Kan vi prata om självmordstankar/suicid?

[nullo-modo]

Men hur kan du förutsätta att situationen är olöslig när vi inte vet hur tankarna och måendet kommer förändras i framtiden?
Det är det stora problemet. Ingen av oss kan sia i spåkulan och säkert säga att personen inte kommer känna annorlunda en viss tid framåt. Det är trots allt väldigt få som fortsätter känna precis likadant över tid. Det vanligaste är att det förändras till det bättre.

Det förutsätter att det är psykiskt mående.

Är jag sjuk för att jag har planerat hur jag ska lösa det om jag blir så sjuk och lider när igen hjälp finns, möjligt att det är så. Jag har ju gått så långt att jag önskat att en annan person ska få dö för att slippa lida mer.
I min värd är det så fel att djur har rätt att slippa lida medan vi inte har.

Mina tankar om självmord, aktiv dödshjälp och varför vi människor inte har samma rätt som djuren vi har bottnar självklart i att jag levt med en familjemedlem som under år hade så ont av sin obotliga sjukdom att hon spydde och även svimmade av smärta trots höga doser morfin. Är ju även hårt uppfostrad till att inte vara självisk och inte låta djur lida för att en själv inte vill att djuret ska dö.

Måste man utstå smärta och lidande för att det kanske kommer ett botemedel/behandling eller inte. Nej jag tycker inte det utan tycker det är upp till varje enskild person.

Fördigsvamlat för nu.

 

[Filura]

Men vad är det som är så provocerande i det? Varför ska människor lida men inte djur? Jag förutsätter ju att situationen är obehandlingsbar/olöslig. Och varför ska vi kunna bestämma när andra ska dö, men inte oss själva?

Om du såg någon som var på väg att begå självmord, skulle du då hindra den? Eller är det hens eget val, så då ska man inte lägga sig i?

 

[Trasten]

Eller så behöver en inte veta det alls. Vi måste kunna prata om saker även om vi inte vet exakt. Det går att uppmana någon att söka hjälp och ha ett öppet samtal med dem, just under förutsättningen att det inte finns någon som har mer koll än någon annan. Den som har mest koll är ju den som har tankarna. Inte vården.

Vill bara hålla med. Så viktigt. Livet är så mycket större än rätt och fel, sjukt och friskt. Man får kasta sig ut. Våga lita på intuitionen. Det är enda vägen framåt.

 

[nullo-modo]

Om du såg någon som var på väg att begå självmord, skulle du då hindra den? Eller är det hens eget val, så då ska man inte lägga sig i?

Vet att det inte var mig du frågade men har tankar om det.

Upptäckte jag att någon är på väg att göra självmord så skulle jag hindra. Ser jag det tolkar jag det som ett drastiskt rop på hjälp.

 

[Nahar]

Om du såg någon som var på väg att begå självmord, skulle du då hindra den? Eller är det hens eget val, så då ska man inte lägga sig i?

Jag skulle såklart ingripa. Inget jag har skrivit i tråden går emot det.

 

[Sryoqwe]

Om du såg någon som var på väg att begå självmord, skulle du då hindra den? Eller är det hens eget val, så då ska man inte lägga sig i?

Jag ser det som självklart att göra något i en sådan situation. Det är trots allt oftast pga psykisk ohälsa som går att göra något åt, och eftersom att jag inte skulle kunna vara helt säker är jag hellre på den säkra sidan så att ingen som inte egentligen vill dö gör det.

 

[MiniLi]

Så du menar att det är en sjukdom att t.ex. sörja? Det är en sjukdom att gråta om jag slagit i tån? Eller är det jag som avgör när jag är sjuk? Enligt din skala ovan så är jag sjuk. Du måste väl ändå se att det inte är sunt att vi ska ha någon slags kommitté av proffs som ska avgöra om andras tankar är sjuka eller friska, när de inte på något sätt påverkar omvärlden? Det är ju precis samma sak som när vi sjukdomsklassade homosexualitet. Jag skadar ingen med mina tankar, inte ens mig själv. Ändå är jag sjuk?

