Hantera en narcissist

[Görel]

Vill bara tillägga en sak,
Jag har sett att det är många som reagerat på det här med barnet och verkar vara eniga i att en orosanmälan kan vara motiverad.
Jag är orolig över hur Max föräldraskap påverkar barnets hälsa. Fast att jag har god lust att släppa allt och bara låta det lugna ner sig så vill jag inte att barnet växer upp och tänker ”varför gjorde ingen något?”

Har jag rätt att som utomstående ringa nuvarande och tidigare rektorer och fråga hur skolan går/gått och hur det fungerar/-t i kontakt med förälder? Höra med barnets tränare om hen har några anmärkningsvärda observationer?
Hur långt är det rimligt att gå för att få tillräckligt med saklig information i syfte att ge socialtjänsten en så korrekt bild som möjligt och inte bara en bild som är baserad på mina förnimmelser och värderingar om vad som är rätt och fel?

Det kan du inte göra. De har sekretess och får inte prata med dig om det.

Om du anmäler ska du förmedla det som gör dig orolig. Du ska inte starta en utredning den ska socialtjänsten göra.

 

[Lickety]

Vill bara tillägga en sak,
Jag har sett att det är många som reagerat på det här med barnet och verkar vara eniga i att en orosanmälan kan vara motiverad.
Jag är orolig över hur Max föräldraskap påverkar barnets hälsa. Fast att jag har god lust att släppa allt och bara låta det lugna ner sig så vill jag inte att barnet växer upp och tänker ”varför gjorde ingen något?”

Har jag rätt att som utomstående ringa nuvarande och tidigare rektorer och fråga hur skolan går/gått och hur det fungerar/-t i kontakt med förälder? Höra med barnets tränare om hen har några anmärkningsvärda observationer?
Hur långt är det rimligt att gå för att få tillräckligt med saklig information i syfte att ge socialtjänsten en så korrekt bild som möjligt och inte bara en bild som är baserad på mina förnimmelser och värderingar om vad som är rätt och fel?

Oavsett hur du gör med anmälan eller ej så tycker jag att du kan prata försiktigt med barnet också, eller tillse att barnet får någon annan vuxen att prata med. Mest för att lufta situationen som den ser ut och försöka skapa en annan verklighet för barnet som innehåller nån slags gränser och normalitet. Lära barnet att även om Max i dagsläget klampar över alla gränser så får inte människor göra så i resten av livet; barnet har rätt att dra gränser runt sig själv för att inte bli nedtrampad och tillintetgjord. Att vara rädd och arg är normalt och sunt i en sådan tillvaro även om Max tycker att barnet ska vara tyst, glatt och tacksamt osv.
Risken om alla tassar runt elefanten i rummet och kanske, eller kanske inte, anmäler till myndigheterna är att barnet upplever sig förbisett och osynligt även om omgivningen egentligen brytt sig. Om man inte pratat om elefanten i rummet tidigare så finns det ett motstånd hos barnet - fasaden ska ju hållas uppe till varje pris. Så man får börja försiktigt och det är lättare att prata i allmänna ordalag kring gränser, trygghet, kränkningar osv.

 

[Blandrastik]

Tack för alla insiktsfulla och kloka svar! Jag har läst igenom vartendaste ett flera gånger och reflekterat över det ni sagt. Jag svarar alla här eftersom jag känner att alla mina inlägg blir både långa och röriga.

Jag hade en lång pratstund med min man i torsdags kväll. Jag fick ge min fullständiga bild och relation av/med Max och han beklagar men förstår att jag tagit hårt på det här. Han blev först lite chockad eftersom han själv lärt sig att (precis som de andra i familjen/släkten) slå dövörat till när Max börjar härja, men har full förståelse för att det kan uppfattas annorlunda av en person som inte haft 40 år på sig att hantera de märkliga situationer som kan uppstå.
Vi kom överens om att jag slipper träffa Max om jag inte känner mig stark nog. Och om jag väljer att följa med på något kalas eller högtidsfirandet så lämnar vi vid minsta tecken på att det börjar spåra ur. Max är inte välkommen hem till oss och om Max försöker starta internetkrig igen så är det fortsatt ignore och min man ska vara tydligare med att säga ifrån om Max ringer upp och börjar beklaga sig.

