Kräktes en del. Fick lergigan comp utskrivet. Illamående började släppa vid KUB så v.14 och helt borta v.16-17ish.

Sen inte konstigt att du inte orkar något, du får ju inte behålla någon näring. Om du orkar, ring och prata med din barnmorska. Om det inte hjälper, ring kk. Mycket energi att ringa men så här kan du ju inte ha det.

Det låter fullkomligt vidrigt

För det första, har du inte fått något starkare läkemedel utskrivet? Vad säger din barnmorska?

Jag hade inte ens i närheten av så jobbigt som dig, dock illamående dagligen och levde på nyponsoppa, potatismos och wienerbröd. Kräktes en del. Fick lergigan comp utskrivet. Illamående började släppa vid KUB så v.14 och helt borta v.16-17ish.

Sen inte konstigt att du inte orkar något, du får ju inte behålla någon näring. Om du orkar, ring och prata med din barnmorska. Om det inte hjälper, ring kk. Mycket energi att ringa men så här kan du ju inte ha det.

Jag har faktiskt inte fått något förslag alls av barnmorskan på mediciner utöver Postafen och tips om att testa lergigan jag hade liggande hemma sedan tidigare. Det känns ju lite surt att det verkar finnas fler alternativ jag inte vetat om. Jag ska ringa idag och höra om jag kan få prova något nytt. Det låter ju jättebra att det finns mer att testa. Skönt att det släppte för dig, då finns det lite hopp iaf!

 

[Luaine]

Det är tufft att må så dåligt! Jag kräktes hela graviditeten, natt som dag, och nådde skit. När jag var i vecka 16-17 bara acceptans jag att det skulle vara så hela graviditeten och då blev det lättare på nåt vis.

Mina tips.

-lägg inte energi på att tycka synd om maken. Min man skötte allt allt allt hela min graviditet och jag tycker det är helt rimligt när ens gravida partner mår SKIT. En gång sa jag till min man att jag tyckte synd om honom och då svarade han bara att det inte är han som spyr dygnet runt. Sant!
- sov inte tillsammans när det är som värst. Min man sov i gästrummet de nätter jag mådde alltför illa - mitt illamående blev värre när han rörde sig i sängen.
- medicin (om det funkar, gjorde ej det för mig)
- inte dricka vatten utan istället dricka saft eller juice eller vad som istället. Mitt illamående blev värre av vatten och min läkare sa att det är väldigt vanligt. Jag drack sockerfri saft istället eller coca cola om det var alltför illa.

På något sätt kanske man vänjer sig till viss del och finner sig i situationen. Jag hoppas att jag också landar i det här snart ifall det inte skulle gå över eller gå att lindra.



En förstående man gör ju enorm skillnad och det kanske blir så att vi får börja sova isär. Just nu är vi nyinflyttade i en trerummare och har inte hunnit skaffa varken stor soffa som går att sova ordentligt i eller extra säng men det är påväg snart. Då kommer möjligheten iaf att finnas att gå och lägga sig där om det blir för tätt inpå och jobbigt att sova nära.



Bra tips gällande att dricka vatten! Man tror ju annars att det är det enda bra och rätta att dricka och jag försöker tvinga i mig flera glas om dagen även fast jag mår illa av det. Nu ska jag dricka mer juice med gott samvete.

 

[Luaine]

Jag mådde otroligt illa, trött och var väldigt doftkänslig fram till vecka 20 cirka (blev ju knäckt när det inte slutade i vecka 12) med båda barnen, och sedan försvann illamåendet helt.
Jag fick utskrivet lergigan comp av läkare hos BM och det tog udden av det värsta. Postafen och åksjuke armband gjorde ingen som helst skillnad!
Så tips! Be om att få lergigan comp utskrivet!

Skönt att du fick lindrig av lergigan! Jag har testat just det läkemedlet utan effekt. Dock hör ju här att det finns fler alternativ så jag ska börja pröva det som finns tillgängligt och se om något funkar för mig också!

 

[Luaine]

Jag hade det som dig under graviditeterna. Mitt råd är att be (kräv!) om hjälp från sjukvården, för mig fungerade ingen av de starkare medicinerna men vet att det gör de för endel, iaf lindrar.

Mitt andra råd är att släpp alla krav på jobb/träning/hushållssysslor/sex/mm det är som att vara rejält allvarlig sjuk (du är rejält dålig!) och fokus är bara att överleva och allt annat är en bonus. Hade aldrig fixat det utan att karln tog 100% ansvar för allt.

Kan trösta med att jag senare i graviditeten hade vissa kortare bättre perioder, mådde fortfarande illa konstant men mer molande som åksjuka, kräktes iaf då inte konstant som en gris.
Men jag funderade också på abort ibland och hade jag haft ’abortpiller’ i en låda så vet jag faktiskt inte om jag i någon värre period kunnat hålla mig från att ta de i desperationen. Det är ingen skam att känna att man inte orkar.

Lätt för mig att säga med allt i efterhand, men för mig var det ändå värt det.

