Jag tror att min sambo misshandlar mig verbalt

[Vallmo]

@Vallmo en fundering angående varannan vecka efter separationen, skulle det vara ett alternativ att byta barnen olika dagar? Tex lillebror byter måndagar och storebror onsdagar?
Då får varje barn lite egentid med respektive förälder och lillebror behöver inte anpassa sig till storebrors diagnoser.

Jag har funderat i dom banorna faktiskt.
Lillebror behöver definitivt egen tid och även storebror också.
Sen gillar dom varandra väldigt mycket. Lillebror saknar ofta storebror om han inte är hemma. Men jag tror ändå, precis som du säger att dom behöver egentid även om de inte tror det själva.

Är lite orolig ändå för indelningen av tiden.
På grund av mitt jobb kommer det inte bli varannan vecka eftersom jag jobbar en del kvällar och även 2 helger av 5. Jag hoppas att det inte blir så att barnen är mest hos honom för att det blir "för krångligt".
Han jobbar på ett vanligt jobb och jobbar hemifrån en hel del och kan dessutom styra sina möten och resor i ganska hög grad. Så hans förutsättningar ser helt enkelt lite bättre ut. Han kan jämt, typ och det kan inte jag.

 

[ameo]

Tyvärr gillar inte den stora killen frukt och grönsaker alls. Han får kväljningar av det.
Han har också lagt på sig en del vikt och det känns verkligen inget bra för mig som är överviktig. Vet inte om det är medicinen.
Jag själv var smal på gränsen till tunn när jag var liten och nu har jag övervikt i alla fall.

Vi har ett barn som troligen har Asperger, eller något åt det hållet. (skolpsykologen tyckte inte att i behövde sätta en stämpel på det, i det läge då saken diskuterades) Och när vi läste på om det så insåg vi att det var ganska vanligt att de här barnen lade på sig hull. (Grönsaker är giftigt, pasta kan man äta berg av... typ...)
Vi jobbar på att försöka få det barnet att röra sig åtminstone litegrann. Och sen funkar hen bäst om blodsockernivån är jämn, så vi försöker få hen att äta mer långsamma kolhydrater, för att uppnå det. Och det gör lite att matintaget minskar något. Men det är inte lätt...

Är lite orolig ändå för indelningen av tiden.
På grund av mitt jobb kommer det inte bli varannan vecka eftersom jag jobbar en del kvällar och även 2 helger av 5. Jag hoppas att det inte blir så att barnen är mest hos honom för att det blir "för krångligt".
Han jobbar på ett vanligt jobb och jobbar hemifrån en hel del och kan dessutom styra sina möten och resor i ganska hög grad. Så hans förutsättningar ser helt enkelt lite bättre ut. Han kan jämt, typ och det kan inte jag.

Tror du inte att det skulle kunna vara möjligt att ditt schema kan anpassas efter att du har barnen varannan vecka? Du kan ju ta de obekväma passen de veckor du är barnfri.

 

[Vallmo]

Vi har ett barn som troligen har Asperger, eller något åt det hållet. (skolpsykologen tyckte inte att i behövde sätta en stämpel på det, i det läge då saken diskuterades) Och när vi läste på om det så insåg vi att det var ganska vanligt att de här barnen lade på sig hull. (Grönsaker är giftigt, pasta kan man äta berg av... typ...)
Vi jobbar på att försöka få det barnet att röra sig åtminstone litegrann. Och sen funkar hen bäst om blodsockernivån är jämn, så vi försöker få hen att äta mer långsamma kolhydrater, för att uppnå det. Och det gör lite att matintaget minskar något. Men det är inte lätt...

Tror du inte att det skulle kunna vara möjligt att ditt schema kan anpassas efter att du har barnen varannan vecka? Du kan ju ta de obekväma passen de veckor du är barnfri.

Det visste jag faktiskt inte, om mat och Asperger alltså.