Du har missförstått mig totalt. Hur kan du få mina inlägg till att sorg eller gråta av smärta skulle vara sjukdom?

Och ja, det är inga kommittéer men nog är det rimligt att väl insatta personer försöker dra gränser kring sjukt och friskt. Det är ju så det fungerar. Med tid och ny kundkap så flyttas ibland de gränserna.

Eller så behöver en inte veta det alls. Vi måste kunna prata om saker även om vi inte vet exakt. Det går att uppmana någon att söka hjälp och ha ett öppet samtal med dem, just under förutsättningen att det inte finns någon som har mer koll än någon annan. Den som har mest koll är ju den som har tankarna. Inte vården.

Ja jag tycker också att det går bra att göra båda, men det är ju lätt för mig att säga som gör detta på jobbet hela tiden. Det vore väl drömmigt om folk kände att de vågade, men jag tycker man får ha förståelse för att alla inte gör det.

 

[MiniLi]

Det förutsätter att det är psykiskt mående.

Är jag sjuk för att jag har planerat hur jag ska lösa det om jag blir så sjuk och lider när igen hjälp finns, möjligt att det är så. Jag har ju gått så långt att jag önskat att en annan person ska få dö för att slippa lida mer.
I min värd är det så fel att djur har rätt att slippa lida medan vi inte har.

Mina tankar om självmord, aktiv dödshjälp och varför vi människor inte har samma rätt som djuren vi har bottnar självklart i att jag levt med en familjemedlem som under år hade så ont av sin obotliga sjukdom att hon spydde och även svimmade av smärta trots höga doser morfin. Är ju även hårt uppfostrad till att inte vara självisk och inte låta djur lida för att en själv inte vill att djuret ska dö.

Måste man utstå smärta och lidande för att det kanske kommer ett botemedel/behandling eller inte. Nej jag tycker inte det utan tycker det är upp till varje enskild person.

Fördigsvamlat för nu.

Ja det är viktigt att skilja på olika situationer, även om jag inte riktigt vet vilket ben jag står på när det gäller dödshjälp etc..

 

[Nahar]

Du har missförstått mig totalt. Hur kan du få mina inlägg till att sorg eller gråta av smärta skulle vara sjukdom?

Och ja, det är inga kommittéer men nog är det rimligt att väl insatta personer försöker dra gränser kring sjukt och friskt. Det är ju så det fungerar. Med tid och ny kundkap så flyttas ibland de gränserna.

Ja jag tycker också att det går bra att göra båda, men det är ju lätt för mig att säga som gör detta på jobbet hela tiden. Det vore väl drömmigt om folk kände att de vågade, men jag tycker man får ha förståelse för att alla inte gör det.

Jag menar inte att du tycker så, men försöker illustrera hur fel det kan bli när vi sätter upp kriterier för vad som är sjukt och friskt utan att ta hänsyn till vad personen som anses vara sjuk själv känner. Det är en historiskt väldigt ny förteelse att sjukdom inte definieras av den sjuka personen själv, utan av andra. Visst finns det extremfall där det är befogat att klassa det som sjukdom mot personens vilja (om verklighetsuppfattningen är störd, t.ex.), men generellt sett tycker jag att det är obefogat att tillskriva ett visst tankemönster en automatisk sjukdomsstämpel. Det är till och med farligt att göra det, både för individen själv och samhällets grundläggande etiska principer.

Den som är mest insatt i vad som är sjukt och friskt hos en viss individ är individen själv, dess upplevelse av sitt eget liv och sitt eget känslotillstånd. Vårdens uppgift bör vara att hjälpa de som behöver hjälp utifrån deras egen bedömning först, och inte tillskriva sjukdom till människor bara för att de inte tänker eller känner "rätt". Människor är olika. Det kan vi inte belägga med sjukdom.

Du tycker det går bra att göra båda, men samtidigt skrev du innan att den här diskussionen inte borde stå öppet på ett forum?

 

[MiniLi]

Du tycker det går bra att göra båda, men samtidigt skrev du innan att den här diskussionen inte borde stå öppet på ett forum?