Min man berättade att när Max passade honom och hans syskon när de var små så var hen alltid elak mot dem. Hen brukade skälla på dem och låsa in dem tills deras föräldrar kom hem. Hen kunde tillochmed lämna barnen med rumsarrest, sätta sig i sin bil och åka ifrån huset. Min man ser tillbaka på det som att de tyckte det var roligt att reta Max men i mina öron låter det helt vidrigt. Hur kan man ens tänka tanken att göra så när man tagit på sig ansvaret över någon annans barn? Tänk om någonting hade hänt.

Iallafall, vi har sagt att vi ska försöka ta barnet lite oftare för att ge barnet lite andrum och hitta på roliga saker som vi vet att barnet uppskattar.
Barnet är enligt min åsikt väldigt begränsat, går oftast i prydliga finkläder, ordnad frisyr, ska prata och uppföra sig strikt och representabelt för att inte skämma ut sin förälder.
Tack och lov så är hen en helt underbar liten krabat när hen är hos oss och man blir alldeles varm av att se lyckan gnistra i ögonen när hen får vara sig själv utan krav på prestation eller vara rädd för att göra bort sig. Som en helt vanlig 10-åring ska vara!

Som så många andra här så reagerar jag också på att du och din man måste ju vara ett team. För mig gäller alltid att det är jag och min partner mot resten om det kniper. Nu verkar ni ha diskuterat frågan där tankarna går åt rätt håll. Så fortsätt så.
Jag ska erkänna att jag satte en hundring på att Max var din mans syster, men som det verkar nu att Max inte ens är ett syskon, så blir det lite lättare i min mening. För din man borde det vare ett lätt val mellan dig och en mer avlägsen släkting. Som sagt, det är ni två som teamet!

(Hmm, kan Max var din mans mamma...??) Nä, nu ska jag sluta, det spelar ingen roll!

 

[Buttran]

Hur tänker ni kring att det din man upplevt av hens bemötande av barn kanske är ännu mer gränslöst mot hens eget? Barnet kanske blir inlåst på andra ställen i sitt rum? Kanske blir lämnad ensam i dagar istället för timmar? Kanske upplever vansinnesutbrott istället för skäll?

Jag vet ju inte, men eventuellt är din mans barndomsupplevelser kanske bara toppen på ett isberg eftersom de inte har bott permanent med varandra så inget har kunnat eskalera och normaliseras. Vettiga människor har en spärr långt innan man har låst in någon annans barn och drar iväg från ett barnvaktsuppdrag. Även när barnen är skitjobbiga.

Om vi utgår från barnet så skulle liknande händelser som de din man var med om kunna vara en anledning för orosanmälan. Det är snällt om barnet får hänga mer med er, men vad skyddar barnet i vardagen mot att t.ex. bli inlåst?

Bara tanken på att barnets liv skulle vara ännu värre än vad jag misstänker gör mig gråtfärdig. Jag ska skriva ner det du sagt och ställa frågan till min man. Han och hans syskon hade varandra och hittade styrka i det, Max barn är ensamt och helt klart ett enklare mål för den typen av övergrepp.

Det är inte du som ska kontakta andra och börja ”snoka”. Du ska göra en orosanmälan kring det som du vet och som gör dig orolig för att allt kanske inte står rätt till kring barnet - sen är det upp till SOC att ta reda på faktan.

Det kan du inte göra. De har sekretess och får inte prata med dig om det.

Om du anmäler ska du förmedla det som gör dig orolig. Du ska inte starta en utredning den ska socialtjänsten göra.

Tack för tipsen! Jag har svårt att själv avgöra vad som är vårt ansvar och era råd gör det mycket klarare. Det är inte vår sak att utreda.

Oavsett hur du gör med anmälan eller ej så tycker jag att du kan prata försiktigt med barnet också, eller tillse att barnet får någon annan vuxen att prata med. Mest för att lufta situationen som den ser ut och försöka skapa en annan verklighet för barnet som innehåller nån slags gränser och normalitet. Lära barnet att även om Max i dagsläget klampar över alla gränser så får inte människor göra så i resten av livet; barnet har rätt att dra gränser runt sig själv för att inte bli nedtrampad och tillintetgjord. Att vara rädd och arg är normalt och sunt i en sådan tillvaro även om Max tycker att barnet ska vara tyst, glatt och tacksamt osv.
Risken om alla tassar runt elefanten i rummet och kanske, eller kanske inte, anmäler till myndigheterna är att barnet upplever sig förbisett och osynligt även om omgivningen egentligen brytt sig. Om man inte pratat om elefanten i rummet tidigare så finns det ett motstånd hos barnet - fasaden ska ju hållas uppe till varje pris. Så man får börja försiktigt och det är lättare att prata i allmänna ordalag kring gränser, trygghet, kränkningar osv.