Det har varit stört omöjligt för honom att äta grönsaker. Frukt och bär går bra i vissa perioder, men det är begränsat till banan och möjligtvis jordgubbar.
Äppelpaj, plommonpaj, sylt är inga problem.
Likaså med kolhydraterna, det är verkligen något han överäter av i form av vitt bröd och pasta.
Potatis gillar han och det känns ändå som ett förhållandevis bra alternativ.

Han är inte tjock, men lite för rund om magen vilket inte känns särskilt bra för någon i hans ålder.

Han rör sig faktiskt ganska mycket.
Det är både fotboll, simning och bandy i olika perioder.
Promenerar gör han flera kilometer varje dag då han jagar massa Pokémon.
Han drar sig inte heller för att promenera till kompisar 1-2 kilometer bort eller til och från skolan. Så den biten känns ganska bra i alla fall.

Jag vet inte om jag kan få andra tider på jobbet. I sådana fall får jag nog byta med kollegor.
Vi har ju fast schema och inget "önskeschema" som en del inom vården har.

En av kompisarnas mamma jobbar i vården och hon har det, så planerar hon schemat helt efter barnen.
Tror hon jobbar en hel del natt på pappans veckor och sen är hon mycket ledig på sina veckor.
Nu går ju båda hennes barn i skolan, så hela vardagarna kan dom ju inte umgås på.
Däremot hämtar hon dom tidigt och gör ofta en massa roliga aktiviteter med barnen efter skolan. Enkla, billiga, datorfria grejer, men ändå roligt.
Hon är väl nära den sortens förälder jag själv skulle vilja vara mot mina barn.
Jag hoppas att det kan bli så lite mer när jag får mer egentid och inte behöver sköta ett stort hem i stort sett själv.

 

[Vallmo]

Jag tror inte att du behöver oroa dig för att de vill bo mer hos ditt snart ex. än hos dig. Barn ser och behöver fler och andra kvalitéer hos sina föräldrar och i sina liv än att bo på gångavstånd från skolan. Han kan säkert komma att vända det som allt annat emot dig och det kan självklart vara jobbigt men du får se det som ytterligare ett sätt som han försöker kontrollera dig på och vägra ta på dig det. Barn som åker buss, bil, cyklar osv. en rimlig bit mår inte sämre än de som promenerar till skolan.

Så länge du är den som tar vuxna genomtänkta beslut med barnens bästa framför ögonen så ska du vara nöjd. När dina barn slipper leva i den miljön de gör nu så kommer de också förändras precis som du och när ni har landat i allt det nya så kan ni tillsammans skapa det liv ni vill ha. Det kan säkert kännas kaosartat i början när ingen annan bestämmer, vanans makt är stor även om vanan är vidrig, men jag är övertygad om att du snart kommer känna enbart lättnad över att få ta dina egna beslut baserade på ditt och dina barns behov och ert bästa istället för det som han anser är bäst (läs bäst för honom).

Tack!
Du skriver verkligen på ett bra sätt som får mig att tro lite mer på min egen kapacitet.

När det gäller barnen så är tron på mig själv verkligen dålig.
Jag har så länge varit matad med att jag är den sämsta föräldern så jag har svårt att se det framför mig, alltså att barnen skulle vilja vara med mig lika mycket som sin pappa.
Men visst, när jag var inlagd så ringde, sms:ade eller skypade vi varje dag med varandra.

Ja, det skulle verkligen vara gräsligt om han skulle på något vis vända barnen mot mig. Jag vill inte tro det, verkligen inte.
När jag läser om andras erfarenheter så blir jag ju lite orolig ändå.
Det verkar kunna hända dom bästa.

Jag blir orolig. Tänk om det är så att jag har det värsta framför mig.
Jag hoppas inte det.

