Kan vi prata om självmordstankar/suicid?

[MiniLi]

OM du nu tycker det är så jobbigt att läsa om dessa saker föreslår jag att du trycker på ignorera tråd och göra just det. Men sätt inte DINA censurtankar på ALLA för att DU tycker det är fel.

Alltså jag har inga problem med det för egen del. Jag är bara mån om att inte andra människor ska fara illa. Uppenbarligen är det fler som delar mina tankar.

 

[Hippocampus]

Jag tror hela vår kultur att undvika prata om döden osv är mer sjuk än att nån gång fundera på att det vore skönt att inte vakna igen. Vi är, som Björn Natthiko (tror jag det var) sa, human doing, inte human being.
Vi springer ifrån vårt själsliga liv in i ett samhälle som består av produkter. Jag måste säga att sen jag började lyssna igenom podden Björn och Navid har jag börjat hitta tillbaka till något "djupare" plan än innan. Mycket befriande och jag slipper känna mig konstig som funderar på sånt här i min ensamhet, för människor vill inte prata om det. Ingen vill prata om varken livet eller döden utan bara produktion. Inte konstigt vi blir mer och mer sjuka. Och när vi hamnar "utanför" produktiviteten så är vi "sjuka" och ska få piller.
Tänk om vi skulle kunna prata om döden, tankar om döden och att inte vilja vakna igen istället för att låsa in dessa och kasta nyckeln?

 

[dobbis]

Alltså jag har inga problem med det för egen del. Jag är bara mån om att inte andra människor ska fara illa. Uppenbarligen är det fler som delar mina tankar.

Denna tråden är ju mycket "mildare" än en del dagbokstrådar där det både tänks o görs försök.

 

[corzette]

Nu tog du ju det här inlägget helt ur sitt sammanhang. Det där inlägget hänger ihop med flera tidigare inlägg där det framgår just vilka typer av samtal jag tycker är problematiska att ta öppet.

För att förtydliga - jag menar inte balanserade samtal om hur man kan hantera tankarna eller liknande. Det är ju positivt att prata om hur man kan leva med självmordstankar.
Jag tycker inte att det är lämpligt att öppet normalisera tankar om att det i vissa situationer är acceptabelt/rimligt/en bra lösning att begå självmord.

Fast jag är ju en av de du har så svårt för. För jag anser att döda inte lider.
HUR långe måste en människa lida innan det för dej är berättigat att inte behöva leva längre ?
OAVSETT om personen KANSKE blir bra så förstår jag dem som inte köper de oddsen. Eller vill leva med flera år av miserabelt liv. För återigen döda lider inte. Varför måste man lida igenom livet ? Vem vinner på det ?
Är det någon vinst för "den som haft sämst liv" någonstanns som jag missat ?
Jag förstår att vården försöker hålla "noll vision" på psykisk ohälsa. Men vart drar vi gränsen ?
Jag tycker också att samhället fungerar extremt dåligt vid psykisk ohälsa. Jag tycker samhällhet är skenheligt och lovar högt och håller NADA... Så nej jag anser att man ska få ta sitt liv om man vill...

 

[Raderad medlem 120709]

Precis. Det är samtalsämnen mellan vänner/närstående. Inte öppet där:
- man inte vet vem som läser
- man inte vet hur de som samtalar mår
- man inte vet hur samtalet påverkar de som deltar eller läser

Med den logiken kan vi lika gärna stänga ner Buke helt, för det är många känsliga ämnen som diskuteras här utöver detta. Man vet rent krasst aldrig vem som läser, och det är faktiskt inte rimligt att helt undvika vissa ämnen bara utifall att. Då kan man lika gärna införa internetcensur, apropå saker som är rena döden då...

Att prat om det skulle öka risken för själmordsförsök är mig veterligen inte alls välkänt, utan något som vetenskapen tvistar om. Det finns studier som visar det precis motsatta, att öppet och icke-dömande prat kan hjälpa. Ja, även med "bara" närstående utan utbildning i frågan.

Jag upplever att dina resonemang i tråden - även om de verkar skrivna i all välmening - bidrar till att tabubelägga ämnet ännu mer. Som jag förstod det var avsikten med tråden att kunna diskutera ämnet utan pekpinnar om huruvida det är rätt eller fel att alls prata om det, men jag borde förstått att det inte skulle gå.

Nåväl, ännu ett bevis på att det är bäst att inte säga något utan fortsätta i det tysta.

