Låter hoppfullt! Då kanske jag också blir bra.
Tack!
Det var precis något sånt här jag behövde höra.
Du har så rätt i det du skriver.
Jag har ju en tendens att hamna i ett slags svart-vitt tänkande.
Jag var på väg dit, men så läste jag ditt inlägg och då kändes det mycket mer hoppfullt.
Ska ändå erkänna att jag har haft ett katastrofscenario framför mig idag, typ vi säljer huset, jag hittar äntligen ett hus jag vill ha och har råd med och köper det.
Sen när jag har flyttat så orkar jag ingenting för jag är fet, sliten och 50 år (snart) så jag kommer bara ligga där på sängen och flämta.
All inredning, målning och tapetsering som jag planerat och fantiserat runt blir bara inte av.
Istället så är det gul ful-furu var jag än tittar i huset, på golv, väggar och tak.
Och där ligger jag och funderar på om jag verkligen har gjort rätt val.
Jag har rätt bra fantasi.
Vad fint att du delar med dig av "barnperspektivet".Eller så blir det hur jäkla bra som helst! Mina föräldrar flyttade isär för lite mer än 6 år sedan(jag var 18 år då), ingen av dom mådde egentligen bra av att bo tillsammans men har under hela min uppväxt försökt intala sig att det ändå är bäst att fortsätta bo ihop så länge jag och min bror bor kvar hemma.
Men för 6 år sedan blev det lite för mycket jobbiga saker samtidigt och de valde att inte bo tillsammans längre.
I dagsläget har jag två glada föräldrar som äntligen fått möjlighet att fullt ut vara de personer de egentligen är. Pappa som gillar att ha 100 projekt samtidigt (som aldrig blir klara..) har numera en sambo som inte störs av det. Mamma fick möjlighet att köpa en trevlig lägenhet som hon har fått inreda så den verkligen passar henne, hon reser en hel del och älskar det!(Mamma & Pappa var utomlands en gång under de 25 år de var tillsammans...) Hon har dessutom hittat en jättetrevlig sambo som matchar henne så mycket bättre än pappa och som hon faktiskt är lycklig med.
Det var skitjobbigt när vi var mitt i allting men nu när vi är igenom det så blev det så jäkla mycket bättre än innan
Tack! Låter hoppfullt! Då kanske jag också blir bra.
Jag är så trött på att ha ont.
Kirurgen vill inte operera mig där för det är ett ganska litet ställe med enbart dagoperationer.
Eftersom jag ska sövas så innebär det en ökad risk.
Jag måste ha BMI under 35. Har 37 nu, så jag kommer nog uppfylla kraven ganska snabbt om jag gör den andra operationen först.
Jag tänker att du blir minst 70 kg lättare när du lämnar den där träliga mannen du släpar runt påTack!
Det var precis något sånt här jag behövde höra.
Du har så rätt i det du skriver.
Jag har ju en tendens att hamna i ett slags svart-vitt tänkande.
Jag var på väg dit, men så läste jag ditt inlägg och då kändes det mycket mer hoppfullt.
Ska ändå erkänna att jag har haft ett katastrofscenario framför mig idag, typ vi säljer huset, jag hittar äntligen ett hus jag vill ha och har råd med och köper det.
Sen när jag har flyttat så orkar jag ingenting för jag är fet, sliten och 50 år (snart) så jag kommer bara ligga där på sängen och flämta.
All inredning, målning och tapetsering som jag planerat och fantiserat runt blir bara inte av.
Istället så är det gul ful-furu var jag än tittar i huset, på golv, väggar och tak.
Och där ligger jag och funderar på om jag verkligen har gjort rätt val.
Jag har rätt bra fantasi.
.
Underbart!Jag tänker att du blir minst 70 kg lättare när du lämnar den där träliga mannen du släpar runt på
Du har gjort mig glad två gånger idag! Vad fint att du delar med dig av "barnperspektivet".
Det betyder så oerhört mycket att få höra och också förstå att man faktiskt gör barnen en otjänst att hålla ihop "för barnens skull".
Det är ju trots allt det allra viktigaste, att ens barn mår bra.
Dina föräldrar låter precis som min sambo och jag, som två väldigt olika människor med olika mål och drömmar i livet.
