Kan vi prata om självmordstankar/suicid?

[Youma]

Jag tycker att ens eget liv tillhör en själv. Det är ingen annans, ingen anhörig, ens egen kropp är helt ens egen.

Sen går det nästan alltid att ta livet av sig en annan dag. Dvs kanske inte just idag, vilken som helst annan dag går lika bra, så det kan ju vänta. För mig blev den tanken väldigt befriande, att även om man mår dåligt så kan ju beslutet vänta tills imorgon.

 

[tuaphua]

Jag tycker det här är ett otroligt svårt ämne. Vi funkar ju så olika. Och har olika ryggsäck etc.

Jag var verkligen på botten under många år som ung. Hade väldigt svår värkproblematik med Hortons, nervsmärtor, fibromyalgi etc efter svår whiplash. På det också ett gäng svåra trauman. Jag ville inte leva och såg ingen framtid. Men jag hade en ponny som var utdömd för lynnesfel innan jag fick honom. Han och jag var väldigt tighta. Och om jag var borta för mycket från stallet slutade han äta. Jag visste att om jag dog skulle han avlivas. Och det låter väl knäppt. Men jag levde för honom under många år. Jag trodde inte mina föräldrar skulle lida så mkt om jag tog livet av mig.
Idag ser jag ju att jag hade krossat mina föräldrar då. Och jag är otroligt glad över att jag fortsatte. För jag har sedan många år mått bra och har fått uppleva så otroligt kul saker.
Min pappa tycker ponnyn är hans bästa köp. Och han är.. eh.. vi kan kalla det ekonomisk.

En av mina bästa vänner var en av de starkaste och mest omtänksamma personer jag mött. Hon orkade till slut inte kämpa mer. Enda sedan hon var barn hade livet slagit skiten ur henne. Hon orkade bara inte mer.
Att veta att jag inte kunde hjälpa henne och veta att hennes liv slutade i så mycket smärta har varit otroligt tufft. Jag anklagade mig själv och önskade att jag gjort mer. Kunde jag ha gjort mer, märkt något etc. Jag hittade henne en gång efter ett försök och kunde hjälpa då. Men inte denna gång.
Jag anklagar inte henne. Jag tycker inte hon var svag etc. Jag förstår helt att hon inte orkade. Och jag hoppas hon har fått frid. Men rent egoistiskt saknar jag henne. Och jag sörjer att hon är borta. Och jag sörjer att hennes syskon och avkomma liksom känns som en del av dem dött och som en del av dem är fasta i sorg, saknad och skuldkänslor.
De vet precis som jag att det inte var vårt fel. Man vet logiskt. Men man kan känna skuld iaf. Och det gör vi. Ingen av dem anklagar henne. Men saknar gör vi. Och vi sörjer att hon behövde må så dåligt utan att få hjälp.

Så för vissa kan det bli som för mig. Jag blev väldigt mycket bättre och har en stark livsvilja.
För andra kan det bli som min vän, att det liksom bara fortsätter vara överjävligt.
Och det är ju svårt att veta där och då hur stora chanser man har att kunna må så bra att det känns värt det.

 

[Sel]

Oftare de anhöriga i min erfarenhet. Inte någon enorm sample-size, men som en som också har haft suicidtankar och försök så är det ofta andra som är i min sits (som alltså inte längre mår dåligt men lever med mörkret som du så fint säger) som inte har problem med att prata om det egentligen. Men ta upp det med mina anhöriga, som du också skriver, skulle jag aldrig göra. Bara jag andas om att jag inte är på topp mentalt får jag femton "ska vi vara oroliga nu?"-sms. Väldigt kontraproduktivt imo.

Det har jag också upplevt. De som själva har eller har haft tankarna är mycket bekvämare med att prata och analysera än den som står utanför, så att säga... och det är ju så synd. Jag tror vi behöver kommunikationen däremellan... fast samtidigt är det väl därför vi har terapeuter och psykloger. Lika lite som den som mår dåligt ska belastas för sina anhörigas mående, ska ju de anhöriga belastas för den som mår dåligt.
Jag önskar bara att det gick att prata om mer öppet och vardagligt, utanför krissituation... men tar en upp det antas ju oftast kris omedelbart!

