Kan vi prata om självmordstankar/suicid?

[Trasten]

Jag tycker att den moderna västerländska synen på depression och mörka tankar som ett sjukdomstillstånd är väldigt tråkig. Man kan se, t.ex. här på Buke, hur snack om mediciner och vård kommer i vägen när folk försöker lyfta svåra och stora frågor. För att ändå använda ett medicinskt språk så har den medicinska synen på mående många otrevliga bieffekter.

I min erfarenhet så går vägen mot att må bra och leva ett liv värt att leva genom acceptans. Jag menar alltså inte att man ska acceptera att må piss varje dag och inte orka sköta sin hygien och till slut skada sig själv. Men jag tror att vägen ur det ska bottna i nån slags acceptans för att man är som man är och livet är som livet är och det måste få vara okej att må dåligt.

Det finns akuta tillstånd och tillstånd som är mycket svåra att stå ut med. Men det här snacket om ångest och depression som en sjukdom som om man skulle kunna ta bort den, det snacket dyker upp långt innan en sån situation uppstår. Ångest och depression kan också vara en chans att lära känna sig själv och fördjupa sina insikter om livet. Man kan lika gärna välkomna det och ta sig i genom det som att försöka slåss mot det.

Jag vet folk som fick psykmedicin som tonringar, tidigt 2000-tal. Som idag undrar vilka de hade varit om de försökt bemöta sina demoner på den tiden istället för att medicinera bort dem. De får aldrig veta nu.

Jag tycker också att det empiriska synsättet har sin plats i samhället men när det kommer till livets svårare frågor så kommer den empiriska metoden bara skrapa lite på ytan. Den kommer aldrig leda fram till sanningen om hur vi ska leva eller hur vi ska må. Att jämföra tusen personer som får en substans med en kontrollgrupp kommer bara ge en pytteliten skärva av information som står sig rätt slätt jämfört med vad en klok människa kan komma fram till.

I dagens samhälle så måste det kanske vara så att depression är en sjukdom. Precis som att en massa barn får bokstavsdiagnoser som de senare inte känner igen sig i och villl ta bort när de växer upp. För samhället är ordnat så att man måste ha en etikett på sin anledning att inte leva upp till kraven. Annars är man bara ett failure. Så jag förstår absolut att man vill ha diagnos! Istället för att sätta diagnos så att vissa har fått okej att må som de gör och andra måste skärpa sig så tror jag att samhället blir bättre om man lämnar mer utrymme från att folk är och fungerar och mår på olika sätt.

Detta är inte ett inlägg för att svartmåla medicin, funkar det så funkar det och det är kanske bra då? Jag vänder mig mot själva synsättet att vissa delar av ens psyke är sjukt eller fel eller ska skäras bort. Och att andra delar är fina och positiva. I själva verket är allt en del av samma soppa som är livet.

 

[Hazel]

Fast det är ju ett sjukdomssymptom? Det kan man ju tycka vad man vill om, men att inte vilja leva (och ha för avsikt att agera) är ett symptom på psykisk ohälsa.
Jag har förövrigt inte skrivit något om depression.

Jag har inte sagt att det alltid är behandlingsbart, men för de allra allra flesta så går det över/blir bättre. Och det är inte förrän i efterhand som man kan veta vilka de där fåtalet är där det inte blev bättre.
Vi har tyvärr inte några supereffektiva behandlingar som hjälper alla, men bara tid och att livet förändras verkar göra att det på sikt blir bättre för de allra flesta.

Fast vi som har långvariga problem (nu snackar jag 10+ år) med diverse behandlingar som inte hjälper, som varit hos läkare efter läkare som bara säger "det finns inte mer att göra" är fullt medvetna om att vi har ett sjukdomssymptom, jag tycker det är rätt trist att det alltid bara pratas om problemet som att man ska gå till läkare och lösa det. Så om man gjort det men ändå har sådana tankar då ska man bara hålla tyst?

Ja det är ett symptom på psykisk ohälsa, men all psykisk ohälsa är inte behandlingsbar och det hjälper inte oss ett dugg att folk tror det alltid är akut eller att det konstant ska tryckas undan att vi har tankarna utan att det är akut.

 

[Sryoqwe]

Är det verkligen det?

Jag skulle säga det. Kan vara vanligare bland de jag känner till än hela befolkningen, jag vet inte, men det är definitivt vanligt bland dessa. Sen är det inte så enkelt att veta vad andra tänker, tror inte att någon skulle gissa att jag tänkt sådana tankar. Och eftersom att det inte är ett ämne som verkar funka att prata om är det inte någon som vet. Faktiska självmordförsök däremot är nog betydligt mer ovanligt, om än inte så ovanligt.

 

[Tokyo]

Är det verkligen det?

