Konfirmation.

[Thomasine]

Jag är en troende men liberal katolik. Jag växte upp i en multireligös familj, mammas familj katoliker (minmorfar kom från Österrike och mormor konverterade). Pappa var protestant men jag skulle nog beteckna honom som fritänkare. Vi barn blev katoliker, pappa fick underteckna ett papper för att mamma skulle få gifta sig i en katolsk kyrka. Låter det komplicerat, det blir värre.

Vi har ingifta judiska medlemmar, en fräsningssoldat och som grädde på moset en ingift Jehovas Vittne. Alla levde i respekt, fred och fördraglighet under överinseende av min toleranta farmor (salig i åminnelse ), en djupt troende dam vars förhållande till Gud hade lite "Farmor-och-vår-herre" över sig. Hon respekterade allas tro och kom tom överens med faster Jehovas Vittne. Själv gick hon i alla trossamfund och kände sig hemma överallt även om hon trivdes bäst hos Fräsningsarmen för deras glada kristendom och hon stöttade deras sociala verksamhet till sin död.

Jag är både döpt och konfirmerad och jag går till bikt en gång ibland. Det är ett fint sätt att få prata av sig när man har behov för det och som avslutning läser jag en rosenkrans och har en privat andakt för mig själv.

Jag går gärna i Svenska kyrkans 1a Advents- och Julottegudstjänster och vi är uppväxta med att fira både katolska, protestantiska och judiska högtider.

 

[Sryoqwe]

Är uppvuxen med en icketroende förälder och är varken döpt, konfirmerad eller medlem i svenska kyrkan. Tror min mamma frågade någon gång om jag ville konfirmera mig, det var inte något jag tänkt på alls och svaret blev därför nej. Är inte troende och har därmed ingen tro att bekräfta.
Vet att ett gäng i min ålder häromkring har konfirmerat sig, vet ej varför då jag inte känner de längre. Men där har de en aktiv kyrka som hittar på diverse grejer för barn, tror att det kan spela in. Hur kyrkan här är har jag ingen aning om.

 

[Teilani]

Inte heller konfirmerad, var rätt ensam om det på uppväxtorten, så blir lite förvånad att det är så många här som inte heller konfirmerat sig. Minns att det ojades lite från äldre släktingar och mamma gjorde något halvhjärtat försök att övertala mig, men jag kunde inte bekänna en tro jag inte hade.

Jag tror den som hade haft mest att säga om saken var farmor, men då hon hunnit gå bort innan konfirmation var aktuellt så blev det inte jättedramatiskt.

Jag betraktar livets mirakel varje dag med djup tacksamhet, och kan absolut känna att jag är en del av något större. Men organiserad religion av någon art kan jag inte fördra. Jag är säker på att ingen av dem sitter inne med ”ultimata sanningen” de gärna vill predika, och att alla andra då har fel och är för evigt förlorade är för mig absurt.

Antingen finns ingenting, eller så är alla, ALLA, en del av planen.

 

[Enya]

Jag tycker att konceptet arvssynd är nåt så extremt motbjudande. Speciellt när jag låg där med min nyfödda dotter i famnen och tittade på den lilla lilla helt oskyldiga bebisen. Att sen tänka att det finns människor (många dessutom) som anser att hon föddes med synd är för mig extremt motbjudande.

Jag insåg tidigt att jag var ateist. Men min pappa är troende och tvingade mig att gå i kyrkan med honom. När jag 10 år fick jag själv välja tack och lov!

Jag säger inte emot, och jag tvingar inte på någon en tro de inte vill ha. Mina barn är alla döpta men ingen av dem är konfirmerade. De fick välja själv och de valde att inte konfirmera sig.

 

[Enya]

Jag var typ den enda i min klass som inte konfirmerade mig, då är jag ändå från en troende familj och släkt. Jag tyckte redan då att det var ett bisarrt koncept eftersom de allra flesta inte var troende. Jag hade inga som helst problem att sticka ut.

Jag är inte troende och har aldrig varit, men har varit på en massa bra grejer i frikyrkan och känner många goa människor där. Men jag har svårt att få ihop vettiga människor med en tro faktiskt, men det säger jag såklart inte till dem. Jag respekterar såklart deras tro.

Mina barn får såklart konfirmera sig om de skulle vilja det men jag har svårt att se att de skulle göra det. Och jag skulle vara väldigt obekväm med att ha en fest för det.

Fenomenet är väl förresten lite samma som att "alla" döper sina barn fast de inte är troende.
Nej, mina barn är inte döpta.