 

[Vallmo]

Håller med @TinyWiny , barnen klarar av att ha det "mindre" bekvämt, däremot tror jag de kommer att känna att de måste vara rättvisa gentemot föräldrarna och spendera lika mycket tid hos var och en, på gott och ont.
När jag skilde mig (efter år av psykisk misshandel) valde pappan att flytta in till stan. Det var såklart spännande ett tag, men trots att det var enklare där för barnen så var de lika mycket, eller mer hos mig.
För mig var det viktigt att aldrig prata illa om deras far, tyvärr innebar det att jag vände åt andra hållet och nästan ursäktade honom när de pratade illa om honom.... Idag inser jag att jag hade kunnat hantera det på ett annat sätt och bekräftat dem mer i deras känslor
Men det har ändå blivit rätt bra, deras pappa har förändrat sig och de har idag en bra relation till honom, och jag med!
Det kan faktiskt sluta lyckligt och expartnern kan faktiskt rycka upp sig rejält i en ny relation, eller ensam.
Om man bara ser till att finnas där för barnen så kommer de inte att "överge" en.

Ja, jag hoppas verkligen att det blir så.
Och att barnen vill vara hos mig av egen vilja snarare än någon slags lojalitet.

Min sambo trycker ofta på att det är så bra att vi bor där vi bor.
Det är nära och bekvämt, kompisarna kommer hit och ringer på bara.
Ibland har vi 4-5 ungar här samtidigt på helgerna, vilket såklart är jätteroligt.
Mina barn är poppis bland dom andra barnen och alla barn som kommer hit gillar att vara här.
En av anledningarna är att det finns sjukt mycket datorer, spel mm. Och att barnen har mysiga rum att hänga i.
Allt det där är ju bara att glömma i min kommande bostad.

Sen kan barnen gå hem själva efter skolan utan några som helst problem.
Så kommer det ju inte bli när vi separerar. Jag kommer helt enkelt inte ha råd att köpa bostad här i närheten.
Och ärligt talat, om jag bara pratar utifrån mig själv så flyttar jag gärna ut "på landet" .
Vi bodde där innan vi köpte huset vi har nu och jag var inte helt nöjd med att flytta då. Nu trivs jag ju här eftersom vi har gjort huset som vi vill ha det, men när vi flyttade så var jag inte särskilt ivrig egentligen. Det var sambon som drev igenom den flytten.

 

[TinyWiny]

Tack!
Du skriver verkligen på ett bra sätt som får mig att tro lite mer på min egen kapacitet.

När det gäller barnen så är tron på mig själv verkligen dålig.
Jag har så länge varit matad med att jag är den sämsta föräldern så jag har svårt att se det framför mig, alltså att barnen skulle vilja vara med mig lika mycket som sin pappa.
Men visst, när jag var inlagd så ringde, sms:ade eller skypade vi varje dag med varandra.

Ja, det skulle verkligen vara gräsligt om han skulle på något vis vända barnen mot mig. Jag vill inte tro det, verkligen inte.
När jag läser om andras erfarenheter så blir jag ju lite orolig ändå.
Det verkar kunna hända dom bästa.

Jag blir orolig. Tänk om det är så att jag har det värsta framför mig.
Jag hoppas inte det.

Det barn främst behöver är trygghet, stabilitet, någon som älskar dem villkorslöst och som finns där för dem. Det vet jag att du både kan och vill ge dina barn.
Det de inte behöver är en förälder som pratar illa om den andre föräldern eller någon annan de tycker om. Det skapar osäkerhet, lojalitetskonflikter och oro och det vet jag också att du aldrig skulle göra mot dina barn.

Nej du har inte det värsta framför dig. Det värsta är nu, att du och dina barn lever i den känslomässiga misär ni gör och att du inte vet hur allt kommer att bli. När separationen är klar kommer han visserligen ha "vanans makt" makt över dig men den kommer inte vara äkta, den är bara fejk och även om det kan dra igång ångest så kommer du kunna tala dig själv tillrätta. Du kommer efter ett tag inte låta dina gamla hjulspår rulla på utan du kommer sätta stopp för hans makt och kontrollbehov. Du kommer stå upp för dig själv och vara den du är och vill vara utan hans inblandning.

Visst kan det hända precis vem som helst. Det har inget med parten som blir utsatt att göra utan är ju den andre parten som löper amok. Det är självklart helt vidrigt men då finns det en stor skillnad och det är att du har en dörr att stänga och låsa om dig som är bara din.