Jag tror också att jag kommer vara en bättre förälder utan min sambo.
Vägen till den insikten har varit väldigt lång.
Min ursprungsplan var att "stå ut" tills barnen blivit tillräckligt stora.
Min pappa träffade en ny kvinna efter ett 50 år långt äktenskap med min mamma.
Tidigare har mina föräldrar verkligen tagit fram dom sämsta sidorna ur varandra. Min pappa, 71 år gammal och nygift är verkligen helt annorlunda nu.
Det var efter det som jag på allvar insåg att man inte måste "stå ut".
Och du har bekräftat att det verkligen inte behöver bli en katastrof för barnen utan tvärtom. Tack!
) vadå- kan någon ha intresse av MIG???
Tack för att du delade med dig.Jag som gjort lite ungefär samma resa kan ju dela med mig av hur jag har det idag - lite mer än ett år sedan separationen och även efter mina egna inlägg om hur jag haft det tidigare
Var mycket nöjd direkt med att vara hemma hos mig utan någon som hade åsikter om allt, Allt, ALLT , och att det var MITT hus - men också totalt slutkörd efter allt som varit innan så det var inte många knop på mig mellan varven kan jag säga
Samtidigt så orkade jag "ge allt" de veckor jag har barnen men passade på att ta det lugnt de veckor de inte var hos mig
Har sagt hela tiden att jag är nöjd om jag slipper vara med en karl för resten av livet
Har mao inte varit ute på dejting-siter eller ens letat aktivt efter någon ny över huvud taget
Tror det har varit en läke-period helt enkelt som jag har behövt
Jag tror också att barnen faktiskt uppskattar att vi (mitt och exets)inte längre låter vårt dåliga förhållande vara i deras vardag 24/7 - jag tror att även exet mår bättre idag än han gjorde med mig
Sedan så under hösten så har jag blivit uppvaktad av en underbar man ,väldigt oväntat och mycket försiktigt och chevareleskt och först var jag typ tagen på sängen (
Och det tog iaf 3-4 dejter innan det ens kom till puss på munnen så långsamt var ordet .
Men ja det har ju gått lite dejter sedan dess kan man säga och numera har vi ett fullt utvecklat kärleksförhållande och jag upplever en ny tonårsperiod eller något
Han är hur bra som helst för mig
Han visar på alla sätt att jag är åtråvärd och det trots att även jag hade ett bmi på runt 30 då han startade sin uppvaktning
Sedan så tar vi det lite lugnt och umgås bara de veckor jag inte har barnen, jag är faktiskt inte alls intresserad heller av att vara sambo eller gift med någon igen om jag ska vara ärlig- särbo kan jag tänka mig dock
Så man ska inte ge upp och tro att det är kört - din egen pappa är väl ett lysande exempel om något?
Låter kanske illa, men tyvärr så blir jag av och till helt sänkt av honom. Han är så otroligt krävande och det verkar bara bli värre och värre.Ja för mig var det något avgörande faktiskt - för jag tappade totalt bort "mig"
Eller så blir det hur jäkla bra som helst! Mina föräldrar flyttade isär för lite mer än 6 år sedan(jag var 18 år då), ingen av dom mådde egentligen bra av att bo tillsammans men har under hela min uppväxt försökt intala sig att det ändå är bäst att fortsätta bo ihop så länge jag och min bror bor kvar hemma.
Men för 6 år sedan blev det lite för mycket jobbiga saker samtidigt och de valde att inte bo tillsammans längre.
I dagsläget har jag två glada föräldrar som äntligen fått möjlighet att fullt ut vara de personer de egentligen är. Pappa som gillar att ha 100 projekt samtidigt (som aldrig blir klara..) har numera en sambo som inte störs av det. Mamma fick möjlighet att köpa en trevlig lägenhet som hon har fått inreda så den verkligen passar henne, hon reser en hel del och älskar det!(Mamma & Pappa var utomlands en gång under de 25 år de var tillsammans...) Hon har dessutom hittat en jättetrevlig sambo som matchar henne så mycket bättre än pappa och som hon faktiskt är lycklig med.