 

[Tranan]

en bra artikel om ämnet i Guardian
https://www.theguardian.com/lifeand...Ewba4VpPexOC2UO2Hi1EM9zOco#Echobox=1657894471

 

[marsve]

Två tankar som dyker upp hos mig (har anhörig som har tagit sitt liv, anhörig som har försökt ta sitt liv och har själv försökt ta mitt liv, så jag har viss erfarenhet):
En boktitel som berörde mig även om jag inte läst boken eftersom jag inte tyckte att den handlade om mig: (Ann Heberlein) Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva - är det inte det som många "självmordstankar" gömmer sig bakom?
Och:
En tanke som slog mig en dag: Om jag nu vill dö för att få slut på "allting", bara svart sen - tänk om det inte blir så? Jag tror egentligen inte på ett liv efter detta men tänk om man tar livet av sig och blir ett "spöke", dvs livet fortsätter som nu men man kan inte längre göra något åt det eftersom man är död?
Inga självmordstankar idag egentligen men de här två tankarna finns hos mig ändå.

 

[Enya]

Jag tycker att det är skillnad på att prata om tankar på döden och tankar på att vilja dö osv och som det har gjorts i några inlägg i tråden, att nästan försvara självmord som något man själv bestämmer över, som normalt nästan, som självklart och som om det inte är tecken på att någon mår dåligt.

Det första känns viktigt och bra, att inte skuldbelägga någon som tänker på döden, att våga prata öppen om det även här, att kunna diskutera huruvida man ska framföra "tänk på de efterlevande" eller om det är bättre att låta bli. Det andra känns inte riktigt rätt plats. Att jämföra med avlivning av djur känns som att rättfärdiga självmord, jag tycker det är farligt när självmord så väldigt ofta rent faktiskt är ett rop på hjälp och inte en önskan om att dö. Ja det finns människor som faktiskt VILL dö och faktiskt VILL bestämma när de ska dö, men är det verkligen vad som TS menade när tråden skapades? Är det även det som är så tabu? Det tycker inte jag. Det som är tabu är att må psykiskt dåligt och tänka på döden, och inte kunna prata om det, det är alltså två olika diskussioner som förs i tråden.

Att leva med självmordstankar, tycker jag vi kan prata om, det var nog trådens syfte.

 

[Nahar]

Svarar flera. Det är välkänt att just prat om självmord kan ”smitta” om det inte sker balanserat. Just att diskutera under vilka förutsättningar som självmord skulle vara befogat eller en acceptabel lösning är ju väldigt risky.
Jag har alltså aldrig menat att man inte ska prata om självmord, inte heller att man inte ska prata om hur man hanterar självmordstankar eller liknande. Det enda jag har kommenterat är att jag tycker att det etiska dilemmat kring människors självbestämmande vid självmord inte är så lämplig att ta såhär i en öppen tråd på internet.

Jag pratar med ganska många suicidala personer regelbundet så jag anser nog att jag har ganska bra koll på hur god reflektionsförmåga man generellt har när man är akut suicidal och vad som kan trigga.

Det är säkert så att ni som skrivit i tråden har full koll på vart ni själva står och vad ni kan hantera, men ni har ingen aning om vilka som läser och hur de personerna tar in just diskussionen kring när människor borde eller inte borde få bestämma själva över livets slut.

Men snälla. Vart har jag skrivit att man inte ska prata om det? Jag tycker bara inte att öppna forum på nätet är bästa platsen.
Och det gällde specifikt just det här med när/om självmord skulle vara befogat. Inte mer generellt prat.

Jag upplever inte alls att diskussionen handlar om när det är okej att ta sitt liv eller inte. Min upplevelse är att vi 1, har försökt diskutera om det är sjukt eller inte att ha tankar eller planer kring det, och 2, diskutera personers rätt till självbestämmande. Inte huruvida situation A eller B är "rätt" situation för självmord. Min upplevelse är att det är du som dragit diskussionen ditåt när det inte ens var där den var till att börja med.

Jag tycker att det är skillnad på att prata om tankar på döden och tankar på att vilja dö osv och som det har gjorts i några inlägg i tråden, att nästan försvara självmord som något man själv bestämmer över, som normalt nästan, som självklart och som om det inte är tecken på att någon mår dåligt.

Det första känns viktigt och bra, att inte skuldbelägga någon som tänker på döden, att våga prata öppen om det även här, att kunna diskutera huruvida man ska framföra "tänk på de efterlevande" eller om det är bättre att låta bli. Det andra känns inte riktigt rätt plats. Att jämföra med avlivning av djur känns som att rättfärdiga självmord, jag tycker det är farligt när självmord så väldigt ofta rent faktiskt är ett rop på hjälp och inte en önskan om att dö. Ja det finns människor som faktiskt VILL dö och faktiskt VILL bestämma när de ska dö, men är det verkligen vad som TS menade när tråden skapades? Är det även det som är så tabu? Det tycker inte jag. Det som är tabu är att må psykiskt dåligt och tänka på döden, och inte kunna prata om det, det är alltså två olika diskussioner som förs i tråden.