 

[Vallmo]

Det barn främst behöver är trygghet, stabilitet, någon som älskar dem villkorslöst och som finns där för dem. Det vet jag att du både kan och vill ge dina barn.
Det de inte behöver är en förälder som pratar illa om den andre föräldern eller någon annan de tycker om. Det skapar osäkerhet, lojalitetskonflikter och oro och det vet jag också att du aldrig skulle göra mot dina barn.

Nej du har inte det värsta framför dig. Det värsta är nu, att du och dina barn lever i den känslomässiga misär ni gör och att du inte vet hur allt kommer att bli. När separationen är klar kommer han visserligen ha "vanans makt" makt över dig men den kommer inte vara äkta, den är bara fejk och även om det kan dra igång ångest så kommer du kunna tala dig själv tillrätta. Du kommer efter ett tag inte låta dina gamla hjulspår rulla på utan du kommer sätta stopp för hans makt och kontrollbehov. Du kommer stå upp för dig själv och vara den du är och vill vara utan hans inblandning.

Visst kan det hända precis vem som helst. Det har inget med parten som blir utsatt att göra utan är ju den andre parten som löper amok. Det är självklart helt vidrigt men då finns det en stor skillnad och det är att du har en dörr att stänga och låsa om dig som är bara din.

Jag hoppas verkligen att mina barn kan känna det också.

Dom säger ofta att dom älskar mig och att jag är världens bästa mamma.
Lilla sonen sa idag att han var så glad för att jag hade gjort hans sovrum så fint och han var glad för att jag bokat en resa i sommar som dom ser fram emot.
Det känns hjärtskärande att han kanske måste flytta från sitt rum och i värsta fall inte ens få ett eget rum. Men jag antar att det går det också.....

Jag hoppas verkligen att det värsta är nu och jag hoppas verkligen att allt kommer gå vägen med separation och flytt.
Jag är orolig för att sambon kanske försvårar för mig eller på något vis får mig att må dåligt. Han är ganska bra på det och det blir i stort sett alltid värre när jag är mer skör.
Just när såna situationer uppstår så blir han nästan alltid som värst.
Till exempel, nu när jag ska opereras, så har jag sagt till att han inte bör resa iväg den veckan.
Skulle inte bli förvånad om han gjorde det ändå. Han har jobbat hemma VARJE dag sedan november, så det är inte så att han är ute jämt, direkt.
Tvärtom, jag får aldrig vara hemma själv.

Skulle inte heller bli förvånad om han bara "försvinner" heller.
Han skulle till exempel bara kunna lägga sig och sova och skita i att laga mat och lägga barnen även fast jag i förväg sagt att jag inte kommer kunna göra det. Och han har sagt ok.
Det har hänt.
Han har lovat att städa - det kommer han inte göra heller. Har aldrig gjort. Sen skuldbelägger han mig för att jag städar eftersom jag inte bör göra det.
Ja, sådär håller han på.......

Ursäkta mitt tjat, men jag har mer och mer upptäckt hans mönster.
För mig är det viktigt att prata med andra och få det bekräftat att det verkligen är idioti av honom.
Hans beteende är bedrövligt men jag känner mig fortfarande osäker på om det rymmer inom gränsen för normalt och acceptabelt.

Han snackar dock aldrig skit om mig för barnen.
Däremot underminerar han mig ständigt.
Han struntar till exempel i gemensamma överenskommelser med barnen vilket gör att barnen ifrågasätter det jag säger varje gång jag försöker hålla mig till det vi kommit överens om.
Han talar ofta om att mina "regler" är onödiga. Det kan han säga inför barnen.

Jag får inte heller lägga mig i hans dumheter, som till exempel att han tvingar stora sonen att göra läxor sent på kvällen, i över en timme när det var läggdags för länge sen.
Dessutom tjatar han hål i huvudet på honom med gångertabellen nu. Vem som helst skulle få ångest av det och har man dessutom ASD är det antagligen ännu värre.