Det var skitjobbigt när vi var mitt i allting men nu när vi är igenom det så blev det så jäkla mycket bättre än innan
Förhoppningsvis kan syrran flytta närsomhelst, lillebror blir 18 i år men måste tyvärr gå klart gymnasiet inna han ens har en chans att komma ifrån. Men det är inte ovanligt att separation faktist är något som inte är negativt för barnen om föräldrarna faktist mår bättre separat.
Jag har också upplevt att jag tappat bort mig själv.Ja för mig var det något avgörande faktiskt - för jag tappade totalt bort "mig"
och man måste liksom tycka om sig själv för att andra också ska göra det - eller hur?
Han har inte rest sig upp från soffan, ens.Jag har också upplevt att jag tappat bort mig själv.
Egentligen är det bara dom senaste dagarna-veckorna som jag fattat att jag faktiskt kan och får göra egna val och ha egna drömmar.
Jag har verkligen inte sett den möjligheten förut utan jag har bara känt mig "fast" där jag är nu.
Det har också varit en upplevelse att upptäcka att min sambo faktiskt inte "kan" mer än såhär.
Tidigare har ju allt skyllts på mig och min sjukdom och bakom det har han stått rätt skyddad.
Nu när jag började upptäcka mer och mer hur det egentligen var, ja det var ju då som jag upplevde att han började med att försöka trycka tillbaka mig.
Och det funkade ju - nästan...........inte............och det var ju då jag började skriva här.
Det har varit en ganska smärtsam process att upptäcka att man är en annan persons papperskorg där allt skit läggs.
Det har varit så många känslor i det, ilska, vrede, sorg, lättnad, ja allt möjligt.
Och hur kunde han? Och varför?
Kommer jag kunna förlåta honom för det här någonsin?
Antagligen, eftersom jag alltid tycker att man förtjänar en andra chans.
Eller också är det nog med det. Jag vet inte!
Och sen, så ändrar han bara sitt beteende och blir hur hjälpsam som helst när det blir uppenbart vad han gjort med mig.
Jag kan inte låta bli att fundera på nästan varje dag om det är äkta eller inte.
Och sen säger han att "är det såhär så tycker jag att vi kan fortsätta bo ihop".
Jag kanske ska vara tacksam, men det är jag inte.
Jag blev förvånad, besviken, arg och ja allt möjligt.
Vår relation är inte ett dugg bättre förutom att han har slutat behandla mig illa.
För mig är det obegripligt att han vill fortsätta vara tillsammans eftersom vi inte är tillsammans.
Vi bor bara på samma adress.
Sen, är det meningen att jag ska vara tacksam för det? Glad? Lättad?
Eller är det så att han "lurar" mig och ger mig falska förhoppningar.
Det har han gjort hela tiden som jag varit sjuk.
Om jag bara går på terapi, tar medicin, ändrar mig så kommer alla VÅRA problem vara lösta.
Jag anser att jag har kommit långt när det gäller mina problem.
Jag har utvecklats massor och gått igenom en mental skärseld.
Och vad har han gjort?
Han har stått bredvid och tittat på när jag har arbetat.
Precis som med allt annat.
Han har inte kommit någonstans med sina problem, som han för övrigt anser att han inte har. Problem, alltså. Han har inga problem enligt honom själv.
Skulle han vara schysst och osjälvisk så skulle han låta mig gå.
För min skull. Därför att han inte kan ge mig det jag vill ha.
Och skulle han ha minsta självinsikt så skulle han fatta att ingen, eller väldigt få, skulle stå ut med en sån totalt tvärdöd relation.
Gud, vad jag har försökt och vänt ut och in på mig själv.
Han har aldrig under den tid vi varit tillsammans antytt på något vis att han skulle vara otillräcklig.
Fan vad jag känner mig lurad!
Tror din mamma är rätt lik min mamma.Precis! Mina föräldrar var helt hemska tillsammans, bråkade konstant och morsan är oerhört......elak? Mot oss barn, som vuxen inser jag ju att hon inte riktigt är frisk men att få henne att gå till en psykolog så att hon kanske kan få må bra kommer antagligen aldrig att hända. När de separerade var det mycket bråk i flera år efteråt (orsakat av mamma), men det lugnande ner sig och de verkade ha rätt bra liv för sig själva. Speciellt för mina småsyskon tror jag att det var rätt skönt att slippa ifrån mamma varannan vecka.