 

[Tokyo]

Bra tråd!
Jag har självmordstankar nu igen, de har kommit och gått i många år. Förut var det impulsivt och känslostyrt, men nu handlar det mest om att det vore mer praktiskt om jag inte fanns. Att leva är väldigt dyrt, har t ex inte haft råd att ta min medicin på flera månader pga inte haft vidare stadig inkomst, och hur jag än vrider och vänder på det så har jag svårt att hitta någon plats i samhället där jag kan vara värd något. Hålla mig vid liv tillsvidare kan jag uppenbarligen, men jag har ärligt talat inte något liv vidare värt att hålla fast vid. Jag är, om man ska vara krass, inte värd så mycket.

Men jag har en mamma (jag är enda barnet) och en barndomsvän som skulle sakna mig. Jag kan inte lämna jordelivet innan jag kan ge dem ett genuint bra svar på varför jag försvinner. Att de blir sorgsna förstår jag, men jag vill inte att de ska våndas i evinnerlighet och undra om de hade kunnat göra något.

Och så är det ju det här med att jag inte vill dö. Det är bara så otroligt plågsamt att leva. Vägen från tanke till handling är, i mitt fall, rätt lång numera. Jag hoppas att jag någonstans under färdens gång irrar bort mig och hamnar på en annan väg, en som leder till något ljust och vackert. Det känns som att det är lite utom min kontroll, och det skrämmer mig. Medicin, psykologer och viljestyrka i all ära, men kan man verkligen rädda alla liv? Jag har i många år kämpat och jag vill så gärna få må bra, men trots lyckade behandlingar och perioder av relativ lycka så kan jag inte ta mig ur mörkret.

Känner mig som den lilla vita ponnyn i Neverending Story, bara sjunker och sjunker

 

[Nahar]

Det har jag också upplevt. De som själva har eller har haft tankarna är mycket bekvämare med att prata och analysera än den som står utanför, så att säga... och det är ju så synd. Jag tror vi behöver kommunikationen däremellan... fast samtidigt är det väl därför vi har terapeuter och psykloger. Lika lite som den som mår dåligt ska belastas för sina anhörigas mående, ska ju de anhöriga belastas för den som mår dåligt.
Jag önskar bara att det gick att prata om mer öppet och vardagligt, utanför krissituation... men tar en upp det antas ju oftast kris omedelbart!

Nu går jag helt på känsla, men min känsla är att anhöriga inte vill prata om det om det inte är kris. Det får liksom inte lov att finnas där som en normal del av livet, utan för dem är det total kris att de bara existerar. Det är så läskigt och tabu, det är så svårt för dem att tänka sig att jag (och andra) faktiskt lever med dessa tankar och inte i nån slags konstant dramatisk kamp mot dem. Jag vet inte om det är deras egen rädsla för döden som spökar, eller rädsla för sin egen otillräcklighet, eller bara rädsla för vad de inte förstår, men betungande är det.

 

[dobbis]

Jag är helt med på att alla som vill kan få ta sitt liv, det är deras att bestämma över.
Men inte dra med sig andra i form av att ta livet av någon o sen ta sitt liv eller tex slänga sig framför tåget/bilen/tradaren.
I min ungdom hade jag en kamrat som ville skilja sig från sin man, en dag när vi kom hem var han o deras 3 åriga dotter inte hemma ,vilket var ovanligt, sen upptäckte vi ju att bilen var hemma,deras skor stod i hallen och luckan till vinden var öppen, han var väl medveten om att hon inte klättrar på stegar pga höjdrädsla, så det föll på min lott, det var ingen upplevelse en 18 åring behövde se, han hade hängt deras 3 åriga dotter o sen sig själv, av ren o skär egoism, brevet sa vill du inte ha mig ska du inte ha henne.

 

[Nahar]

Jag är helt med på att alla som vill kan få ta sitt liv, det är deras att bestämma över.
Men inte dra med sig andra i form av att ta livet av någon o sen ta sitt liv eller tex slänga sig framför tåget/bilen/tradaren.
I min ungdom hade jag en kamrat som ville skilja sig från sin man, en dag när vi kom hem var han o deras 3 åriga dotter inte hemma ,vilket var ovanligt, sen upptäckte vi ju att bilen var hemma,deras skor stod i hallen och luckan till vinden var öppen, han var väl medveten om att hon inte klättrar på stegar pga höjdrädsla, så det föll på min lott, det var ingen upplevelse en 18 åring behövde se, han hade hängt deras 3 åriga dotter o sen sig själv, av ren o skär egoism, brevet sa vill du inte ha mig ska du inte ha henne.