Ja, jag inser när jag skriver att det inte är konstigt att jag blir matt.
Såhär ser i stort sett varje dag ut och helgen som har varit är inget undantag.
Så, efter min långa utläggning......det värsta är nog nu, som du säger.
Jag har svårt att förstå att det kan bli annorlunda men jag längtar i alla fall så otroligt mycket på det och jag hoppas blir så oändligt mycket bättre.

 

[Korven]

Jag hoppas verkligen att mina barn kan känna det också.

Dom säger ofta att dom älskar mig och att jag är världens bästa mamma.
Lilla sonen sa idag att han var så glad för att jag hade gjort hans sovrum så fint och han var glad för att jag bokat en resa i sommar som dom ser fram emot.
Det känns hjärtskärande att han kanske måste flytta från sitt rum och i värsta fall inte ens få ett eget rum. Men jag antar att det går det också.....

Jag hoppas verkligen att det värsta är nu och jag hoppas verkligen att allt kommer gå vägen med separation och flytt.
Jag är orolig för att sambon kanske försvårar för mig eller på något vis får mig att må dåligt. Han är ganska bra på det och det blir i stort sett alltid värre när jag är mer skör.
Just när såna situationer uppstår så blir han nästan alltid som värst.
Till exempel, nu när jag ska opereras, så har jag sagt till att han inte bör resa iväg den veckan.
Skulle inte bli förvånad om han gjorde det ändå. Han har jobbat hemma VARJE dag sedan november, så det är inte så att han är ute jämt, direkt.
Tvärtom, jag får aldrig vara hemma själv.

Skulle inte heller bli förvånad om han bara "försvinner" heller.
Han skulle till exempel bara kunna lägga sig och sova och skita i att laga mat och lägga barnen även fast jag i förväg sagt att jag inte kommer kunna göra det. Och han har sagt ok.
Det har hänt.
Han har lovat att städa - det kommer han inte göra heller. Har aldrig gjort. Sen skuldbelägger han mig för att jag städar eftersom jag inte bör göra det.
Ja, sådär håller han på.......

Ursäkta mitt tjat, men jag har mer och mer upptäckt hans mönster.
För mig är det viktigt att prata med andra och få det bekräftat att det verkligen är idioti av honom.
Hans beteende är bedrövligt men jag känner mig fortfarande osäker på om det rymmer inom gränsen för normalt och acceptabelt.

Han snackar dock aldrig skit om mig för barnen.
Däremot underminerar han mig ständigt.
Han struntar till exempel i gemensamma överenskommelser med barnen vilket gör att barnen ifrågasätter det jag säger varje gång jag försöker hålla mig till det vi kommit överens om.
Han talar ofta om att mina "regler" är onödiga. Det kan han säga inför barnen.

Jag får inte heller lägga mig i hans dumheter, som till exempel att han tvingar stora sonen att göra läxor sent på kvällen, i över en timme när det var läggdags för länge sen.
Dessutom tjatar han hål i huvudet på honom med gångertabellen nu. Vem som helst skulle få ångest av det och har man dessutom ASD är det antagligen ännu värre.

Ja, jag inser när jag skriver att det inte är konstigt att jag blir matt.
Såhär ser i stort sett varje dag ut och helgen som har varit är inget undantag.
Så, efter min långa utläggning......det värsta är nog nu, som du säger.
Jag har svårt att förstå att det kan bli annorlunda men jag längtar i alla fall så otroligt mycket på det och jag hoppas blir så oändligt mycket bättre.

Alltså man blir ju matt av att bara läsa OM dig , hur ska då du känna det?

 

[Vallmo]

Alltså man blir ju matt av att bara läsa OM dig , hur ska då du känna det?

Den var bra! Tack!
Läste om brist på empati i någon annan tråd men här saknas det sannerligen inte.

 

[TinyWiny]

Jag hoppas verkligen att mina barn kan känna det också.

Dom säger ofta att dom älskar mig och att jag är världens bästa mamma.
Lilla sonen sa idag att han var så glad för att jag hade gjort hans sovrum så fint och han var glad för att jag bokat en resa i sommar som dom ser fram emot.
Det känns hjärtskärande att han kanske måste flytta från sitt rum och i värsta fall inte ens få ett eget rum. Men jag antar att det går det också.....

