Att hantera personer med bristande initiativförmåga

[Brie]

Funderar lite i @Kakis banor. Jag är väldigt drivande å ena sidan, och råddar en massa initiativ hela tiden både i yrket och ideellt. Men jag tappar helt många privata relationer eftersom jag inte har någon motivation/lust/intresse/motor att höra av mig spontant ”baraföratt” utan det krävs någonstans en gemensam faktor. Jag är förvisso en evig projektledare, men också i enormt behov av stillhet och egentid.

Men samtidigt är det nog inte riktigt vad du @Mineur beskriver i tråden, för jag skulle inte svara så enstavigt på förslagen. Det känns ju lite weird, och jag hade nog tvekat lite kring personens faktiska intresse att ses.

 

[starcraft]

Jag är ofta drivande. En del orkar jag inte vara drivande med och låter det hela rinna ut i sanden, särskilt de som säger nej, men aldrig kommer med eget förslag. Andra har jag två varianter som jag använder mig av; ”har du tid och lust att ses på fika den här dagen på det här stället? Mig passar kl 16 eller senare.” Eller mer direkt fråga om de svarar ja på att fika, ”var vill du fika?” Eller liknande frågeställning som lite tvingar den andra att faktiskt ge ett riktigt svar och inte bara svara ja/nej. Kan också ibland vara ärlig med att jag inte orkar föreslå något ställe, men gärna fikar och att det inte spelar roll för mig.

 

[Lingon]

Jag har svårt för att umgås med personer som är så eftersom jag blir obekväm i deras sällskap.

 

[bettysmatte]

Fast det är ju inte snällt eftersom man då tvingar på den andra rollen som projektledare för relationen.

Överlag handlar det väl förmodligen om bristande kommunikation? Man antar att den ena tänker och tycker si och så. Jag tänker att jag är snäll som låter den andra få välja vad den vill, men den andra personen tycker att jag är jobbig som inte föreslår någonting.

 

[Mineur]

Jag försöker svara alla samtidigt eftersom ni varit inne på lite samma spår allihop:

Jag har svårt att tro att beteendet bottnar i någon slags osäkerhet eller rädsla att verka framfusig, då detta är en person med rejält med skinn på näsan som absolut inte är rädd att ta för sig eller ryta ifrån när det behövs. Självklart kan man vara osäker socialt ändå, och tanken har slagit mig, men jag har känt personen i nästan 10 år och har som sagt svårt att föreställa mig att det är det som ligger till grund.

Sedan har jag full förståelse för att det kan vara svårt att vara den som tar det ursprungliga initiativet, som t.ex. @MJLee och @Sel s inlägg handlar om. Den känslan har jag ofta själv (antingen att jag glömmer av att höra av mig, eller att jag känner det som att jag tränger mig på) och kan relatera starkt till. Mitt huvudsakliga problem är ju dock att personen i det här fallet inte ens tar initiativ efter att jag tagit det första steget, efter att vi båda kommit fram till att vi vill ses och att det passar bra i helgen för oss båda. Jag upplever det som att jag behöver driva varje liten del av "projektet" för att det ska bli av. @sjoberga s inlägg beskriver bra hur det fungerar i många av mina andra relationer - det kan vara lite trögstartat, men när väl intiativ tagits och folk är med på tåget så brukar resten sköta sig av bara farten utan att alla förlitar sig på en enskild drivande individ. Så är det dock inte i det här fallet, där jag upplever att allt hela tiden överlåts till mig.

 

[Mineur]

Överlag handlar det väl förmodligen om bristande kommunikation? Man antar att den ena tänker och tycker si och så. Jag tänker att jag är snäll som låter den andra få välja vad den vill, men den andra personen tycker att jag är jobbig som inte föreslår någonting.

Men skulle du alltså inte ens specificera en dag/tid som passar dig, eller nämna ens något om vilket sorts fikaställe du kan tänkas vara intresserad av, alternativt att du inte har någon preferens? Jag känner att jag blir lite obekväm med att vara den som "calls all the shots" så att säga, särskilt när det kommer som resultat av ett enstavigt meddelande. Förvisso praktiskt för mig på sätt och vis, men också lite jobbigt att vara den som tänker igenom och föreslår allt.