Att leva med självmordstankar, tycker jag vi kan prata om, det var nog trådens syfte.

Jag inser att min liknelse feltolkats lite, eftersom kontexten inte gått fram: Jag är emot avlivning av djur. Jag ser djurliv och mänskliga liv som lika mycket värda. Det gör ju att mitt uttalande bör läsas annorlunda men jag förstår att det blev svårt att läsa "rätt" utan den kontexten.

 

[sthu]

Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva

Just det här upplever jag ibland. Jag orkar inte leva, men steget till att faktiskt dö är ganska långt.
Nu har jag fått diagnos och behandling som fungerar, så tankarna kommer allt mer sällan. Men innan vi hittade rätt behandling var det tufft.

En grej som jag tycker är lite intressant är att jag är mer suicidbenägen eller hur man ska uttrycka det när jag är manisk jämfört med deprimerad. Jag har fått mer hjälp att hantera depressioner så det kan jag ta mig igenom nu. Men mani, jag får ska möjliga konstiga idéer. Som tur väl är var det länge sen nu.

Rant over.

 

[MiniLi]

Jag upplever inte alls att diskussionen handlar om när det är okej att ta sitt liv eller inte. Min upplevelse är att vi 1, har försökt diskutera om det är sjukt eller inte att ha tankar eller planer kring det, och 2, diskutera personers rätt till självbestämmande. Inte huruvida situation A eller B är "rätt" situation för självmord. Min upplevelse är att det är du som dragit diskussionen ditåt när det inte ens var där den var till att börja med.

Jag inser att min liknelse feltolkats lite, eftersom kontexten inte gått fram: Jag är emot avlivning av djur. Jag ser djurliv och mänskliga liv som lika mycket värda. Det gör ju att mitt uttalande bör läsas annorlunda men jag förstår att det blev svårt att läsa "rätt" utan den kontexten.

Jag upplevde att det fanns sådana inlägg, annars hade jag inte ens skrivit i tråden. Det var flera inlägg som tangerade att rättfärdiga självmord utifrån självbestämmande.

 

[Nahar]

Jag upplevde att det fanns sådana inlägg, annars hade jag inte ens skrivit i tråden. Det var flera inlägg som tangerade att rättfärdiga självmord utifrån självbestämmande.

Om det var mina inlägg får du gärna citera de bitarna. Inte för att jag inte tror att de finns utan för att jag är intresserad av att i sådana fall kunna förklara mer ingående hur jag tänker.

 

[Raderad medlem 120709]

Jag upplevde att det fanns sådana inlägg, annars hade jag inte ens skrivit i tråden. Det var flera inlägg som tangerade att rättfärdiga självmord utifrån självbestämmande.

Det vore väldigt trevligt om du isåfall citerade de inläggen så att upphovspersonerna har en chans att tala för sig, istället för att skriva på ett sätt som får det att framstå som att en stor del av trådens deltagare tycker att självmord är helt okej.

 

[Mint]

https://www.medlink.se/om-oss/nyheter/patient-med-suicidala-tankar/

Denna tycker jag var lite intressant i ämnet.

 

[EmmaBovary]

Visst kan vissa saker verka triggande för utsatta personer. Men att försöka bestämma vad folk får uttrycka och inte med hjälp av social press kan lika gärna leda till att folk inte vågar prata med varandra och därför tvingas hantera sina problem ensamma tills gränsen är nådd. Jag tror att stigmatisering är den största anledningen till att folk mår så dåligt av att må dåligt.

Det är ju en hårfin gräns, och det var positivt att en ny tråd skapades för att prata om ämnet generellt sett än om det hade skett i en persons tråd om sina egna självmordstankar. Jag tycker också att det är skönt att kunna tala om ämnet alls, men det känns också lite som att det förutsätter en medvetenhet om att det kan bli destruktivt (även om man måste få tala om destruktivitet). Tänker jämförelsevis att gemene man är medvetna om problematiken pro-ana-forum/communitys och tänker därför mer på just den frågan i mer allmänna forum, att man är försiktigare med hur man uttrycker sig.

 

[Nahar]

https://www.medlink.se/om-oss/nyheter/patient-med-suicidala-tankar/

Denna tycker jag var lite intressant i ämnet.

Även om jag tar avstånd från det medikaliserande språket (men förstår att det är naturligt i sin kontext, och inte alla har mitt perspektiv på medikaliering) så tycker jag den tar ett gott perspektiv. För det handlar ju då ytterst om att faktiskt på ett logiskt sätt diskutera möjligheten till suicid och eventuella alternativ på ett med den lidande jämlikt sätt. Ja till det! Att faktiskt lyssna på vad problemet är utan att avfärda tankarna som orimliga eller sjuka i sig, är precis vad jag menar behövs.