Jag hoppas verkligen att det värsta är nu och jag hoppas verkligen att allt kommer gå vägen med separation och flytt.
Jag är orolig för att sambon kanske försvårar för mig eller på något vis får mig att må dåligt. Han är ganska bra på det och det blir i stort sett alltid värre när jag är mer skör.
Just när såna situationer uppstår så blir han nästan alltid som värst.
Till exempel, nu när jag ska opereras, så har jag sagt till att han inte bör resa iväg den veckan.
Skulle inte bli förvånad om han gjorde det ändå. Han har jobbat hemma VARJE dag sedan november, så det är inte så att han är ute jämt, direkt.
Tvärtom, jag får aldrig vara hemma själv.

Skulle inte heller bli förvånad om han bara "försvinner" heller.
Han skulle till exempel bara kunna lägga sig och sova och skita i att laga mat och lägga barnen även fast jag i förväg sagt att jag inte kommer kunna göra det. Och han har sagt ok.
Det har hänt.
Han har lovat att städa - det kommer han inte göra heller. Har aldrig gjort. Sen skuldbelägger han mig för att jag städar eftersom jag inte bör göra det.
Ja, sådär håller han på.......

Ursäkta mitt tjat, men jag har mer och mer upptäckt hans mönster.
För mig är det viktigt att prata med andra och få det bekräftat att det verkligen är idioti av honom.
Hans beteende är bedrövligt men jag känner mig fortfarande osäker på om det rymmer inom gränsen för normalt och acceptabelt.

Han snackar dock aldrig skit om mig för barnen.
Däremot underminerar han mig ständigt.
Han struntar till exempel i gemensamma överenskommelser med barnen vilket gör att barnen ifrågasätter det jag säger varje gång jag försöker hålla mig till det vi kommit överens om.
Han talar ofta om att mina "regler" är onödiga. Det kan han säga inför barnen.

Jag får inte heller lägga mig i hans dumheter, som till exempel att han tvingar stora sonen att göra läxor sent på kvällen, i över en timme när det var läggdags för länge sen.
Dessutom tjatar han hål i huvudet på honom med gångertabellen nu. Vem som helst skulle få ångest av det och har man dessutom ASD är det antagligen ännu värre.

Ja, jag inser när jag skriver att det inte är konstigt att jag blir matt.
Såhär ser i stort sett varje dag ut och helgen som har varit är inget undantag.
Så, efter min långa utläggning......det värsta är nog nu, som du säger.
Jag har svårt att förstå att det kan bli annorlunda men jag längtar i alla fall så otroligt mycket på det och jag hoppas blir så oändligt mycket bättre.

Det är just allt detta han gör/inte gör som jag menar. Nu tar han alla chanser att förstöra för dig och det kommer han nog att försöka fortsätta med men den dagen du har en egen dörr att stänga om dig så kan han stå där. Han kan tjata sig blå och han kan försöka med allt möjligt men det faller bara så länge du kommer ihåg att det är så han gör! Gör inga överenskommelser som han kan bryta. Ha alltid en backup plan i bakfickan. Det är jobbigt att leva så men det är under en period tills han inser att han inte har någon makt över dig längre. När du inte längre är beroende av vad han gör/inte gör så kan han stå där.

Skillnaden mot nu och sedan är att sedan har du en utväg. Sedan behöver du inte planera något som involverar hans välvilja att hålla det som är planen. Det måste du ju nu sålänge ni lever i samma hus. De ständiga besvikelserna tar enormt mycket energi och att hela tiden vara på sin vakt för att upptäcka nästa sätt att försöka manipulera dig på. Sedan kommer du också successivt se igenom honom. Du kommer inte längre tro att han är förmer än andra utan kommer se honom i sitt rätta patetiska ljus.

Det kommer bli annorlunda och det kommer bli bättre den dagen du är fri från hans inflytande. Och du, att underminera dig är ett klockrent exempel på att prata skit om dig. Det han gör skapar oro och stress för barnen. Barn precis som alla andra behöver kunna lita på att det som sägs också hålls.

