Konfirmation.

[tanten]

Gud eller ej och varför/ varför inte, det är upp till var och en, jag ogillar bara att pga min tro ses som ovettig eller annat trist. Det var vad jag svarade på.

Jag tillhör dem som inte kan få ihop förnuft och religiös övertygelse. Men det är min uppfattning. Jag varken ser ner på eller omyndigförklarar dem som tror.

Det vore säkert skönt att ha en tro att luta sig på i livet. Men själv kan jag inte få ihop det.
Ser du inte skillnaden ? Att själv inte få ihop religion och förnuft men respektera dem som tror?

 

[Otherside]

Urklippt ur ett mkt längre inlägg.

Jag har vid några tillfällen, när jag diskuterat religioner och tro med bekanta, konstaterat att vissa saker i livet hade varit mycket enklare om jag hade "rättat in mig i ledet" och haft en liknande tro som "alla andra" har. Men, jag har också konstaterat att det inte är särskilt enkelt att gå från "någonstans mellan agnostiker och ateist" till att bestämma sig för att det faktiskt finns en gud som jag också måste tro på. Jag får liksom inte ihop den ekvationen....

Och (min erfarenhet) en tro betyder heller inte att allt automatiskt faller på plats och inga grubblerier och liknande längre existerar. För mig var det tvärtom - tron satte mig i en omöjligt situation som jag inte längre kunde reda ut eller klara av. Det var då jag ringde jourhavande präst - som visade sig vara min gamla konfirmationspräst - och han släppte mig fri, genom att råda mig att helt släppa alla religiösa tankar och funderingar och bara leva.

Så, idag är jag glad att min nivå av tro är ytterst, ytterst vag och öppen för allt eller intet. En fast tro hade inte hjälpt mig.

 

[Enya]

Jag tillhör dem som inte kan få ihop förnuft och religiös övertygelse. Men det är min uppfattning. Jag varken ser ner på eller omyndigförklarar dem som tror.

Det vore säkert skönt att ha en tro att luta sig på i livet. Men själv kan jag inte få ihop det.
Ser du inte skillnaden ? Att själv inte få ihop religion och förnuft men respektera dem som tror?

Att tycka att någon som tror är ovettig är inte att respektera en troende, inte i mina ögon. Jag kan förstå att andra människor inte tror och jag kan respektera det, men jag sätter inte något = med förnuft eller oförnuft med en tro, det är för mig respektlöst eftersom en persons förnuft består i så väldigt mycket, där tro eller avsaknad av det inte riktigt hör i hop med förnuftet- inte förrän det handlar om fanatisk tro där det alltså går ut över andra människor eller sig själv på ett negativt sätt.

Det var alltså inlägget om ordet ovettigt jag svarade på, att hon inte fick ihop vettiga människor med tro.

 

[Enya]

Jag har respekt för de som är troende, det är bara det att den kristna tron är inte min tro. Det skulle aldrig falla mig in att bära ett kors eftersom jag vet vilken stark symbolik det har för kristna.

Ja varför skulle du inte ha respekt för andra människor egentligen, oavsett om de tror eller ej.

Det känns som om det är väldigt viktigt i denna tråd att hävda att man respekterar troende. Det ser jag som självklart av vettiga människor, att respektera varandra oavsett åsikter och tro eller avsaknad av tro. Så varför man känner att man måste nämna det för att man inte tror eller förstår varför man kan tro, vet jag inte. Faktiskt. Jag respekterar människor för att de är människor. Jag respekterar inte människor för att de tror.

Det är grunden.

Jag för min del tänker att vettiga såväl som ovettiga människor kan ha en tro. Eller inte ha en tro, det hör för mig inte ihop. Och jag respekterar människor oavsett deras åsikter och eventuell tro, för jag kan respektera människor som inte tycker som jag.

 

[Badger]

Så kul att så många delade med sig.
Positivt överraskad av att såpass många avstod pga icketro eftersom jag själv tycker att det är illa att göra det om man vet att man inte tror.

Jag vet inte om jag håller med där alls. Folk är runt 14, kan inte se att det skadar att få veta mer om den religion som präglat Sverige i många år. Att diskutera etik och tro en gång i veckan under en termin när man gränsar till vuxen.