Enligt folkhälsomyndigheten så har 13 procent av den svenska befolkningen haft självmordstankar någon gång. Personer med självmordstankar lär alltså vara fler än de med diabetes (ca 5-7% av den vuxna befolkningen), och det pratar man ju om som en vanlig sjukdom.

 

[Mumfie]

Självmordstankar är ju generellt sjukdomssymptom vid psykisk ohälsa. Det är dessutom symptom som för de allra allra flesta går över förr eller senare, även om det inte känns så när man är mitt uppe i det. Det är väldigt väldigt vanligt med självmordstankar och vid psykisk ohälsa förekommer det hos nästan alla drabbade. Av alla som har självmordstankar av mer allvarlig karaktär (blir lite tokigt ord men ni förstår?) så är det väldigt få som fortsätter känna likadant hela livet. För den stora majoriteten är det något som går över/blir bättre och kan alltså inte ses som något kroniskt lidande som inte kan bli bättre.

Det är inte alls samma sak som när vi avlivar djur för att de inte ska lida mer. Jag blir lite provocerad av den liknelsen. Som om vi skulle ställa oss och strunta i andra typer av symptom? Låta personer dö pga andra sjukdomssymptom trots att det kan bli bättre? Strunta i behandling trots att vi kan hjälpa?

Om det inte finns behandling eller hjälp att få då? Om det inte går över? När det faktiskt är kroniskt (enligt läkare)? Många dör ju av fysiska sjukdomar där behandling inte fungerar eller finns, är det otänkbart att det faktiskt inte finns behandling till alla typer av psykiska sjukdomar? Bara funderingar, jag vet ju inte själv.

Men jag håller med om att det är problematiskt att normalisera/legitimera (?) självmord. Det ÄR ju viktigt att man faktiskt pratar om det öppet och att det inte blir så tabu som det är att prata om, men samtidigt så kan det ju bli så farligt. Jag vet själv hur påverkad jag kan bli av sånt här och hur lätt det är att puttas över kanten när det är så lite som behövs. Om jag håller mig vid liv genom att tänka på mina anhöriga men sen hör massor av människor säga att man inte ska tänka på anhöriga så är det kanske allt jag behöver. Men då är man ju tillbaka på det där med att väga sitt eget lidande mot andras och vilken syn man har på självmord. Är det bättre om jag fortsätter leva men mår väldigt dåligt, eller är det bättre att jag avslutar lidandet? Varför är det så viktigt att man ska leva? Varför har livet så stor betydelse?

Jag tycker att det här är så himla svårt. Det behöver verkligen pratas om men det kan ju bli fel också. Det som är rätt för en person är fel för en annan. Jag tror att jag kan känna i mig själv att det finns en skillnad mellan att prata om självmord och självmordstankar på ett neutralt plan (ofarligt, bra) och på ett destruktivt plan, där depressionen i mig försöker använda diskussionen till att för mig själv legitimera självmord och få höra från andra att det är helt ok. Om två personer mår dåligt, till exempel, kan man bli ett stöd och finna en förståelse för varandra som stärker och hjälper, men man kan också hamna i en ond spiral där man föder varandras mörker och hamnar i ett djupare mörker än man annars skulle ha hamnat i. Typ.

Jag pratar bara utifrån mig själv här, alla är ju olika såklart.

 

[Tokyo]

Jag tycker att den moderna västerländska synen på depression och mörka tankar som ett sjukdomstillstånd är väldigt tråkig. Man kan se, t.ex. här på Buke, hur snack om mediciner och vård kommer i vägen när folk försöker lyfta svåra och stora frågor. För att ändå använda ett medicinskt språk så har den medicinska synen på mående många otrevliga bieffekter.

I min erfarenhet så går vägen mot att må bra och leva ett liv värt att leva genom acceptans. Jag menar alltså inte att man ska acceptera att må piss varje dag och inte orka sköta sin hygien och till slut skada sig själv. Men jag tror att vägen ur det ska bottna i nån slags acceptans för att man är som man är och livet är som livet är och det måste få vara okej att må dåligt.

Det finns akuta tillstånd och tillstånd som är mycket svåra att stå ut med. Men det här snacket om ångest och depression som en sjukdom som om man skulle kunna ta bort den, det snacket dyker upp långt innan en sån situation uppstår. Ångest och depression kan också vara en chans att lära känna sig själv och fördjupa sina insikter om livet. Man kan lika gärna välkomna det och ta sig i genom det som att försöka slåss mot det.

Jag vet folk som fick psykmedicin som tonringar, tidigt 2000-tal. Som idag undrar vilka de hade varit om de försökt bemöta sina demoner på den tiden istället för att medicinera bort dem. De får aldrig veta nu.

