Att hantera personer med bristande initiativförmåga

[Cattis_E]

Jag skulle vilja bolla lite kring det här med initiativförmåga och känslan som jag har av att alltid vara den som tar initiativ och "tar tag" i saker. Hade egentligen tänkt skriva om nedan scenario i störningstråden men insåg sedan att jag nog vill ha mer input än så från andra och se vilka perspektiv det finns som jag kanske missat.

Exempel från mitt liv just nu: Jag träffade en god vän på en fest för ett par veckor sedan och hen påpekade att det var länge sedan vi sågs bara hen och jag, vi kanske kan ta en fika tillsammans någon dag? Absolut sa jag, och förväntade mig lite halvt om halvt att den bekanta skulle höra av sig några dagar senare. Det gjorde hen inte, så jag skrev till hen idag:

Jag: "Hej! Lust att ta den där fikan i helgen, lördag eller söndag eftermiddag kanske?"
Hen: "Vore mysigt!" (här hade det för mig varit rimligt att bekräfta vilken dag och kanske till och med föreslå en tid)
Jag: "Ok, blir lördag eller söndag bäst?"
Hen: "Söndag funkar bra." (här hade det för mig varit rimligt att föreslå en tid och kanske till och med ställe, eller åtminstone ställa en fråga om det)
Jag: "Då säger vi söndag! Kanske kan testa en av de nya ställena på *gata*?"
Hen: "Absolut." (här hade det för mig varit rimligt att komma med förslag på det av de nya ställena man helst skulle vilja gå till)

Det är oftast såhär - jag får i princip dra ur hen all information som krävs för att faktiskt stämma träff, och blir någon slags projektledare för en grej som egentligen är väldigt simpel. Jag försöker att ha lite tålamod och ge hen utrymme att säga något mer men jag vet att det kommer att sluta med att det sedan, förmodligen i morgon förmiddag någon gång, är jag som föreslår både plats och tid (det är ju trots allt mindre än 24 timmar tills vi ska ses) och hen som svarar med något i stil med "Ok!" och så ses vi där & då och har jättetrevligt.

Hade jag inte vetat bättre hade jag trott att hen inte var så intresserad egentligen, att hens svar tyder på brist på engagemang och vilja, men jag vet väldigt väl att så inte är fallet. Hen uppskattar det jättemycket när jag hör av mig och vill ses (detta har jag fått bekräftat av både hen själv och en tredje part) men ibland är det svårt för min redan ganska osäkra och ängsliga själ att faktiskt tro på det. Jag har varit nära att ge upp flera gånger men eftersom jag vet att hen inte menar något dåligt med det och eftersom vi har och har haft så väldigt mycket kul ihop under flera år så fortsätter jag driva relationen framåt. Det är lika jobbigt varje gång - och lika härligt när vi väl ses. Det hade varit lättare om jag inte alls tyckte om hen på något plan...

Jag har flera liknande exempel, främst gällande den här personen men även andra i min omgivning som verkar väldigt glada för att luta sig tillbaka och låta någon annan ta över. Det är även något jag upplever med framförallt en kollega på jobbet, som ger ett väldigt osäkert intryck och i princip aldrig tar tag i saker själv. Jag har väldigt svårt att relatera till detta, för mig är det liksom naturligt att driva saker framåt när det är något man vill eller behöver, men jag förstår ju såklart att det finns andra personlighetstyper. Jag försöker verkligen vara medveten om detta så att det inte blir att jag går in och tar över i parti och minut och upplevs som jobbig. Men i situationer som den ovan förstår jag inte riktigt vad annat jag kan göra än att driva saker framåt - hur ska vi någonsin kunna stämma träff ifall ingen av oss så mycket som föreslår en tid eller plats?

Det blev långt det här, men det vore intressant att höra vad ni tycker och tänker!

Lite sen på bollen hör, men jag tror också man behöver klra med mer direkt kommunikation.

Jag förstår däremot frustrationen.
Jag är trött på att alltid behöva vara den som initierar att ses med ett antaö av mina vänner. Annars blir dt av att ses ännu mer sällan.
En del har jag då släppt, andra som ändå verkligen visar uppskattning över att ses så hat jag väl accepterat att jag får driva.
Men då kör jag nog mest med direkt kommunikation.

 

[Cattis_E]

Kom in i tråden först nu, så trycker ihop lite reflektioner på andras svar i samma inlägg .