Så människor som har en tro är inte vettiga i dina ögon? Känns märkligt att skriva det i en tråd där det finns människor som har skrivit om sin tro. Men då vet jag hur du ser på mig, som om det är min tro eller avsaknad av tro som gör mig mer eller mindre vettig?

Jag tror det är flera som ser mig som vettig, men som inte vet om min tro, men kanske ändrar de åsikt nu när jag skrev om den. Det enda som egentligen kan avslöja att jag har en tro är att jag på Facebook har gillat Svenska Kyrkans sida och att jag bär ett litet kors om halsen i en kedja. På korsets baksida är det ingraverat min mans födelse- och dödsdatum, men det vet man ju inte om jag inget säger. I övrigt är jag som alla andra.

på tal om korset så fick jag en gång en fråga från en helt okänd människa. Han frågade om jag bar korset som ett smycke eller symbol för min tro på Gud. Båda svarade jag. Jag tror på Gud och korset är ett fint smycke att bära som en symbol för min tro. Konstig fråga, men så här i efterhand förstår jag den. Många har korset som ett coolt smycke helt utan tro, som konfirmation, har jag förstått på mina barn.

 

[SaraXX]

Så människor som har en tro är inte vettiga i dina ögon? Känns märkligt att skriva det i en tråd där det finns människor som har skrivit om sin tro. Men då vet jag hur du ser på mig, som om det är min tro eller avsaknad av tro som gör mig mer eller mindre vettig?

Jag tror det är flera som ser mig som vettig, men som inte vet om min tro, men kanske ändrar de åsikt nu när jag skrev om den. Det enda som egentligen kan avslöja att jag har en tro är att jag på Facebook har gillat Svenska Kyrkans sida och att jag bär ett litet kors om halsen i en kedja. På korsets baksida är det ingraverat min mans födelse- och dödsdatum, men det vet man ju inte om jag inget säger. I övrigt är jag som alla andra.

på tal om korset så fick jag en gång en fråga från en helt okänd människa. Han frågade om jag bar korset som ett smycke eller symbol för min tro på Gud. Båda svarade jag. Jag tror på Gud och korset är ett fint smycke att bära som en symbol för min tro. Konstig fråga, men så här i efterhand förstår jag den. Många har korset som ett coolt smycke helt utan tro, som konfirmation, har jag förstått på mina barn.

Så skrev jag ju inte. Större delen av min familj, släkt och flera vänner är troende, och jag skrev att jag respekterar det. Men jag förstår det inte. Jag kan i mitt huvud inte kombinera det logiska och pragmatiska med det mystiska som en tro innehåller. Men det är ju i så fall mitt problem.

Läs gärna mitt svar med vänliga glasögon, jag tycker inte illa om troende alls (det är ju inte någon homogen grupp, men du fattar).

 

[Enya]

Så skrev jag ju inte. Större delen av min familj, släkt och flera vänner är troende, och jag skrev att jag respekterar det. Men jag förstår det inte. Jag kan i mitt huvud inte kombinera det logiska och pragmatiska med det mystiska som en tro innehåller. Men det är ju i så fall mitt problem.

Läs gärna mitt svar med vänliga glasögon, jag tycker inte illa om troende alls (det är ju inte någon homogen grupp, men du fattar).

Jag tolkade ditt inlägg som att du har svårt att tolka de som tror på Gud som vettiga eftersom tron krockar med att vara vettig.
Eftersom jag tror ser jag inte att det krockar, eftersom du inte gör det tycker du att det krockar.Jag tycker bara inte att allting behöver vara svart/vit och måste förklaras vetenskapligt hela tiden. En tro kan vara ett bra stöd att luta sig mot i en rätt inrutad och vetenskaplig värld, därför passar den in, i min värld, trots vettigheten hos folk.

 

[Lingon]

Jag tolkade ditt inlägg som att du har svårt att tolka de som tror på Gud som vettiga eftersom tron krockar med att vara vettig.
Eftersom jag tror ser jag inte att det krockar, eftersom du inte gör det tycker du att det krockar.Jag tycker bara inte att allting behöver vara svart/vit och måste förklaras vetenskapligt hela tiden. En tro kan vara ett bra stöd att luta sig mot i en rätt inrutad och vetenskaplig värld, därför passar den in, i min värld, trots vettigheten hos folk.

För mig handlar det om att religion ofta ger intryck av (eller rättare sagt vill ge intrycket av) att vara ett moraliskt och etiskt ideal när så mycket i religioner är moraliskt och etiskt inte bara tveksamt utan också helt förkastligt. Obs! Jag diskuterar ingen specifik religion utan fenomenet religion.