Precis. Det är samtalsämnen mellan vänner/närstående. Inte öppet där:
- man inte vet vem som läser
- man inte vet hur de som samtalar mår
- man inte vet hur samtalet påverkar de som deltar eller läser

 

[Grazing]

Precis. Det är samtalsämnen mellan vänner/närstående. Inte öppet där:
- man inte vet vem som läser
- man inte vet hur de som samtalar mår
- man inte vet hur samtalet påverkar de som deltar eller läser

Fast det är många som inte har vänner eller närstående att prata med. Dessutom kan det vara bra att på öppna forum prata om så att man kanske sedan vågar ta upp det med anhöriga eller vården.

 

[nullo-modo]

Precis. Det är samtalsämnen mellan vänner/närstående. Inte öppet där:
- man inte vet vem som läser
- man inte vet hur de som samtalar mår
- man inte vet hur samtalet påverkar de som deltar eller läser

Så dom som inte har någon irl ska inte få ventiler?

 

[Nahar]

Precis. Det är samtalsämnen mellan vänner/närstående. Inte öppet där:
- man inte vet vem som läser
- man inte vet hur de som samtalar mår
- man inte vet hur samtalet påverkar de som deltar eller läser

Men det är ju precis det jag menar är problemet, att ämnet ses som så känsligt att vi inte kan prata om det öppet. Det hjälper verkligen ingen att tabubelägga det. Jag tycker du underskattar människors förmåga (ja, även sjuka människors förmåga) att tänka och diskutera kring det här. Tänk om det hade varit okej att dryfta sina tankar kring eventuellt eget självmord utan att alla får panik? Jag tror det hade varit bra. Att faktiskt ta diskussionen istället för att hänvisa till en vård som för många inte finns eller inte fungerar adekvat, eller till närstående som inte heller finns eller kan hantera saken.

Mig veterligen är det inte en endaste person här som uttryckt att självmord är något bra eller önskvärt. Nej, jag tror inte det är sunt eller hjälpsamt att inte få lov att diskutera ämnet utan att bli sjukdomsstämplad och hänvisad till vården. Och jag tror inte heller att det är en sådan här tråds existens som bär ansvar om någon går till handling efter att ha läst den, utan då har det gått fel långt innan.

 

[corzette]

Precis. Det är samtalsämnen mellan vänner/närstående. Inte öppet där:
- man inte vet vem som läser
- man inte vet hur de som samtalar mår
- man inte vet hur samtalet påverkar de som deltar eller läser

Du är helt enkelt ute efter censur för DU inte är bekväm att andra KAN prata om att det finns personer med självmordstankar. Och så undrar människor varför ungdommar skär sej ? De har ingen att prata med för det är inget man SKA prata om ?

 

[fejt]

Jag tycker att det är viktigt att normalisera tankar på döden. Att många ibland tänker att det vore skönt att slippa, skönt att bara somna och inte vakna. Att fundera över döden generellt, fundera över hur den känns och känna rädsla eller trygghet i tanken på att man ska dö. Att tänka på självmord på ett mer teoretiskt sätt men samtidigt veta att man inte kommer gå till praktisk handling. Såna tankar betraktar iaf inte jag som tecken på sjukdom och jag tycker inte heller att man kan kalla dem för självmordstankar.

Att däremot gå och mala över att livet är meningslöst, att man inte betyder något för någon, att längta efter döden och fundera aktivt på metoder - det är för mig något som är farligt och behöver behandlas.

Jag tycker inte att mitt liv är bara mitt. När jag valde att skaffa barn tog jag på mig ett stort ansvar för deras hälsa och välmående och i det ingår att vara rädd om mig själv.

Det betyder inte att föräldrar som inte orkar leva längre har brustit i sitt ansvar. De är allvarligt sjuka och det är andras ansvar att försöka hjälpa dem. De har lika liten valmöjlighet som den förälder som är döende i cancer.