Hur fungerar det om du istället för att komma med förslag istället skriver/säger "har du några idéer om var vi kunde ses?"

Detta kör jag med en del. Men då frågar jag direkt. Har du några idéer om var och när vi ska ses?. Ofta med förslag på ett par tre tillfällen som skulle passa mig.
Så får man in tid och plats i samma meddelande.

Jag brukar tänka att det är ju åtminstone en positiv sak med det hela - att jag får bestämma i princip allt själv!

Haha, brukar också försöka se det så i stället för att sucka över det.

Jag är väl lite på 'andra' sidan. Jag vill jättegärna träffas men känner att jag tränger mig på om jag ringer/messar. Om jag skulle kontakta när hen är upptagen eller jag inte kontaktar hen vid ett bra tillfälle. Samma sak med att det går bra med vad du vill, och vill inte bara bestämma och härja så den andra parten blir obekväm att jag bara bestämmer och vi kanske går någonstans som hen inte vill gå på och är för artig för att säga det.

Men ett sms är väl inte påträngande om det inte kommer typ mitt i natten?
Så länge man inte förväntar sig svar på en gång bara och börjar skicka upprepade sms för att man inte för svar.
Jag antar alltid att om det dröjer några timmar eller nån dag så hade personen bara fullt upp med annat just när jag skickade.

Hur tror du det upplevs för personen du aldrig hör av dig till för att inte tränga dig på?
Sådant där kag alltid hör av mig och andra parten aldrig initierar får i alla fall mig att fundera på om den har andra vänner den skattar högre och därför inte är så intresserad avmgig egentligen. Till slut tröttnar jag då och väntar och ser om de hör av sig när tiden går.

Mig får man vara direkt med Tror att jag nog uppfattas som lite stram och fin i kanten

Så upplevde i alla fall inte jag dig när vi setts.

Tyvärr uppfattar jag nog folk som inte kommer fram som ointresserade. Åtminstone tycker jag att man ska gå och säga ett kort hej om man ser nån man känner.

Vet inte vad du har för definition av bekant, vi kansle har olika definitioner.
Jag har haft problemet att folk jag tex jobbat med för ett par år sedan eller träffat några gånger i andra sammanhang inte känner igen mig när jag hälsar.
Alltså människor jag lärt mig namnet på, minns några (eller många) sammanhang vi setts.
Det har hänt pass många gånger att jag faktiskt låter bli att försöka hälsa om de inte verkar känna igen mig.
Det är definitivt jobbigare att förklara vem jag är och så ska de leta i minnet och det som var tänkt som ett snabbt Hej, kul att se dig i förbifarten både tar mer tid och krystat.
Så då väljer jag att enligt din definition vara "ointresserad" istället för att chansa på att just denna minns mig.

 

[Red_Chili]

Kan nämna att det kan vara ett problem med att vara allt annat än ansiktsblind också. Jag är tvärt om löjligt bra på att känna igen folk, även om jag inte sett dem på länge. Tex har en kille som gick i parallellklassen i mellanstadiet blivit mäklare nu. Det märkte jag när hans bild dök upp tillsammans med en annons på hemnet. Jag var inte vän med honom och har inte träffat honom efter att vi gick i mellanstadiet (vi är 34år gamla nu).

Så är det ofta för mig, men det är absolut inte alltid jag kan placera folk. Så, jag vågar istället inte säga hej till folk eftersom jag misstänker att det inte finns en chans i världen att den personen känner igen mig. Det tog mig många år innan jag förstod att alla inte är lika duktiga på att känna igen andra som jag är, och då vet jag inte vad som är "normalt" och hur man förväntas agera.

Däremot säger jag ofta hej till folk jag möter ute, men då på ett sätt som går att hälsa oavsett om man känner någon eller inte. Att gå fram till någon för att vara social, det gör jag bara om det är 100% säkert att vi båda känner igen varandra.

 

[Görel]

Alla har kanske inte lika bra fantasi för att hitta på aktiviteter?

Pratade med en kompis som jag gjort mycket ihop med de senaste 35 åren. Tog upp att vi väl kunde göra någon dagsutflykt nu på sommaren- Då säger hon att hon inte är så bra på att hitta på sånt, att jag är bättre på det. Och när hon sa det insåg jag att det ju är så, Hon är uppfinningsrik när det gäller andra typer av aktiviteter men inte just den här sortens utflykter.