 

[Butterflyflip]

Jag är konfirmerad, är runt 25. Jag kommer ifrån ett litet samhälle där det ändå var ganska många runt min ålder som valde att konfirmera sig, många av mina vänner bland annat. Jag var väl, i den åldern, ganska frågvis om detta med religion och tro och visste inte vad jag ”trodde på”. Även fast jag inte var 100% troende sådär ansåg jag ändå den tiden med vår präst var ganska givande. Vår präst var väldigt vettig, och lärde oss en hel del om livet i allmänhet och inte enbart om själva kristendomen i sig vilket många av oss uppskattade. Jag ångrar inte att jag konfirmerade mig, även fast jag idag skulle benämna mig som ateist.

 

[Lilla]

Så kul att så många delade med sig.
Positivt överraskad av att såpass många avstod pga icketro eftersom jag själv tycker att det är illa att göra det om man vet att man inte tror.

 

[Enya]

För mig handlar det om att religion ofta ger intryck av (eller rättare sagt vill ge intrycket av) att vara ett moraliskt och etiskt ideal när så mycket i religioner är moraliskt och etiskt inte bara tveksamt utan också helt förkastligt. Obs! Jag diskuterar ingen specifik religion utan fenomenet religion.

Jaha?
Jag vet inte riktigt vad du vill ha sagt eller vad du förväntar dig att jag ska svara egentligen. "Nä, så är det absolut inte"? Du har helt rätt, den som påstår att religioner är perfekt har nog missat några lektioner i religion kanske. Men jag ser inte mig själv som etiskt och moraliskt förkastlig, jag ser inte mig som ovettig och jag ser det inte som fel att tro på en gud, eller för all del- att inte tro alls.

Jag är inte ute efter att diskutera hurivda man bör tro på Gud eller ej och varför/ varför inte, det är upp till var och en, jag ogillar bara att pga min tro ses som ovettig eller annat trist. Det var vad jag svarade på.

 

[Skjøldur]

Min familj gick i Filadelfia och de har ingen konfirmation. Hade jag hemskt gärna velat konfirmera mig så kanske jag hade fått det, men jag förstod knappt vad det var. Mamma sa att i så fall måste jag gå på många gudstjänster där, och att de var tråkigare än i Filadelfia. Dom hoppades att jag skulle låta vuxendöpa mig och bli medlem där, det gjorde jag inte. Jag har inte gått ur svenska kyrkan och tillhör numera EFS.

 

[McFlurry]

Är född i början av 90-talet och uppvuxen i Malmö, med icketroende föräldrar så jag är inte döpt. Visserligen växte jag upp i en central del av staden där många av barnen på min skola hade föräldrar som kom från andra länder. Men jag kan verkligen inte minnas att det var många som konfirmerade sig. Utan de få som gjorde det var de som "stack ut" från mängden. Och jag tror inte att jag vet någon som gjorde det pga tro, utan det var presenter och/eller tema-läger som lockade.

 

[ameo]

Ibland önskar jag att jag hade en tro

Urklippt ur ett mkt längre inlägg.

Jag har vid några tillfällen, när jag diskuterat religioner och tro med bekanta, konstaterat att vissa saker i livet hade varit mycket enklare om jag hade "rättat in mig i ledet" och haft en liknande tro som "alla andra" har. Men, jag har också konstaterat att det inte är särskilt enkelt att gå från "någonstans mellan agnostiker och ateist" till att bestämma sig för att det faktiskt finns en gud som jag också måste tro på. Jag får liksom inte ihop den ekvationen....

 

[Kilauea]

och jag tycker att det är viktigt att bevara våra kyrkor och dess föremål men jag är inte troende. Jag uppskattar en gammal kyrka på samma sätt som jag uppskattar ett hinduistiskt tempel, det är en vacker byggnad med spännande historia men själva tron berör mig inte.

Håller med dig här.
Visar absolut respekt när jag går in i en kyrka, undviker bara axlar tex, men är tyst när det läses bön.

Här där jag bor är det främst församlingen som har öppen förskola tex, så jag har gått mycket på deras saker när sonen var mindre.
Har även fått samtalsstöd av universitskyrkan vid kris och vi fick prata med sjukhusprästen före kuratorn på neo - och trivdes bättre med honom.
Känner mig som lite av en hycklare ibland .