Hade jag, som du, varit öppen för förslag (vilket jag oftast är), hade mitt svar nog lydit något i stil med "Absolut! Lördag eftermiddag kanske? Jag är ledig från 13 och framåt. Du får gärna bestämma ställe, jag är öppen för det mesta!". Det har, för mig, en helt annan klang än ett enkelt "Absolut."

 

[Mineur]

Uppskattar för övrigt verkligen inputen om att försöka vara lite mer direkt i min kommunikation, det ska jag testa

 

[Grazing]

Jag tänker att det är lite av ett personlighetsdrag helt enkelt, man har ju sin roll i alla relationer och vissa har den drivande medans vissa har den följande. Jag är en person som gärna inte tar initiativ om jag inte måste, är det någon som är drivande så hänger jag gärna på den då jag lite automatsikt faller in i den rollen men hamnar jag i rollen som initiativtagare så blir det ju helt enkelt så naturligt.

Tror inte riktigt på att försöka ändra på någon eller få den att ta intiativ genom att medvetet hålla tillbaka för att liksom tvinga in den andra i den rollen.

 

[bettysmatte]

Men skulle du alltså inte ens specificera en dag/tid som passar dig, eller nämna ens något om vilket sorts fikaställe du kan tänkas vara intresserad av, alternativt att du inte har någon preferens? Jag känner att jag blir lite obekväm med att vara den som "calls all the shots" så att säga, särskilt när det kommer som resultat av ett enstavigt meddelande. Förvisso praktiskt för mig på sätt och vis, men också lite jobbigt att vara den som tänker igenom och föreslår allt.

Hade jag, som du, varit öppen för förslag (vilket jag oftast är), hade mitt svar nog lydit något i stil med "Absolut! Lördag eftermiddag kanske? Jag är ledig från 13 och framåt. Du får gärna bestämma ställe, jag är öppen för det mesta!". Det har, för mig, en helt annan klang än ett enkelt "Absolut."

Nu ska jag vara sådär besvärlig och säga att...det beror på...

 

[tanten]

Jag utgår för det mesta från att jag inte är så viktig. Fick på omvägar höra att jag varit så fin i kanten att jag inte ens gått fram och satt mig med ett sällskap på ett evenemang. Jag skulle inte våga gå fram utan att vara direkt inbjuden.

Har en vän som glatt rusar fram till människor hon känner och hälsar. Titta där är xx.
Det skulle jag aldrig våga. Hur kan jag vara säker på att de vill träffa mig...

Avskyr att ringa eftersom jag är rädd att störa. Messar helst. Ringer andra blir jag bara glad.

Okända människor i en kö eller på stan är inget problem, de vet ju inte vem jag är. Ytliga snabba möten och aldrig ses mer.

Exet är likadan Men han kan komma med kommentarer som skaffar honom vänner och bekanta. Han brukar på sina fackliga uppdrag i Stlm gå till en viss restaurang. Såg dåvarande satsministern i gardroben letandes efter sin rock. Frågade om han fick så dåligt betalt att han var tvungen att extraknäcka i garderoben. Sen dess hälsar de på varann.

Mig får man vara direkt med Tror att jag nog uppfattas som lite stram och fin i kanten?

 

[bettysmatte]

Jag utgår för det mesta från att jag inte är så viktig. Fick på omvägar höra att jag varit så fin i kanten att jag inte ens gått fram och satt mig med ett sällskap på ett evenemang. Jag skulle inte våga gå fram utan att vara direkt inbjuden.

Har en vän som glatt rusar fram till människor hon känner och hälsar. Titta där är xx.
Det skulle jag aldrig våga. Hur kan jag vara säker på att de vill träffa mig...

Avskyr att ringa eftersom jag är rädd att störa. Messar helst. Ringer andra blir jag bara glad.

Okända människor i en kö eller på stan är inget problem, de vet ju inte vem jag är. Ytliga snabba möten och aldrig ses mer.

Exet är likadan Men han kan komma med kommentarer som skaffar honom vänner och bekanta. Han brukar på sina fackliga uppdrag i Stlm gå till en viss restaurang. Såg dåvarande satsministern i gardroben letandes efter sin rock. Frågade om han fick så dåligt betalt att han var tvungen att extraknäcka i garderoben. Sen dess hälsar de på varann.

