Privat så har jag börjat göra så att jag tar upp det med personen i fråga. Helt enkelt genom att (på ett vänligt och respektfullt, inte anklagande!) sätt förklara att det vore kul om personen också kom med initiativ, att det är jobbigt att vara den som alltid tar kontakt osv. Mer än en gång har jag förvånats över hur många som uttryckt att det känns läskigt/jobbigt, framförallt när de märkt att jag inte har några problem att ta initiativ, då tror de att jag vill ha det så eftersom de uppfattat att jag inte har samma problem. Det brukar dock bli bättre, när de vet att jag gärna ser att de tar kontakt och inte tycker att de stör.
Sedan har jag min sambo, som tycker det är otroligt jobbigt att höra av sig för att föreslå träff (även till folk han känt halva livet). Men han blir oerhört(!) glad när vänner föreslår något och tackar aldrig nej om det finns minsta möjlighet att tacka ja. När jag föreslog att han själv skulle ta kontakt, då slutade det med att han satt i soffan med mobilen i handen och mådde dåligt av att det var så jobbigt en lång stund innan det faktiskt blev att han skrev till någon. Något som jag har svårt att tro att någon utomstående skulle kunna föreställa sig just eftersom han väl på plats är otroligt social.
Det är intressant ändå hur olika folk är.
Sedan har jag min sambo, som tycker det är otroligt jobbigt att höra av sig för att föreslå träff (även till folk han känt halva livet). Men han blir oerhört(!) glad när vänner föreslår något och tackar aldrig nej om det finns minsta möjlighet att tacka ja. När jag föreslog att han själv skulle ta kontakt, då slutade det med att han satt i soffan med mobilen i handen och mådde dåligt av att det var så jobbigt en lång stund innan det faktiskt blev att han skrev till någon. Något som jag har svårt att tro att någon utomstående skulle kunna föreställa sig just eftersom han väl på plats är otroligt social.
Det är intressant ändå hur olika folk är.