Jag tror att min sambo misshandlar mig verbalt

[Squie]

@mandalaki - Är det inte bra o höra båda sidor? Eller menar du att min info är mindre värd eftersom att jag själv inte varit där?

 

[cirkus]

Apropå Indien!
Ha, ha, det är roligt med så olika reaktioner på att resa till Indien.
Jag har hört det förr och det finns aldrig någon som likgiltig.
Det är antingen starkt för eller emot.

Det stämmer väl!

Mina bägge döttrar volontärade i Indien och de älskade landet - däremot så klarade en bekant till dom inte av att vara där alls - planen var att han skulle gå på ett bröllop, men åkte hem i princip med vändande plan. Han kunde inte se förbi mycket av verkligheten som blir tydlig där

Ena dottern blev kvar nästan 2 år. Under den tiden var jag där på besök och jag fullkomligt älskar den delen av Indien, jag har ju bara varit på ett ställe - medan hon har varit i hela landet, från snöiga bergstrakter till hettan i söder

 

[mandalaki]

@mandalaki - Är det inte bra o höra båda sidor? Eller menar du att min info är mindre värd eftersom att jag själv inte varit där?

Jag tror att info från de som varit där är mer värd än ett sms med "åk aldrig dit" från någons släkting, ja. Betraktar du verkligen det som " info" som någon som vill resa har nytta av?

 

[Hyacinth]

Min partner var i Indien 8 veckor på jobb, hen älskade det. Jag har det som topp 5 av länder jag vill åka till. Det finns ju så mycket mer än Goa och fattigdom.

 

[mandalaki]

Min partner var i Indien 8 veckor på jobb, hen älskade det. Jag har det som topp 5 av länder jag vill åka till. Det finns ju så mycket mer än Goa och fattigdom.

Goa anses vara "Indien light" och många rynkar på näsan åt det. Jag är dock väldigt tacksam för att det var där jag började, det var alldeles tillräckligt överväldigande. Nästa gång blir det dock något annat.

Mer än fattigdom - ja. Men den kommer man ändå aldrig ifrån i Indien, om man inte låser in sig totalt. Jag bidrar till en SOS barnby i Kerala sedan jag kom hem från Indien, jag kände lite desperat att jag måste göra något. Trots att jag "bara" varit i Goa.

 

[Hyacinth]

Goa anses vara "Indien light" och många rynkar på näsan åt det. Jag är dock väldigt tacksam för att det var där jag började, det var alldeles tillräckligt överväldigande. Nästa gång blir det dock något annat.

Mer än fattigdom - ja. Men den kommer man ändå aldrig ifrån i Indien, om man inte låser in sig totalt. Jag bidrar till en SOS barnby i Kerala sedan jag kom hem från Indien, jag kände lite desperat att jag måste göra något. Trots att jag "bara" varit i Goa.

Jag tror också det är en bra början, kontrasterna är så stora ändå. Jag blir illa berörd av fattigdom och har en tendens att ge bort reskassan på plats...
jag vill absolut åka dit, det lockar ändå mer än mycket annat.

 

[Mustang]

Tack @mandalaki, @Lobelia och @Madick, det ni skrev gjorde massor.
Jag är mycket tacksam och eran välvilja gav mig en klump i bröstet.

@Vallmo
Förlåt.
Jag lever med din karl, bara det att vissa bitar ligger i individuella skillnader. Ju mer jag läser av dig, ju mer tacksam blir jag för att du är så medelsam. Inte många som är så uttömmande. Jag hoppades ju att det skulle komma något svar jag kunde använda, då jag alltid tillskrivit min asperger när saker inte fungerar.
Problemet kommer ju först när även andra sidan använder det: "- om det inte vore för att du var sådär så skulle inte jag behöva göra såhär."
Indirekt, han gör mig en tjänst som är ihop med mig.
Din tråd gjorde ju att jag fick ett slag i ansiktet. Att vadå, finns det en öppning att det faktiskt inte är jag som äger 100% utav problemet?
Vilket inte riktigt jag har förstått innan.
Jag vet att jag är mycket snabb att ta på mig "felet" ifall något uppstår, i o m att jag (oftast) vet vad jag är och inte är.
Sen var jag inte uttömmande eller helt informativ då många här vet vem jag är ,och pga det, så även min sambo.
Och även om jag är socialt dumihuvudet så vet jag vad integritet är.
Nu ska jag låta din tråd vara, kände bara att jag behövde försvara "någonting" lite samt tacka.