 

[tanten]

Ja, jag hoppas verkligen att det blir så.
Och att barnen vill vara hos mig av egen vilja snarare än någon slags lojalitet.

Min sambo trycker ofta på att det är så bra att vi bor där vi bor.
Det är nära och bekvämt, kompisarna kommer hit och ringer på bara.
Ibland har vi 4-5 ungar här samtidigt på helgerna, vilket såklart är jätteroligt.
Mina barn är poppis bland dom andra barnen och alla barn som kommer hit gillar att vara här.
En av anledningarna är att det finns sjukt mycket datorer, spel mm. Och att barnen har mysiga rum att hänga i.
Allt det där är ju bara att glömma i min kommande bostad.

Sen kan barnen gå hem själva efter skolan utan några som helst problem.
Så kommer det ju inte bli när vi separerar. Jag kommer helt enkelt inte ha råd att köpa bostad här i närheten.
Och ärligt talat, om jag bara pratar utifrån mig själv så flyttar jag gärna ut "på landet" .
Vi bodde där innan vi köpte huset vi har nu och jag var inte helt nöjd med att flytta då. Nu trivs jag ju här eftersom vi har gjort huset som vi vill ha det, men när vi flyttade så var jag inte särskilt ivrig egentligen. Det var sambon som drev igenom den flytten.

Ja jösses så enkelt det är att skapa en massa skräckscenarion om man bara lägger manken till

Vet du - jag tror inte att barnens välfärd och lycka hänger på attkompisarna har datorspel att spela. eller att det är gångväg till allt. Eller att barnen är mindre populära för att du flyttar.

Att barnen får en starkare och gladare förälder - betyder det ingenting?

Jag tror att det betyder allt.

 

[A_NN_A]

Att ta steget fullt ut och vända upp och ner på sin värld är svårt. Ditt mående och dina relationer till andra kommer att bli bättre när du tar kontroll över ditt liv.

Det kommer att bli bättre. Allt kommer att bli bättre.

När man väl står på andra sidan och kan blicka tillbaka inser man hur lite man behöver för att må bra.

 

[athena_arabians]

Alltså man blir ju matt av att bara läsa OM dig , hur ska då du känna det?

Instämmer helt

 

[yennork]

@Vallmo , du skrev

"Han snackar dock aldrig skit om mig för barnen.
Däremot underminerar han mig ständigt.
Han struntar till exempel i gemensamma överenskommelser med barnen vilket gör att barnen ifrågasätter det jag säger varje gång jag försöker hålla mig till det vi kommit överens om.
Han talar ofta om att mina "regler" är onödiga. Det kan han säga inför barnen."

Det är skitsnack - bara mer sofistikerat. Han talar om för barnen att dina ord inte är värda något, att de inte ska bry sig om vad du säger eller gör.

 

[ameo]

@Vallmo
Backa bandet lite. Jag citerar mitt eget inlägg från tidigare i tråden, men det finns många som skrivit liknande saker om just det här med hur barn kan resonera runt sina föräldrar...

Jag var 11 när mina föräldrar skildes.
Vi syskon valde att bo med min mamma, som hade "koll på läget". Pappa försökte köpa vårt (mitt och syskonets) gillande genom att ge oss dyra saker. Jag fick en egen häst, en ny fin cykel och en stor, dyr, "bergsprängare". Det var också med honom vi åkte på semester (bilsemester i Sverige och nån gång i Danmark). Åtminstone jag lärde mig snabbt att utnyttja hans plånbok...
Med detta vill jag säga att det inte alls är säkert att barnen gillar honom mer bara för att han gör roliga saker med dem och köper dem bra prylar... Barn är smartare än så...

 

[tanten]

@Vallmo

Det är skitsnack - bara mer sofistikerat. Han talar om för barnen att dina ord inte är värda något, att de inte ska bry sig om vad du säger eller gör.

