Kan vi prata om självmordstankar/suicid?

[Nahar]

Här gör du det igen:

Det handlar ju inte om att jag rättfärdigar alla självmord utifrån självbestämmande. Jag står för min åsikt att det finns de gånger det kan vara berättigat om lidandet faktiskt inte går att få bort. De flesta blir bättre, ja. Men för det första finns det faktiskt de som det inte går att hjälpa, som aldrig mår bättre, och för det andra så finns det de som (likt mig) inte vill ta sitt liv för att de mår dåligt utan för att de har andra etiska/ideologiska ramar än majoritetssamhället. Att förneka dem/oss rätten att bestämma över våra egna liv är i min mening att våldföra sig på individen.

Om vi vänder på det: Varför vill du att människor bortom hjälp ska lida? Inte är det för deras skull. Varför tvinga någon att leva ut sitt liv i total misär? Jag förstår verkligen inte det. Och återigen, nu talar vi om de som efter åratal, kanske decennier, inte kunnat hjälpas. Att förneka att de finns, särskilt om du jobbar i psykvården (vilket jag antar, men kan ju vara andra yrken med självmordsbenägna men insikten om deras fulla livsstituationer är nog inte den samma alltid där), är i min värld helt absurt.

Återigen, det handlar inte om att alla som har självmordstankar ska lämnas till sitt öde hux flux. Det handlar om ett fåtal individer som i samråd med specialister ska få göra ett väl övervägt och informerat val, om ingen annan hjälp finns.

Min spekulation är att din rädsla för döden projiceras på andra. Eller din rädsla för att det faktiskt finns de som är bortom räddning. Och jag vill återigen ta upp avlivning av djur som jämförelse. Varför är det medlidsamt och värdigt att döda en annan varelse på en ren gissning om att deras liv inte är värt det, medan att låta en vuxen, kommunicerande människa göra det valet om sig själv är hemskt?

 

[MiniLi]

Det handlar ju inte om att jag rättfärdigar alla självmord utifrån självbestämmande. Jag står för min åsikt att det finns de gånger det kan vara berättigat om lidandet faktiskt inte går att få bort. De flesta blir bättre, ja. Men för det första finns det faktiskt de som det inte går att hjälpa, som aldrig mår bättre, och för det andra så finns det de som (likt mig) inte vill ta sitt liv för att de mår dåligt utan för att de har andra etiska/ideologiska ramar än majoritetssamhället. Att förneka dem/oss rätten att bestämma över våra egna liv är i min mening att våldföra sig på individen.

Om vi vänder på det: Varför vill du att människor bortom hjälp ska lida? Inte är det för deras skull. Varför tvinga någon att leva ut sitt liv i total misär? Jag förstår verkligen inte det. Och återigen, nu talar vi om de som efter åratal, kanske decennier, inte kunnat hjälpas. Att förneka att de finns, särskilt om du jobbar i psykvården (vilket jag antar, men kan ju vara andra yrken med självmordsbenägna men insikten om deras fulla livsstituationer är nog inte den samma alltid där), är i min värld helt absurt.

Återigen, det handlar inte om att alla som har självmordstankar ska lämnas till sitt öde hux flux. Det handlar om ett fåtal individer som i samråd med specialister ska få göra ett väl övervägt och informerat val, om ingen annan hjälp finns.

Min spekulation är att din rädsla för döden projiceras på andra. Eller din rädsla för att det faktiskt finns de som är bortom räddning. Och jag vill återigen ta upp avlivning av djur som jämförelse. Varför är det medlidsamt och värdigt att döda en annan varelse på en ren gissning om att deras liv inte är värt det, medan att låta en vuxen, kommunicerande människa göra det valet om sig själv är hemskt?

Du har såklart rätt till din åsikt, men det här var ett exempel på sånt som jag tycker är problematiskt att diskutera i den här formen. Du bad om exempel.
Även om det inte är så du menar så kan uppenbart dina inlägg uppfattas på det här sättet.

Och nej, jag förnekar såklart inte att det finns de som fortsätter lida och känna samma efter många år. Det är dock svårt att dra någon gräns för när det skulle vara omöjligt att få till en framtida förändring. Jag har sett många som av olika skäl får till en förändring efter väldigt många år, det är häftigt!