 

[Authorsandraselling]

Jag skulle vilja bolla lite kring det här med initiativförmåga och känslan som jag har av att alltid vara den som tar initiativ och "tar tag" i saker. Hade egentligen tänkt skriva om nedan scenario i störningstråden men insåg sedan att jag nog vill ha mer input än så från andra och se vilka perspektiv det finns som jag kanske missat.

Exempel från mitt liv just nu: Jag träffade en god vän på en fest för ett par veckor sedan och hen påpekade att det var länge sedan vi sågs bara hen och jag, vi kanske kan ta en fika tillsammans någon dag? Absolut sa jag, och förväntade mig lite halvt om halvt att den bekanta skulle höra av sig några dagar senare. Det gjorde hen inte, så jag skrev till hen idag:

Jag: "Hej! Lust att ta den där fikan i helgen, lördag eller söndag eftermiddag kanske?"
Hen: "Vore mysigt!" (här hade det för mig varit rimligt att bekräfta vilken dag och kanske till och med föreslå en tid)
Jag: "Ok, blir lördag eller söndag bäst?"
Hen: "Söndag funkar bra." (här hade det för mig varit rimligt att föreslå en tid och kanske till och med ställe, eller åtminstone ställa en fråga om det)
Jag: "Då säger vi söndag! Kanske kan testa en av de nya ställena på *gata*?"
Hen: "Absolut." (här hade det för mig varit rimligt att komma med förslag på det av de nya ställena man helst skulle vilja gå till)

Det är oftast såhär - jag får i princip dra ur hen all information som krävs för att faktiskt stämma träff, och blir någon slags projektledare för en grej som egentligen är väldigt simpel. Jag försöker att ha lite tålamod och ge hen utrymme att säga något mer men jag vet att det kommer att sluta med att det sedan, förmodligen i morgon förmiddag någon gång, är jag som föreslår både plats och tid (det är ju trots allt mindre än 24 timmar tills vi ska ses) och hen som svarar med något i stil med "Ok!" och så ses vi där & då och har jättetrevligt.

Hade jag inte vetat bättre hade jag trott att hen inte var så intresserad egentligen, att hens svar tyder på brist på engagemang och vilja, men jag vet väldigt väl att så inte är fallet. Hen uppskattar det jättemycket när jag hör av mig och vill ses (detta har jag fått bekräftat av både hen själv och en tredje part) men ibland är det svårt för min redan ganska osäkra och ängsliga själ att faktiskt tro på det. Jag har varit nära att ge upp flera gånger men eftersom jag vet att hen inte menar något dåligt med det och eftersom vi har och har haft så väldigt mycket kul ihop under flera år så fortsätter jag driva relationen framåt. Det är lika jobbigt varje gång - och lika härligt när vi väl ses. Det hade varit lättare om jag inte alls tyckte om hen på något plan...

Jag har flera liknande exempel, främst gällande den här personen men även andra i min omgivning som verkar väldigt glada för att luta sig tillbaka och låta någon annan ta över. Det är även något jag upplever med framförallt en kollega på jobbet, som ger ett väldigt osäkert intryck och i princip aldrig tar tag i saker själv. Jag har väldigt svårt att relatera till detta, för mig är det liksom naturligt att driva saker framåt när det är något man vill eller behöver, men jag förstår ju såklart att det finns andra personlighetstyper. Jag försöker verkligen vara medveten om detta så att det inte blir att jag går in och tar över i parti och minut och upplevs som jobbig. Men i situationer som den ovan förstår jag inte riktigt vad annat jag kan göra än att driva saker framåt - hur ska vi någonsin kunna stämma träff ifall ingen av oss så mycket som föreslår en tid eller plats?

Det blev långt det här, men det vore intressant att höra vad ni tycker och tänker!

Jag tänker spontant så här:
Acceptera som det är. Sluta stör dig på det och axla rollen som initiativtagaren. Gör det något egentligen
Alternativt berätta hur du känner och säg att du vill att personen tar mer initiativ.
Lägg inte ner mer energi på relationen.

Kram

 

[Lingon]

Jag tänker spontant så här:
Acceptera som det är. Sluta stör dig på det och axla rollen som initiativtagaren. Gör det något egentligen
Alternativt berätta hur du känner och säg att du vill att personen tar mer initiativ.
Lägg inte ner mer energi på relationen.

