T
Vi hade faktiskt en sån här situation när det gäller sonen med ASD idag.
De hade varit ute och han hade blivit sur och otrevlig mot sin lillebror.
Sambon satte hårt mot hårt och tog hans telefon, vilket såklart gjorde honom ännu argare.
Som vanligt i såna här situationer kör han med hot och ultimatum, vilket ALDRIG funkat någon gång.
När dom väl kom hem så var sonen minst sagt i upplösningstillstånd. Han vrålade och slogs, typ.
När såna här situationer uppstår brukar jag bara koppla på autopiloten från jobbet och så gjorde jag även denna gång med sonen.
Det handlar helt enkelt om att pressa ner han under kedjetäcket, hålla kvar honom tills han är lugn.
Ja, sen lugnade han ju ner sig ordentligt (kedjetäcket utlöser lugn och ro-hormon oxycitin) och jag pratade med honom efteråt (som vi gör på jobbet också i såna här situationer) och frågade hur han ville att vi skulle göra.
Han svarade att han tyckte att det var bra när jag höll fast honom och att vi skulle göra så nästa gång.
Sonen fick mat och sen har han varit nöjd och glad hela eftermiddagen.
Men sambon fortsatte älta att han fortfarande mådde dåligt av det.
Jag sa till honom att släppa för sin egen skull. Sonen hade ju gjort det.
![Confused :confused: :confused:]()
Sen började han babbla om att lillebror hade gjort så att han hade blivit arg och att man på något vis skulle lära honom att inte reta upp storebror och att man skulle lägga något slags ansvar på lillebror. Där sa jag ifrån rätt bestämt.
Massor av såna här grejer håller han på med och min långa utläggning var egentligen en bekräftelse på att det du skrivit stämmer i hög grad.
Han grötar ihop oss, lilla sonen ska ta ansvar för stora sonens beteende, jag ska endast skriva censurerat på Buke, hans egna känslor hänger kvar långt efter att bråket är överspelat för att inte tala om hans skuldbeläggande mot mig, dvs det hela tråden handlar om.
Men han sa i alla fall att han var glad att jag förstod hur han kände.
Alltid något!