Har förövrigt ingen egen dödsrädsla och nej jag projicerar inget på någon annan.

Mer än så vill inte jag diskutera i detta format, av anledningar som jag redan nämnt.

 

[Nahar]

Du har såklart rätt till din åsikt, men det här var ett exempel på sånt som jag tycker är problematiskt att diskutera i den här formen. Du bad om exempel.
Även om det inte är så du menar så kan uppenbart dina inlägg uppfattas på det här sättet.

Och nej, jag förnekar såklart inte att det finns de som fortsätter lida och känna samma efter många år. Det är dock svårt att dra någon gräns för när det skulle vara omöjligt att få till en framtida förändring. Jag har sett många som av olika skäl får till en förändring efter väldigt många år, det är häftigt!

Har förövrigt ingen egen dödsrädsla och nej jag projicerar inget på någon annan.

Mer än så vill inte jag diskutera i detta format, av anledningar som jag redan nämnt.

Synd. Jag tänker att jag dels är uppriktigt nyfiken på ditt sätt att tänka, och dels så borde det ju inte vara farligt att förklara hur du tänker när du menar att ingen ska få ta sitt eget liv oavsett hur deras situation är.

Kan du inte åtminstone förklara varför du sjukdomsstämplar alla självmordstankar/planer, oavsett personens mående och resonemang? Menar du att jag borde läggas in trots att jag är lycklig och lever ett jättebra liv?

 

[Enya]

Det handlar ju inte om att jag rättfärdigar alla självmord utifrån självbestämmande. Jag står för min åsikt att det finns de gånger det kan vara berättigat om lidandet faktiskt inte går att få bort. De flesta blir bättre, ja. Men för det första finns det faktiskt de som det inte går att hjälpa, som aldrig mår bättre, och för det andra så finns det de som (likt mig) inte vill ta sitt liv för att de mår dåligt utan för att de har andra etiska/ideologiska ramar än majoritetssamhället. Att förneka dem/oss rätten att bestämma över våra egna liv är i min mening att våldföra sig på individen.

Om vi vänder på det: Varför vill du att människor bortom hjälp ska lida? Inte är det för deras skull. Varför tvinga någon att leva ut sitt liv i total misär? Jag förstår verkligen inte det. Och återigen, nu talar vi om de som efter åratal, kanske decennier, inte kunnat hjälpas. Att förneka att de finns, särskilt om du jobbar i psykvården (vilket jag antar, men kan ju vara andra yrken med självmordsbenägna men insikten om deras fulla livsstituationer är nog inte den samma alltid där), är i min värld helt absurt.

Återigen, det handlar inte om att alla som har självmordstankar ska lämnas till sitt öde hux flux. Det handlar om ett fåtal individer som i samråd med specialister ska få göra ett väl övervägt och informerat val, om ingen annan hjälp finns.

Min spekulation är att din rädsla för döden projiceras på andra. Eller din rädsla för att det faktiskt finns de som är bortom räddning. Och jag vill återigen ta upp avlivning av djur som jämförelse. Varför är det medlidsamt och värdigt att döda en annan varelse på en ren gissning om att deras liv inte är värt det, medan att låta en vuxen, kommunicerande människa göra det valet om sig själv är hemskt?

Om någon som mår psykiskt dåligt de senaste 10 åren läser ditt inlägg nu, då kanske det känns för den att det är ok att ta sitt liv för det finns ändå ingen framtid. Hur vet man det? Detta är ett sådant inlägg som jag tycker är svårt i tråden, det som inte riktigt handlar om de som är psykiskt sjuka och mår dåligt.

Det känns mer som att du pratar om självbestämmanderätt och en klar vilja att dö, utan att egentligen vara kopplad direkt till dåligt mående. Det känns farligt att ha de inläggen i en tråd om dödstankar pga dåligt mående. Om du förstår hur jag tänker?

Jag tycker inte alls att ditt sätt att tänka är fel, tvärtom! Jag förstår precis hur du menar!

 

[Nahar]

Om någon som mår psykiskt dåligt de senaste 10 åren läser ditt inlägg nu, då kanske det känns för den att det är ok att ta sitt liv för det finns ändå ingen framtid. Hur vet man det? Detta är ett sådant inlägg som jag tycker är svårt i tråden, det som inte riktigt handlar om de som är psykiskt sjuka och mår dåligt.

Det känns mer som att du pratar om självbestämmanderätt och en klar vilja att dö, utan att egentligen vara kopplad direkt till dåligt mående. Det känns farligt att ha de inläggen i en tråd om dödstankar pga dåligt mående. Om du förstår hur jag tänker?

Jag tycker inte alls att ditt sätt att tänka är fel, tvärtom! Jag förstår precis hur du menar!

Fast tråden handlar om självmordstankar och självmord, inte människor som mår dåligt. Jag skulle aldrig skriva detta i en tråd om hur människor som mår dåligt ska/bör göra, eller där de söker hjälp. Jag har aktivt valt att inte svara på de som skriver i tråden att de vill ta sitt liv/funderar på att ta sitt liv på grund av hur de mår. Jag har en oerhörd kärlek till livet, alltså inte bara mitt eget, men jag kan hålla två tankar i huvudet samtidigt.

Om någon har mått dåligt i tio år och inte blivit hjälpt så är det inte mitt fel. Det är ett misslyckande från samhällets sida. Är det en person som jag har i mitt liv, som jag älskar, så är det möjligtvis ett misslyckande från min sida. Men jo, jag tycker att självbestämmanderätten finns även hos de som mår dåligt.

Jag förstår din oro. Men jag skriver också att det inte är ett lättvindigt beslut att ta. Att alla vägar ska vara uttömda. Och jag tror inte att någon som överväger självmord hjälps av att det är tabu att prata om, eller att bli omyndigförklarad och att folk går på äggskal runt dem. Oavsett hur dåligt de mår.

 

[nullo-modo]

Om någon som mår psykiskt dåligt de senaste 10 åren läser ditt inlägg nu, då kanske det känns för den att det är ok att ta sitt liv för det finns ändå ingen framtid. Hur vet man det? Detta är ett sådant inlägg som jag tycker är svårt i tråden, det som inte riktigt handlar om de som är psykiskt sjuka och mår dåligt.

Det känns mer som att du pratar om självbestämmanderätt och en klar vilja att dö, utan att egentligen vara kopplad direkt till dåligt mående. Det känns farligt att ha de inläggen i en tråd om dödstankar pga dåligt mående. Om du förstår hur jag tänker?

Jag tycker inte alls att ditt sätt att tänka är fel, tvärtom! Jag förstår precis hur du menar!

Fast det står inget om att tråden bara skulle handla om självmordstankar vid psykiskt dåligt mående.
Självmordstankar och självmord är inget ovanligt vid längre tids fysisk smärta där inte vården kan göra något för att lindra tillräckligt.

 

[Enya]

Fast tråden handlar om självmordstankar och självmord, inte människor som mår dåligt. Jag skulle aldrig skriva detta i en tråd om hur människor som mår dåligt ska/bör göra, eller där de söker hjälp. Jag har aktivt valt att inte svara på de som skriver i tråden att de vill ta sitt liv/funderar på att ta sitt liv på grund av hur de mår. Jag har en oerhörd kärlek till livet, alltså inte bara mitt eget, men jag kan hålla två tankar i huvudet samtidigt.

Om någon har mått dåligt i tio år och inte blivit hjälpt så är det inte mitt fel. Det är ett misslyckande från samhällets sida. Är det en person som jag har i mitt liv, som jag älskar, så är det möjligtvis ett misslyckande från min sida. Men jo, jag tycker att självbestämmanderätten finns även hos de som mår dåligt.

Jag förstår din oro. Men jag skriver också att det inte är ett lättvindigt beslut att ta. Att alla vägar ska vara uttömda. Och jag tror inte att någon som överväger självmord hjälps av att det är tabu att prata om, eller att bli omyndigförklarad och att folk går på äggskal runt dem. Oavsett hur dåligt de mår.

Ok, då är jag med, jag har tolkat tråden annorlunda, fel av mig.

Jag håller alltså med dig i sak, min tanke var bara att det kanske inte var rätt tråd, men då är det ju det i så fall. Jag vill inte omyndigförklara någon och inte heller att man går på äggskal runt dem, men jag tänkte bara att det är lätt att tolka sådana inlägg som att det rättfärdigar ens självmord, även om man mått dåligt en kort tid, oavsett varför och hur länge man mår dåligt är man ju väl egentligen hyfsat säker tidvis på att man vill dö och vill ta sitt liv, det är lätt det blir en impulshandling och man gör något överilat. Det var min oro.

Men jag förstår hur du menar.

 

[Enya]

Fast det står inget om att tråden bara skulle handla om självmordstankar vid psykiskt dåligt mående.
Självmordstankar och självmord är inget ovanligt vid längre tids fysisk smärta där inte vården kan göra något för att lindra tillräckligt.

Nej jag vet det.
Jag missförstod.

 

[MiniLi]

Ok, då är jag med, jag har tolkat tråden annorlunda, fel av mig.

Jag håller alltså med dig i sak, min tanke var bara att det kanske inte var rätt tråd, men då är det ju det i så fall. Jag vill inte omyndigförklara någon och inte heller att man går på äggskal runt dem, men jag tänkte bara att det är lätt att tolka sådana inlägg som att det rättfärdigar ens självmord, även om man mått dåligt en kort tid, oavsett varför och hur länge man mår dåligt är man ju väl egentligen hyfsat säker tidvis på att man vill dö och vill ta sitt liv, det är lätt det blir en impulshandling och man gör något överilat. Det var min oro.

Men jag förstår hur du menar.

Jag tycker du resonerar klokt!

 

[Nahar]

Ok, då är jag med, jag har tolkat tråden annorlunda, fel av mig.

Jag håller alltså med dig i sak, min tanke var bara att det kanske inte var rätt tråd, men då är det ju det i så fall. Jag vill inte omyndigförklara någon och inte heller att man går på äggskal runt dem, men jag tänkte bara att det är lätt att tolka sådana inlägg som att det rättfärdigar ens självmord, även om man mått dåligt en kort tid, oavsett varför och hur länge man mår dåligt är man ju väl egentligen hyfsat säker tidvis på att man vill dö och vill ta sitt liv, det är lätt det blir en impulshandling och man gör något överilat. Det var min oro.

Men jag förstår hur du menar.

Det kanske inte är rätt, men jag är beredd att ta den risken att enstaka individer blir negativt påverkade, om det leder till hjälp och bättring för flera. Jag tror att denna typ av diskussioner hjälper fler än de skadar.

 

[MiniLi]

Synd. Jag tänker att jag dels är uppriktigt nyfiken på ditt sätt att tänka, och dels så borde det ju inte vara farligt att förklara hur du tänker när du menar att ingen ska få ta sitt eget liv oavsett hur deras situation är.

Kan du inte åtminstone förklara varför du sjukdomsstämplar alla självmordstankar/planer, oavsett personens mående och resonemang? Menar du att jag borde läggas in trots att jag är lycklig och lever ett jättebra liv?

Jag brukar inte skriva så mycket i trådar som kopplar till psykisk ohälsa, ibland gör jag instick av olika anledningar men generellt är jag inte jättepepp på att lägga mycket tid på att diskutera saker som för mig är jobbrelaterade. När jag var yngre och nyare i yrket var det annorlunda, nu orkar jag inte det längre. Det är väl mitt sätt att inte jobba för mycket på fritiden och ta hand om mitt eget mående. Jag förstår dock att det kan bli frustrerande när jag kommer in i tråden men sen inte vill fortsätta diskutera.

Jag tror att du övertolkar hur jag ser på sjukdom. Jag tycker inte att alla som har sjuka tankar ska läggas in eller liknande. Man kan ha väldigt mycket påträngande och intensiva tankar utan att behöva bli inlagd.

