Tack! Det jag vet är att det fanns en kvinna som själv hade det oerhört tufft pga sjukdom som såg mig och som kontaktade både bup och socialen vid upprepade tillfällen. Jag har som vuxen också träffat den kvinna som var min förskollärare under min tid på lekis, dvs. det som nu är förskoleklass, och som bad om ursäkt för att hon inte gjorde något. Hon slutade jobba som förskollärare när jag slutade lekis och det var enligt henne själv för att hon tyckte att det var omöjligt att fortsätta jobba med barn när det inte fanns några verktyg att ta till när barn for illa. Det här var 77-78 och lagen om förbud mot att aga barn kom ju senare men att hon såg mig, hade sett mig och hade försökt gjorde skillnad för mig.
Jag tror att man ska undvika att säga/göra något inför föräldern. Det kan precis som du skriver bli värre av det. Det har jag också råkat ut för. Däremot att säga som min mormor sa vid något tillfälle när vi var ensamma, att hon tyckte att de (mina föräldrar) gjorde fel, gjorde skillnad för mig. Visst kan det leda till att barnet skäms över sina föräldrar men ett barn som är utsatt och vet att det föräldern gör är fel har också helt andra verktyg än de barn som växer upp i tron att föräldern har och gör rätt, att det är alla andra inklusive barnet som gör fel och det är förödande, själsdödande. Att min mormor var kärleksfull, att hon såg mig och gav beröm ibland, sa att det inte var mitt fel gjorde att jag orkade fortsätta andas ännu en stund till. Det var när hon sa ifrån mot mina föräldrar som det blev värre. Jag fick inte träffa henne alls under flera år och hon var ju min livlina, mitt andningshål och det faktum att jag inte fick träffa henne gjorde mig enormt illa.
bow:
