Störiga saker vi stör oss på, del 27

[Gnist]

Jag blev så ställd och har svårt att återge samtalet på ett korrekt sätt och nu 24 timmar senare undrar jag vad han menade med att han ville gå ut med sina sköldpaddor i koppel och att vi störde honom. Jag tror jag är så lurad

Måste ju ha varit nån som drev med dig eller varit på fyllan, rasta sköldpaddor i koppel liksom?

 

[Mineur]

Måste ju ha varit nån som drev med dig eller varit på fyllan, rasta sköldpaddor i koppel liksom?

Vi har förvisso en på vår gata som brukar gå ut och rasta sin sköldpadda i allén som löper längs mitten av gatan, men han brukar göra det utan koppel. Något säger mig att det inte är riktigt tillräckligt mycket hejsan i en sköldpadda för att koppel ska behövas

 

[dobbis]

Stör mig på att det var för varmt att vara ute på dan och nu är det saker ute som bits,va fan!

 

[Mineur]

Min svägerska och svärfar. Jag vill verkligen tycka om dem, jag vill verkligen kunna njuta av att vara i deras sällskap, men varenda jäkla gång vi hittar på något ihop så är det bara så jobbigt. De är sådana där personer som aldrig planerar någonting, alltid kommer för sent, aldrig tänker igenom saker i förväg, alltid glömmer något och rent allmänt är väldigt vana vid att leva i kaos. De verkar rätt nöjda med det, och det är väl bra antar jag, men det är så sjukt jäkla dränerande för mig, min man och min svärmor. Det gör också att det ofta uppstår stress och frustration när vi väl ses, och att allt tar dubbelt så lång tid som det borde eftersom vi måste börja med att vänta på folk och/eller lösa en massa problem. Det går verkligen ut över oss andra, och tillställningar som hade kunnat vara supertrevliga blir istället ganska jobbiga. Nu ses vi inte särskilt ofta, och både mannen och svärmor vet hur jobbigt jag tycker att det är (och de också för den delen, men de har hunnit vänja sig vid det mer än jag), men det gör lite ont i mig att aldrig riktigt kunna känna att jag uppskattar hela familjen helhjärtat. Att aldrig helt kunna se fram emot att göra saker med dem. Samtidigt kan jag inte låta bli att känna att de får väl för fan ta och skärpa sig lite, men de har kommit undan med det här beteendet så länge nu att det aldrig kommer att förändras.

Exempel från kvällen: Svärmors födelsedag. Vi var hembjudna till svägerskan kl 17. Vi kommer dit och då är ingen hemma, eftersom svägerskan glömt tiden och åkt iväg för att handla. En halvtimme senare kommer hon hem och då visar det sig att hon köpt ingredienser till ca 2/3 middag, men inte tänkt igenom resten. Min man får åka och handla det som saknas. Svärfar anländer 18:15, alltså en dryg timme för sent, och säger ingenting om sin försening. Efterrätten han sa att han skulle göra och ta med lyser med sin frånvaro och inte heller den nämns. Det blev ingen efterrätt. När maken och jag senare lämnar över vår present försvinner svägerskan iväg och kommer sedan tillbaka med ett nyutskrivet A4-blad som knappt går att läsa (eftersom skrivaren hon nyss använt hade ont om bläck). På pappret finns ett presentkort på en upplevelse som endast går att utnyttja fram till slutet av juni, vilket kommer att bli svårt för svärmor att hinna med. Svägerskan hade inte kollat upp detta, och det var pinsamt tydligt att det rörde sig om en hastigt påkommen sista minuten-present. Svärfar hade ingen present alls.

Min man väntar för övrigt fortfarande på födelsedagspresent från sin syster. Den har varit "på gång" i mer än en månad nu...

Oj, vad långt det blev Behövde nog skriva av mig lite!