Kort så tänker jag att suicidtankar generellt är osunda/sjuka i sin karaktär. De är generellt onyanserade och svart/vita, det finns ofta ett överdrivet deterministiskt tänk och en enkelspårighet som hindrar personen från att ta in alternativa perspektiv. Tankeprocessen som leder fram till den typen av lösning brukar inte vara sund sas. Det är vanligt att tankeprocessen är fragmenterad och svår att hänga med i, även om den kan verka solklar för individen i fråga. Även när individen själv upplever sig resonera logiskt och klart är ofta resonemanget annorlunda för den som lyssnar. På samma sätt som andra typer av destruktiva tankesätt.

Jag påstår inte att det här gäller precis alla, men jag har själv aldrig stött på något undantag. Jag har däremot pratat med många som själva upplever sig vara ett undantag.

 

[MiniLi]

Det kanske inte är rätt, men jag är beredd att ta den risken att enstaka individer blir negativt påverkade, om det leder till hjälp och bättring för flera. Jag tror att denna typ av diskussioner hjälper fler än de skadar.

Är du beredd att ta risken att det leder till att den instabil person i akut process tar sitt liv?
Offra en för mångas skull?

Jag har svårt att förstå varför just denna del av diskussionen är så viktig. Det generella samtalet - absolut. Men just denna lilla del som ändå berör så extremt få?

 

[Gunnar]

Det kanske inte är rätt, men jag är beredd att ta den risken att enstaka individer blir negativt påverkade, om det leder till hjälp och bättring för flera. Jag tror att denna typ av diskussioner hjälper fler än de skadar.

Jag är inte alls lika säker på detta.

 

[Thaliaste]

Inne på samma spår som @Nahar

Problemet är att det inte finns någonstans att prata allmänt om icke-akuta självmordstankar.

Jag vill inte prata med mina anhöriga eller vänner eftersom det oundvikligen skapar en oro hos dem och en känsla av ansvar som de inte kan eller bör ta, för de kan inte göra något åt det, och om jag går till handling så kommer de känna en skuld om jag har pratat om det innan.

Jag kan inte heller prata med vården eftersom jag inte har någon kontakt, och jag får det först när det blir akut.

Jag kan inte skriva i forum på nätet eftersom det kan trigga andra (och som flera andra skrivit så undviker jag ofta att svara enskilda personer eftersom jag vet att jag inte alltid kan skriva "rätt").

Så jag uppskattar den här tråden och hoppas att den får vara kvar. Tyvärr kan den vara negativ för vissa, men den kan också vara till hjälp för andra.

 

[MiniLi]

Inne på samma spår som @Nahar

Problemet är att det inte finns någonstans att prata allmänt om icke-akuta självmordstankar.

Jag vill inte prata med mina anhöriga eller vänner eftersom det oundvikligen skapar en oro hos dem och en känsla av ansvar som de inte kan eller bör ta, för de kan inte göra något åt det, och om jag går till handling så kommer de känna en skuld om jag har pratat om det innan.

Jag kan inte heller prata med vården eftersom jag inte har någon kontakt, och jag får det först när det blir akut.

Jag kan inte skriva i forum på nätet eftersom det kan trigga andra (och som flera andra skrivit så undviker jag ofta att svara enskilda personer eftersom jag vet att jag inte alltid kan skriva "rätt").

Så jag uppskattar den här tråden och hoppas att den får vara kvar. Tyvärr kan den vara negativ för vissa, men den kan också vara till hjälp för andra.

Det finns hjälplinjer man kan ringa

 

[Thaliaste]

Det finns hjälplinjer man kan ringa

Hur skulle det hjälpa menar du? Jag är inte akut suicid just nu.

 

[MiniLi]

Hur skulle det hjälpa menar du? Jag är inte akut suicid just nu.

Man kan ringa även när det inte är akut, om man vill prata med någon vettig om sina tankar

 

[Enya]

Det kanske inte är rätt, men jag är beredd att ta den risken att enstaka individer blir negativt påverkade, om det leder till hjälp och bättring för flera. Jag tror att denna typ av diskussioner hjälper fler än de skadar.

Jag tolkade tråden som att den var till för att prata om det tabubelagda, mörkret, tankarna på döden, en inre önskan, det "farliga" man aldrig vågar sätta ord på för då skriker folk i ens närhet och håller för öronen i bästa fall och vill inget höra. Att få ventilera sig lite utan att folk reagerar med hot in inläggning eller skrik om egoism osv. Så tänkte jag att TS egentligen menade.