Jag frågar alltid barnet hur hen mår och hur det går i skolan när vi träffas men svaret blir alltid ”bra” och då brukar jag tyvärr lämna det där. Jag är så himla osäker på hur jag ska gå vidare i samtalet utan att riskera att skada eller göra barnet obekvämt. Jag vill att hen ska fortsätta att känna sig trygg hos oss. Tar gärna emot tips på hur man leder ett sådant samtal!

Som så många andra här så reagerar jag också på att du och din man måste ju vara ett team. För mig gäller alltid att det är jag och min partner mot resten om det kniper. Nu verkar ni ha diskuterat frågan där tankarna går åt rätt håll. Så fortsätt så.
Jag ska erkänna att jag satte en hundring på att Max var din mans syster, men som det verkar nu att Max inte ens är ett syskon, så blir det lite lättare i min mening. För din man borde det vare ett lätt val mellan dig och en mer avlägsen släkting. Som sagt, det är ni två som teamet!

(Hmm, kan Max var din mans mamma...??) Nä, nu ska jag sluta, det spelar ingen roll!

Tack för stöttning! Vi försöker vara ett team och diskuterar ofta för att komma fram till lösningar som båda är nöjda med. När våra upplevelser är för olika så måste vi ibland kompromissa för att hitta en gemensam väg och det kanske inte alltid är helt tillfredsställande.
Men jag hoppas verkligen att han förstår vad vi måste göra eftersom han känner ett stort ansvar för barnet, så jag tänker att jag lyfter fördelarna med att göra en orosanmälan ändå. Se hur han ser på det och bemöta hans tankar.


Är det någon som vet om barn som lever i missförhållanden visar tecken på att något är fel? Tecken som vi kan vara lite mer uppmärksamma på?
Och har någon kunskap om hur man formulerar en orosanmälan?

 

[Lickety]

Jag frågar alltid barnet hur hen mår och hur det går i skolan när vi träffas men svaret blir alltid ”bra” och då brukar jag tyvärr lämna det där. Jag är så himla osäker på hur jag ska gå vidare i samtalet utan att riskera att skada eller göra barnet obekvämt. Jag vill att hen ska fortsätta att känna sig trygg hos oss. Tar gärna emot tips på hur man leder ett sådant samtal!

Jag vet faktiskt inte riktigt, för jag ser inte hela situationen och har heller ingen utbildning på det området. Det jag vet är att jag var i en snarlik sits som barn och hade behövt bli sedd och få hjälp. Jag hade inte det stödet, så jag vet mer om problematiken för vuxna barn och har fått rota i problemen i efterhand. De flesta barn som det ändå går bra för trots en otrygg uppväxt, maskrosbarnen, har ofta en vuxen i sin närhet som bekräftar barnet. Jag svarade också "bra" på alla frågor, även den enda gången soc frågade (hotades till det svaret).

 

[Rosett]

Är det någon som vet om barn som lever i missförhållanden visar tecken på att något är fel? Tecken som vi kan vara lite mer uppmärksamma på?
Och har någon kunskap om hur man formulerar en orosanmälan?

Ont i magen/illamående. Ont i huvudet. Är tyst/undviker att prata. Isolerar sig (eller blir isolerad). Rymmer. Försvarar föräldrarna. Kan vara tecken men behöver inte vara det.
Då har jag utgått från mig själv, jag hade det inte bra hemma men var liksom inte medveten om det själv förrän som vuxen. Det här var några tecken som jag visade som barn.

 

[cirkus]

Vad säger barnets andra förälder?

 

[Buttran]

Jag vet faktiskt inte riktigt, för jag ser inte hela situationen och har heller ingen utbildning på det området. Det jag vet är att jag var i en snarlik sits som barn och hade behövt bli sedd och få hjälp. Jag hade inte det stödet, så jag vet mer om problematiken för vuxna barn och har fått rota i problemen i efterhand. De flesta barn som det ändå går bra för trots en otrygg uppväxt, maskrosbarnen, har ofta en vuxen i sin närhet som bekräftar barnet. Jag svarade också "bra" på alla frågor, även den enda gången soc frågade (hotades till det svaret).

Ont i magen/illamående. Ont i huvudet. Är tyst/undviker att prata. Isolerar sig (eller blir isolerad). Rymmer. Försvarar föräldrarna. Kan vara tecken men behöver inte vara det.
Då har jag utgått från mig själv, jag hade det inte bra hemma men var liksom inte medveten om det själv förrän som vuxen. Det här var några tecken som jag visade som barn.

