Det här blir lite utlämnande, så jag valde ett anonymt nick. Om ni listar ut vem jag är, så håll det för er själva, tack.
Jag vet inte riktigt vilken rubrik jag ska sätta på det här, men jag har ett problem i vardagen som gör mig både sårad och förbannad. Säkert ett i-landsproblem enligt många, men det har påverkat mitt liv sedan tonåren.
Jag har en fantastisk pappa. Han ställer alltid upp, han är varmhjärtad, snäll och finns alltid att prata med om problem eller annat som bekymrar - eller glädjer - en. Ändå rör mitt problem delvis honom, eftersom han är framgångsrik. Han startade med tomma händer, från ett hem med en far och (på äldre dagar) mor som hade industrijobb. Efter år av slit i olika branscher lyckades han och en vän starta ett bolag som de på relativt kort tid blev världsledande med inom sin bransch och som de sedan sålde för en schysst peng. Detta var många år sedan nu och han har fortsatt jobba hårt och gjort ett par liknande resor som den första, med bra resultat. Min mamma är också helt fantastisk, förutom att hon, precis som min pappa, alltid varit en klippa att luta sig mot, har hon dessutom jobbat som en gnu hela livet och gjort karriär, och även roddat största ansvaret för hem och vardag under småbarnsåren när pappa jobbade dygnet runt.
Problemet är verkligen inte min familj - men hur alla andra uppfattar mig p g a att jag är deras dotter.
Hur folk kommenterar familjens boende, familjens eventuella nya inköp och alla förutfattade meningar om hur jag ska vara, baserat på att min familj är dem vi är. Problemet hade antagligen varit detsamma, kanske ännu värre, om vi ärvt pengarna.
På en fest för en tid sedan gick jag förbi köket och hörde "Jaha, är det XX? Som bor på XX? Va, hen är ju jättetrevlig! Jag trodde att det var riktiga snobbar som bodde där".
En bekant som jag regelbundet köper produkter av (köpte, jag gör det inte längre..), lade, dagen efter att jag varit där, upp ett inlägg på sociala medier om att hen pratat med en vän under gårdagen att hen ibland skulle vilja vara en av dem som är "född med silversked i mun" och aldrig behöver kämpa för att kunna köpa typ en ny bil. Men att hen hellre kämpar för att komma någonstans och att hen minsann är stolt över sina vänner som kämpat sig upp från en normal start i livet. Under tiden jag var där och handlade ville hen prata om min "nya" bil som inte är särskilt fancy och verkligen inte fabriksny, tvärtom en typ av bruksbil som gått en bra bit. Vi pratade inget pris och definitivt ingen finansiering, även om jag betalat varenda skruv på bilen själv, med pengar jag knegat ihop.
Igår åt jag lunch hos en nära vän och hens moster var där. Har sedan innan svårt för den här personen pga att hon alltid ska prata om pengar, pengar, pengar men igår brann det i huvudet på mig när hon höll på. Jag och partnern har precis gjort ett (för oss) större inköp och jag skojade med min vän om att nu blir det matlådor ett tag framöver (vilket jag ändå alltid har). Mostern började direkt med att "det är väl inga problem, du springer väl bara till pappa och ber om mer pengar".
Jag blev riktigt ställd till en början och visste inte vad jag skulle säga riktigt. Jag fann mig efter en liten stund, medan hon malde på på samma tema, och jag svarade att det inte riktigt är så det fungerar och att jag inte är särskilt intresserad av att lyssna på hennes förutfattade meningar om min ekonomi utan då äter jag hellre min lunch någon annanstans. Min vän sa också emot och skämdes så klart över hur hennes moster betedde sig.
Jag blir så jävla trött. Jag får återkommande höra liknande från människor i min umgängesperiferi, som inte på något sätt vet hur min situation ser ut i verkligheten utan enbart har förutfattade meningar. Jag umgås i väldigt spridda kretsar och det har t om hänt ett par gånger att jag fått det här snacket rakt i ansiktet, eftersom personen i fråga inte kopplat vem jag är innan hen börjat skvallra om något hen hört.
Det är väl en sak - då kan jag ju åtminstone bemöta det direkt.
Nu har det hänt flera gånger på kort tid, och det är kanske därför jag känner mig extra illa berörd. Normalt får jag höra det här/får reda på det kanske 4-5 gånger/år.
Den här typen av personer ser bara mina föräldrars pengar och inte att jag jobbar mer än heltid (ej i familjeföretaget, om det nu spelar någon roll), driver eget bolag vid sidan om, har en aktiv fritid där jag är engagerad ideellt på flera sätt och inte har tagit emot en krona från mina föräldrar sedan jag slutade gymnasiet. Jag har ett bra jobb där jag är omtyckt, och jag har fått jobbet tack vare flera års studier som jag finansierade genom att jobba som en idiot vid sidan om. Jag har klättrat på mitt jobb eftersom jag är bra på det jag gör.
Jag vill även flika in att jag så klart också hört det omvända, vilket värmer. Till exempel på festen jag var på i exemplet ovan, hörde jag hur den andra parten i samtalet, som jag knappt känner, direkt tog mig i försvar och sa att jag alltid varit trevlig och rolig och verkligen inte snobbig.
Jag vet att det inte finns så mycket att göra åt det här, mer än att fortsätta vara mig själv och fortsätta motbevisa förutfattade meningar. Ibland blir jag bara så jävla ledsen och förbannad, och jag behövde nog bara skriva av mig lite. Det är klart att jag blir påverkad av detta, det är påfrestande att alltid anstränga sig till det yttersta för att vara trevlig i alla situationer, för att aldrig ge någon en chans att kunna bekräfta sina fördomar. Det har även lett till att jag aldrig berättar om när det går bra, typ när jag blivit befordrad, fått utnämnanden eller lyckats med något jag kämpat länge för, knappt ens för mina vänner. Det känns nästan skambelagt. Lyckas jag med något får jag ändå höra bakvägen att mina föräldrar säkert kände någon som fixade det åt mig, blahablaha.
Man ska inte bry sig om vad andra tycker, men jag vill verkligen inte ge någon tillfredsställelsen att få sina förutfattade meningar "bekräftade".
Är det någon som har liknande erfarenheter? Hur tacklar ni det?
Sorry för förvirring!