Jag tycker också att det empiriska synsättet har sin plats i samhället men när det kommer till livets svårare frågor så kommer den empiriska metoden bara skrapa lite på ytan. Den kommer aldrig leda fram till sanningen om hur vi ska leva eller hur vi ska må. Att jämföra tusen personer som får en substans med en kontrollgrupp kommer bara ge en pytteliten skärva av information som står sig rätt slätt jämfört med vad en klok människa kan komma fram till.

I dagens samhälle så måste det kanske vara så att depression är en sjukdom. Precis som att en massa barn får bokstavsdiagnoser som de senare inte känner igen sig i och villl ta bort när de växer upp. För samhället är ordnat så att man måste ha en etikett på sin anledning att inte leva upp till kraven. Annars är man bara ett failure. Så jag förstår absolut att man vill ha diagnos! Istället för att sätta diagnos så att vissa har fått okej att må som de gör och andra måste skärpa sig så tror jag att samhället blir bättre om man lämnar mer utrymme från att folk är och fungerar och mår på olika sätt.

Detta är inte ett inlägg för att svartmåla medicin, funkar det så funkar det och det är kanske bra då? Jag vänder mig mot själva synsättet att vissa delar av ens psyke är sjukt eller fel eller ska skäras bort. Och att andra delar är fina och positiva. I själva verket är allt en del av samma soppa som är livet.

Men det är ju inte så att medicinen faktiskt tar bort delar av ditt psyke. Antidepp tar inte bort depressionen och stämningsstabiliserande tar inte bort humörsvängningar. Det är en vanlig och extremt skadlig myt att tänka så, både att medicin kan "bota" psykisk ohälsa men också att en människa som tar psykmedicin inte är "komplett". Medicinen är bara ett hjälpmedel för att hjälpa en sjuk människa klara av sitt liv, och för många är det ett mycket viktigt sådant. Man får inte direkt en kemisk lobotomi av att ta (rätt) medicin...

 

[Nahar]

Fast det är ju ett sjukdomssymptom? Det kan man ju tycka vad man vill om, men att inte vilja leva (och ha för avsikt att agera) är ett symptom på psykisk ohälsa.
Jag har förövrigt inte skrivit något om depression.

Jag har inte sagt att det alltid är behandlingsbart, men för de allra allra flesta så går det över/blir bättre. Och det är inte förrän i efterhand som man kan veta vilka de där fåtalet är där det inte blev bättre.
Vi har tyvärr inte några supereffektiva behandlingar som hjälper alla, men bara tid och att livet förändras verkar göra att det på sikt blir bättre för de allra flesta.

Och jag menar att det inte behöver vara ett symtom på psykisk ohälsa, och att även om det är det så betyder inte det att det enda vi ska prata om är att folk ska söka hjälp. Vi måste kunna prata om tankarna i sig, och föra en diskussion kring etiken och självbestämmandet.

Jag har självmordstankar. Jag är inte sjuk. Din definition av sjukdom kanske är allt som är avvikande, för mig är sjukdom definierat av patienten, det vill säga att om jag upplever obehag så är jag sjuk. Mina tankar, som är helt fria och inte obehagliga alls, gör mig inte sjuk. I min värld är det fruktansvärt farligt att börja sjukdomsförklara andra människors tankar, utan att ta hänsyn till deras resonemang och verklighetsförankring, deras egen upplevelse och hur de fungerar i samhället.

Att bemötas med 'du är psykiskt sjuk och behöver x och y som vård' när jag själv vet att det finns en anledning till mina tankar som är helt logisk, är fruktansvärt. Du utgår från att personer som har självmordstankar är de som ska "vårdas" oavsett varför de tänker så, när det faktiskt kan handla om andra etiska perspektiv, fel i samhällets behandling av människor, och tusen andra helt rimliga idéer och upplevelser som inte har med psykisk ohälsa att göra. Det är inte alla som behöver "bli bättre". Självmordstankar i sig är inte något fel.

Är det verkligen det?

Jag tänker att ja, men det spelar ändå inte någon roll. Ska något stigmatiseras och hyshas ner bara för att det är ovanligt?

Men det är ju inte så att medicinen faktiskt tar bort delar av ditt psyke. Antidepp tar inte bort depressionen och stämningsstabiliserande tar inte bort humörsvängningar. Det är en vanlig och extremt skadlig myt att tänka så, både att medicin kan "bota" psykisk ohälsa men också att en människa som tar psykmedicin inte är "komplett". Medicinen är bara ett hjälpmedel för att hjälpa en sjuk människa klara av sitt liv, och för många är det ett mycket viktigt sådant. Man får inte direkt en kemisk lobotomi av att ta (rätt) medicin...

