Vårt förhållande är inte och kan aldrig bli helt jämställt men vi är medvetna och har gjort så gott vi kunnat för att göra det så jämställt som möjligt.
Jag är den som är i underläge boendemässigt och ekonomiskt. Han är välavlönad och äger boendet, jag är förtidspensionär och kommer aldrig köpa in mig i boendet eller på något vis äga det. Våra inkomster är alltså olika i grunden, därför har vi valt att betala procentuellt utefter vad vi drar in. Skulle vi gå isär så står jag där utan boende och jag är dessutom inte någon som privatvärdar vill hyra till pga min låga inkomst, så jag är noga med köpoängen till allmännyttan. Vi ska även ordna papper på att jag får bo kvar ett tag om han skulle dö eller nåt, så jag inte hamnar på gatan utan har lite tid att hitta lägenhet.
Beroendeställningen jag sitter i är alltså ett faktum, och tyvärr ett faktum vi inte kan ta bort utan som vi får hantera så gott det går.
Vi har inga barn. Det är tur för då hade jag hellre slagit ihop våra ekonomier så vi har lika att röra oss med (mina barn ska inte växa upp med att pappa kan leva loppan medan mamma knappt har råd med mjölk typ, så som jag växte upp) men jag hade haft enormt svårt att göra det då jag skulle känna mig som en parasit eftersom vi drar in så pass olika summor... Några barn ska vi inte heller ha, så vi slipper allt det innebär.
Sysslor hemma hamnar mest på honom. Jag gör så gott jag kan men diverse diagnoser ställer till det för mig. Det känns piss ibland att jag inte gör mer, jag går ändå hemma medan han jobbar heltid liksom, men han är snabb med att höja upp det jag faktiskt tillför och hur glad han är över att komma hem till ett levande hem och en ompysslad trädgård.
Projektledning däremot är vi nog hyfsat 50/50, bortsett från planerande av aktiviteter och typ julklappar som ligger mer på mig. Men, jag är en klassisk planerande autist så planerar gör jag med glädje - och han firar inte jul medan jag ser julklappsplanering som en av årets absoluta höjdpunkter