Jag trodde inte när jag var 14 men var inte 100 på det egentligen, utan tänkte att man kanske blir religiös som gammal (vanligt tema i böcker) och att det är värt att undersöka saker innan man bestämmer sig. Så jag är konfirmerad. Dessutom är religion, etik och moral intressanta diskussionsämnen. (vår präst var uråldrig och sov mest dock, det var diakonen som höll i diskussionerna). Jag ångrar mig inte, intressant att hämta upp minnen och information från det tex om man läser en bok el dyl. Jag verkar inte kunna förmå mig till att tro på någon gud (eller spöken, eller oknytt, magi, stenar, leylinjer eller någonting sådant alls)

Kan se mycket vackert med kyrkan och ser ceremonier i olika skeenden i livet som något trevligt (liksom årets olika firanden som jul och midsommar (som jag inte betraktar som kristna firanden någondera). Men har extremt svårt för mycket annat och är inte medlem utan har gått ur och inte döpt barn och inte gift mig i kyrkan och läser aldrig trosbekännelsen (det är bara den jag undviker eftersom jag inte vill ljuga) om jag är i kyrkan, men sjunger psalmer.

Kort sagt tycker jag att man inte ska vara moralisk åt någondera hållet. Varken åt personer som väljer att inte konfirmera sig, eller när det gäller personer som väljer att konfirmera sig trots att de inte tror. Det är en ceremoni de kanske vill vara med om, en övergång i livet. Eller bara en upplevelse eller en chans att diskutera.

Har inte upplevt att "dagens ungdom" verkar speciellt presentfokuserade, men det kanske de är. Dock pärlhalsband eller moppe kanske de hade fått ändå om föräldrarna tyckte de behövde.

 

[Lickety]

Det är konfirmationstider och det märks på sociala medier med mycket om inlägg och bilder på detta.
Men en sak jag undrar varje år är hur många som gör det pga sin Gudstro?
Jag gjorde det inte eftersom jag inte tror på gud. Så för mig var det alltså självklart att låta bli.

”I kyrkan vid konfirmationsgudstjänsten tackar den som blir konfirmerad Gud för dopets gåva och bekräftar att hen vill tro på Gud och leva som ett Guds barn.”


Hur var det för er?

Min familj tillhör en gren kristendom som inte är så vanlig i Sverige. Därför konfirmerades ensam, efter att ha haft ett samtal med en präst inom kyrkan. Detta samtal gav mig inget, personligen, eftersom jag redan då inte var troende.
Det var inte frivilligt men hade blivit världskrig i familjen om jag så mycket som ifrågasatt litegrann. Så det var bara att göra, liksom allt annat. Man håller käften och lyder, några alternativ fanns inte. Idag är jag ateist.

 

[tanten]

Att tycka att någon som tror är ovettig är inte att respektera en troende, inte i mina ögon. Jag kan förstå att andra människor inte tror och jag kan respektera det, men jag sätter inte något = med förnuft eller oförnuft med en tro, det är för mig respektlöst eftersom en persons förnuft består i så väldigt mycket, där tro eller avsaknad av det inte riktigt hör i hop med förnuftet- inte förrän det handlar om fanatisk tro där det alltså går ut över andra människor eller sig själv på ett negativt sätt.

Det var alltså inlägget om ordet ovettigt jag svarade på, att hon inte fick ihop vettiga människor med tro.

En av mina käraste vänner har en hög position Sv kyrkan. Hon synnerligen klok och vettig och jag ser upp till henne. Jag kan inte få ihop hennes skarpa intellekt med hennes gudstro. Men respekterar jag det? Självklar!!

 

[Lilla]

Jag vet inte om jag håller med där alls. Folk är runt 14, kan inte se att det skadar att få veta mer om den religion som präglat Sverige i många år. Att diskutera etik och tro en gång i veckan under en termin när man gränsar till vuxen.

Jag trodde inte när jag var 14 men var inte 100 på det egentligen, utan tänkte att man kanske blir religiös som gammal (vanligt tema i böcker) och att det är värt att undersöka saker innan man bestämmer sig. Så jag är konfirmerad. Dessutom är religion, etik och moral intressanta diskussionsämnen. (vår präst var uråldrig och sov mest dock, det var diakonen som höll i diskussionerna). Jag ångrar mig inte, intressant att hämta upp minnen och information från det tex om man läser en bok el dyl. Jag verkar inte kunna förmå mig till att tro på någon gud (eller spöken, eller oknytt, magi, stenar, leylinjer eller någonting sådant alls)

Kan se mycket vackert med kyrkan och ser ceremonier i olika skeenden i livet som något trevligt (liksom årets olika firanden som jul och midsommar (som jag inte betraktar som kristna firanden någondera). Men har extremt svårt för mycket annat och är inte medlem utan har gått ur och inte döpt barn och inte gift mig i kyrkan och läser aldrig trosbekännelsen (det är bara den jag undviker eftersom jag inte vill ljuga) om jag är i kyrkan, men sjunger psalmer.