Det handlar inte om komplett eller inte komplett. Det handlar om att om vi väljer att se det som att det är en sjukdom oavsett varför individen mår som den gör, så skapar vi ett samhälle där endast de som inte mår dåligt anses "normala". Då blir missnöje en sjukdom, och vid t.ex. trauma så är det offret som ska "behandlas" istället för att se till hur vi kan ta bort det traumatiserande elementet och de förtryckande strukturer som skapar lidande. Nu är detta såklart draget till sin spets och det finns stora nyanser här att ta hänsyn till, men att svart på vitt alltid säga att självmordstankar och dåligt mående är en individuell sjukdom med ursprung inuti individen som är "sjuk" är i min mening väldigt skadligt. Det betyder inte att medicin inte ska användas, men att se missnöje med livet som varande alltid individens eget fel blir inte heller rätt.

 

[Trasten]

Men det är ju inte så att medicinen faktiskt tar bort delar av ditt psyke. Antidepp tar inte bort depressionen och stämningsstabiliserande tar inte bort humörsvängningar. Det är en vanlig och extremt skadlig myt att tänka så, både att medicin kan "bota" psykisk ohälsa men också att en människa som tar psykmedicin inte är "komplett". Medicinen är bara ett hjälpmedel för att hjälpa en sjuk människa klara av sitt liv, och för många är det ett mycket viktigt sådant. Man får inte direkt en kemisk lobotomi av att ta (rätt) medicin...

Jag syftar inte på medicinens effekt. För det är som du säger, det hjälper inte på de sättet. Jag syftar på själva tankesättet. Att se depression och mörka tankar som en sjukdom och ett fel som ska motarbetas istället för att man ska gå igenom det och ut på andra sidan.
Att se det som att alla måste prestera på en viss nivå och annars behöver man gå till doktorn och få en diagnos för att få lite plats för hur man mår.

Medicin är bara ett hjälpmedel. Men ofta är det också det första som tas upp och det leder till svåra tankefel.

- Jag vill dö
- Du borde söka vård för det
.. hur ska det fortsätta liksom? Jag kan inte se hur det tankespåret leder djupare. Och det är svåra och djupa frågor som inte bör reduceras till att diskutera definition av psykisk ohälsa. Det är livet liksom.
Jag tänker att det här med vård borde komma in långt senare i samtalen än vad det oftast gör nu för tiden.

Och den ordväxlingen jag skrev här är en vanlig vändning på såna här samtal och man kan se det om och om igen här på bukefalos också. De som inte vill gå vidare på medicinspåret får ofta möta hårt motstånd.

 

[Trasten]

Roland Paulsen, docent i sociologi, har skrivit en bok om bland annat medikaliseringen av mående.
Tänk om - en studie i oro.
Den som inte orkar läsa boken kan googla upp lite intervjuer och sånt. Mycket tänkvärd bok.

 

[MiniLi]

Fast det är vanligt med självmordstankar, det är ju viktigt att förstå att bara för att man har dom innebär det inte att man är ens nära att ta livet av sig. Det är viktigt att prata om, det är viktigt att vara öppna om det. Jag ser det mer som tvärtom att ju mer man skriver och pratar om det ju större är chansen att någon som faktiskt är i en mer akut fas tänker om. Man ska inte vara rädd för att prata om självmordstankar.

Klart metoder och sådant är ju inget man ska ta upp.

Jag håller med, det var inte sånt jag syftade på. Reagerade enbart på när folk skriver att det borde vara ok att bestämma själv över att ta sitt liv eftersom vi avlivar djur (typ).

Men det är ju ingen i tråden som normaliserar att människor ska begå hur som helst, däremot önskar vi att man kan få prata om hur det är att leva med självmordstankar. För det är ju något som så otroligt många gör, antingen i perioder eller mer eller mindre konstant, utan att det faktiskt handlar om att vara aktivt suicidal. Det är ju just det här som så många av oss upplever som ett problem. Att man inte ens får nämna det utan att det direkt ska tystas ner och man ska skickas till en psykavdelning. Att det ska vara så svartvitt, antingen mår du psykiskt bra eller så är du en suicidrisk. För övrigt så tror jag att tystnaden och skammen är betydligt mer skadlig än denna tråd.

Ja men det är ju något helt annat än det jag skrev om.

Att prata om hur det är att leva med tankarna är jätteviktigt. Att normalisera självmordshandlingar genom att prata om att alla har rätt att välja själva är problematiskt.

Fast vi som har långvariga problem (nu snackar jag 10+ år) med diverse behandlingar som inte hjälper, som varit hos läkare efter läkare som bara säger "det finns inte mer att göra" är fullt medvetna om att vi har ett sjukdomssymptom, jag tycker det är rätt trist att det alltid bara pratas om problemet som att man ska gå till läkare och lösa det. Så om man gjort det men ändå har sådana tankar då ska man bara hålla tyst?