 

[Vallmo]

Tack @mandalaki, @Lobelia och @Madick, det ni skrev gjorde massor.
Jag är mycket tacksam och eran välvilja gav mig en klump i bröstet.

@Vallmo
Förlåt.
Jag lever med din karl, bara det att vissa bitar ligger i individuella skillnader. Ju mer jag läser av dig, ju mer tacksam blir jag för att du är så medelsam. Inte många som är så uttömmande. Jag hoppades ju att det skulle komma något svar jag kunde använda, då jag alltid tillskrivit min asperger när saker inte fungerar.
Problemet kommer ju först när även andra sidan använder det: "- om det inte vore för att du var sådär så skulle inte jag behöva göra såhär."
Indirekt, han gör mig en tjänst som är ihop med mig.
Din tråd gjorde ju att jag fick ett slag i ansiktet. Att vadå, finns det en öppning att det faktiskt inte är jag som äger 100% utav problemet?
Vilket inte riktigt jag har förstått innan.
Jag vet att jag är mycket snabb att ta på mig "felet" ifall något uppstår, i o m att jag (oftast) vet vad jag är och inte är.
Sen var jag inte uttömmande eller helt informativ då många här vet vem jag är ,och pga det, så även min sambo.
Och även om jag är socialt dumihuvudet så vet jag vad integritet är.
Nu ska jag låta din tråd vara, kände bara att jag behövde försvara "någonting" lite samt tacka.

Det är lugnt! Du får skriva här hur mycket du vill.
Jag tror jag förstår lite mer vad du menar. Först och främst, man ÄR inte sin diagnos. Du är en person. Det låter som din sambo utnyttjar och skyller på den för att slippa ta ansvar själv.
Ta inte på dig det!
Jag är jätteglad att det jag skriver kan hjälpa dig.
Svarar lite mer sen. Har bara iPhone nu.

 

[Madick]

Tack @mandalaki, @Lobelia och @Madick, det ni skrev gjorde massor.
Jag är mycket tacksam och eran välvilja gav mig en klump i bröstet.

@Vallmo
Förlåt.
Jag lever med din karl, bara det att vissa bitar ligger i individuella skillnader. Ju mer jag läser av dig, ju mer tacksam blir jag för att du är så medelsam. Inte många som är så uttömmande. Jag hoppades ju att det skulle komma något svar jag kunde använda, då jag alltid tillskrivit min asperger när saker inte fungerar.
Problemet kommer ju först när även andra sidan använder det: "- om det inte vore för att du var sådär så skulle inte jag behöva göra såhär."
Indirekt, han gör mig en tjänst som är ihop med mig.
Din tråd gjorde ju att jag fick ett slag i ansiktet. Att vadå, finns det en öppning att det faktiskt inte är jag som äger 100% utav problemet?
Vilket inte riktigt jag har förstått innan.
Jag vet att jag är mycket snabb att ta på mig "felet" ifall något uppstår, i o m att jag (oftast) vet vad jag är och inte är.
Sen var jag inte uttömmande eller helt informativ då många här vet vem jag är ,och pga det, så även min sambo.
Och även om jag är socialt dumihuvudet så vet jag vad integritet är.
Nu ska jag låta din tråd vara, kände bara att jag behövde försvara "någonting" lite samt tacka.

Jag köpte just en bok som heter Energitjuvar... vad det nu var, 55 kr som e-bok. Det har hjälpt mig massor i att inte ta på mig problem som faktiskt inte är mina. "Not my circus, not my monkeys".

 

[mandalaki]

@Vallmo gillar du kor i motljus? I så fall ska du absolut åka till Indien. Jag tog alltså bara en charter till Goa men åkte iväg till en av de fina stränderna och skaffade boende där för fem nätter. När korna samlades på stranden i solnedgången - det var helt betagande. Jag har säkert hundra bilder av kor i motljus sedan dess. Hade aldrig tänkt på hur vacker det är.