Tack för att ni vill dela med er av era historier!

Max barn har aldrig nämnt smärta till oss, men det kan ju ändras så vi ska vara lite extra uppmärksamma på detta. Däremot är hen både lugnare och tystare när Max är i närheten. Utan Max är hen glad och sprallig.
Vi vet att Max vid minst ett tillfälle talat nedvärderande om kraftiga människor inför sitt barn och att man måste undvika att äta för mycket för att inte bli tjock. Ett barn kan ju inte veta hur mycket mat som är för mycket. Så efter detta har vi noterat att barnet låter bli äta eller äter väldigt lite. Hen kan sitta och riva av småbitar av ett tortillabröd när vi äter tacos (hens favoritmat). När vi passar barnet sliter vi med att få i hen mat trots att vi gör allt för att måltiderna ska vara trevliga och serverar mat som ska både se och smaka gott för att uppmuntra till matglädje.

Vad säger barnets andra förälder?

Barnets andra förälder har aldrig funnits med i bilden.

 

[SiZo]

Ont i magen/illamående. Ont i huvudet. Är tyst/undviker att prata. Isolerar sig (eller blir isolerad). Rymmer. Försvarar föräldrarna. Kan vara tecken men behöver inte vara det.
Då har jag utgått från mig själv, jag hade det inte bra hemma men var liksom inte medveten om det själv förrän som vuxen. Det här var några tecken som jag visade som barn.

Fast det kan oxå bli helt tvärtom. Man kan vara utåtagerande.

KL*

Vad är det du tror skulle kunna bli sämre av en anmälan? Om Max agerar utåt mot barnet efter en anmälan så är ju faktiskt anmälan befogad!

Jag anser att en anmälan aldrig är dålig! Om den är obefogad så är det värsta som händer att det inte händer nånting mer än att föräldern blir lite kränkt (varför man nu ska bli det? Var glad att någon annan uppenbarligen bryr sig om barnet så pass mkt att hen gör en anmälan istället!). I annat fall är anmälan befogad och då kommer åtgärder.

 

[Rosett]

Fast det kan oxå bli helt tvärtom. Man kan vara utåtagerande.

Läs igen. Det var delvis därför jag betonade kan och jag.

 

[Icefire]

Jag förstår att din man inte vill stöta sig med Max för det är aldrig roligt att hamna på fel sida om en narcissist. De vet precis vilka punkter de ska trycka på och hur de ska vrida sanningen tills man inte vet vad som är bak eller fram. Tänk dig då att växa upp som ett barn med detta utan normala referenspunkter ...
Jag är uppvuxen som en enda barnet till en ensamstående mor som är narcissist. Jag umgicks enbart med min far på loven då han bodde i ett annat land. Jag har aldrig känt mig så sviken som när han berättade för mig att han visste vilken svår uppväxt jag hade utan att göra något. Han vågade inte göra något av rädsla för att göra det värre för mig. Jag trodde min uppväxt och påstådda värdelöshet var normalt för ingen vuxen sade något annat. För mig hade det varit mycket värt att veta att det inte var normalt även om det kanske hade straffat sig.
En narcissist är mycket mån om sin image, jag kan säga att det ni ser offentligt sannolikt inte är närheten av vad som sker bakom stängda dörrar och då menar jag inte fysiskt våld.

 

[SiZo]

Läs igen. Det var delvis därför jag betonade kan och jag.

Jag ser inte varför jag skulle behöva läsa igen för att jag la till tecken?

 

[Korven]

Det är nog svårare idag men förr var det mycket enklare. Vi har tex 2 personer i mitt stall som är förtidspensionärer båda för rygg och knä problem och blev sjukskrivna för typ 20 år sedan. Men de är i stallet rider mockar röjer mm varje dag utan problem. När vi har arbetsdagar i stallet typ kör hö, bygger staket, skurar och målar mm är det de som röjer mest. De skulle ju utan problem klara av tex ett kontorsjobb..

Japp en av mina vänner är en sån. Mycket aktiv dessutom.

 

[TinyWiny]

@Buttran Barn som far illa kan ibland sluta sig, ibland vara överdrivet uppmärksamhetstörstande, ibland vara utåtagerande, ibland mycket noga med att försöka vara alla till lags men väldigt ofta märks det inget alls om man inte börjar prata med barnet på ett sådant sätt att förtroende byggs upp men även då kan endel barn agera som om allt bara är bra. Barn lär sig snabbt att bli mästare på att spela teater och de lär sig snabbt att varken försäga sig eller visa något.