Kort sagt tycker jag att man inte ska vara moralisk åt någondera hållet. Varken åt personer som väljer att inte konfirmera sig, eller när det gäller personer som väljer att konfirmera sig trots att de inte tror. Det är en ceremoni de kanske vill vara med om, en övergång i livet. Eller bara en upplevelse eller en chans att diskutera.

Har inte upplevt att "dagens ungdom" verkar speciellt presentfokuserade, men det kanske de är. Dock pärlhalsband eller moppe kanske de hade fått ändå om föräldrarna tyckte de behövde.

Om jag vet att jag inte tror på Gud så tycker jag det är illa att slutföra konfirmationen. Det är min åsikt.

 

[Bufera]

Det är konfirmationstider och det märks på sociala medier med mycket om inlägg och bilder på detta.
Men en sak jag undrar varje år är hur många som gör det pga sin Gudstro?
Jag gjorde det inte eftersom jag inte tror på gud. Så för mig var det alltså självklart att låta bli.

”I kyrkan vid konfirmationsgudstjänsten tackar den som blir konfirmerad Gud för dopets gåva och bekräftar att hen vill tro på Gud och leva som ett Guds barn.”


Hur var det för er?

Min årgång gjorde det för presenterna
Tror det är få som faktiskt är troende i dagens samhälle.

 

[Badger]

En av mina käraste vänner har en hög position Sv kyrkan. Hon synnerligen klok och vettig och jag ser upp till henne. Jag kan inte få ihop hennes skarpa intellekt med hennes gudstro. Men respekterar jag det? Självklar!!

Tror inte det är något som helst problem i Svenska kyrkan. Det är ju rimligen bara att skilja på vetenskap och tro i två delar och inte blanda de båda, som olja och vatten. Jag kan föreställa mig att det går utmärkt.

 

[tanten]

Om jag vet att jag inte tror på Gud så tycker jag det är illa att slutföra konfirmationen. Det är min åsikt.

Hur medveten är man när man fortfarande är barn?
Jag trodde inte på gud men som duktig flicka gjorde jag det som alla andra gjorde. Kan inte en minnas att det var ett val att inte delta. På samma sätt som det inte vara ett val att inte gå till skolan.

 

[Badger]

Om jag vet att jag inte tror på Gud så tycker jag det är illa att slutföra konfirmationen. Det är min åsikt.

Absolut, det är din åsikt. Men det är ju en styv moralisk åsikt, sådana som kyrkan ofta anklagas för att hålla på in i väggen. En som lägger mycket i moral och synd på en 14 åring.

 

[Lilla]

Absolut, det är din åsikt. Men det är ju en styv moralisk åsikt, sådana som kyrkan ofta anklagas för att hålla på in i väggen. En som lägger mycket i moral och synd på en 14 åring.

När de säger det själva?

 

[Lilla]

Absolut, det är din åsikt. Men det är ju en styv moralisk åsikt, sådana som kyrkan ofta anklagas för att hålla på in i väggen. En som lägger mycket i moral och synd på en 14 åring.

Det är ju när de säger det själva.

 

[crazyrabbitlady]

Jag konfirmerade mig. Inte för att jag tror/trodde på gud utan av ett par olika anledningar. Fler av dom var materialistiska, för att få en språkresa (kombinerad med konfirmationsläger), för att få presenter mm men även för att jag trodde att man måste tro på något och eftersom jag inte hittat något annat som passade så konfirmerade jag mig. Det ledde till att jag insåg hur obekväm kyrkan gör mig och att jag senare insåg att jag är ateist. Så något bra fick jag väl ur det trots att jag inte fick så mkt ur språkresan och det visade vara rätt tråkiga presenter man fick till konfirmationen (jag har aldrig trivts med någon form av smycken och majoriteten av presenterna var... smycken)

 

[Nevermind]

Jag är 21 nu och konfirmerade mig inte. Är inte troende och tyckte jag hade viktigare saker för mig. Många (skulle säga 90%) av mina döpta/"kristna" vänner konfirmerade sig, även om varken de eller deras familjer var/är speciellt troende. Vissa gjorde det för presenterna, andra för att det var en kul aktivitet tillsammans med kompisar efter skolan, några drog på konfirmationsläger utomlands där de hade skitkul. Så jag skulle säga att det är supervanligt att man konfirmerar sig åtminstone delvis på grund av andra anledningar än att man verkligen är troende.