Det där är så fruktansvärt. De som på olika sätt tar andra med sig. Får mig att tänka på den pilot som körde rakt in i ett berg med ett fullt plan bara för att han inte ville leva mer. Där kan vi tala om egoistiskt självmord (massmord), verkligen.

 

[Sryoqwe]

Jag förstår inte heller varför det verkar så tabu att prata om. Inte heller varför det är så hemskt att tänka att det vore bättre om någon fick dö (obs ej bli dödad, utan som aktivt val) tidigare istället för att bara existera och lida i flera år, när det är uppenbart att det inte kommer bli bättre. Få här tycker att det är okej med djur.

När en av mina äldsta släktingar dog (av ålder) blev jag knappt ledsen, hon hade slutat leva flera år tidigare. Det kändes liksom fel att sörja just då trots att det var en person jag stod hyfsat nära och även är mest lik.
Hon var färdig, och om någon anser sig färdig tycker jag inte att det ska anses så väldigt fel. Om det är för att någon mår dåligt så självklart ska människan få hjälp, men jag tror att det finns andra anledningar med (hur det ska bedömmas vet jag dock inte). Jag är inte på något vis självmordsbenägen (kan dock erkänna att mycket beror på min häst) men värderar inte livet i sig särskilt högt heller. Jag är inte färdig än, när jag är det vet jag inte men antagligen innan det anses okej av allmänheten. Och det är helt mitt val, även om jag skulle tro att det löser sig naturligt.

 

[Raderad medlem 120709]

Jag har levt med regelbundna tankar på döden sedan jag var runt 10 år. Eller ja, då var det en önskan om att bara få försvinna, men den föddes ur en jäkla massa trauman och dåligt mående. Funktionellt är det ingen skillnad. Redan då visste jag att jag var för annorlunda för att passa in i den här världen och att det kommer att vara skitjobbigt att försöka leva i den. Jag tror inte att någon som inte upplevt samma sak riktigt kan greppa det förhållningssätt jag därför har till hela det här ämnet.

Mitt mående är helt rotat i min situation - shit life syndrome, som det kallas. Det finns ingen medicin eller behandling som kan lösa mina problem, utan det är bara att försöka hitta några halvt okej strategier och stå ut. Jag får svårare att hantera min problematik för varje år som går. Det är svårt att hitta ljusglimtar i tillvaron när det är både dyrt och tungt bara att överleva. Katten är min livlina; han och eventuella andra djur som kommer in i mitt liv. Människor har jag sumpat alla chanser med för länge sedan.

Ärligt talat lever jag mest på pin kiv vid det här laget. Jag har inga planer på att avsluta men jag är helt på det klara med att det kan komma en dag då det ändras. Det är såklart inget jag talar högt om eftersom det är så otroligt tabu. Lagom kul att bli inlåst för att omgivningen överreagerar, liksom... Jag har på sin höjd talat om att jag mår dåligt, och blivit kallad stark så många gånger att det känns som ett skämt. Jag är inte stark för att jag fortsätter, och någon som väljer att avsluta är inte svag. Det är så mycket mer komplicerat än så.

Jag blir spyfärdig varje gång någon hojtar om att tänka på de efterlevande. Blir människor så rädda av samtalsämnet att de inte har något bättre att komma med så är det lika bra att de är tysta. Peka hellre på konkreta saker som är bra och värda att finnas kvar för, saker som inte riskerar att ge skuldkänslor. Respektera den tillit personen visar genom att tala högt om sina tankar. Jag ser dig och jag ser att du har det jättejobbigt, hur kan jag hjälpa i just denna stund?

Och visst, okej att ämnet självmord gör människor obekväma, men jag upplever att döden överhuvudtaget har blivit något förbjudet som man inte gärna vidrör. Jag har så svårt att förstå det förhållningsssättet. Alla ska vi ju den vägen vandra någon gång...

