Min bäbis dog

[Ray]

Men Jisses, det är synd om dig! Det är okej att känna alla känslor just nu.

Känn inte att du måste börja jobba sista veckan i april. Du får vara sjukskriven också! Låt din kropp och själ läka i lugn och ro. Ingenting kommer att bli som det varit innan, och det är helt okej. Det ni går igenom är bland det tuffaste en människa kan drabbas av. Alla hanterar sin sorg olika, och inget ni gör är fel. Man får skratta, man får gråta, man får stänga in sig, man får gå ut bland folk.

Kram!

Just nu känns det bra och naturligt att bara ta det som det kommer här hemma.
Men jag tror (vem fanns vet egentligen? ) att jag kommer på måndag bättre om jag jobbar när jag fysiskt kan. Inte heltid kanske men att komma ut i friska luften nu när våren kommer känns positivt.
Träffa människor och prata om vardagen som finns kvar.

För en vecka sedan lyssnade jag till ett galopperande hjärta hos BM. Herregud vad mycket som kan hända på en vecka ibland.

 

[Ray]

Men det ÄR ju synd om dig! Det kunde inte vara mer synd. Det är väl ingen skam att erkänna det? Du måste få känna den känslan också.

Sedan tror jag såhär: oavsett vad du tänker om att du inte knöt an till barnet i magen så knöt hon an till dig. Mörkret och värmen i din mage var hennes trygghet så länge hon levde därinne, hon lärde känna dig, det var du som var hennes. Och det tror jag är det viktigaste.

Mmm- men det är nog lite det som känns hårt. Att den tid vi hade med henne hann jag liksom inte ge henne mitt hjärta. Och när jag väl fick henne i mina armar var hon redan långt borta. Det var för sent att älska henne. Och ändå är det just det jag gör nu.
Älskar henne. Vill kalla henne min flicka. Vill skydda henne mot världen. Men hon dog för mig där hon borde vara som tryggast.
Så redo för världen- 3230g och 51 cm och så perfekt.

 

[Lazy Lady]

Mmm- men det är nog lite det som känns hårt. Att den tid vi hade med henne hann jag liksom inte ge henne mitt hjärta. Och när jag väl fick henne i mina armar var hon redan långt borta. Det var för sent att älska henne. Och ändå är det just det jag gör nu.
Älskar henne. Vill kalla henne min flicka. Vill skydda henne mot världen. Men hon dog för mig där hon borde vara som tryggast.
Så redo för världen- 3230g och 51 cm och så perfekt.

Hon kommer alltid vara din älskade flicka, det kan ingen någonsin ta ifrån dej

 

[mandalaki]

Mmm- men det är nog lite det som känns hårt. Att den tid vi hade med henne hann jag liksom inte ge henne mitt hjärta. Och när jag väl fick henne i mina armar var hon redan långt borta. Det var för sent att älska henne. Och ändå är det just det jag gör nu.
Älskar henne. Vill kalla henne min flicka. Vill skydda henne mot världen. Men hon dog för mig där hon borde vara som tryggast.
Så redo för världen- 3230g och 51 cm och så perfekt.

Ja. Det är en oändligt stor förlust.

Du är väldigt duktig på att sätta ord på dina känslor. Det tror jag är bra för dig.

 

[Andromedae]

Du har rätt till all sorg @Ray . Och även om det (självklart) inte är någon tröst så dog din lilla flicka när och där hon var som tryggast. Hon var hela tiden nära den viktigaste personen i sitt liv och hon behövde aldrig ens för en sekund vara ensam. Där hon var gav du henne allt vad du någonsin kunde, bara genom att finnas till.

 

[Ray]

Du har rätt till all sorg @Ray . Och även om det (självklart) inte är någon tröst så dog din lilla flicka när och där hon var som tryggast. Hon var hela tiden nära den viktigaste personen i sitt liv och hon behövde aldrig ens för en sekund vara ensam. Där hon var gav du henne allt vad du någonsin kunde, bara genom att finnas till.

Fina tankar är alltid en tröst...

 

[Ray]

Och där rann mjölken till.
Nu är jag nysninittad.
Söndermanglad i underlivet i kombination med förstoppning och gaser.
Feberfrossa och superspända bröst som är alldeles brännheta.
Trodde i min enfald att jag skulle få medicin som stoppade mjölken iallafall. Men nej, det ska vara så jävla naturligt tydligen. Jag är så trött på naturliga processer!

 

[mandalaki]

Fy så trist att du ska vara så drabbad även fysiskt!

 

[Ray]

Fy så trist att du ska vara så drabbad även fysiskt!

Det är ju såklart en ofrånkomlig del i det hela. Men det är skittrist verkligen.