Efter 12 år isär fick de för sig att bli ihop igen, var hemma en månad över jul och det tog väl mindre än 24 timmar att inse att de funkar inte alls tillsammans. Skrik, bråk och elaka pikar till höger och vänster och stackars lillebror har varit tvungen att leva med dem i tre år nu. De har noll och ingen kommunikation, den ena tycker om 14 miljoner projekt och lite oreda spelar ingen roll. Den andra får psykbryt så fort något är lite utanför dennes egen plan (och den vet ingen vad det är, men du får en jävla skopa med skit spilld över dig så fort du upprört den det minsta). Mamma verkar sjukare än förut, pappa verkar mest irriterad och sur och jag förstår överhuvudtaget inte varför personer som har noll och ingen kommunikation och inte platsar ihop fick för sig att de skulle bli ihop igen, den där jakten på den perfekta familjen som aldrig existerat fortsätter tydligen
I det här fallet var det mycket bättre när de var separerade, mina små syskon tycker att det hela är helt sjukt. De har ju växt upp med dem separerade och någorlunda ok på varsitt håll och förstår inte varför de har fått för sig att bo olyckligt ihop
Personligen var det sista gången jag var hemma i föräldrahemmet om mamma är kvar, jag har noll och inget intresse av att se henne igen. Jag hade brutit kontakten i tonåren om det inte var för att pappa tycker att "men det är ju din mamma". När någon aktivt arbetar för att ens barn ska må så psykiskt dåligt som möjligt och enbart är en negativ del av ens liv så orkar man inte med personen hur länge som helst. Hon kanske är sjuk men verkar inte vilja bli bättre och jag vill faktist inte må dåligt något mer pga henne. Det leder tyvärr till mindre kontakt med pappa om de inte går isär, men då får det väl bli så.
Som tur är verkar det vara mindre bråk i ts familj
Det känns som man kan lägga ett karbonpapper mellan våra relationer.Jag vet att exet "hotade" mig med skilsmässa när jag inte hade styrka nog till att se att inte allt var mitt fel
När väl JAG förde det på tal- att ja jo du har nog rätt- vi bör skiljas så då minsann skulle vi ju försöka och vi borde också för barnens skull etc etc
Vi hade inte heller haft något samliv öht sedan yngsta sonen var 1 år gammal- så man känner sig ju ytterst oönskad faktiskt - sedan var ju inte heller min lust till honom på topp- minst sagt!- så var ju lite "nöjd" jag med egentligen - men det är bara dumheter faktiskt om jag ser tillbaka idag
Inte bra = gör något åt det ( men oändligt mycket lättare att säga NU idag - än då)
Jag är faktiskt inplanerad för att göra en gastric sleeve före, så jag tror BMI gränsen kommer vara ok i lagom tid ändå.
Tror din mamma är rätt lik min mamma.
Min mamma har skrikit och vrålat och fått alla att dansa efter hennes pipa så länge jag kan minnas.
Mina yngre syskon curlar henne fortfarande enormt mycket.
Hon har kallat mig både det ena och det andra under uppväxten.
Förstår inte hur pappa har stått ut med henne ärligt talat. Han har tyvärr varit en riktig toffel mot henne.
Sin frustration tog han tyvärr ut på oss och allra mest på mig.
Jag har verkligen farit illa under min uppväxt på flera olika sätt.
Jag tror inte heller att min mamma är riktigt frisk. Hon är så totalt empatilös så man smäller av?
Exempel från ett par veckor innan jul.
"Jag har mått jättedåligt och varit inlagd på avdelning. Jag blir psykiskt misshandlad hemma. Jag ville ta livet av mig."
Min mammas svar; j"ag vill också ta livet av mig".
Exempel på när jag fick depression för första gången.
Ringer mamma från sjukhuset, "hej mamma jag är inlagd på sjukhus, jag har depression och jag mår jättedåligt".
Min mammas svar; "det kunde ju vara värre"
En snällare variant; "hej mamma, jag ska ha öppen trädgårdsvisning. Det vore jättekul om du kommer. Det är jättestort för mig"
Min mammas svar "nej,......"det blir så långt att åka" (och jag får ingen middag med vin till så då är det inte värt). Det sista är tankeläsning från mig.