Jag vet en kvinna vars man började kalla henne "ingenting" istället för Ingalill. Barnen hängde på.
Hon kallades alltså inte mamma eller förnamn utan "Ingenting".
Jättekul. Eller inte.....

Det blev det som drog ur proppen och hon lämnade honom.

 

[zaching]

Vet du @Vallmo. Jag ser så fram emot den dagen när vi får läsa om hur bra du trivs i ditt nya hem och om hur du och pojkarna har fixa med deras rum så att det ska bli mysigt. Att få läsa om din glädje över att planera de nya växterna och kunna göra det DU vill. När du vill.

 

[Vallmo]

Ja jösses så enkelt det är att skapa en massa skräckscenarion om man bara lägger manken till

Vet du - jag tror inte att barnens välfärd och lycka hänger på attkompisarna har datorspel att spela. eller att det är gångväg till allt. Eller att barnen är mindre populära för att du flyttar.

Att barnen får en starkare och gladare förälder - betyder det ingenting?

Jag tror att det betyder allt.

Jag har på tok för god fantasi för att det ska vara bra för mig!

Jo, jag tror att det betyder mer att jag är stark och glad. Det betyder nog allt.
Jag ska sluta tjata om materiella ting nu.

 

[monster1]

Jag vet en kvinna vars man började kalla henne "ingenting" istället för Ingalill. Barnen hängde på.
Hon kallades alltså inte mamma eller förnamn utan "Ingenting".
Jättekul. Eller inte.....

Det blev det som drog ur proppen och hon lämnade honom.

Men fy, vilken skit!

 

[Vallmo]

Och du, att underminera dig är ett klockrent exempel på att prata skit om dig. Det han gör skapar oro och stress för barnen. Barn precis som alla andra behöver kunna lita på att det som sägs också hålls.

@Vallmo , du skrev

"Han snackar dock aldrig skit om mig för barnen.
Däremot underminerar han mig ständigt.
Han struntar till exempel i gemensamma överenskommelser med barnen vilket gör att barnen ifrågasätter det jag säger varje gång jag försöker hålla mig till det vi kommit överens om.
Han talar ofta om att mina "regler" är onödiga. Det kan han säga inför barnen."

Det är skitsnack - bara mer sofistikerat. Han talar om för barnen att dina ord inte är värda något, att de inte ska bry sig om vad du säger eller gör.

Ja, ni har rätt båda två.
Det är ju självklart när man skriver och läser det såhär.
I verkligheten är det betydligt mer subtilt. Ibland kanske jag inte ens märker det, förutom att jag får en dålig känsla i allmänhet.
Som sagt, all är väldigt sofistikerat precis som du säger @yennork .
Det är som sagt var väldigt svårt att ta på.

Vissa bitar märker jag tydligt att barnen anpassar sig efter den som tar hand om dom just då.
Jag har sagt att jag vill att man kollar och vid behov byter/tvättar sig när dom kommer hem från skola/fritids eller annan aktivitet som innebär att man kan ha grusiga/smutsiga kläder och fötter.
Och alltid, se till att dom tvättar händerna.

Det har han sagt ok till, men ändå struntar han totalt i det och låter barnen gå in smutsiga.
Barnen slänger dessutom kläderna i hela hallen så det ser ut som ett bombnedslag.

När jag tar dom så hänger dom upp sina kläder och tvättar händerna och kollar strumpor och kläder i princip utan att jag behöver säga till.
Problemet blir när sambon är där samtidigt för då vet barnen varken ut eller in.
Dessvärre drar jag i stort sett alltid det kortaste strået eftersom mina alternativ är jobbigare.

Likaså äta godis på rummet. Igår fick jag sanera mattan efter kexchoklad.

Grejen är att han behöver ju inte bry sig eftersom det är jag som städar och tvättar i stort sett alltid.

Det här kanske låter banalt, men så ser min verklighet ut.
Det är också därför jag blundar för dåliga matvanor och flera andr grejer för att jag vet att så länge vi bor ihop så är det ingen ide.

Jag håller med @Korven . När jag läser det såhär är inte svårt att förstå att jag blir alldeles matt.