 

[Ray]

Och sen den svartaste av känslor.
Jag önskar ibland att jag aldrig blivit gravid. Att det aldrig hänt.
Att allt var som vanligt.

 

[sassiball]

Så orättvist livet kan vara.
Kram till er

 

[aprilmaj]

Och sen den svartaste av känslor.
Jag önskar ibland att jag aldrig blivit gravid. Att det aldrig hänt.
Att allt var som vanligt.

Jag kan bara ana vad du går igenom. Det är så många känslor, hela spektrat. Det är bra att du tar sorgen på allvar, tror jag. Känslor sitter i kroppen. Jag tror att det är bra att använda kroppen när man sörjer. Kroppen behöver vara aktiv, det hjälper. Det betyder inte att sorgen försvinner, för det varken kan eller ska den inte än. Men det hjälper.

 

[Magnum]

Sänder en kram och tycker det är så orättvist

 

[Kivina]

Och sen den svartaste av känslor.
Jag önskar ibland att jag aldrig blivit gravid. Att det aldrig hänt.
Att allt var som vanligt.

 

[ako]

Och sen den svartaste av känslor.
Jag önskar ibland att jag aldrig blivit gravid. Att det aldrig hänt.
Att allt var som vanligt.

Är väl en ganska "okonstig" känsla skulle jag tycka. Man behöver inte vara tacksam för att man blir drabbad av det många människor fruktar mest av allt - nämligen att förlora ett barn. Kram

 

[Ray]

Är väl en ganska "okonstig" känsla skulle jag tycka. Man behöver inte vara tacksam för att man blir drabbad av det många människor fruktar mest av allt - nämligen att förlora ett barn. Kram

Jag tycker den är hemsk...
Det blir som att önska att hon aldrig funnits.
Och det känns hemskt.
Samtidigt är det ju så svårt att ens tänka på. Hade hon aldrig funnits hade jag inte varit ledsen. Lite längtat i smyg men inte mer än så.
Nu går tankarna mellan att det inte har hänt och hon aldrig fanns ( vilket är tilldelat i har inte fötts än och var aldrig på väg) och insikten om att det har hänt och jag vet inte hur jag ska kunna acceptera det.

 

[Ray]

Jag kan bara ana vad du går igenom. Det är så många känslor, hela spektrat. Det är bra att du tar sorgen på allvar, tror jag. Känslor sitter i kroppen. Jag tror att det är bra att använda kroppen när man sörjer. Kroppen behöver vara aktiv, det hjälper. Det betyder inte att sorgen försvinner, för det varken kan eller ska den inte än. Men det hjälper.

Jag vet inte om jag helt förstår vad du menar. Att kroppen blir påverkad det förstår jag. Men hur låter man kroppen vara aktiv?

 

[Ray]

Morgon.
Det har hänt.
Mycket nej, tänk om, det är bara en dröm, om jag bara, ge mig en chans till -spola tillbaka tiden, jag gör vad som helst bara.

Så många blommor som kommer. Från jobb, vänner, bekanta.
Lilla storasyster ser sliten ut. Hon vill åka till mormor på semester säger hon. Det är lite jobbigt på skolan- alla bara vill leka med mig. Man vet inte helt vad hon tänker. Vad hon förstår.

 

[ako]

Jag tycker den är hemsk...
Det blir som att önska att hon aldrig funnits.
Och det känns hemskt.
Samtidigt är det ju så svårt att ens tänka på. Hade hon aldrig funnits hade jag inte varit ledsen. Lite längtat i smyg men inte mer än så.
Nu går tankarna mellan att det inte har hänt och hon aldrig fanns ( vilket är tilldelat i har inte fötts än och var aldrig på väg) och insikten om att det har hänt och jag vet inte hur jag ska kunna acceptera det.

Jag förstår hur du menar, och kanske hade jag tänkt likadant i din situation. Att du älskar henne och saknar henne är för mig inte samma sak som att man behöver vara tacksam (mot någon slags högre makt) för att man fick ett barn som inte kunde leva.

Hoppas jag inte skriver något sårande - det är inte min mening - förstås!!! Jag bara förstår att du ibland önskar att det aldrig hade hänt.

Kram igen!

 

[aprilmaj]

Jag vet inte om jag helt förstår vad du menar. Att kroppen blir påverkad det förstår jag. Men hur låter man kroppen vara aktiv?

Jag skrev nog onödigt krångligt. Det jag menade var att det är bra att röra på sig. Utöver att prata förstås.

Om jag beskriver utifrån mig själv:
När jag har varit med om något nästan outhärdligt, så är det som om jag överväldigas av tusen känslor. Det är så många och starka känslor att det känns som om de inte får plats i kroppen. Då behöver jag gå ut, promenera, skotta snö eller något fysiskt. Sedan får känslorna plats i kroppen igen, en stund.