Vallmo
Trådstartare
Det har inte hänt så mycket faktiskt. Eller på ett sätt kanske det har det.....
Fick nej även från andra banken fast av en vettigare anledning åtminstone. Dom ville att jag skulle ha mer sparat kapital (har bara 100 000 ca).
Efter det kändes det som luften gick ut lite, ärligt talat.
Jag har varit på en del husvisningar, men inte känt att något har varit särskilt intressant eller och har det varit det så har priset dragit iväg för mycket.
Sen har jag inte riktigt orkat med att ta tag i allt riktigt. Började arbetsträna i mars, gick upp på halvtid för några veckor sedan och har varit så trött och uppfylld av det så det andra har fått vara ett tag.
Hade dock ett ordentligt snack med sambon för någon vecka sen.
Jag var verkligen både skitarg och ledsen på samma gång och talade om att jag vill separera och jag berättade om mina planer jag haft om att bygga hus och så vidare. Det var skönt att tala öppet om det till slut. Jag orkade helt enkelt inte hålla det inom mig längre.
Jag har också varit helt öppen med att jag åkt på husvisningar också, så den biten vet han om.
Samtidigt känns det osäkert eftersom jag inte vet hur det blir med jobbet. Om jag kommer orka och så. Jag har verkligen varit helt slut när jag har kommit hem från jobbet så att sälja och köpa hus känns i det närmaste orealistiskt i det här läget. Jag har inte riktigt orkat utan känt att jag måste fokusera på jobbet nu.
Samtidigt känner jag mig annorlunda och mer självsäker nu när jag börjat jobba igen. Det har varit så bra för självkänslan att komma tillbaka till jobbet, träffa mina arbetskamrater och prata med andra människor dagligen.
Det känns också jättebra för jag känner att jag klarar av jobbet och att jag kan hantera både patienter och arbetsuppgifter på ett bra sätt. Jag var väldigt orolig för det innan, så det är verkligen en stor sten som har fallit där.
Dessutom fick jag en ordentlig löneförhöjning, 5000 kr, vilket gör att jag helt plötsligt hamnat i ett betydligt bättre läge när det gäller hur höga lån man kan få.
Mitt i allt det här är det faktiskt bättre hemma, hur konstigt det än kan låta efter allt som varit. Vi kommunicerar mer och jag tror att min sambo känner att jag utstrålar mer självkänsla. Jag känner inte alls att han har något överläge eller att han på något vis beter sig passivt aggressivt längre.
Jag är också ganska tydligt och säger till honom om jag vil ha hjälp med något. Förut har jag inte klarat av det. Likaså säger jag till om jag är trött och behöver vara för mig själv.
Vi har båda två bjudit till mer för varandra och på något konstigt vis känns det ganska ok hemma nu. Vi har också gjort lite mer saker tillsammans och det har gjort att vi kommit närmare varandra på ett bra sätt.
Han märker också att jag varken hinner eller orkar sköta allt, så de senaste gångerna är det faktiskt han som har städat hemma. Kors i taket!
Vi har bestämt att vi ska köpa in städhjälp från en städfirma också när jag börjar jobba (får lön) så att vi får avlastning.
Så just nu har jag bestämt att jag avvaktar med att separera. Jag vill prioritera att komma tillbaka till jobbet först. Det tar mycket mer tid, kraft och energi än vad jag räknat med.
Vi har pratat helt öppet om det och sambon säger att det är helt upp till mig och att han tar det som det kommer.
Och helt ärligt, så känns det faktiskt annorlunda och ganska bra just nu.