Sen kvarstår min åsikt att det finns situationer då suicid faktiskt kan vara enda utvägen. Men då ska det handla om ett extremt väl genomtänkt beslut. Jag tror (spekulerar kanske är ett bättre ord) att om det fanns en möjlighet till socialt accepterad dödshjälp även utan fysisk sjukdom, så skulle fler kunna hjälpas innan de gör egna försök. Det förutsätter såklart att vägen till dödshjälpen innefattar just djupa och empatiska samtal om situationen, och hjälp att testa alla andra vägar. Då skulle ett sådant stöd i sig vara en hjälp, och en avlastning från att personen tar saken i egna händer.

Å andra sidan, om de resurserna hade funnits i samhället så hade nog färre haft självmordsplaner till att börja med. Om vi faktiskt klarade av att ta hand om de som mår dåligt, och prata öppet om vad som är svårt i livet.

 

[Tranan]

Även om jag tar avstånd från det medikaliserande språket (men förstår att det är naturligt i sin kontext, och inte alla har mitt perspektiv på medikaliering) så tycker jag den tar ett gott perspektiv. För det handlar ju då ytterst om att faktiskt på ett logiskt sätt diskutera möjligheten till suicid och eventuella alternativ på ett med den lidande jämlikt sätt. Ja till det! Att faktiskt lyssna på vad problemet är utan att avfärda tankarna som orimliga eller sjuka i sig, är precis vad jag menar behövs.

Sen kvarstår min åsikt att det finns situationer då suicid faktiskt kan vara enda utvägen. Men då ska det handla om ett extremt väl genomtänkt beslut. Jag tror (spekulerar kanske är ett bättre ord) att om det fanns en möjlighet till socialt accepterad dödshjälp även utan fysisk sjukdom, så skulle fler kunna hjälpas innan de gör egna försök. Det förutsätter såklart att vägen till dödshjälpen innefattar just djupa och empatiska samtal om situationen, och hjälp att testa alla andra vägar. Då skulle ett sådant stöd i sig vara en hjälp, och en avlastning från att personen tar saken i egna händer.

Å andra sidan, om de resurserna hade funnits i samhället så hade nog färre haft självmordsplaner till att börja med. Om vi faktiskt klarade av att ta hand om de som mår dåligt, och prata öppet om vad som är svårt i livet.

Håller med dig om att den ger ett gott perspektiv.

Det kan vara farligt för en person att motivera att det är den enda utvägen.
Det kan vara den enda utvägen som man just då ser, vilket kan vara helt missvisande.
Om man är en person som tänker logisk men har fel premisser och fel gates i tanke trädet så kommer det att vara ett felaktigt beslut.
Men samtidigt så kan tex dödshjälp vara helt rätt vid vissa tillfällen.
Kan bara hålla med dig att samhället måste vara bättre på att hitta och fånga upp de som behöver hjälp.

 

[MiniLi]

Om det var mina inlägg får du gärna citera de bitarna. Inte för att jag inte tror att de finns utan för att jag är intresserad av att i sådana fall kunna förklara mer ingående hur jag tänker.

Här gör du det igen:

Sen kvarstår min åsikt att det finns situationer då suicid faktiskt kan vara enda utvägen. Men då ska det handla om ett extremt väl genomtänkt beslut.

 

[Sirap]

Självklart är det helt fruktansvärt för anhöriga när någon begår självmord. Inte "bara" sorg och saknad utan även skuldkänslor etc. MEN om någon är så illa däran att denne faktiskt tar sitt liv, så kan man aldrig klandra. Om man går så långt som att ta sitt liv, så känner man med största sannolikhet att man bara är en belastning för dem man älskar och att man snarare gör dem en tjänst genom att försvinna. Så nej... det finns få saker som gör mig så upprörd som folk som blir förbannade på sådana som tagit livet av sig och kallar dem egoister. Hemskt.

 

[Trasten]

Man pratar ofta om den enda utvägen eller ett svårt beslut. Men det är nog sällan det är så. I de flesta fall tror jag att det snarare är nån form av olycksfall. Viljan, omständigheterna, impulskontrollen och slumpen leder till en dödlig olycka.
Jag tror inte heller att det behöver finnas ett direkt samband mellan att tänka på det och att faktiskt göra det. Vissa tänker mer andra mindre men det som leder till faktiskt suicid är faktiska handlingar.
Hela fokuset på om det är klandervärt eller om det kan vara ett rimligt beslut osv är knappast tillämpbart i de flesta fall. Åtminstone i de försök och genomförda som jag känner till finns inget som tyder på att det var ett beslut de tagit vid sina sinnes fulla bruk och sedan genomförde enligt plan.