 

[Hippocampus]

Som många andra har jag också gjort försök men ej ”lyckats”. Jag kan också känna att jag orkar inte kämpa mer, för det kämpas varje dag, när kan jag vila? Men självmord är ingen lösning eftersom jag tror på liv efter döden (har gått tillbaka till tidigare liv och hittat många nycklar till varför jag reagerar som jag gör i detta liv etc) och för mig blir det ”you can run but you cant hide”, jag tror jag får tillbaka ”samma problem” nästa liv.

 

[MiniLi]

Jag förstår inte liknelsen med att avliva djur för att de inte ska lida? Det låter som en liknelse som möjligen (om man drar det lite långt) kan användas om man pratar om dödshjälp eller liknande vid fysiska väldigt allvarliga och smärtsamma åkommor men där det inte finns suicidala tankar i övrigt.

Självmordstankar är ju generellt sjukdomssymptom vid psykisk ohälsa. Det är dessutom symptom som för de allra allra flesta går över förr eller senare, även om det inte känns så när man är mitt uppe i det. Det är väldigt väldigt vanligt med självmordstankar och vid psykisk ohälsa förekommer det hos nästan alla drabbade. Av alla som har självmordstankar av mer allvarlig karaktär (blir lite tokigt ord men ni förstår?) så är det väldigt få som fortsätter känna likadant hela livet. För den stora majoriteten är det något som går över/blir bättre och kan alltså inte ses som något kroniskt lidande som inte kan bli bättre.

Det är inte alls samma sak som när vi avlivar djur för att de inte ska lida mer. Jag blir lite provocerad av den liknelsen. Som om vi skulle ställa oss och strunta i andra typer av symptom? Låta personer dö pga andra sjukdomssymptom trots att det kan bli bättre? Strunta i behandling trots att vi kan hjälpa?

Tycker också det känns viktigt att skilja på lindriga/tillfälliga tankar som aldrig är menade att ageras på och mer ”allvarliga” tankar som är närmare handling. Det första kan verkligen normaliseras och är generellt en vanlig reaktion på någon form av belastning, det andra ska alltid tas på allvar och jag tycker inte alls att det är konstigt att det skrämmer slag på folk. Folk är kanske lite klumpiga i hur de uttrycker sig men inte så märkligt att de blir rädda och inte vet hur de ska agera

 

[Nahar]

Jag förstår inte liknelsen med att avliva djur för att de inte ska lida? Det låter som en liknelse som möjligen (om man drar det lite långt) kan användas om man pratar om dödshjälp eller liknande vid fysiska väldigt allvarliga och smärtsamma åkommor men där det inte finns suicidala tankar i övrigt.

Självmordstankar är ju generellt sjukdomssymptom vid psykisk ohälsa. Det är dessutom symptom som för de allra allra flesta går över förr eller senare, även om det inte känns så när man är mitt uppe i det. Det är väldigt väldigt vanligt med självmordstankar och vid psykisk ohälsa förekommer det hos nästan alla drabbade. Av alla som har självmordstankar av mer allvarlig karaktär (blir lite tokigt ord men ni förstår?) så är det väldigt få som fortsätter känna likadant hela livet. För den stora majoriteten är det något som går över/blir bättre och kan alltså inte ses som något kroniskt lidande som inte kan bli bättre.

Det är inte alls samma sak som när vi avlivar djur för att de inte ska lida mer. Jag blir lite provocerad av den liknelsen. Som om vi skulle ställa oss och strunta i andra typer av symptom? Låta personer dö pga andra sjukdomssymptom trots att det kan bli bättre? Strunta i behandling trots att vi kan hjälpa?

Tycker också det känns viktigt att skilja på lindriga/tillfälliga tankar som aldrig är menade att ageras på och mer ”allvarliga” tankar som är närmare handling. Det första kan verkligen normaliseras och är generellt en vanlig reaktion på någon form av belastning, det andra ska alltid tas på allvar och jag tycker inte alls att det är konstigt att det skrämmer slag på folk. Folk är kanske lite klumpiga i hur de uttrycker sig men inte så märkligt att de blir rädda och inte vet hur de ska agera

Fast bara i den här tråden är vi flera som ser självmord som en rimlig utväg för oss själva, trots att vi inte är i aktiv kris eller ens mår dåligt? Ja, tankarna är ett symtom, men de kan också vara ett väl övervägt alternativ för lidande. Det blir himla trist att inte få diskutera det alternativet som vuxen, självbestämmande människa utan att tankarna i sig själva ogiltigförklaras som sjukdom eller sjukdomssymptom.