Jag skulle inte värja mig för att säga till någon nära med självmordstankar att dennes liv är värdefullt och viktigt för mig. Det betyder inte att de ska leva för min skull men ingen människa är en ö.

 

[MiniLi]

Fast det är många som inte har vänner eller närstående att prata med. Dessutom kan det vara bra att på öppna forum prata om så att man kanske sedan vågar ta upp det med anhöriga eller vården.

Så dom som inte har någon irl ska inte få ventiler?

Men det är ju precis det jag menar är problemet, att ämnet ses som så känsligt att vi inte kan prata om det öppet. Det hjälper verkligen ingen att tabubelägga det. Jag tycker du underskattar människors förmåga (ja, även sjuka människors förmåga) att tänka och diskutera kring det här. Tänk om det hade varit okej att dryfta sina tankar kring eventuellt eget självmord utan att alla får panik? Jag tror det hade varit bra. Att faktiskt ta diskussionen istället för att hänvisa till en vård som för många inte finns eller inte fungerar adekvat, eller till närstående som inte heller finns eller kan hantera saken.

Mig veterligen är det inte en endaste person här som uttryckt att självmord är något bra eller önskvärt. Nej, jag tror inte det är sunt eller hjälpsamt att inte få lov att diskutera ämnet utan att bli sjukdomsstämplad och hänvisad till vården. Och jag tror inte heller att det är en sådan här tråds existens som bär ansvar om någon går till handling efter att ha läst den, utan då har det gått fel långt innan.

Svarar flera. Det är välkänt att just prat om självmord kan ”smitta” om det inte sker balanserat. Just att diskutera under vilka förutsättningar som självmord skulle vara befogat eller en acceptabel lösning är ju väldigt risky.
Jag har alltså aldrig menat att man inte ska prata om självmord, inte heller att man inte ska prata om hur man hanterar självmordstankar eller liknande. Det enda jag har kommenterat är att jag tycker att det etiska dilemmat kring människors självbestämmande vid självmord inte är så lämplig att ta såhär i en öppen tråd på internet.

Jag pratar med ganska många suicidala personer regelbundet så jag anser nog att jag har ganska bra koll på hur god reflektionsförmåga man generellt har när man är akut suicidal och vad som kan trigga.

Det är säkert så att ni som skrivit i tråden har full koll på vart ni själva står och vad ni kan hantera, men ni har ingen aning om vilka som läser och hur de personerna tar in just diskussionen kring när människor borde eller inte borde få bestämma själva över livets slut.

Du är helt enkelt ute efter censur för DU inte är bekväm att andra KAN prata om att det finns personer med självmordstankar. Och så undrar människor varför ungdommar skär sej ? De har ingen att prata med för det är inget man SKA prata om ?

Men snälla. Vart har jag skrivit att man inte ska prata om det? Jag tycker bara inte att öppna forum på nätet är bästa platsen.
Och det gällde specifikt just det här med när/om självmord skulle vara befogat. Inte mer generellt prat.

 

[corzette]

Precis. Det är samtalsämnen mellan vänner/närstående. Inte öppet där:
- man inte vet vem som läser
- man inte vet hur de som samtalar mår
- man inte vet hur samtalet påverkar de som deltar eller läser

Här !

 

[parellikusken]

Tack @MiniLi för att du orkar ta diskussionen. ❤

 

[corzette]

OM du nu tycker det är så jobbigt att läsa om dessa saker föreslår jag att du trycker på ignorera tråd och göra just det. Men sätt inte DINA censurtankar på ALLA för att DU tycker det är fel.

 

[MiniLi]

Här !

Nu tog du ju det här inlägget helt ur sitt sammanhang. Det där inlägget hänger ihop med flera tidigare inlägg där det framgår just vilka typer av samtal jag tycker är problematiska att ta öppet.

För att förtydliga - jag menar inte balanserade samtal om hur man kan hantera tankarna eller liknande. Det är ju positivt att prata om hur man kan leva med självmordstankar.
Jag tycker inte att det är lämpligt att öppet normalisera tankar om att det i vissa situationer är acceptabelt/rimligt/en bra lösning att begå självmord.