 

[LadyCovergirl]

Min svägerska och svärfar. Jag vill verkligen tycka om dem, jag vill verkligen kunna njuta av att vara i deras sällskap, men varenda jäkla gång vi hittar på något ihop så är det bara så jobbigt. De är sådana där personer som aldrig planerar någonting, alltid kommer för sent, aldrig tänker igenom saker i förväg, alltid glömmer något och rent allmänt är väldigt vana vid att leva i kaos. De verkar rätt nöjda med det, och det är väl bra antar jag, men det är så sjukt jäkla dränerande för mig, min man och min svärmor. Det gör också att det ofta uppstår stress och frustration när vi väl ses, och att allt tar dubbelt så lång tid som det borde eftersom vi måste börja med att vänta på folk och/eller lösa en massa problem. Det går verkligen ut över oss andra, och tillställningar som hade kunnat vara supertrevliga blir istället ganska jobbiga. Nu ses vi inte särskilt ofta, och både mannen och svärmor vet hur jobbigt jag tycker att det är (och de också för den delen, men de har hunnit vänja sig vid det mer än jag), men det gör lite ont i mig att aldrig riktigt kunna känna att jag uppskattar hela familjen helhjärtat. Att aldrig helt kunna se fram emot att göra saker med dem. Samtidigt kan jag inte låta bli att känna att de får väl för fan ta och skärpa sig lite, men de har kommit undan med det här beteendet så länge nu att det aldrig kommer att förändras.

Exempel från kvällen: Svärmors födelsedag. Vi var hembjudna till svägerskan kl 17. Vi kommer dit och då är ingen hemma, eftersom svägerskan glömt tiden och åkt iväg för att handla. En halvtimme senare kommer hon hem och då visar det sig att hon köpt ingredienser till ca 2/3 middag, men inte tänkt igenom resten. Min man får åka och handla det som saknas. Svärfar anländer 18:15, alltså en dryg timme för sent, och säger ingenting om sin försening. Efterrätten han sa att han skulle göra och ta med lyser med sin frånvaro och inte heller den nämns. Det blev ingen efterrätt. När maken och jag senare lämnar över vår present försvinner svägerskan iväg och kommer sedan tillbaka med ett nyutskrivet A4-blad som knappt går att läsa (eftersom skrivaren hon nyss använt hade ont om bläck). På pappret finns ett presentkort på en upplevelse som endast går att utnyttja fram till slutet av juli, vilket kommer att bli svårt för svärmor att hinna med. Svägerskan hade inte kollat upp detta, och det var pinsamt tydligt att det rörde sig om en hastigt påkommen sista minuten-present. Svärfar hade ingen present alls.

Min man väntar för övrigt fortfarande på födelsedagspresent från sin syster. Den har varit "på gång" i mer än en månad nu...

Oj, vad långt det blev Behövde nog skriva av mig lite!

Det är inte konstigt att du tycker att det är jobbigt. Jag blev alldeles stressad och irriterad bara av att läsa det

 

[Mineur]

Det är inte konstigt att du tycker att det är jobbigt. Jag blev alldeles stressad och irriterad bara av att läsa det

Skönt att höra. Ibland känner jag mig hopplöst anal och präktig kring dem och som att jag reagerar alldeles för starkt eftersom jag själv är en väldigt organiserad person som kommer från en väldigt organiserad familj, men de testar verkligen mina gränser till max. Ibland låter jag helt enkelt bli att medverka när de ska göra saker tillsammans, för jag orkar inte.

 

[LadyCovergirl]

Skönt att höra. Ibland känner jag mig hopplöst anal och präktig kring dem och som att jag reagerar alldeles för starkt eftersom jag själv är en väldigt organiserad person som kommer från en väldigt organiserad familj, men de testar verkligen mina gränser till max. Ibland låter jag helt enkelt bli att medverka när de ska göra saker tillsammans, för jag orkar inte.

Det verkar inte alls orimligt. Att slippa stress och frustration kan vara nog så viktigt.

 

[Tuvstarr]

Skönt att höra. Ibland känner jag mig hopplöst anal och präktig kring dem och som att jag reagerar alldeles för starkt eftersom jag själv är en väldigt organiserad person som kommer från en väldigt organiserad familj, men de testar verkligen mina gränser till max. Ibland låter jag helt enkelt bli att medverka när de ska göra saker tillsammans, för jag orkar inte.

Jag gjorde mig impopulär hos en familj som virrade runt på ett liknande sätt Nu var det grannar, så inga jag var tvungen att umgås med, men de var ändå trevliga på sitt sätt. Jag gick inte alls med i deras vimsande, rusade inte iväg för att handla när de glömt, och frågade helt fräckt om jag inte skulle få någon efterrätt också, då de fixat till bara hälften av gästerna. Gick hem till dem och hämtade min bensindunk då de inte lämnade tillbaks den. Skyfflade ut deras resväska i det kalla växthuset då den blev kvarlämnad hos mig, och de inte ides gå de hundra metrarna för att hämta den.