Vad är det som är provocerande egentligen? Att det faktiskt finns människor som lider och inte mår bättre? Att inte alla går att hjälpa? Att självmordstankar inte alltid är ett direkt symptom på behandlingsbar depression, utan faktiskt kan komma av rimliga orsaker?

Jag tycker inte ens det är okej att avliva djur så som många andra tycker. Men vuxna, självbestämmande individer som överväger självmord ibland är inte automatiskt sjuka, och depression ogiltigförklarar inte ditt självbestämmande. Med tanke på hur många psykiskt sjuka som mår dåligt av en vård som inte lyssnar, som vill kontrollera och omyndigförklara, som hellre sopar ditt lidande under mattan än faktiskt hjälper, så känns det väl magstarkt i min värld att säga att självmordstankar är behandlingsbara. Bara i tråden är vi flera som helt enkelt inte pratar om det öppet längre för att folk sjukdomsklassar våra tankar. Vilket sjukt samhälle ändå, menar jag, där det är okej att döda djur vid minsta lilla, men vuxna människor inte ska kunna ens diskutera sin egen död utan att bli klassade som sjuka.

 

[Hippocampus]

Jag förstår inte liknelsen med att avliva djur för att de inte ska lida? Det låter som en liknelse som möjligen (om man drar det lite långt) kan användas om man pratar om dödshjälp eller liknande vid fysiska väldigt allvarliga och smärtsamma åkommor men där det inte finns suicidala tankar i övrigt.

Självmordstankar är ju generellt sjukdomssymptom vid psykisk ohälsa. Det är dessutom symptom som för de allra allra flesta går över förr eller senare, även om det inte känns så när man är mitt uppe i det. Det är väldigt väldigt vanligt med självmordstankar och vid psykisk ohälsa förekommer det hos nästan alla drabbade. Av alla som har självmordstankar av mer allvarlig karaktär (blir lite tokigt ord men ni förstår?) så är det väldigt få som fortsätter känna likadant hela livet. För den stora majoriteten är det något som går över/blir bättre och kan alltså inte ses som något kroniskt lidande som inte kan bli bättre.

Det är inte alls samma sak som när vi avlivar djur för att de inte ska lida mer. Jag blir lite provocerad av den liknelsen. Som om vi skulle ställa oss och strunta i andra typer av symptom? Låta personer dö pga andra sjukdomssymptom trots att det kan bli bättre? Strunta i behandling trots att vi kan hjälpa?

Tycker också det känns viktigt att skilja på lindriga/tillfälliga tankar som aldrig är menade att ageras på och mer ”allvarliga” tankar som är närmare handling. Det första kan verkligen normaliseras och är generellt en vanlig reaktion på någon form av belastning, det andra ska alltid tas på allvar och jag tycker inte alls att det är konstigt att det skrämmer slag på folk. Folk är kanske lite klumpiga i hur de uttrycker sig men inte så märkligt att de blir rädda och inte vet hur de ska agera

Men är verkligen självmordstankar ALLTID ett sjukdomssymtom?

 

[MiniLi]

Men är verkligen självmordstankar ALLTID ett sjukdomssymtom?

Ja generellt, kanske med vissa undantag. Det är ett symptom på psykisk ohälsa. Obs att jag inte menar att det måste vara kopplat till just depression.

 

[MiniLi]

Fast bara i den här tråden är vi flera som ser självmord som en rimlig utväg för oss själva, trots att vi inte är i aktiv kris eller ens mår dåligt? Ja, tankarna är ett symtom, men de kan också vara ett väl övervägt alternativ för lidande. Det blir himla trist att inte få diskutera det alternativet som vuxen, självbestämmande människa utan att tankarna i sig själva ogiltigförklaras som sjukdom eller sjukdomssymptom.

Vad är det som är provocerande egentligen? Att det faktiskt finns människor som lider och inte mår bättre? Att inte alla går att hjälpa? Att självmordstankar inte alltid är ett direkt symptom på behandlingsbar depression, utan faktiskt kan komma av rimliga orsaker?

