Sv: Tråden för oss ridskoleryttare!
Känns lite efter att skriva om min ridskola nu , men bättre sent än aldrig!
Jag heter Mikaela och är 14 år. Jag har ridit på ridskola i nästan hela mitt liv. Min ridskola är nog inte som alla andra. Iallafall så heter den Nordmalings Ridklubb (NRK). Där har jag tillbringat timme efter timme, dag efter dag, år efter år. Det är som ett andra hem för mej. I många, många år var ridskolan i en allvarlig ekonomisk svacka. Allt arbete sköttes idiellt av medlemarna och instruktörerna. Så höll det på i ungefär 2 år. Det planerades flera gånger att ridskolan skulle läggas ner, men oturen vände. Tack vare alla underbara medlemmar och instruktörer hade ridskolan kommit igång igen. Då var jag ungefär 8 år, tyvär minns jag inte så mycket från den tiden. Jag red i nån nybörjargrupp på små söta shettisar! Tursamt nog så var min mamma ridlärare, den innebar att jag fick rida flera gånger i veckan. Dock bara på ridskola, mer hade vi inte råd med. Därav så utvecklades jag snabbare och fick flyttas upp flera grupper. Jag som 8a åring red i en grupp med 13-15 åringar? Men där började min tur vända. Visst var jag en av dom duktigare ryttarna på ridskolan men det fanns brister i ridskolehästarna. Jag åkte av gång efter gång, mitt självförtroende började svika mej. Efter det bestämde vi oss för att leta efter en snäll foderhäst som skulle bygga upp mitt självförtroende igen. Vips så stog vi med en häst på stallbacken. Hon var en liten B-ponny. Dagen kom när jag skulle rida henne för första gången. Jag red i ridhuset och min mamma ledde mej, jag kände på mej att allt inte var som de ska men fortsätte ändå att skritta på. Sen minns jag inte så mycket mer. Jag låg nere på backen i ridhuset och kunde knappt röra mej. Jag hade fått en ordentlig smäll i ryggen och skulle inte kunna rida på flera veckor. Jag vägrade rida efter det.. De lilla självförtroende jag hade kvar var som bortblåst. Mamma ringde ägaren till hästen och sa att vi var tvungna att lämna tillbaks henne, men innan det skulle vi göra ett försök till. Det blev ett väldigt lyckat försök och jag var påväg upp igen, jag kände mej mycket säkrare och mittsjälvförtroende blev stegvis bättre och bättre. Dagen kom när vi skulle lämna tillbaks min underbara lilla ponny. Efter många tårar stog jag hästlös igen..
Det enda alternativet var ridskola. Så jag började rida lektioner igen. Allting rullade på som det gör på en ridskola och jag hittade en häst jag tyckte väldigt mycket om. Han var en C-ponny och hette Silas. Det funkade väldigt bra mellan oss och vi började tävla lite smått i dressyr. Då var jag ca 10 år. När det gick så bra för oss i dressyr så tyckte dom att vi skulle testa på lite hoppning också, han hade ju trots allt tävlat MSV (trodde dom). Men så var det tydligen inte. Jag flög av gång på gång och mitt självförtroende blev sämre och sämre. Dressyren var hans starka sida och även min. Men det var ju hoppningen jag gillade? Därför började jag rida en liten B-ponny som ridskolan ägde. Jag red hon på lektioner och helgerna. Hon var faktiskt duktig i hoppning och med henne kunde jag hoppa utan att känna mej rädd. Problemet låg i att hon älskade att bocka, lyckligtvis flög jag aldrig av när hon bockade och jag fortsatte att rida henne i ungefär ett halvår. Sen en dag när vi var ute och red fick hon för sej att hon skulle busa. Jag flög av och gjorde mej illa ganska rejält.. Efter det slutade jag rida. Jag vågade ingenting och orkade knappt tänka på hästar.
När jag nyss hade fyllt 12 år bestämde jag mej för att ge ridningen en chans igen. Det var ju det jag älskade att göra! Ridskolan hade just då också köpt in en ny ponny. Yasmine hette hon och var en C-ponny med en enorm personlighet! Jag sökte på henne som helgryttare på min ridskola och blev lovad att rida henne varannan helg. Jag funderar fortfarande idag över varför jag just valde henne? Och vad som gjorde att jag fortsatte rida henne. Mitt hjärta tog en dubbelslag varenda gång jag tänkte på henne, hur vacker hon var och hur snäll hon var. Men det visade sej inte vara så som jag hade tänkt mej. Hon var skygg, sparkades, bits, gick inte att ta in från hagen, vågade inte hoppa, kunde inte gå i form.. Hon var inte direkt drömhästen. Men hon hade stormat mitt hjärta, jag var helt såld i henne. Den magra, omuslade, elacka hästen.. Folk tyckte inte jag skulle rida henne när jag ändå inte hade något självförtroende och nte vågade göra nånting. Men endå kämpade jag på. Jag kämpade och kämpade. Så många gånger jag gråtit och hatat henne så har jag aldrig gett upp hoppet. Vi 2 tillsammans var lixom 1. Samtidigt som jag började bygga upp hennes självförtroende byggde hon upp mitt. Träningarna började ge resultat och vi började tävla lite smått. Vi höll oss på väldigt låga höjder men ändå så sviktade hennes förtroende i hoppningen. De flesta gångerna blev vi uteslutna eller minst 1 stopp.. Jag började forska lite kring hur hon hade haft det i livet. Tydligen så hade hon inte haft det så lätt, hon hade bytt ägare mååånga gånger och blivit mer eller mindre misshandlad... Men jag fortsatte att kämpa på. Vi blev mer och mer samspelta och lärde känna varann. (Tillägger att hon inte direkt är en passande ridskolehäst då hon har bitit och kastat av mååånga). Vi fick många framsteg men ändå lika många baksteg. Det var inte förens 2 år senare jag började kunna rida henne ordentligt. Vi var 2 riktiga fighters som hade kämpat oss upp till toppen från botten. Tragiskt nog började jag bli för lång och bestämde mej att rida henne ett halvår till. Det halvåret skulle bli mitt livs svåraste men även lyckligaste! Vi tog placeringar i alla tävlingar vi deltog i. Sen var det dags, min sista helg med henne.. Det skulel va en 2-dagars tävling. Klubbmästerskap i både hoppning och dressyr. Jag hade inga höga förväntningar eftersom vi bara busat runt de senaste veckorna. Vi tog hem titeln som klubbmästare i både hoppning och dressyr! 2 dagar jag aldrig kommer att glömma. Hon var en fantastisk häst som har tagit mitt hjärta med storm. Det är sällan man får chansen att lära känna en sån speciell häst. Tillsammans byggde vi upp varann! Tillsammans blev vi ett! Tack vare den elaka, magra ridskoleponnyn ... Allting handlar bara om att inte ge upp hoppet!
Eller skrittade ni de första fem-sex-tio åren?