De blev visserligen inte mindre virriga alls med tiden, men det kändes på något vis mindre pinsamt att sätta ord på det som hände, och rikta den till dem som orsakade situationen, i stället för att några skulle sitta där utan efterrätt och tycka att det på något vis var de som var pinsamma. Eller påminna dem en miljon gånger om att lämna tillbaks grejer. Nej då får man finna sig i att jag stövlar in i deras garage, tar bensindunken, och säger att den här visst var min.

I det här fallet hade jag inget problem med att vara socialt totalt osmidig och skämmig.
Men jag är ganska glad att de flyttat....

 

[Nixehen]

Svarade på en annons på marketplace om en vandringsryggsäck, frågade om han kunde pruta lite. Får svar ”Bara för att du är söt.” Alltsåååå.. Tack men nejtack?

(Och migrän. Den stör mig eftersom att helvetet aldrig släpper! )

 

[villhöver]

Krånliga folk som hellre väljer det mer krångliga alternativet - bara för att få sista ordet och få bestämma i frågan. (vet av erfarenhet att man efter ett tag ÄNDÅ kommer vilja återgå till delvis det mindre krångliga - eftersom det är mindre krångligt, men bara i den mån det gynnar dem).

 

[Piaff]

Jag blev så ställd och har svårt att återge samtalet på ett korrekt sätt och nu 24 timmar senare undrar jag vad han menade med att han ville gå ut med sina sköldpaddor i koppel och att vi störde honom. Jag tror jag är så lurad

Låter som ett sånt där förinspelat busringningssamtal?

 

[Elo]

Folk som krånglar till ens jobb, som jag får städa efter, och så skylls det på att jag inte gjort min bit.

(fast det har jag! Iaf i denna instans)

 

[villhöver]

Teams
Just nu så vill den inte visa mig ett dokument som alla andra ser, jag är medlem i teamet/kanalen och kan se både mapp och undermapp - men mappen är tom. Mappen är inte tom, men hos mig och en annan så är mappen tom. I dokumentet står information jag behöver ha...

Vidare så är rullisten för att se alla mappar alldeles för smal så muspekaren ligger lite utanför till vänster = markerar alla mappar när man rullar ner, men om jag flyttar den en millimeter till höger reagerar inte rullisten utan tycker att markören ligger utanför.

BLIR ORIMLIGT ARG

 

[Mia_R]

Stör mig ofantligt på ett par kollegor som pratar om döda fåglar men orkar inte lägga mig i idag.
"Tack vare" fågelinfluensan är det mindre fåglar idag och det är så skönt för de skiter så förbannat på stränder och överallt.

Jag antar att de menar färre, men hur kan man tycka att det är "skönt" att fåglar dör i tusental av ett virus? Som om jag skulle tycka det var skönt när det var Covid-19 och folk dog som flugor runt om i världen?

 

[Hippocampus]

Nån som inte är granne utan som har andra avsikter. Istället för att flytta en sten eller lägga en cigarettfimp på nått konstigt ställe tex...

Fast det är ju nära osannolikt att en inbrottstjuv skulle leta upp ett nummer och ringa kl 03. De flesta inbrott görs när folk inte är hemma och dessutom ringer nog ingen tjuv och pratar om skällande hund mitt i natten..

 

[Mineur]

Jag gjorde mig impopulär hos en familj som virrade runt på ett liknande sätt Nu var det grannar, så inga jag var tvungen att umgås med, men de var ändå trevliga på sitt sätt. Jag gick inte alls med i deras vimsande, rusade inte iväg för att handla när de glömt, och frågade helt fräckt om jag inte skulle få någon efterrätt också, då de fixat till bara hälften av gästerna. Gick hem till dem och hämtade min bensindunk då de inte lämnade tillbaks den. Skyfflade ut deras resväska i det kalla växthuset då den blev kvarlämnad hos mig, och de inte ides gå de hundra metrarna för att hämta den.

De blev visserligen inte mindre virriga alls med tiden, men det kändes på något vis mindre pinsamt att sätta ord på det som hände, och rikta den till dem som orsakade situationen, i stället för att några skulle sitta där utan efterrätt och tycka att det på något vis var de som var pinsamma. Eller påminna dem en miljon gånger om att lämna tillbaks grejer. Nej då får man finna sig i att jag stövlar in i deras garage, tar bensindunken, och säger att den här visst var min.