 

[fejt]

Jag är döpt, konfirmerad, gift i kyrkan, mina barn är döpta och jag vill gärna ha en kyrklig begravning. Jag tror inte på gud, inte på ett liv efter detta och jag är övertygad om att människan inte har en själ.
För mig handlar det om ritualer och att ingå i ett sammanhang. Det känns som om jag på något sätt kommer i kontakt med mina döda släktingar. Som om jag är en del av en helhet. Mina barn döptes i den kyrka där alla mina släktingar på min mammas sida ligger begravda. Flera av dem har stått vid samma altare vid livets stora stunder. De har suttit i samma kyrkbänkar och sjungit samma sånger, gått upp för samma kyrkogång och sett ljuset silas genom samma fönster. För mig är det heligt.

 

[Thomasine]

jag bär ett litet kors om halsen i en kedja. På korsets baksida är det ingraverat min mans födelse- och dödsdatum, men det vet man ju inte om jag inget säger. I övrigt är jag som alla andra.

på tal om korset så fick jag en gång en fråga från en helt okänd människa. Han frågade om jag bar korset som ett smycke eller symbol för min tro på Gud. Båda svarade jag. Jag tror på Gud och korset är ett fint smycke att bära som en symbol för min tro. Konstig fråga, men så här i efterhand förstår jag den. Många har korset som ett coolt smycke helt utan tro, som konfirmation, har jag förstått på mina barn.

Jag har också ett litet kors av silver med bergkristaller. Det tillhörde min farmor och hon gav det till mig strax före sin bortgång. Det etyder mycket för mig och jag bär det med tacksamhet för den insikt och tolerans hon förmedlade till oss men också, liksom du, som en symbol på min tro.

Jag vill också tillägga till mitt förra inlägg att vi, i vårt sammelsurium, också har ateister och familjemedlemmar som av andra skäl valt att varken konfirmera sig eller döpa sina barn och det blir naturligtvis fullt ut respekterat. Synd dock att jag inte kan förmedla några av de diskussioner vi haft runt middagsbordet ibland. Tänk Lars Norèn....

 

[athena_arabians]

För mig handlar det om att religion ofta ger intryck av (eller rättare sagt vill ge intrycket av) att vara ett moraliskt och etiskt ideal när så mycket i religioner är moraliskt och etiskt inte bara tveksamt utan också helt förkastligt. Obs! Jag diskuterar ingen specifik religion utan fenomenet religion.

Fat det där är att förenkla det lite för mycket. Mycket av vad vi ser som moraliskt och etiskt har sin grund i kristendomen, det har vi svårt att komma ifrån (nu pratar jag om västvärlden). Jag är som icke-kristen ytterst medveten om hur kristendomen lagt grunden för vårt samhälles etik och moral.

Att vi sedan idag förkastat många saker som kommer direkt från religionen är en annan femma.

 

[athena_arabians]

Så människor som har en tro är inte vettiga i dina ögon? Känns märkligt att skriva det i en tråd där det finns människor som har skrivit om sin tro. Men då vet jag hur du ser på mig, som om det är min tro eller avsaknad av tro som gör mig mer eller mindre vettig?

Jag tror det är flera som ser mig som vettig, men som inte vet om min tro, men kanske ändrar de åsikt nu när jag skrev om den. Det enda som egentligen kan avslöja att jag har en tro är att jag på Facebook har gillat Svenska Kyrkans sida och att jag bär ett litet kors om halsen i en kedja. På korsets baksida är det ingraverat min mans födelse- och dödsdatum, men det vet man ju inte om jag inget säger. I övrigt är jag som alla andra.

på tal om korset så fick jag en gång en fråga från en helt okänd människa. Han frågade om jag bar korset som ett smycke eller symbol för min tro på Gud. Båda svarade jag. Jag tror på Gud och korset är ett fint smycke att bära som en symbol för min tro. Konstig fråga, men så här i efterhand förstår jag den. Många har korset som ett coolt smycke helt utan tro, som konfirmation, har jag förstått på mina barn.

Jag har respekt för de som är troende, det är bara det att den kristna tron är inte min tro. Det skulle aldrig falla mig in att bära ett kors eftersom jag vet vilken stark symbolik det har för kristna.

 

[Lingon]

Fat det där är att förenkla det lite för mycket. Mycket av vad vi ser som moraliskt och etiskt har sin grund i kristendomen, det har vi svårt att komma ifrån (nu pratar jag om västvärlden). Jag är som icke-kristen ytterst medveten om hur kristendomen lagt grunden för vårt samhälles etik och moral.

Att vi sedan idag förkastat många saker som kommer direkt från religionen är en annan femma.

Jag tycker att det blir lite mycket av att plocka russinen ur kakan.