Barn är instinktivt oerhört lojala mot sina föräldrar. Vår instinkt säger oss att vi kommer dö om föräldern hur usel hen än är överger oss och det kan förstärkas av mer eller mindre hotfulla uttryck från förälderns håll om vad som händer om barnet berättar. Ett exempel från verkliga livet är ett barn som senare som vuxen på frågan om varför hen inte sa hur illa det var (där var tecknen på att något var fel tydliga och många utredningar gjordes men barnen höll tyst) svarade att hen visste vad jag skulle gjort om jag hade fått veta. Hen trodde att om jag fick veta skulle hen aldrig fått se sin förälder igen och det tycker jag gör det hela så tydligt. Trots att föräldern gör sitt barn så illa så finns det en lojalitet, ofta en kärlek och en så stor rädsla för vad som kommer hända om hen berättar att hen då hellre låter bli. "Man vet vad man har men inte vad man får" stämmer väldigt väl in i den situationen. Jag sa att det inte hade blivit så utan att föräldern hade kunnat fått hjälp i sin föräldraroll och att alla då hade kunnat må så mycket bättre men exemplet gör lojalitetskänslan så tydlig.

Ibland kan små små tecken slippa ut som t ex ett barns reaktion på det man själv säger. Att prata allmänt om "stopp min kropp" devisen (och då lägga till att det gäller alla typer av kränkning av ens person) att prata allmänt om hur man kan göra i olika situationer, att polisen finns för att hjälpa människor t ex. kan hjälpa ett barn enormt mycket. Ibland för att barnet då får bekräftelse på att det hen utsätts för är fel på riktigt, hens känslor är äkta och värda att respektera vilket i sig kan göra enormt stor skillnad för barnet. Inte bara för att hen då kanske berättar utan också för självkänslan. Man kan bli en motpol till det föräldern säger och det kan bli en bra diskussion om hur saker och ting egentligen förhåller sig. Jag minns själv ett tillfälle när ett barn i bekantskapskretsen hade fått stryk av pappan och mamman skickade med en kudde att sitta på till skolan, hur stort det blev och hur alla tyckte så synd om hen väckte mina tankar på om det faktiskt kanske inte var okej att bli slagen. Jag var sju år vid tillfället och det dröjde för min del ytterligare några år innan jag som tioåring sa till föräldern när hen var i färd med att slå mig igen att jag skulle ringa polisen om hen slog mig men tanken väcktes där och då och tanken om att det var fel även i andras ögon började gro.

Att ha trygga vuxna runt sig gör också stor skillnad. Även om man som barn aldrig berättar så gör det skillnad att ha bra förebilder för hur det kan vara, bör vara. Jag tänker ofta att utan min mormor som motpol till mina föräldrar så hade jag inte överlevt.

När jag som vuxen fick veta att andra hade sett, hade anmält, hade försökt göra något åt min situation stärkte det mig. Jag var inte ensam och värdelös utan någon hade sett och hade försökt hjälpa mig även om hjälpen aldrig kom fram. Det gjorde mig inte mindre trasig och det gjorde inget av det mina föräldrar gjort mot mig ogjort men det var som balsam för själen.

 

[Görel]

@TinyWiny ditt inlägg är så bra att ett gilla är för ynkligt! Jag funderade mycket igår hur jag skulle formulera det som du lyckats så bra med!

Det tar lång tid för många barn att förstå att de förhållanden man växer upp under är negativt annorlunda. Att tänka att man kan få bo någon annanstans kan vara oerhört skrämmande eftersom man i alla fall vet vad man har att förhålla sig till vilket i den situationen kan framstå som tryggare än det skrämmande okända.

 

[Buttran]

Fast det kan oxå bli helt tvärtom. Man kan vara utåtagerande.

KL*

Vad är det du tror skulle kunna bli sämre av en anmälan? Om Max agerar utåt mot barnet efter en anmälan så är ju faktiskt anmälan befogad!

Jag anser att en anmälan aldrig är dålig! Om den är obefogad så är det värsta som händer att det inte händer nånting mer än att föräldern blir lite kränkt (varför man nu ska bli det? Var glad att någon annan uppenbarligen bryr sig om barnet så pass mkt att hen gör en anmälan istället!). I annat fall är anmälan befogad och då kommer åtgärder.

Det jag är rädd för är att Max skulle tro att deras fasad har fått en spricka och inbilla sig att det beror på barnet. Eftersom hen själv är felfri. Att hen ska ge sig på barnet ytterligare efter att ha övertygat socialtjänsten att allting är bra hemma.