Mig får man vara direkt med Tror att jag nog uppfattas som lite stram och fin i kanten?

Jag känner igen mig i mycket av det du skriver!

 

[sjoberga]

Jag tänker att det är lite av ett personlighetsdrag helt enkelt, man har ju sin roll i alla relationer och vissa har den drivande medans vissa har den följande. Jag är en person som gärna inte tar initiativ om jag inte måste, är det någon som är drivande så hänger jag gärna på den då jag lite automatsikt faller in i den rollen men hamnar jag i rollen som initiativtagare så blir det ju helt enkelt så naturligt.

Tror inte riktigt på att försöka ändra på någon eller få den att ta intiativ genom att medvetet hålla tillbaka för att liksom tvinga in den andra i den rollen.

Jag tänker inte att man ska ändra på någon, men att många kan tänka sig att lämna sin comfortzone (och kanske emellanåt utöka den) om man tydligt får veta att motparten uppskattar det och gärna vill det. Så medvetet hålla tillbaka och samtidigt tydligt kommunicera.

 

[hastflicka]

Jag har ocksa en tendens att vara "drivande" och helt ta over om den andra personen inte kan bestamma sig. I TS skulle jag formodligen ha foreslagit tid och plats redan efter andra svaret da mitt talamod inte ar sa valdigt langt. Ibland fungerar det bra, men andra ganger blir jag aldeles for "bossig" och tar over for mycket.
Jag har kommit fram till om det ar viktigt eller en god van sa ordnar det sig for en van sager ifran om jag gar for langt, och om jag vet att vannen behover tid sa ger jag ett forslag och vantar talmodigt pa att vannen bestammer sig.
Om vannen tycker att jag ar for bossig men inte sager ifran sa ar vi inte tillrackligt goda vanner, eller for olika for att det ska fungera.

 

[Sharpless]

Jag själv har jättestora problem med att ta initiativ, det gäller i stort sett allt. I viss mån kan det bero på att jag har dålig självkänsla och självförtroende, men i högre utsträckning tror jag det beror på personlighet. Jag tänker ofta att jag ska höra av mig till vänner, men ändå händer inget. Och när det kommer till att välja tid, om det väl händer något, så har jag ju inget liv, så normalt sett har jag inget schemalagt (förutom jobb då), så det känns enklare att andra får bestämma tid. Och mat, ja ... Jag har sällan några starka preferenser, har du något du föredrar?

För mig handlar det (tror jag) inte så mycket om att det saknas en önskan om att träffas, eller bara göra något (med eller utan sällskap), men den mentala piska som borde få mig att kunna göra saker verkar vara trasig. Ibland undrar jag hur många som faktiskt uppskattat mitt sällskap, och skulle velat umgås mer med mig, men att det runnit ut i sanden för att jag är oförmögen att ta initiativ. Vad är hönan och vad är ägget, är min oförmåga på grund av att jag känner mig så kass, eller känner jag mig kass för att jag inte har förmåga till initiativ, när alla andra har det? Eller är det en kombination, jag är kass och jag är oförmögen att göra saker?

Vad som gäller i fallet med din kompis här vet jag inte, men kanske är det något liknande jag har problem med, men kanske kan det vara något annat också, jag vet inte, jag bara resonerar från det jag känner själv.

 

[Görel]

Jag utgår för det mesta från att jag inte är så viktig. Fick på omvägar höra att jag varit så fin i kanten att jag inte ens gått fram och satt mig med ett sällskap på ett evenemang. Jag skulle inte våga gå fram utan att vara direkt inbjuden.

Har en vän som glatt rusar fram till människor hon känner och hälsar. Titta där är xx.
Det skulle jag aldrig våga. Hur kan jag vara säker på att de vill träffa mig...

Avskyr att ringa eftersom jag är rädd att störa. Messar helst. Ringer andra blir jag bara glad.

Okända människor i en kö eller på stan är inget problem, de vet ju inte vem jag är. Ytliga snabba möten och aldrig ses mer.

Exet är likadan Men han kan komma med kommentarer som skaffar honom vänner och bekanta. Han brukar på sina fackliga uppdrag i Stlm gå till en viss restaurang. Såg dåvarande satsministern i gardroben letandes efter sin rock. Frågade om han fick så dåligt betalt att han var tvungen att extraknäcka i garderoben. Sen dess hälsar de på varann.