I det här fallet hade jag inget problem med att vara socialt totalt osmidig och skämmig.
Men jag är ganska glad att de flyttat....

Ja alltså du anar inte hur många gånger jag velat göra något liknande, hur många gånger jag försökt uppmuntra make och svärmor att sluta lösa problemen för de andra, att vara mindre förlåtande, för då kommer det garanterat aldrig att bli någon ändring. Det är ju supersmidigt för svägerskan och svärfar att det alltid är någon annan som tänkt på det de glömt, som löser situationerna som uppstår och hjälper dem ur diverse knipor! Och det (nästan) alltid helt utan att bli sur, dessutom!

Tyvärr är familjeförhållandena lite komplicerade, utan att gå in på för mycket detaljer, så jag kan liksom inte pusha för mycket utan har efter 8 år insett att det är lättare om jag kapitulerar och slutar bry mig. Det är inte min familj, jag känner inte till deras familjedynamik och historia lika väl som alla andra, så jag har backat av och slutat peta i det. Risken är att det annars går ut över min och makens relation (han är den mest lojala människa jag någonsin träffat, han är riktigt irriterande lojal ibland, så det blir lätt känsligt sådant här). Det är åtminstone sällan jag personligen som får sota för de andras misstag, men det skriker i mig hur orättvist det är mot min man och svärmor som får anstränga sig dubbelt så mycket som alla andra för att det ska bli bra när vi ses.

 

[Tuvstarr]

Ja alltså du anar inte hur många gånger jag velat göra något liknande, hur många gånger jag försökt uppmuntra make och svärmor att sluta lösa problemen för de andra, att vara mindre förlåtande, för då kommer det garanterat aldrig att bli någon ändring. Det är ju supersmidigt för svägerskan och svärfar att det alltid är någon annan som tänkt på det de glömt, som löser situationerna som uppstår och hjälper dem ur diverse knipor! Och det (nästan) alltid helt utan att bli sur, dessutom!

Tyvärr är familjeförhållandena lite komplicerade, utan att gå in på för mycket detaljer, så jag kan liksom inte pusha för mycket utan har efter 8 år insett att det är lättare om jag kapitulerar och slutar bry mig. Det är inte min familj, jag känner inte till deras familjedynamik och historia lika väl som alla andra, så jag har backat av och slutat peta i det. Risken är att det annars går ut över min och makens relation (han är den mest lojala människa jag någonsin träffat, han är riktigt irriterande lojal ibland, så det blir lätt känsligt sådant här). Det är åtminstone sällan jag personligen som får sota för de andras misstag, men det skriker i mig hur orättvist det är mot min man och svärmor som får anstränga sig dubbelt så mycket som alla andra för att det ska bli bra när vi ses.

Ja och risken finns som sagt att situationen ändå inte ändras alls, eftersom folk har svårt att se att de själva gör något fel. Grannarna tyckte nog endast att jag var jobbig och konstig, inte att de själva betedde sig märkligt.

 

[Mineur]

Ja och risken finns som sagt att situationen ändå inte ändras alls, eftersom folk har svårt att se att de själva gör något fel. Grannarna tyckte nog endast att jag var jobbig och konstig, inte att de själva betedde sig märkligt.

Precis. Avsaknad av självinsikt i kombination med att de haft det såhär i minst 25 år gör att jag har väldigt lite hopp om att det faktiskt går att lära de där gamla hundarna sitta

 

[MidnightSoul]

Precis. Avsaknad av självinsikt i kombination med att de haft det såhär i minst 25 år gör att jag har väldigt lite hopp om att det faktiskt går att lära de där gamla hundarna sitta

Går går det nog, men skulle nog kosta bra mycket mer än det smakar tyvärr.

 

[MidnightSoul]

Försöker hitta en bra formulering på en mening, jag kan formulera om den frågan är dock om betydelsen stannar kvar i den bemärkelse det behövs.

Störningsmoment nummer 2. Min speciella jobbdator. Jag laddar ner ett dokument/bild som jag ej kan öppna. Ändrar filformat. Går fortfarande inte att öppna. Kollegan laddar ner och ändrar till samma filformat jag ändrade filen och hon kan öppna skiten på sin dator