Jag håller med om att man ska vara tacksam över att det finns människor som ser och hör och agerar, men eftersom det indirekt är en signal att man som förälder gör fel så blir det ju väldigt personligt. I Max fall vet jag inte hur hen hade reagerat men hen hade inte tagit det så bra.

Jag förstår att din man inte vill stöta sig med Max för det är aldrig roligt att hamna på fel sida om en narcissist. De vet precis vilka punkter de ska trycka på och hur de ska vrida sanningen tills man inte vet vad som är bak eller fram. Tänk dig då att växa upp som ett barn med detta utan normala referenspunkter ...
Jag är uppvuxen som en enda barnet till en ensamstående mor som är narcissist. Jag umgicks enbart med min far på loven då han bodde i ett annat land. Jag har aldrig känt mig så sviken som när han berättade för mig att han visste vilken svår uppväxt jag hade utan att göra något. Han vågade inte göra något av rädsla för att göra det värre för mig. Jag trodde min uppväxt och påstådda värdelöshet var normalt för ingen vuxen sade något annat. För mig hade det varit mycket värt att veta att det inte var normalt även om det kanske hade straffat sig.
En narcissist är mycket mån om sin image, jag kan säga att det ni ser offentligt sannolikt inte är närheten av vad som sker bakom stängda dörrar och då menar jag inte fysiskt våld.

Fint att du ville berätta om din uppväxt! Att få höra perspektivet från en tidigare utsatt person är värdefullt! Tack vare det så blir jag starkare i mitt beslut att göra en orosanmälan. Lever din mamma? Vad har ni för relation idag i sådana fall? Jag hoppas att du mår bra idag.

@Buttran Barn som far illa kan ibland sluta sig, ibland vara överdrivet uppmärksamhetstörstande, ibland vara utåtagerande, ibland mycket noga med att försöka vara alla till lags men väldigt ofta märks det inget alls om man inte börjar prata med barnet på ett sådant sätt att förtroende byggs upp men även då kan endel barn agera som om allt bara är bra. Barn lär sig snabbt att bli mästare på att spela teater och de lär sig snabbt att varken försäga sig eller visa någotBarn lär sig snabbt att bli mästare på att spela teater och de lär sig snabbt att varken försäga sig eller visa något.

Barn är instinktivt oerhört lojala mot sina föräldrar. Vår instinkt säger oss att vi kommer dö om föräldern hur usel hen än är överger oss och det kan förstärkas av mer eller mindre hotfulla uttryck från förälderns håll om vad som händer om barnet berättar. Ett exempel från verkliga livet är ett barn som senare som vuxen på frågan om varför hen inte sa hur illa det var (där var tecknen på att något var fel tydliga och många utredningar gjordes men barnen höll tyst) svarade att hen visste vad jag skulle gjort om jag hade fått veta. Hen trodde att om jag fick veta skulle hen aldrig fått se sin förälder igen och det tycker jag gör det hela så tydligt. Trots att föräldern gör sitt barn så illa så finns det en lojalitet, ofta en kärlek och en så stor rädsla för vad som kommer hända om hen berättar att hen då hellre låter bli. "Man vet vad man har men inte vad man får" stämmer väldigt väl in i den situationen. Jag sa att det inte hade blivit så utan att föräldern hade kunnat fått hjälp i sin föräldraroll och att alla då hade kunnat må så mycket bättre men exemplet gör lojalitetskänslan så tydlig.

Ibland kan små små tecken slippa ut som t ex ett barns reaktion på det man själv säger. Att prata allmänt om "stopp min kropp" devisen (och då lägga till att det gäller alla typer av kränkning av ens person) att prata allmänt om hur man kan göra i olika situationer, att polisen finns för att hjälpa människor t ex. kan hjälpa ett barn enormt mycket. Ibland för att barnet då får bekräftelse på att det hen utsätts för är fel på riktigt, hens känslor är äkta och värda att respektera vilket i sig kan göra enormt stor skillnad för barnet. Inte bara för att hen då kanske berättar utan också för självkänslan. Man kan bli en motpol till det föräldern säger och det kan bli en bra diskussion om hur saker och ting egentligen förhåller sig. Jag minns själv ett tillfälle när ett barn i bekantskapskretsen hade fått stryk av pappan och mamman skickade med en kudde att sitta på till skolan, hur stort det blev och hur alla tyckte så synd om hen väckte mina tankar på om det faktiskt kanske inte var okej att bli slagen. Jag var sju år vid tillfället och det dröjde för min del ytterligare några år innan jag som tioåring sa till föräldern när hen var i färd med att slå mig igen att jag skulle ringa polisen om hen slog mig men tanken väcktes där och då och tanken om att det var fel även i andras ögon började gro.

