Jag tolkade tråden som att den var till för att prata om det tabubelagda, mörkret, tankarna på döden, en inre önskan, det "farliga" man aldrig vågar sätta ord på för då skriker folk i ens närhet och håller för öronen i bästa fall och vill inget höra. Att få ventilera sig lite utan att folk reagerar med hot in inläggning eller skrik om egoism osv. Så tänkte jag att TS egentligen menade.
Jag ser på saken på två vis. Dels ser jag den på ditt vis, där var och en ska få bestämma över sitt liv likväl som sin död, där självmordstankar inte behöver vara kopplade som sjukdomstecken utan man är helt enkelt trött på sitt liv som ändå inte blir bättre. Dels ser jag den på samma sätt som
@MiniLi , att självmordstankar är tecken på sjukdom och dåligt mående, något man i de allra flesta fall kan ta sig ur. När man tillhör denna grupp tror jag det är lättare att tolka dina inlägg som att det är ok att ta sitt liv och man blir impulsiv.
Ville jag dö när min man dog trots att jag upprepande gånger sa att jag ville dö och tänkte ta mitt liv? I efterhand när jag mådde bättre så nej. Men där och då, hade jag läst den här tråden istället för min egen där folk försökte övertala mig att låta bli, så hade det varit knuffen jag behövde för att ta mitt liv. Jag har mött folk som inte trodde jag tänkte göra det, som var helt säkra på att jag bara sa det, för jag mådde ju egentligen inte dåligt i grunden. Men jag svär vid Gud, att där och då var jag på väg, och det enda som hindrade mig var bukefalister som talade om mig att inte göra det och som pratade med mig, det är verkligheten.
Ville jag dö för en del år sedan när jag mådde så sjukt dåligt pga jobbet och såg en chans att hoppa framför tåget? I efterhand nej. Men där och då, ja! ALDRIG att jag skulle ta livet av mig med hjälp av ett tåg, ALDRIG att jag skulle utsätta en lokförare för sådant, ALDRIG, jag har alltid sagt det, alltid. Men där och då mådde jag så dåligt och jag tänkte "han /hon hinner inte se mig ens så han/hon vet inte att det är en människa". Men jag hann inte fram. Nu efteråt undrar jag hur jag ens kunde tänka så kort om lokföraren, det kvittar ju om personen SER, det är ju vetskapen liksom. Så korkat av mig! Men då tänkte jag att eftersom personen inte hinner se skulle den inte må så dåligt, inte sämre än ett djur liksom. Jag är ingen elak person, men jag mådde dåligt och tänkte inte normalt. Jag berättade inte det för någon heller så det vore helt ofattbart för alla i min närhet liksom, men i efterhand när jag slutade jobbet så vill jag inte dö! Jag är glad att det inte blev så! Jag hade tankar på att ta mitt liv redan före händelsen med tåget, men jag fick möjlighet då och tog den. Jag hann bara inte. Och det är just det, att inte tänka normalt, att vara impulsiv, som faktiskt är faran när man mår dåligt.
Samtidigt har jag alltid sagt att om jag blir helt dövblind, alltså förlorar synen mer eller mindre helt och hörseln mer eller mindre helt, så pass att jag måste kommunicera med taktilt teckenspråk, då finns det inget kvar i livet för mig, jag kan inte se något värde i det och anser mig ha rätt att avsluta det om jag vill. Så jag ser det alltså som två olika bitar det här.
Det är därför jag håller med dig i det du skriver men samtidigt funderade på om det var rätt tråd.
Jag säger inte emot att du vill prata om det eller tycker att det är fel alltså, vill bara förtydliga det.