Kram

Om det gör nåt beror ju på vilken belastning man tycker att det är att alltid behöva ta initiativet. Jag ser det som taktisk inkompetens från den initiativlösas sida. Ett praktiskt och bekvämt sätt att slippa engagera sig. Då lägger man över det på den andra men låtsas att man bara är snäll. Jag hade nog till sist slutat ta initiativ och så hade den andra fått höra det eller låta relationen rinna ut i sanden.

 

[Mabuse]

Om det gör nåt beror ju på vilken belastning man tycker att det är att alltid behöva ta initiativet. Jag ser det som taktisk inkompetens från den initiativlösas sida. Ett praktiskt och bekvämt sätt att slippa engagera sig. Då lägger man över det på den andra men låtsas att man bara är snäll. Jag hade nog till sist slutat ta initiativ och så hade den andra fått höra det eller låta relationen rinna ut i sanden.

Det är ju den emotionella aspekten också. Om en vän aldrig lägger två strån i kors för att vi ska ses, så får man lätt känslan att man inte är så viktig för den vännen. Kul om man ses, men annars gitter det lika. Det är kanske inte så kul.

 

[Inte_Ung]

Jag brukar tänka att det är ju åtminstone en positiv sak med det hela - att jag får bestämma i princip allt själv!

Ja, jag kanske skulle försöka vara lite mer direkt i min frågeställning istället för att, som det blir nu, erbjuda hen chansen att ta initiativ och sedan bli irriterad när hen inte gör det. Bra input!

Jag har funderat på det här ett tag nu och studerat både mig själv och omgivningen vad gäller vem som är drivande i vad.

Och jag ser ett mönster.
Mina vänner har åsikter om vad man skall göra och vad som är lämpligt som umgänge och jag hänger i princip med på vad tok som helst.
Om jag föreslår något att göra gemensamt så får jag ofta komma med en lång rad ideer innan vi hittar något gemensamt att göra.
Om de föreslår något så kör jag glatt på första bästa idé.

Vissa vänner har ett oerhört pressat schema, så då blir det att jag liksom hänger på det som händer i deras liv en stund. Då så får de ju styra upp efter hur det blir enklast för dem.

Ibland så har jag massor av saker för mig och all min kreativitet har förbrukats av att lösa problem. Då blir jag så beslutstrött att det faktiskt inte blir något om det skall hänga på mig.

Jag hör av mig till vänner ändå. Man måste ju inte alltid göra något särskilt tillsammans utan det fungerar bra med en kaffe och ett samtal också. Ibland i var sin ända av en telefonuppkoppling.

 

[Inte_Ung]

Uppskattar för övrigt verkligen inputen om att försöka vara lite mer direkt i min kommunikation, det ska jag testa

Ja tydligt är bra.

Jag har vänner som vet att jag oftast har kört slut på mitt huvud med problemlösning. Så till dem kan jag höra av mig och säga "Det vore kul att ses, men jag har kört slut på mina tankar och klarar inte av att komma på hur. Har du någon lösning på det?"
Och jag tror att du skulle tycka att något sådant vore helt okej både att få höra och att säga.

 

[Inte_Ung]

Om jag t.ex sitter på ett café med ett par vänner och på avstånd ser nån bekant komma in, då hoppas jag ju att den personen hälsar på mig/oss så jag slipper rusa upp från bordet. Om personen inte hälsar antar jag att hen inte är så intresserad av att träffas, åtminstone inte just då. Skulle knappast fråga om nån som inte ens hälsar vill slå sig ner, personen verkar ju upptagen och ointresserad?

Skulle du tycka att det vore okej om din bekant såg på dig, log och nickade innan h*n gick till och satte sig vid ett annat bord?
Om ja eller nej, hur tänker du då?

Det där är jättesvårt.

Jag skulle tolka det som att personen antingen behöver litet tid för sig själv eller väntar på någon som skall komma senare.

För egen del så skulle jag komma fram och säga hej samt förklara läget om jag gjorde bedömningen att det var lämpligt.
Och här så blir det svårt.
Ditt sällskap kan ju vara upptaget med något möte av något slag där det definitivt inte är lämpligt att jag deltar eller ens stör med ett avbrott för att hälsa.

Så jag tror att vi måste vara överseende med varandra när vi råkar göra missbedömningar.