Trevliga morsor det finns! Trodde inte att dom kom i fler upplagor.Ja det låter rätt likt. T.ex. började hon skrika elakheter efter mig i Lördags för att jag efter ett besök vi skulle på ville åka in till sommarstugan (ligger längs med färdvägen) och hämta min resväska och sopa av golvet (jag skulle åka dagen efter).
Syster sa till mig att när hon gick hos psykologen hade hon varje gång hon kom hem diskussioner med henne om att det bara var onödigt att hon gick. Det var ju hennes fel typ att hon mådde som hon gör eller gjorde. Hon försöker därmed få en gravt deprimerad självmordsbenägen tonåring att ge upp den hjälp hon får (och jag gissar på att det inte sades i diskussionsform heller, snarare så elakt som möjligt även om syrran lämnade ute den delen).
När min bonus morfar var sjuk första gången så yttrade hon argt att "det är bäst att han inte dör för då får vi ju ta hand om henne hela tiden" (om mormor). Nästan så att jag glad att jag inte var hemma när han avled hastigt förra året för jag hade nog inte klarat av hennes giftiga kommentarer då.
Det yttras liknande empatilösa grejer konstant, helst ska alla runtomkring tryckas ner i skorna konstant. Om det inte finns besök då, för då är man ju helt plötsligt väldigt trevlig
) för att jag pratade om min pappas frus vuxna barn om ett gemensamt intresse och jag nämde väl deras namn. "Mamma kan ju ta illa upp" och jag svarade att jag skiter fullkomligt i det. Jag pratar om och med vem jag vill.
Trevliga morsor det finns! Trodde inte att dom kom i fler upplagor.
Det är jävligt konstigt att dom får hålla på.
I vilket annat sammanhang som helst hade ju personen åkt ut eller avverkats från listan asap.
Min yngre syrra satt och hyschade på mig på senaste släktkalaset (där min mamma hade bestämt gästlistan - hemma hos min äldre syster
Mamma själv hade tidigare på kvällen sagt högt och ljudligt att min systers äldsta son hade helst velat bo hemma hos dom när han var liten.
Det sa hon så alla hörde, inklusive syrran och för övrigt var det inte sant.
Min mamma kan också vara väldigt trevlig och sällskaplig om det är på hennes villkor (helst inga barnbarn och middag och vin).
Men ibland verkar hon ha lite otur när hon tänker, som exemplen jag gav.
En annan grej, min pappa hade gjort någon slags operation eller ingrepp och ringde och bad mamma hämta honom på sjukhuset. Det gick inte för hon hade inte lust.
Han fick ta bussen hem.
Sen är hon förvånad över att han vill skiljas.
Jag tycker det var bra att han fick tummen ur. Han har varit på väg i trettio år....
Bättre sent än aldrig!
Att han aldrig gjort det förut och speciellt inte nu verkar inte spela någon roll. Helt oförståeligt sagt av min mor också för hon öser mest bara galla över sin egen syster (definitivt inte förtjänt heller, systern straffas för att hon är trevlig och tycker om sitt liv). Jag har en självvald familj egentligen, men det har jag inte riktigt försökt förklara för dem för det är ett koncept som jag inte tror att de någonsin kommer att förstå. Anledningen till att det var mitt fel fick jag aldrig veta, jag var av någon anledning hemma på besök i ett par veckor för en gångs skull (jag vet inte hur jag ska ha lyckats ge syster psykiska problem med tanke på att jag flyttade hemifrån när hon var tre, visserligen har jag tvingat henne att tömma diskmaskinen någon gång men så mycket värre än det har jag no inte gjort). (hon har sjukvårds utbildning så det är inte som att hon inte visste att behövde få vård akut heller). Vet inte vem som det är mest fel på, henne, eller han som gått tillbaka till någon som rakt ut sagt att de hjälper till att ha ihjäl honom.Åh, jag kanske var otydlig,det var gastric sleeven jag undrade om du kunde undvika.Jag är faktiskt inplanerad för att göra en gastric sleeve före, så jag tror BMI gränsen kommer vara ok i lagom tid ändå.
Det är ju att dom inte vill söva en om man väger för mycket.
Det innebär en större risk helt enkelt. Jag antar att dom följer vissa riktlinjer och det tycker jag känns rimligt.
Jag var nog lika otydlig, jag.