Jag tycker inte ens det är okej att avliva djur så som många andra tycker. Men vuxna, självbestämmande individer som överväger självmord ibland är inte automatiskt sjuka, och depression ogiltigförklarar inte ditt självbestämmande. Med tanke på hur många psykiskt sjuka som mår dåligt av en vård som inte lyssnar, som vill kontrollera och omyndigförklara, som hellre sopar ditt lidande under mattan än faktiskt hjälper, så känns det väl magstarkt i min värld att säga att självmordstankar är behandlingsbara. Bara i tråden är vi flera som helt enkelt inte pratar om det öppet längre för att folk sjukdomsklassar våra tankar. Vilket sjukt samhälle ändå, menar jag, där det är okej att döda djur vid minsta lilla, men vuxna människor inte ska kunna ens diskutera sin egen död utan att bli klassade som sjuka.

Fast det är ju ett sjukdomssymptom? Det kan man ju tycka vad man vill om, men att inte vilja leva (och ha för avsikt att agera) är ett symptom på psykisk ohälsa.
Jag har förövrigt inte skrivit något om depression.

Jag har inte sagt att det alltid är behandlingsbart, men för de allra allra flesta så går det över/blir bättre. Och det är inte förrän i efterhand som man kan veta vilka de där fåtalet är där det inte blev bättre.
Vi har tyvärr inte några supereffektiva behandlingar som hjälper alla, men bara tid och att livet förändras verkar göra att det på sikt blir bättre för de allra flesta.

 

[MiniLi]

Om det här ska vara en tråd som handlar om att normalisera faktiska självmordshandlingar så hoppas jag verkligen att den låses av moderator. Det är ju jättefarligt. Jag hoppas att ni kan se hur sådana inlägg kan påverka någon som är i en akut fas.

 

[Grazing]

Om det här ska vara en tråd som handlar om att normalisera faktiska självmordshandlingar så hoppas jag verkligen att den låses av moderator. Det är ju jättefarligt. Jag hoppas att ni kan se hur sådana inlägg kan påverka någon som är i en akut fas.

Fast det är vanligt med självmordstankar, det är ju viktigt att förstå att bara för att man har dom innebär det inte att man är ens nära att ta livet av sig. Det är viktigt att prata om, det är viktigt att vara öppna om det. Jag ser det mer som tvärtom att ju mer man skriver och pratar om det ju större är chansen att någon som faktiskt är i en mer akut fas tänker om. Man ska inte vara rädd för att prata om självmordstankar.

Klart metoder och sådant är ju inget man ska ta upp.

 

[Tokyo]

Om det här ska vara en tråd som handlar om att normalisera faktiska självmordshandlingar så hoppas jag verkligen att den låses av moderator. Det är ju jättefarligt. Jag hoppas att ni kan se hur sådana inlägg kan påverka någon som är i en akut fas.

Men det är ju ingen i tråden som normaliserar att människor ska begå hur som helst, däremot önskar vi att man kan få prata om hur det är att leva med självmordstankar. För det är ju något som så otroligt många gör, antingen i perioder eller mer eller mindre konstant, utan att det faktiskt handlar om att vara aktivt suicidal. Det är ju just det här som så många av oss upplever som ett problem. Att man inte ens får nämna det utan att det direkt ska tystas ner och man ska skickas till en psykavdelning. Att det ska vara så svartvitt, antingen mår du psykiskt bra eller så är du en suicidrisk. För övrigt så tror jag att tystnaden och skammen är betydligt mer skadlig än denna tråd.

 

[bettysmatte]

Fast det är vanligt med självmordstankar,

Är det verkligen det?

 

[Grazing]

Är det verkligen det?

Ja det är det, inte självmordsplaner men tanken att ta livet av sig av den ena eller andra orsaken är inte ovanligt. Det är vanligare än man tror. Det innebär ju dock inte att man har planer att göra något dock. Det är mycket som ryms inom självmordstankar, det innebär ju inte att man per automatik är en fara för sig själv.

Folk som går runt med självmordsplaner är däremot inte vanligt, då är man djupt nere och då bör man ganska så snabbt söka för det.