Sitter och funderar på hur det känns att vara älskad. Att ha föräldrar som bryr sig och finns där. Syskon att umgås med och som hör av sig. Undrar om mitt liv sett annorlunda ut om min mamma någonsin kramat mig och sagt att hon älskade mig och tyckte om mig? Jättelarvigt, jag vet. Och här sitter jag och är ledsen.
Jag saknar inte mina föräldrar. Jag saknar dom kärleksfulla föräldrar och syskon jag aldrig haft. Å andra sidan har jag lärt mig massor. Jag vet att människor alltid sviker, att jag aldrig duger, att det är fel på mig, att jag aldrig gör rätt och att man aldrig kan be om hjälp utan att det kommer krav tillbaka som gör att man måste bli förnedrad och slå knut på sig själv för att genomföra.
Jag har alltid vetat att jag var lite trasig, kanske inte riktigt hur mycket och jag har aldrig velat vara den där som skyller allt på mina föräldrar och uppväxt, men hur jag än vrider och vänder på det så är det nog så det ligger till.
Jag är så himla trött på att vara trasig. Trött på alla mentala barriärer pga av det och att hela tiden dras med det. Det är som att kämpa med en hinderbana som aldrig tar slut, visst går det framåt men jag kommer aldrig i mål. Jag vill leva livet enkelt, ta saker och ting med en klackspark, skratta och känna trygghet och vara älskad.
Ursäkta mitt något ångestfyllda inlägg