Det verkar ju som jag är långt ifrån den enda att må såhär och jag börjar inse att jag kanske inte fått så mycket hjälp som jag borde av vården. Tack för att du delar dina erfarenheter. Det betyder mycket att höra att jag inte är ensam om att ha dessa tankar om min graviditet. Att fler tänkt samma sak men tagit sig igenom det ändå.

 

[Luaine]

Ja, alla graviditeter.

Brukar hamna på akuten eller kvinnomottagningen för vätskedropp redan runt vecka 6, och sen har det varierat hur många jag behövt under graviditeterna. Senaste två graviditeterna fick jag ut lergigan och lergigan comp utan att ens träffa en läkare tack vare mina journaler direkt när jag fått positivt graviditetstest. Sista graviditeten hade jag seaband-dygnet runt samt 5-6 lergigan per dag för att minimera mina vätskedropp.

Jag kräks av allt dvs täcket åker av, mannen ska lägga sig i sängen, höga ljudnivåer, ljusintryck med mera i alldeles för många veckor. Runt 5-6 månaden brukar det lugna sig så jag bara kräks av stress, trötthet, hunger och värme. Mitt illamående har alltid gått över när bebisen är 1 dygn.

Men oj det låter ju fruktansvärt jobbigt. Det är så konstigt att det kan gå över hux flux i princip direkt bebisen är ute, man kan nästan inte tro att det lägger sig så snabbt när man mår så dåligt i 9 månader.

 

[Luaine]

Lider med dig!

Jag är gravid i vecak 17 ( snart 18) och fick en chock över hur dåligt man kunde/kan må. De som säger att graviditet inte är en sjukdom...

Får du hjälp av sjukvården? Finns olika preparat man kan prova (tyckte inget funkade, men för vissa gör det).
Min graviditet var också efterlängtad och vi hade också prövat 6 mdr (och haft ett missfall) och jag kan erkänna att jag tänke på abort varje dag mellan vecka 9-14, jag sa till mig själv "om en timme får du ringa till läkaren". Grät varje kväll för att det varit en så vidrig dag och jag visste natten skulle vara lika hemskt, och jag skulle vakna till ännu en vidrig dag. Hade otroligt skuldkänslor... Men har seriöst ALDRIG mått så dåligt i mitt liv. Kunde inte heller varken städa, tömma diskmaskinen, duscha mer än 5 min (sex var absolut inte att tänka på). Ringe till min sambo och grät när han var på jobbet för jag var så törstigt men inte ens orkade gå ut i köket och hämta vatten...

Får du samtalsstöd? Som sagt, medicin? Som andra skrivit: Inga krav på dig själv! Du ska ingenting och det är okej du varken kan hålla världen eller din sambo ut.

Mitt började faktiskt vända i vecka 15... mår dock fortfarande illa nu i vecka 17 men det är SÅ mkt mer hanterbart! Jag har börjat jobba deltid igen och kan vissa stunder se fram emot att det ska komma ett barn. Jag trodde aldrig jag skulle känna så här igen, och var så provocerad av att BM (och alla appar) säger att man mår bättre efter vecka 12.

Kan inte skriva något som hjälper mer än att du inte ensam om det och jag hoppas otroligt mkt på att det snart blir bara lite bättre!

Tack för att du delar med dig! Och jag blir så glad att höra att det vänt för dig och att det blivit lite bättre. Det är en sån chock när man inser hur fysiskt (och tack vare det också psykiskt) dåligt graviditeten kan få en att må och sen blir nästa chock att det kan hålla i sig hela graviditeten i värsta fall och kanske inte ens hjälpas med mediciner. Lycka till med din graviditet och hoppas det fortsätter bli bättre och bättre!

 

[Luaine]

Det låter så fruktansvärt! Finns det verkligen inget vården kan göra? Jag tänker att ju mindre man får I sig desto värre mår man. Behövs kanske läggas in ett par dagar?

Det verkar ju som att min BM inte förstått riktigt hur dåligt jag mår eftersom jag inte fått mer hjälp än Postafen och lergigan. Men jag ska ringa idag och kräva att få testa något nytt. Jag har också en tid nu i veckan för att ta blodprov och kolla upp om jag har brist på något till följd av hur ensidig kost jag äter och hur mycket jag spyr.

 

[Luaine]

Du är inte ensam, jag hade också tuffa graviditeter. Men jag förstår att det inte blev som du tänkt. Men vissa saker går att förmildra

Illamåendet - ta upp detta med din BM. Jag åt lergigan ända fram till förlossningen, med båda mina barn.
Ekonomin - går det att bli sjukskriven när man är inskriven på studier? Tänker eftersom du har pausat det.

Överlag känns det som att du behöver prata med din BM. Ring och be om en extra tid för att prata med henne om allt det du har skrivit här i tråden.

Nej det blev ju inte riktigt som jag tänkt men det kanske kan bli bättre får man hoppas. Jag håller verkligen tummarna för att det går att förmildra på något sätt. Ska som sagt ta upp detta idag över telefon med min barnmorska så förhoppningsvis får jag något recept på ny medicin redan idag som jag kan testa.