Ja det är ett symptom på psykisk ohälsa, men all psykisk ohälsa är inte behandlingsbar och det hjälper inte oss ett dugg att folk tror det alltid är akut eller att det konstant ska tryckas undan att vi har tankarna utan att det är akut.

Jag har inte skrivit att det alltid ska ses som akut eller att man ska gå till läkare?

Jag skrev att jag blir provocerad av liknelsen att avliva djur.

 

[MiniLi]

Om det inte finns behandling eller hjälp att få då? Om det inte går över? När det faktiskt är kroniskt (enligt läkare)? Många dör ju av fysiska sjukdomar där behandling inte fungerar eller finns, är det otänkbart att det faktiskt inte finns behandling till alla typer av psykiska sjukdomar? Bara funderingar, jag vet ju inte själv.

Men jag håller med om att det är problematiskt att normalisera/legitimera (?) självmord. Det ÄR ju viktigt att man faktiskt pratar om det öppet och att det inte blir så tabu som det är att prata om, men samtidigt så kan det ju bli så farligt. Jag vet själv hur påverkad jag kan bli av sånt här och hur lätt det är att puttas över kanten när det är så lite som behövs. Om jag håller mig vid liv genom att tänka på mina anhöriga men sen hör massor av människor säga att man inte ska tänka på anhöriga så är det kanske allt jag behöver. Men då är man ju tillbaka på det där med att väga sitt eget lidande mot andras och vilken syn man har på självmord. Är det bättre om jag fortsätter leva men mår väldigt dåligt, eller är det bättre att jag avslutar lidandet? Varför är det så viktigt att man ska leva? Varför har livet så stor betydelse?

Jag tycker att det här är så himla svårt. Det behöver verkligen pratas om men det kan ju bli fel också. Det som är rätt för en person är fel för en annan. Jag tror att jag kan känna i mig själv att det finns en skillnad mellan att prata om självmord och självmordstankar på ett neutralt plan (ofarligt, bra) och på ett destruktivt plan, där depressionen i mig försöker använda diskussionen till att för mig själv legitimera självmord och få höra från andra att det är helt ok. Om två personer mår dåligt, till exempel, kan man bli ett stöd och finna en förståelse för varandra som stärker och hjälper, men man kan också hamna i en ond spiral där man föder varandras mörker och hamnar i ett djupare mörker än man annars skulle ha hamnat i. Typ.

Jag pratar bara utifrån mig själv här, alla är ju olika såklart.

Ja du är inne på viktiga saker. Det är väldigt svårt att balansera i en sån här diskussion, därför kan jag tycka att den inte ska föras såhär öppet på internet när man inte vet vem som läser eller hur de som deltar mår.

 

[Trasten]

Att prata om hur det är att leva med tankarna är jätteviktigt. Att normalisera självmordshandlingar genom att prata om att alla har rätt att välja själva är problematiskt.

Jag tycker att det är väldig problematiskt att stigmatisera ett redan svårt ämne ännu mer genom att försöka bestämma vad som är okej att prata om och inte.
Från mitt hörn av världen så är inte problemet att folk uttrycker sig problematiskt om sina mörka tankar utan att de undviker att uttrycka dem alls. Och när någon gör det så är folk så rädda för att säga något fel att de byter ämne eller drar sig undan.

 

[Nahar]

Jag håller med, det var inte sånt jag syftade på. Reagerade enbart på när folk skriver att det borde vara ok att bestämma själv över att ta sitt liv eftersom vi avlivar djur (typ).


Ja men det är ju något helt annat än det jag skrev om.

Att prata om hur det är att leva med tankarna är jätteviktigt. Att normalisera självmordshandlingar genom att prata om att alla har rätt att välja själva är problematiskt.

Jag har inte skrivit att det alltid ska ses som akut eller att man ska gå till läkare?

Jag skrev att jag blir provocerad av liknelsen att avliva djur.

Men vad är det som är så provocerande i det? Varför ska människor lida men inte djur? Jag förutsätter ju att situationen är obehandlingsbar/olöslig. Och varför ska vi kunna bestämma när andra ska dö, men inte oss själva?

 

[MiniLi]

Och jag menar att det inte behöver vara ett symtom på psykisk ohälsa, och att även om det är det så betyder inte det att det enda vi ska prata om är att folk ska söka hjälp. Vi måste kunna prata om tankarna i sig, och föra en diskussion kring etiken och självbestämmandet.

Jag har självmordstankar. Jag är inte sjuk. Din definition av sjukdom kanske är allt som är avvikande, för mig är sjukdom definierat av patienten, det vill säga att om jag upplever obehag så är jag sjuk. Mina tankar, som är helt fria och inte obehagliga alls, gör mig inte sjuk. I min värld är det fruktansvärt farligt att börja sjukdomsförklara andra människors tankar, utan att ta hänsyn till deras resonemang och verklighetsförankring, deras egen upplevelse och hur de fungerar i samhället.