Jag är ju av varianten att jag oftast bara klampar på och tar kontakt (ingen är förvånad här antar jag) samt frågar rakt ut om situationen.
Typ: "Hej är ni upptagna med något särskilt eller kan jag slå mig ner med er?"
Det är faktist inte heller helt bra alla gånger.
Många har svårt att säga "Nej" i det läget och så blir det dumt.
Det är svårt med rätt fingertoppskänsla där.

 

[sjoberga]

Det där är jättesvårt.

Jag skulle tolka det som att personen antingen behöver litet tid för sig själv eller väntar på någon som skall komma senare.

För egen del så skulle jag komma fram och säga hej samt förklara läget om jag gjorde bedömningen att det var lämpligt.
Och här så blir det svårt.
Ditt sällskap kan ju vara upptaget med något möte av något slag där det definitivt inte är lämpligt att jag deltar eller ens stör med ett avbrott för att hälsa.

Så jag tror att vi måste vara överseende med varandra när vi råkar göra missbedömningar.

Jag är ju av varianten att jag oftast bara klampar på och tar kontakt (ingen är förvånad här antar jag) samt frågar rakt ut om situationen.
Typ: "Hej är ni upptagna med något särskilt eller kan jag slå mig ner med er?"
Det är faktist inte heller helt bra alla gånger.
Många har svårt att säga "Nej" i det läget och så blir det dumt.
Det är svårt med rätt fingertoppskänsla där.

Eller så dumpar den tillfrågade beslutet i sin nuvarande träffs händer, som inte ens känner den som ”klampar” in alls. Det är typ sämsta agerandet känner jag, för då får man chansen att verka oerhört egoistisk, osocial eller konstig - om man skulle säga nej. Jag gissar att det blir ja, i betydligt fler fall än egentligen önskat.

Bäst bedömningsförmåga har den som blev tillfrågad. (1) känner alla tre parter (2) vet varför man är där och träffas. De andra 2 i en sådan situation har inte all den informationen oftast.

 

[Inte_Ung]

Ja, jag är så ansiktsblind att det är ett rätt stort socialt handkapp...

Det är inte särskilt populärt att känna igen (nästan) precis alla heller. (Om de inte har ändrat sig för mycket.)
Och att dessutom samtidigt komma ihåg nästan allt som man vet om dem.
Typ det senaste samtalet nära ordagrant.

De känner sig stalkade så jag håller numera inne med det mesta av det.
Det är svårt att träffa "rätt och lagom" och både "för mycket" och "för litet" blir lätt fel.

 

[cirkus]

Jag är exakt i den där situationen just nu,.
En kompis med utbrändhet och annat som jag brukar styra upp saker med (alltid jag som projektleder) . Nu har vi inte setts på länge eftersom vi "'ändå kommer ses vecka 30" när hon är katt/husvakt rätt nära där jag bor. Hon och en till kompis bor där och de har båda semester medan jag jobbar. Förra helgen frågade hon hur min vecka ser ut - jag svarade att jag jobbar som vanligt men kvällarna är långa och ljusa. Hon:"Vi hörs vidare". Jag: "Ja det gör vi" Sen dess helt tyst. Jag känner mest att jag orkar faktiskt inte projektleda att vi ska ses när jag jobbar 100% och de är lediga. Så det blir inget alls med att ses.

 

[Mabuse]

Jag är exakt i den där situationen just nu,.
En kompis med utbrändhet och annat som jag brukar styra upp saker med (alltid jag som projektleder) . Nu har vi inte setts på länge eftersom vi "'ändå kommer ses vecka 30" när hon är katt/husvakt rätt nära där jag bor. Hon och en till kompis bor där och de har båda semester medan jag jobbar. Förra helgen frågade hon hur min vecka ser ut - jag svarade att jag jobbar som vanligt men kvällarna är långa och ljusa. Hon:"Vi hörs vidare". Jag: "Ja det gör vi" Sen dess helt tyst. Jag känner mest att jag orkar faktiskt inte projektleda att vi ska ses när jag jobbar 100% och de är lediga. Så det blir inget alls med att ses.

Jag har en vän som är precis så. 100% alltid jag som ska organisera att vi ses. Om man bestämmer ett fönster när man skulle kunna träffas, så hör hon inte av sig desto mer. Utan det är isf jag som måste säga ”Hur var det, kunde du ses denna vecka?”