Mig får man vara direkt med Tror att jag nog uppfattas som lite stram och fin i kanten?

Jag uppfostrades åt det hållet, så jag kan verkligen förstå hur du tänker. Började jobba med att släppa de dumma tankarna genom att göra saker som att fråga om jag fick slå mig ner, hälsa på ytliga bekanta, bjuda in mig själv till saker. Det går att vända!

 

[vilde]

Jag brukar tänka att det är ju åtminstone en positiv sak med det hela - att jag får bestämma i princip allt själv!

Om du inte har något emot att vara den som bestämmer så är det väl bara att köra på tänker jag

 

[starcraft]

Jag försöker svara alla samtidigt eftersom ni varit inne på lite samma spår allihop:

Jag har svårt att tro att beteendet bottnar i någon slags osäkerhet eller rädsla att verka framfusig, då detta är en person med rejält med skinn på näsan som absolut inte är rädd att ta för sig eller ryta ifrån när det behövs. Självklart kan man vara osäker socialt ändå, och tanken har slagit mig, men jag har känt personen i nästan 10 år och har som sagt svårt att föreställa mig att det är det som ligger till grund.

Sedan har jag full förståelse för att det kan vara svårt att vara den som tar det ursprungliga initiativet, som t.ex. @MJLee och @Sel s inlägg handlar om. Den känslan har jag ofta själv (antingen att jag glömmer av att höra av mig, eller att jag känner det som att jag tränger mig på) och kan relatera starkt till. Mitt huvudsakliga problem är ju dock att personen i det här fallet inte ens tar initiativ efter att jag tagit det första steget, så att säga, efter att vi båda kommit fram till att vi vill ses och att det passar bra i helgen för oss båda. Jag upplever det som att jag behöver driva varje liten del av "projektet" för att det ska bli av. @sjoberga s inlägg beskriver bra hur det fungerar i många av mina andra relationer - det kan vara lite trögstartat, men när väl intiativ tagits och folk är med på tåget, så att säga, så brukar resten sköta sig av bara farten utan att alla förlitar sig på en enskild drivande individ. Så är det dock inte i det här fallet, där jag upplever att allt hela tiden överlåts till mig.

Jag har en nära vän som vi faktiskt pratade om just detta häromdagen. Hon säger själv att hon inte tar så mycket initiativ och liksom glömmer bort att höra av sig (det gör jag med dock, så det har inte med initiativförmåga att göra), men att hon inte har så mycket inplanerat, men ändå fullt upp i livet så att säga. Hon har inte heller några preferenser oftast och det gör att det blir en för stor fråga på något sätt att själv föreslå något. Vår relation funkar med att jag tar initiativ oftast, men så har vi känt varandra större delen av våra liv.

Kan du säga till vännen hur du upplever? Ibland är en direkt kommunikation det bästa. Även om det kan vara jobbigt att ”begära” något från en vän så kan det ibland öppna ögonen för motparten för något de inte alls reflekterat över och göra er relation bättre och mer jämlik

 

[gul_zebra]

Jag lägger ner helt när jag stöter på folk som gör sådär - jag har inget emot att ta initiativ till att hitta på saker men då måste jag mötas av en vilja att ses också. Jag har varit reserven i så många fall i hela mitt liv och det där beteendet signalerar för mycket reserv för mig. Jag känner mig bara besvärlig och oönskad om motparten inte visar någon vilja till att ses och då får det vara, jag ska inte behöva må dåligt liksom. Det är många kontakter som runnit ut i sanden på det viset - synd om det varit folk som velat ha mig i sitt liv men samtidigt finns ju inget som hindrar de från att höra av sig heller så då var jag väl inte så viktig då

 

[tara]

Jag skulle vilja bolla lite kring det här med initiativförmåga och känslan som jag har av att alltid vara den som tar initiativ och "tar tag" i saker. Hade egentligen tänkt skriva om nedan scenario i störningstråden men insåg sedan att jag nog vill ha mer input än så från andra och se vilka perspektiv det finns som jag kanske missat.