Att bemötas med 'du är psykiskt sjuk och behöver x och y som vård' när jag själv vet att det finns en anledning till mina tankar som är helt logisk, är fruktansvärt. Du utgår från att personer som har självmordstankar är de som ska "vårdas" oavsett varför de tänker så, när det faktiskt kan handla om andra etiska perspektiv, fel i samhällets behandling av människor, och tusen andra helt rimliga idéer och upplevelser som inte har med psykisk ohälsa att göra. Det är inte alla som behöver "bli bättre". Självmordstankar i sig är inte något fel.

Du verkar göra antaganden om mina tankar här som verkligen inte stämmer. Men för att svara kort så finns det anledningar till mycket. Om det finns en anledning eller inte är ju inte det som avgör när man passerar gränsen från normal/frisk till sjuk. Självmordstankar finns ju på ett kontinuum och kan variera i hög grad. På ena sidan finns den typen av tankar som verkligen är normala och varken problematiska eller konstiga (typ flyktiga tankar om att det vore skönt att inte vakna imorgon) och på andra sida finns påträngande och intensiva tankar med avsikt att agera. Det är inte friskt oavsett hur goda anledningar det än finns.

 

[MiniLi]

Jag tycker att det är väldig problematiskt att stigmatisera ett redan svårt ämne ännu mer genom att försöka bestämma vad som är okej att prata om och inte.
Från mitt hörn av världen så är inte problemet att folk uttrycker sig problematiskt om sina mörka tankar utan att de undviker att uttrycka dem alls. Och när någon gör det så är folk så rädda för att säga något fel att de byter ämne eller drar sig undan.

Prata om det på ett tryggt sätt då? Inte öppet på internet där vem som helst kan läsa?
Hur viktigt man än tycker det är med att minska stigma så gissar jag att du inte vill vara den som fick bägaren att rinna över för någon som stod och kämpade på gränsen?

 

[MiniLi]

Men vad är det som är så provocerande i det? Varför ska människor lida men inte djur? Jag förutsätter ju att situationen är obehandlingsbar/olöslig. Och varför ska vi kunna bestämma när andra ska dö, men inte oss själva?

Men hur kan du förutsätta att situationen är olöslig när vi inte vet hur tankarna och måendet kommer förändras i framtiden?
Det är det stora problemet. Ingen av oss kan sia i spåkulan och säkert säga att personen inte kommer känna annorlunda en viss tid framåt. Det är trots allt väldigt få som fortsätter känna precis likadant över tid. Det vanligaste är att det förändras till det bättre.

 

[MiniLi]

Jag syftar inte på medicinens effekt. För det är som du säger, det hjälper inte på de sättet. Jag syftar på själva tankesättet. Att se depression och mörka tankar som en sjukdom och ett fel som ska motarbetas istället för att man ska gå igenom det och ut på andra sidan.
Att se det som att alla måste prestera på en viss nivå och annars behöver man gå till doktorn och få en diagnos för att få lite plats för hur man mår.

Medicin är bara ett hjälpmedel. Men ofta är det också det första som tas upp och det leder till svåra tankefel.

- Jag vill dö
- Du borde söka vård för det
.. hur ska det fortsätta liksom? Jag kan inte se hur det tankespåret leder djupare. Och det är svåra och djupa frågor som inte bör reduceras till att diskutera definition av psykisk ohälsa. Det är livet liksom.
Jag tänker att det här med vård borde komma in långt senare i samtalen än vad det oftast gör nu för tiden.

Och den ordväxlingen jag skrev här är en vanlig vändning på såna här samtal och man kan se det om och om igen här på bukefalos också. De som inte vill gå vidare på medicinspåret får ofta möta hårt motstånd.

Men vi kan väl inte förvänta oss att gemene man ska veta hur man pratar med någon om detta? De här tankarna skrämmer många och folk vill väl inte råka göra fel. Det är omsorg och välvilja även om det blir klumpigt.

Det krävs en hel del träning och erfarenhet för att lära sig vad som är varningstecken och när man kan sitta lugnt i båten. Det går inte att förvänta sig att gemene man ska veta sånt.

 

[Trasten]

Prata om det på ett tryggt sätt då? Inte öppet på internet där vem som helst kan läsa?
Hur viktigt man än tycker det är med att minska stigma så gissar jag att du inte vill vara den som fick bägaren att rinna över för någon som stod och kämpade på gränsen?

Visst kan vissa saker verka triggande för utsatta personer. Men att försöka bestämma vad folk får uttrycka och inte med hjälp av social press kan lika gärna leda till att folk inte vågar prata med varandra och därför tvingas hantera sina problem ensamma tills gränsen är nådd. Jag tror att stigmatisering är den största anledningen till att folk mår så dåligt av att må dåligt.