Jag ser på saken på två vis. Dels ser jag den på ditt vis, där var och en ska få bestämma över sitt liv likväl som sin död, där självmordstankar inte behöver vara kopplade som sjukdomstecken utan man är helt enkelt trött på sitt liv som ändå inte blir bättre. Dels ser jag den på samma sätt som @MiniLi , att självmordstankar är tecken på sjukdom och dåligt mående, något man i de allra flesta fall kan ta sig ur. När man tillhör denna grupp tror jag det är lättare att tolka dina inlägg som att det är ok att ta sitt liv och man blir impulsiv.

Ville jag dö när min man dog trots att jag upprepande gånger sa att jag ville dö och tänkte ta mitt liv? I efterhand när jag mådde bättre så nej. Men där och då, hade jag läst den här tråden istället för min egen där folk försökte övertala mig att låta bli, så hade det varit knuffen jag behövde för att ta mitt liv. Jag har mött folk som inte trodde jag tänkte göra det, som var helt säkra på att jag bara sa det, för jag mådde ju egentligen inte dåligt i grunden. Men jag svär vid Gud, att där och då var jag på väg, och det enda som hindrade mig var bukefalister som talade om mig att inte göra det och som pratade med mig, det är verkligheten.

Ville jag dö för en del år sedan när jag mådde så sjukt dåligt pga jobbet och såg en chans att hoppa framför tåget? I efterhand nej. Men där och då, ja! ALDRIG att jag skulle ta livet av mig med hjälp av ett tåg, ALDRIG att jag skulle utsätta en lokförare för sådant, ALDRIG, jag har alltid sagt det, alltid. Men där och då mådde jag så dåligt och jag tänkte "han /hon hinner inte se mig ens så han/hon vet inte att det är en människa". Men jag hann inte fram. Nu efteråt undrar jag hur jag ens kunde tänka så kort om lokföraren, det kvittar ju om personen SER, det är ju vetskapen liksom. Så korkat av mig! Men då tänkte jag att eftersom personen inte hinner se skulle den inte må så dåligt, inte sämre än ett djur liksom. Jag är ingen elak person, men jag mådde dåligt och tänkte inte normalt. Jag berättade inte det för någon heller så det vore helt ofattbart för alla i min närhet liksom, men i efterhand när jag slutade jobbet så vill jag inte dö! Jag är glad att det inte blev så! Jag hade tankar på att ta mitt liv redan före händelsen med tåget, men jag fick möjlighet då och tog den. Jag hann bara inte. Och det är just det, att inte tänka normalt, att vara impulsiv, som faktiskt är faran när man mår dåligt.

Samtidigt har jag alltid sagt att om jag blir helt dövblind, alltså förlorar synen mer eller mindre helt och hörseln mer eller mindre helt, så pass att jag måste kommunicera med taktilt teckenspråk, då finns det inget kvar i livet för mig, jag kan inte se något värde i det och anser mig ha rätt att avsluta det om jag vill. Så jag ser det alltså som två olika bitar det här.

Det är därför jag håller med dig i det du skriver men samtidigt funderade på om det var rätt tråd. Jag säger inte emot att du vill prata om det eller tycker att det är fel alltså, vill bara förtydliga det.

 

[Thaliaste]

Man kan ringa även när det inte är akut, om man vill prata med någon vettig om sina tankar

Det kanske hjälper någon annan, men för mig är det långsiktigt hjälpsamt att läsa/diskutera vad andra som har liknande erfarenheter skriver. Då kan jag läsa i min egen takt, reflektera och svara när och om jag orkar. Att prata med en anonym människa en kvart skulle kännas väldigt konstigt, vet inte vad jag ska säga till hen? Och vad finns det som hen kan säga på en kvart som skulle hjälpa mig? Vad ska jag ens få hjälp med...?

 

[nullo-modo]

Man kan ringa även när det inte är akut, om man vill prata med någon vettig om sina tankar

Deras kunskap om trigeminusneuralgi (självmordssjukan) eller andra fysiskt smärtsamma sjukdomar.
Är ju toppen om kunskap om dessa finns på linjen men tvivlar.