Att ha trygga vuxna runt sig gör också stor skillnad. Även om man som barn aldrig berättar så gör det skillnad att ha bra förebilder för hur det kan vara, bör vara. Jag tänker ofta att utan min mormor som motpol till mina föräldrar så hade jag inte överlevt.

När jag som vuxen fick veta att andra hade sett, hade anmält, hade försökt göra något åt min situation stärkte det mig. Jag var inte ensam och värdelös utan någon hade sett och hade försökt hjälpa mig även om hjälpen aldrig kom fram. Det gjorde mig inte mindre trasig och det gjorde inget av det mina föräldrar gjort mot mig ogjort men det var som balsam för själen.

Herregud, jag är helt mållös! Vilken otroligt stark och välformulerad berättelse. Jag har läst den flera gånger om.
Av ren nyfikenhet, vet du vad omgivningen gjorde för att hjälpa dig rent konkret? Var det orosanmälningar eller finns det fler verktyg?

Vid en släktträff för ca ett år sedan, mitt i maten, hade vi det ganska trevligt och under småprat så säger någon något som vi andra knappt märker av eftersom det pågår fler småkonversationer med bordsgrannen. Kommentaren var riktad direkt mot Max efter att personen observerat att hen gjorde något ganska ohyfsat och Max fullkomligt exploderade. Hen började skälla ut alla vid bordet och tyckte att vi var, ja jag minns inte vilket ord hen använde men att vi hade låg klass och etikett. Jag var helt chockad. Men varför ingen (även jag) direkt satte stopp för ”attacken” eller iallafall förklarade för Max vilken absurd överreaktion det var. Att rent generellt ta varje tillfälle att (lugnt och sansat) inför barnet säga ifrån när ett beteende inte är okej. Eller kan det göra så att barnet börjar skämmas för sin förälder?

 

[Buttran]

Ni anar inte hur stark ni gör mig! Alla som delar med sig av sina kunskaper och erfarenheter, alla goda tips och råd och stöttning,
Ett jättestort tack till er! ❤

Jag är tack vare er helt övertygad om vad jag måste göra oavsett vad min man tycker. Jag kan inte sitta passiv och låta barnet senare få veta att misstankar om missförhållanden fanns men ingen gjorde något. Det är inte barnets ansvar att be om hjälp eller veta vad som är rätt eller fel. Det är oss vuxnas ansvar att skydda barnet och när barnet har föräldrar som uppenbart bristen i sin omsorg, ja då måste någon annan steppa in.

Jag ska spendera dagarna här med att ta reda på så mycket information jag kan om hur man bäst formulerar en orosanmälan. Om ni har mer att dela med er av så tar jag tacksamt emot!

Önskar er alla en fortsatt fin söndag!

 

[Javan]

Ni anar inte hur stark ni gör mig! Alla som delar med sig av sina kunskaper och erfarenheter, alla goda tips och råd och stöttning,
Ett jättestort tack till er! ❤

Jag är tack vare er helt övertygad om vad jag måste göra oavsett vad min man tycker. Jag kan inte sitta passiv och låta barnet senare få veta att misstankar om missförhållanden fanns men ingen gjorde något. Det är inte barnets ansvar att be om hjälp eller veta vad som är rätt eller fel. Det är oss vuxnas ansvar att skydda barnet och när barnet har föräldrar som uppenbart bristen i sin omsorg, ja då måste någon annan steppa in.

Jag ska spendera dagarna här med att ta reda på så mycket information jag kan om hur man bäst formulerar en orosanmälan. Om ni har mer att dela med er av så tar jag tacksamt emot!

Önskar er alla en fortsatt fin söndag!

Du kan alltid ringa anonymt och rådfråga socialtjänstens mottagningsenhet om du har funderingar kring anmälan. Ring med skyddat nummer (googla hur man gör) säg inte vad du heter.
Sen om du gör anmälan är det också möjligt att göra anonymt men om du kan stå för det är det lättare för socialtjänsten att följa upp eventuella oklarheter.

 

[TinyWiny]

@TinyWiny ditt inlägg är så bra att ett gilla är för ynkligt! Jag funderade mycket igår hur jag skulle formulera det som du lyckats så bra med!