Men vi kan väl inte förvänta oss att gemene man ska veta hur man pratar med någon om detta? De här tankarna skrämmer många och folk vill väl inte råka göra fel. Det är omsorg och välvilja även om det blir klumpigt.

Det krävs en hel del träning och erfarenhet för att lära sig vad som är varningstecken och när man kan sitta lugnt i båten. Det går inte att förvänta sig att gemene man ska veta sånt.

Förvänta sig och förvänta sig. Nej vi är inte uppfostrade på ett sätt där vi lär oss hantera såna samtal naturligt. Vilket är väldigt synd för det är i princip det enda vi har. Att uttrycka oss och få höra andras vinklar. Folk har haft svåra tankar i alla tider och bemött dem på olika sätt.
Men om en vän till mig mår väldigt dåligt så vill jag hellre vara den som sa något klumpigt än den som inte var där.
Intuition är väldigt underskattat i sådana lägen. Dessutom ger övning färdighet.

 

[Tokyo]

Det handlar inte om komplett eller inte komplett. Det handlar om att om vi väljer att se det som att det är en sjukdom oavsett varför individen mår som den gör, så skapar vi ett samhälle där endast de som inte mår dåligt anses "normala". Då blir missnöje en sjukdom, och vid t.ex. trauma så är det offret som ska "behandlas" istället för att se till hur vi kan ta bort det traumatiserande elementet och de förtryckande strukturer som skapar lidande. Nu är detta såklart draget till sin spets och det finns stora nyanser här att ta hänsyn till, men att svart på vitt alltid säga att självmordstankar och dåligt mående är en individuell sjukdom med ursprung inuti individen som är "sjuk" är i min mening väldigt skadligt. Det betyder inte att medicin inte ska användas, men att se missnöje med livet som varande alltid individens eget fel blir inte heller rätt.

Jag håller helt med dig om det, och det är väl lite det jag menar när jag säger att det är skadligt att det antas att medicin ska kunna "bota" något. Bota vad? Det finns ingen mening med att medicinera en människa som inte är sjuk, och oavsett så är psykisk ohälsa så otroligt mycket mer nyanserat än så. Man måste behandla problemet och inte individen. Jag tycker alltså inte att alla med självmordstankar ska behandlas som sjuka och medicineras, absolut inte. Man behöver inte vara psykiskt sjuk för att må psykiskt dåligt. Det är hemskt att yttre faktorer ofta helt ignoreras och att "felet" ska läggas på individen. På så vis fortsätter ju skamcykeln in i vården också, att det ska vara fel på en även när det finns fullt rimliga förklaringar till varför man mår som man mår.

Det finns däremot en dualitet i det här med medicin. Å ena sidan övermedicineras det otroligt mycket inom psykiatrin, folk får mediciner helt i onödan/istället för lämplig hjälp, men å andra sidan så finns det också en idé att man "ska" klara sig utan medicin. För de som genuint behöver medicin (t ex jag som är bipolär) så är det extremt skadligt med folk som säger att man inte är sig själv om man är medicinerad eller att man inte kan må bra/att det är ett misslyckande att behöva medicin. Det behövs mer nyans helt enkelt. Och det ska inte vara skamligt/fult att behöva hjälp, oavsett hur den hjälpen ser ut.

Jag syftar inte på medicinens effekt. För det är som du säger, det hjälper inte på de sättet. Jag syftar på själva tankesättet. Att se depression och mörka tankar som en sjukdom och ett fel som ska motarbetas istället för att man ska gå igenom det och ut på andra sidan.
Att se det som att alla måste prestera på en viss nivå och annars behöver man gå till doktorn och få en diagnos för att få lite plats för hur man mår.

Medicin är bara ett hjälpmedel. Men ofta är det också det första som tas upp och det leder till svåra tankefel.

- Jag vill dö
- Du borde söka vård för det
.. hur ska det fortsätta liksom? Jag kan inte se hur det tankespåret leder djupare. Och det är svåra och djupa frågor som inte bör reduceras till att diskutera definition av psykisk ohälsa. Det är livet liksom.
Jag tänker att det här med vård borde komma in långt senare i samtalen än vad det oftast gör nu för tiden.

Och den ordväxlingen jag skrev här är en vanlig vändning på såna här samtal och man kan se det om och om igen här på bukefalos också. De som inte vill gå vidare på medicinspåret får ofta möta hårt motstånd.

Då förstår jag dig bättre och är med. Jag tycker också att det är problematiskt att medicin ofta är det allra första som tas upp, många behöver den inte och kommer faktiskt bli stjälpta snarare än hjälpta av den. Som jag skrev här ovan så är det sorgligt att det inte finns mer nyans och bredd i psykbehandling. "Hjälp" borde liksom innefatta mer och på så vis kunna hjälpa fler. Jag tror att många får både diagnoser och mediciner felaktigt och i onödan, för att man letar efter en "enkel" lösning alt. är alldeles för fokuserad på att det är individen som mår dåligt som det är fel på, snarare än att ta reda på varför personen faktiskt mår som den gör.