 

[sjoberga]

Jag är 21 nu och konfirmerade mig inte. Är inte troende och tyckte jag hade viktigare saker för mig. Många (skulle säga 90%) av mina döpta/"kristna" vänner konfirmerade sig, även om varken de eller deras familjer var/är speciellt troende. Vissa gjorde det för presenterna, andra för att det var en kul aktivitet tillsammans med kompisar efter skolan, några drog på konfirmationsläger utomlands där de hade skitkul. Så jag skulle säga att det är supervanligt att man konfirmerar sig åtminstone delvis på grund av andra anledningar än att man verkligen är troende.

Och det är det som åtminstone jag tycker är en respektlös handling, att man bekräftar sin tro i en ritual med en person som vigt sitt liv åt religionen, trots att man kommit fram till att man inte har den tron. Jag ser exakt noll fel med att man är med fram till den ritualen och lär sig om religionen, det kan säkert vara en riktigt bra erfarenhet.

Men då kommer det där med att det är en vuxenvärld som sätter press på en tonårig ungdom - som gör att det ändå går att förstå att det blir så. Personligen tycker jag det är ett förkastligt agerande, att pressa och styra unga människor på det viset.

 

[Badger]

När de säger det själva?

Att de inte tror på gud eller att de gör det för presenterna eller att de inte borde gjort det?

Tonåringar måste ju också säga en del för att verka tuffa eller för att någon frågar och de måste ha ett svar osv.

Dvs någon kanske halvt om halvt tror på gud, eller något eller är nyfiken, men inte vet, men inte vill säga. Då är ju -höhö gör det för presenterna en typ av svar. Likaså om man tror på gud och tycker det är personligt och inte vill prata om det med alla?

Tycker själv jag minns att många frågade saker som egentligen kräver jättelånga och ambivalenta svar trots att de inte hade med saken att göra och inte är beredda att lyssna en halvtimma utan vill ha ett kort svar. Folk frågar så himla mycket och så måste tonåringar hitta precis rätt svar för just dem. Vad vill du bli när du blir stor? osv osv. (haha hen vill bli influenser gud så dumt! Fast egentligen ville X bli läkare men vågade inte säga för då skulle tant Agda sagt -haha hen vill bli läkare, gud så dumt! hen som är så korkad. Vilket hade gjort mer ont än att bli hehead över att vilja bli influenser.)

Alla vill inte alltid lägga sin innersta själ i alla svar de ger.

 

[Lingon]

Egentligen tycker jag inte att barn ska in i religionen genom dop och konfirmation utan själv få välja det som vuxna.

 

[Badger]

Egentligen tycker jag inte att barn ska in i religionen genom dop och konfirmation utan själv få välja det som vuxna.

Absolut så kan man se det och Jesus skulle säkert hålla med dig, liksom många frikyrkor som är lite mer hardcore.

Samtidigt tänker jag att det är att se på religionen på ett mer allvarligt sätt än många gör. Nästan som om gudar faktiskt brukade hämnas om man inte levde gudfruktigt efter att ha blivit döpt. Vilket jag finner osannolikt eftersom jag inte tror på någon gud.

Så att förbjuda dop verkar inte så bra i ett fritt samhälle.

Föräldrar väljer ju en hel del olika saker för sina barn och dop kan ju få vara en av de sakerna, precis som konfirmation kan få vara något en 14 åring väljer eller inte väljer som en "rite of passage". Det är ju så att om man sedan framöver tror eller inte tror går det utmärkt att ta sig ur eller ta till sig.
https://en.wikipedia.org/wiki/Rite_of_passage

Annars blir det på sätt och vis att särskilja kristendomen från annan religion och kultur, så som bättre eller sämre? bara mer speciell? Eftersom vi inte gärna kan förbjuda andra typer av riter för små barn i andra religionsyttringar (om det inte bedöms att det skadar barnet såklart). Till exempel förbjuda Navajo att ha riter då en flicka får mens eller förbjuda buddistmunkar att välsigna ett barn. Och även självklart förbjuda humanisternas ceremonier med barn och asatroendes och även vad nu wicca kan göra -har ingen aning, trä ett barn genom ett håligt träd eller ngt kanske?

Om man vill att religion ska vara ljummen och lagom är det bäst att hantera den som något ljummet och inte så kritiskt. Annars göder man ju fanatism och det är ju till skillnad från lite normal tro farligt.