Dessutom har hon en tendens att ställa in med kort varsel, pga huvudvärk eller för att hon fått nåt annat för sig. Om vi ska hitta en ny tid så får jag stå för planeringen, hennes egen plan är alltid ”En annan gång”.

 

[Mineur]

Alla har kanske inte lika bra fantasi för att hitta på aktiviteter?

Pratade med en kompis som jag gjort mycket ihop med de senaste 35 åren. Tog upp att vi väl kunde göra någon dagsutflykt nu på sommaren- Då säger hon att hon inte är så bra på att hitta på sånt, att jag är bättre på det. Och när hon sa det insåg jag att det ju är så, Hon är uppfinningsrik när det gäller andra typer av aktiviteter men inte just den här sortens utflykter.

Jag har funderat på det här ett tag nu och studerat både mig själv och omgivningen vad gäller vem som är drivande i vad.

Och jag ser ett mönster.
Mina vänner har åsikter om vad man skall göra och vad som är lämpligt som umgänge och jag hänger i princip med på vad tok som helst.
Om jag föreslår något att göra gemensamt så får jag ofta komma med en lång rad ideer innan vi hittar något gemensamt att göra.
Om de föreslår något så kör jag glatt på första bästa idé.

Vissa vänner har ett oerhört pressat schema, så då blir det att jag liksom hänger på det som händer i deras liv en stund. Då så får de ju styra upp efter hur det blir enklast för dem.

Ibland så har jag massor av saker för mig och all min kreativitet har förbrukats av att lösa problem. Då blir jag så beslutstrött att det faktiskt inte blir något om det skall hänga på mig.

Jag hör av mig till vänner ändå. Man måste ju inte alltid göra något särskilt tillsammans utan det fungerar bra med en kaffe och ett samtal också. Ibland i var sin ända av en telefonuppkoppling.

I sådana här fall, där det handlar om att komma på vad man ska göra, inte när eller var, är det en helt annan grej tycker jag. Där har jag absolut inga problem med att vara den som "jobbar" lite mer och kommer med förslag, jag fattar att inte alla har lika lätt för det (av olika anledningar), men i situationen jag beskrev hade vi ju redan kommit fram till vad vi skulle göra och det var liksom en enkel fika som diskuterades från allra första början. Det enda jag förväntade mig från min vän där var någon slags indikation på vilken tid på dygnet som passade och huruvida hon hade en preferens för ställe x eller y.

 

[Inte_Ung]

I sådana här fall, där det handlar om att komma på vad man ska göra, inte när eller var, är det en helt annan grej tycker jag. Där har jag absolut inga problem med att vara den som "jobbar" lite mer och kommer med förslag, jag fattar att inte alla har lika lätt för det (av olika anledningar), men i situationen jag beskrev hade vi ju redan kommit fram till vad vi skulle göra och det var liksom en enkel fika som diskuterades från allra första början. Det enda jag förväntade mig från min vän där var någon slags indikation på vilken tid på dygnet som passade och huruvida hon hade en preferens för ställe x eller y.

Det handlar ju fortfarande om att fatta ett beslut.
Och för just för mig så det själva beslutsfattandet som slirar.
Det är på det viset lika svårt att sätta en tid och plats som att bestämma en aktivitet.
Jag som disponerar min tid själv och har lika lätt, eller svårt, att göra ett avbrott oavsett tidpunkt får svårt att komma till beslut i frågan.

Så om någon annan sätter tiden så gör jag liksom plats för det i min kalender. Jag jobbar normalt efter prioritetslistor och de ger ingen ledning om bättre eller sämre tidpunkter. Det är bara mest jämntjockt av "att göra" vilket kan kännas svårt att avbryta.

Så det passar därför lika bra när det än blir och platsen spelar ingen roll.
Svårt att komma med förslag då, i alla fall för mig.

 

[Authorsandraselling]

Om det gör nåt beror ju på vilken belastning man tycker att det är att alltid behöva ta initiativet. Jag ser det som taktisk inkompetens från den initiativlösas sida. Ett praktiskt och bekvämt sätt att slippa engagera sig. Då lägger man över det på den andra men låtsas att man bara är snäll. Jag hade nog till sist slutat ta initiativ och så hade den andra fått höra det eller låta relationen rinna ut i sanden.

Därav mina alternativ