Det tar lång tid för många barn att förstå att de förhållanden man växer upp under är negativt annorlunda. Att tänka att man kan få bo någon annanstans kan vara oerhört skrämmande eftersom man i alla fall vet vad man har att förhålla sig till vilket i den situationen kan framstå som tryggare än det skrämmande okända.

Tack!

Ja det gör det och har man dessutom föräldrar som skrämmer med polisen, skrämmer med att hamna på fosterhem, skrämmer med vad som kan hända om man säger något, ja då håller barn tyst. Det är därför relationer med andra vuxna är så oerhört viktiga. För egen del var det först när det blev så illa, att dödshoten blev så tydliga, att allt det där de hade hotat med framstod som himmelriket som jag sa något. Att leva som hemlös på gatan som trettonåring var bättre än att leva i den familj jag föddes.

 

[TinyWiny]

Det jag är rädd för är att Max skulle tro att deras fasad har fått en spricka och inbilla sig att det beror på barnet. Eftersom hen själv är felfri. Att hen ska ge sig på barnet ytterligare efter att ha övertygat socialtjänsten att allting är bra hemma.

Jag håller med om att man ska vara tacksam över att det finns människor som ser och hör och agerar, men eftersom det indirekt är en signal att man som förälder gör fel så blir det ju väldigt personligt. I Max fall vet jag inte hur hen hade reagerat men hen hade inte tagit det så bra.


Fint att du ville berätta om din uppväxt! Att få höra perspektivet från en tidigare utsatt person är värdefullt! Tack vare det så blir jag starkare i mitt beslut att göra en orosanmälan. Lever din mamma? Vad har ni för relation idag i sådana fall? Jag hoppas att du mår bra idag.



Herregud, jag är helt mållös! Vilken otroligt stark och välformulerad berättelse. Jag har läst den flera gånger om.
Av ren nyfikenhet, vet du vad omgivningen gjorde för att hjälpa dig rent konkret? Var det orosanmälningar eller finns det fler verktyg?

Vid en släktträff för ca ett år sedan, mitt i maten, hade vi det ganska trevligt och under småprat så säger någon något som vi andra knappt märker av eftersom det pågår fler småkonversationer med bordsgrannen. Kommentaren var riktad direkt mot Max efter att personen observerat att hen gjorde något ganska ohyfsat och Max fullkomligt exploderade. Hen började skälla ut alla vid bordet och tyckte att vi var, ja jag minns inte vilket ord hen använde men att vi hade låg klass och etikett. Jag var helt chockad. Men varför ingen (även jag) direkt satte stopp för ”attacken” eller iallafall förklarade för Max vilken absurd överreaktion det var. Att rent generellt ta varje tillfälle att (lugnt och sansat) inför barnet säga ifrån när ett beteende inte är okej. Eller kan det göra så att barnet börjar skämmas för sin förälder?

Tack! Det jag vet är att det fanns en kvinna som själv hade det oerhört tufft pga sjukdom som såg mig och som kontaktade både bup och socialen vid upprepade tillfällen. Jag har som vuxen också träffat den kvinna som var min förskollärare under min tid på lekis, dvs. det som nu är förskoleklass, och som bad om ursäkt för att hon inte gjorde något. Hon slutade jobba som förskollärare när jag slutade lekis och det var enligt henne själv för att hon tyckte att det var omöjligt att fortsätta jobba med barn när det inte fanns några verktyg att ta till när barn for illa. Det här var 77-78 och lagen om förbud mot att aga barn kom ju senare men att hon såg mig, hade sett mig och hade försökt gjorde skillnad för mig.

Jag tror att man ska undvika att säga/göra något inför föräldern. Det kan precis som du skriver bli värre av det. Det har jag också råkat ut för. Däremot att säga som min mormor sa vid något tillfälle när vi var ensamma, att hon tyckte att de (mina föräldrar) gjorde fel, gjorde skillnad för mig. Visst kan det leda till att barnet skäms över sina föräldrar men ett barn som är utsatt och vet att det föräldern gör är fel har också helt andra verktyg än de barn som växer upp i tron att föräldern har och gör rätt, att det är alla andra inklusive barnet som gör fel och det är förödande, själsdödande. Att min mormor var kärleksfull, att hon såg mig och gav beröm ibland, sa att det inte var mitt fel gjorde att jag orkade fortsätta andas ännu en stund till. Det var när hon sa ifrån mot mina föräldrar som det blev värre. Jag fick inte träffa henne alls under flera år och hon var ju min livlina, mitt andningshål och det faktum att jag inte fick träffa henne gjorde mig enormt illa.