Jag har blivit sjukskriven men dum som jag var så tänkte jag första veckan att det kanske skulle gå att fortsätta plugga om jag gick ner på halvtid. Då blev ersättningen hälften så lite och sen insåg jag att jag behövde bli sjukskriven så ersättningen fortsätter vara för halvtid. Det blir inte så många tusen i månaden.

 

[Luaine]

Jag känner så igen mig! Sista gången var värst m. Tredje barnen, jag kräktes av allt typ, för mig har dropp för att vätska upp hjälpt mycket, (när man är inskriven kan man bara ringa när man vill ha mer i vårat landsting) åt 8 lergigan om dagen de funkar skapligt för mig, hade en medicin till som jag inte mins vad den hette men de ges ofta inför operationer, vid cellgift osv den är jätte bra men ska ätas så lite som möjligt.

det är okej att bara äta sånt som man är sugen på, jag var likadan klarade inte av lukten av sambon under hela graviditeten (läs inte en enda kram i princip) han satt i andra änden av soffan, borstade tänderna innan vi åkte bil ihop och tuggade tuggummi om vi var borta och skulle hem.
Barnen var helt underbara och har accepterat 8 månaders av att mamma bjuder på sallad och kyckling på sin höjd och därimellan ligger på soffan för de mesta. Illamåendet har funnits hela tiden men haft veckor där jag kräkts kanske 1-2 gånger om dagen dessa dagar är räddningen.

Inte så mycket pepp kanske MEN när barnet är ute är illamåendet borta. Man tittar på bebisen på bröstet och illamåendet är glömt! Går de sen ett par månader minns man inte alls hur tufft det var utan skulle gärna göra de igen!

Det är ju helt otroligt att det plötsligt bara går över efter förlossningen och att man frivilligt får fler barn. Hur är det möjligt är det enda jag tänker, haha. Det är så svårt att tänka sig när man är mitt upp i det. Flera som haft jobbiga graviditeter eller förlossningar säger ju det. Att hjärnan förtränger det och sen efter ett tag vill man inget annat än få en till bebis. Min mamma har berättat hur hon nästan direkt efter förlossningarna glömt hur tufft det varit med graviditeten och smärtan vid förlossningen och bara velat få fler barn.

Men jag förstår ju att det är olika från person till person. Allt är individuellt som flera nämner. Tack för att du delar med dig! (och såklart ni andra som inte känt samma sak!)

 

[Luaine]

Känner med dig

Om det är till någon tröst så slutade mitt rejäla illamående i vecka 16 resp. vecka 20, så förhoppningsvis behöver du inte alls vara illamående hela graviditeten.

Åh vad skönt att det lättade för dig. Det är flera som nämnt de kommande veckorna som nån form av vändpunkt så jag är hoppfull!

 

[Luaine]

Haft ungefär samma. I min första graviditet höll det i sig till v. 16. Den andra graviditeten var totalt vidrig, jag mådde till och med illa och kräktes av lukten av sommar, jag låg dygnet runt i ett mörkt rum när det var som värst. Min man luktade lika illa som under första graviditeten men nu klarade jag knappt av lukten av mitt treåriga barn vilket var hemskt. Jag dagdrömde om att få missfall och tänkte på abort ända in i vecka 18. Blev deprimerad på kuppen. Min man klagade aldrig, han försökte underlätta på alla sätt han kunde. Vårt förhållande har inte tagit skada men trots att vi gärna skulle vilja ha tre barn så fixar jag inte en graviditet till. Mina barn är det bästa som har hänt mig och jag är så glad att jag stod ut men aldrig mer en graviditet! Har inga direkta tips tyvärr men för mig var det skönt att byta miljö, var en del hos min mamma vilket var skönt eftersom allt hemma hos oss luktade så illa.

Nämen vad hemsk känsla. Att bli överkänslig för sin mans doft är väl en sak men jag förstår hur svårt det måste varit för dig att dessutom känna samma sak för din unge. Det kan inte ha varit lätt! Den här jäkla näsan kan vara riktigt jobbig ibland alltså. Jag är glad att du tagit dig igenom graviditeterna åtminstone och jag blir lättad av att höra att relationen inte tagit skada. Jag ska nog släppa oron kring min egen relation. Man får helt enkelt acceptera läget.

 

[Luaine]

Lider med dig!

Lergigan comp om du inte redan äter det. Det var min enda räddning när jag inte kunde äta på 9 veckor Mådde piss v. 5-14. Efter v. 14 började det gradvis bli bättre.

Jag hade för första gången i mitt liv svamp i underlivet när jag var gravid. 4(!) gånger under graviditeten hann jag med innan bebis kom. Fungerade med apotekets receptfria vaginatorer, typ Canesten eller vad de heter?

Håll ut, du har all pepp i världen från mig

Usch och fy svamp är verkligen inte kul! Den skiten hoppas jag få slippa. Det suger ju att underlivet blir så känsligt och ur balans under graviditeten.

Skönt att det vände och blev bättre för dig med illamåendet. Jag trodde innan jag läste alla svar här att det plötsligt bara skulle försvinna en dag OM det nu ger med sig, men jag förstår nu att det ofta gradvis blir bättre. Jag ska ha det i åtanke och försöka notera om det successivt blir bättre. Tack snälla!!