Exempel från mitt liv just nu: Jag träffade en god vän på en fest för ett par veckor sedan och hen påpekade att det var länge sedan vi sågs bara hen och jag, vi kanske kan ta en fika tillsammans någon dag? Absolut sa jag, och förväntade mig lite halvt om halvt att den bekanta skulle höra av sig några dagar senare. Det gjorde hen inte, så jag skrev till hen idag:

Jag: "Hej! Lust att ta den där fikan i helgen, lördag eller söndag eftermiddag kanske?"
Hen: "Vore mysigt!" (här hade det för mig varit rimligt att bekräfta vilken dag och kanske till och med föreslå en tid)
Jag: "Ok, blir lördag eller söndag bäst?"
Hen: "Lördag funkar bra." (här hade det för mig varit rimligt att föreslå en tid och kanske till och med ställe, eller åtminstone ställa en fråga om det)
Jag: "Då säger vi lördag! Kanske kan testa en av de nya ställena på *gata*?"
Hen: "Absolut." (här hade det för mig varit rimligt att komma med förslag på det av de nya ställena man helst skulle vilja gå till)

Det är oftast såhär - jag får i princip dra ur hen all information som krävs för att faktiskt stämma träff, och blir någon slags projektledare för en grej som egentligen är väldigt simpel. Jag försöker att ha lite tålamod och ge hen utrymme att säga något mer men jag vet att det kommer att sluta med att det sedan, förmodligen i morgon förmiddag någon gång, är jag som föreslår både plats och tid (det är ju trots allt mindre än 24 timmar tills vi ska ses) och hen som svarar med något i stil med "Ok!" och så ses vi där & då och har jättetrevligt.

Hade jag inte vetat bättre hade jag trott att hen inte var så intresserad egentligen, att hens svar tyder på brist på engagemang och vilja, men jag vet väldigt väl att så inte är fallet. Hen uppskattar det jättemycket när jag hör av mig och vill ses (detta har jag fått bekräftat av både hen själv och en tredje part) men ibland är det svårt för min redan ganska osäkra och ängsliga själ att faktiskt tro på det. Jag har varit nära att ge upp flera gånger men eftersom jag vet att hen inte menar något dåligt med det och eftersom vi har och har haft så väldigt mycket kul ihop under flera år så fortsätter jag driva relationen framåt. Det är lika jobbigt varje gång - och lika härligt när vi väl ses. Det hade varit lättare om jag inte alls tyckte om hen på något plan...

Jag har flera liknande exempel, främst gällande den här personen men även andra i min omgivning som verkar väldigt glada för att luta sig tillbaka och låta någon annan ta över. Det är även något jag upplever med framförallt en kollega på jobbet, som ger ett väldigt osäkert intryck och i princip aldrig tar tag i saker själv. Jag har väldigt svårt att relatera till detta, för mig är det liksom naturligt att driva saker framåt när det är något man vill eller behöver, men jag förstår ju såklart att det finns andra personlighetstyper. Jag försöker verkligen vara medveten om detta så att det inte blir att jag går in och tar över i parti och minut och upplevs som jobbig. Men i situationer som den ovan förstår jag inte riktigt vad annat jag kan göra än att driva saker framåt - hur ska vi någonsin kunna stämma träff ifall ingen av oss så mycket som föreslår en tid eller plats?

Det blev långt det här, men det vore intressant att höra vad ni tycker och tänker!

Och tar man initiativ och säger dag, tid och plats så är inte det bra heller.

 

[hundtant]

Jag tänker att det är lite av ett personlighetsdrag helt enkelt, man har ju sin roll i alla relationer och vissa har den drivande medans vissa har den följande. Jag är en person som gärna inte tar initiativ om jag inte måste, är det någon som är drivande så hänger jag gärna på den då jag lite automatsikt faller in i den rollen men hamnar jag i rollen som initiativtagare så blir det ju helt enkelt så naturligt.

Tror inte riktigt på att försöka ändra på någon eller få den att ta intiativ genom att medvetet hålla tillbaka för att liksom tvinga in den andra i den rollen.

Roller i relationen är min tanke också. Jag tror att man i varje relation tidigt glider in i en roll, och motparten i en annan. De här rollerna består och börjar de skava för den ena så är det inte den andras "fel", de har båda tagit en roll som känns bra för dem i början.

Vill man ha bort skavet ser jag två möjligheter: antingen ta upp det till diskussion eller gå ur sin egen roll och se vad som händer med relationen.