 

[Nahar]

Du verkar göra antaganden om mina tankar här som verkligen inte stämmer. Men för att svara kort så finns det anledningar till mycket. Om det finns en anledning eller inte är ju inte det som avgör när man passerar gränsen från normal/frisk till sjuk. Självmordstankar finns ju på ett kontinuum och kan variera i hög grad. På ena sidan finns den typen av tankar som verkligen är normala och varken problematiska eller konstiga (typ flyktiga tankar om att det vore skönt att inte vakna imorgon) och på andra sida finns påträngande och intensiva tankar med avsikt att agera. Det är inte friskt oavsett hur goda anledningar det än finns.

Så du menar att det är en sjukdom att t.ex. sörja? Det är en sjukdom att gråta om jag slagit i tån? Eller är det jag som avgör när jag är sjuk? Enligt din skala ovan så är jag sjuk. Du måste väl ändå se att det inte är sunt att vi ska ha någon slags kommitté av proffs som ska avgöra om andras tankar är sjuka eller friska, när de inte på något sätt påverkar omvärlden? Det är ju precis samma sak som när vi sjukdomsklassade homosexualitet. Jag skadar ingen med mina tankar, inte ens mig själv. Ändå är jag sjuk?

Men hur kan du förutsätta att situationen är olöslig när vi inte vet hur tankarna och måendet kommer förändras i framtiden?
Det är det stora problemet. Ingen av oss kan sia i spåkulan och säkert säga att personen inte kommer känna annorlunda en viss tid framåt. Det är trots allt väldigt få som fortsätter känna precis likadant över tid. Det vanligaste är att det förändras till det bättre.

Jag tror inte det. Inte om vi pratar om de faktiska självmordstankarna/planerna. Som flera i tråden säger handlar det mest om att en blir tyst om det för annars blir det en vända till med oro och ståhej. Det är en del.

Men ja, som jag sagt är jag personligen emot avlivning av djur av just den anledningen. Vi vet aldrig, särskilt inte när vi inte kan kommunicera. Jag tycker bara inte det går ihop att avliva djur när vi inte vet, men människor som faktiskt själva kan ta beslut och kommunicera, där ska vi hålla fast vid minsta tvivel? Rent etiskt går det inte ihop för mig. Antingen är det okej att säga upp livet när det finns någon slags lidande, eller så är det inte det.

Men vi kan väl inte förvänta oss att gemene man ska veta hur man pratar med någon om detta? De här tankarna skrämmer många och folk vill väl inte råka göra fel. Det är omsorg och välvilja även om det blir klumpigt.

Det krävs en hel del träning och erfarenhet för att lära sig vad som är varningstecken och när man kan sitta lugnt i båten. Det går inte att förvänta sig att gemene man ska veta sånt.

Eller så behöver en inte veta det alls. Vi måste kunna prata om saker även om vi inte vet exakt. Det går att uppmana någon att söka hjälp och ha ett öppet samtal med dem, just under förutsättningen att det inte finns någon som har mer koll än någon annan. Den som har mest koll är ju den som har tankarna. Inte vården.

Jag håller helt med dig om det, och det är väl lite det jag menar när jag säger att det är skadligt att det antas att medicin ska kunna "bota" något. Bota vad? Det finns ingen mening med att medicinera en människa som inte är sjuk, och oavsett så är psykisk ohälsa så otroligt mycket mer nyanserat än så. Man måste behandla problemet och inte individen. Jag tycker alltså inte att alla med självmordstankar ska behandlas som sjuka och medicineras, absolut inte. Man behöver inte vara psykiskt sjuk för att må psykiskt dåligt. Det är hemskt att yttre faktorer ofta helt ignoreras och att "felet" ska läggas på individen. På så vis fortsätter ju skamcykeln in i vården också, att det ska vara fel på en även när det finns fullt rimliga förklaringar till varför man mår som man mår.

Det finns däremot en dualitet i det här med medicin. Å ena sidan övermedicineras det otroligt mycket inom psykiatrin, folk får mediciner helt i onödan/istället för lämplig hjälp, men å andra sidan så finns det också en idé att man "ska" klara sig utan medicin. För de som genuint behöver medicin (t ex jag som är bipolär) så är det extremt skadligt med folk som säger att man inte är sig själv om man är medicinerad eller att man inte kan må bra/att det är ett misslyckande att behöva medicin. Det behövs mer nyans helt enkelt. Och det ska inte vara skamligt/fult att behöva hjälp, oavsett hur den hjälpen ser ut.

Då är vi helt överens