(Jag åkte däremot tillbaka till charterhotellet efter tre nätter, jag stod inte ut med skitigheten där jag bodde. Droppen var när jag en morgon fann en död kackerlacka bredvid sängen. En DÖD kackerlacka. Levande kackerlackor är jag van vid sedan alla resor till Grekland, det är lugnt. Men en död? Det kändes som att den kommit in, konstaterat Fy fan och lagt sig ner och dött. Då checkade jag ut och åkte.)

 

[Vallmo]

Det är lugnt! Du får skriva här hur mycket du vill.
Jag tror jag förstår lite mer vad du menar. Först och främst, man ÄR inte sin diagnos. Du är en person. Det låter som din sambo utnyttjar och skyller på den för att slippa ta ansvar själv.
Ta inte på dig det!
Jag är jätteglad att det jag skriver kan hjälpa dig.
Svarar lite mer sen. Har bara iPhone nu.

........Svarar lite mer nu när jag har lättare att skriva.
Det låter som om du och din partner har hamnat i en ond cirkel där allt skylls på din diagnos.
Man är alltid två om en relation, till att börja med.
Att du ska vara tacksam för att han vill vara tillsammans med dig var det dummaste jag har hört.
Ingen ska behöva vara tacksam för en sån sak.

Jag blir också lite bedrövad att du, liksom jag har gjort, tar på dig 100% av ansvaret för att "laga" relationen och att du själv tar på dig ansvaret själv när det inte funkar heller.

Jag är jätteglad att min tråd har hjälpt dig indirekt genom att läsa här och att du har, vad det verkar som, fått en ögonöppnare.
Jag blir glad om andra blir hjälpta av det jag skriver.
Så var det för mig också.
Jag läste andra trådar här, svarade i en hel del av dom och blev samtidigt mer och mer medveten om att vår relation inte var bra utan snarare destruktiv.

Det finns så många oerhört starka och självständiga kvinnor här som aldrig skulle acceptera sån skit som jag har varit med om.
Och när jag började skriva här så var det så många som stod upp för mig och sa att hans beteende var totalt oacceptabelt.
Och då började jag också ifrågasätta mig själv; varför låter jag det hända?
Och sen honom, vad fan min man är en jävla rövhatt!

Det är faktiskt något som psykiatrin, jag själv och anhöriga missat eller förbisett helt.
Alla har varit fokuserade på att hjälpa mig och inte sett att mina problem kanske beror på vår dåliga relation.
Den situationen har passat alldeles utmärkt för min sambo.
Då behöver ju inte han ta tag i sina problem.
Dessutom tar han ju hand om mig, barnen och huset själv (vilket inte är sant) och sånt väcker oerhört stort sympati hos människor och särkilt då kvinnor. Tyvärr!

Han tycker inte ens att han har problem.
Allt ligger hos mig och jag ska ta medicin, gå på behandling, vara sjukskriven osv.
Situationen har minst sagt varit helt absurd under flera år.
Han har "tagit hand" om mig samtidigt som han har kvävt mig totalt.

Nu har jag ju gjort allt för att bli frisk och det blev inte bättre av det.
Snarare sämre!
För när jag blev stark så var min sambo tvungen att dra åt snaran ännu mer och det var då hans beteende mot mig blev mer och mer lik psykisk misshandel.

Mitt råd till dig blir att om du känner igen dig själv i det jag skriver, så lämna den relationen.
Vet inte hur det är för dig om ni har barn eller boende tillsammans?
Är det "bara" du, så gör slut! Det kommer aldrig bli bra.
Tro mig, jag har försökt i nästan tio år. Det blev bara sämre.

Edit; du är varken dum i huvudet och du behöver inte försvara dig. Inte alls.
Du har samma rätt som alla andra att skriva i tråden, så skriv på.
Jag är ledsen om jag svarade dig lite avvisande tidigare.
Jag förstod helt enkelt inte vad du ville, men nu har jag fått bilden mer klar för mig.
Jag hoppas du vill fortsätta och vara med i tråden.

 

[Amanda_F]

........Svarar lite mer nu när jag har lättare att skriva.
Det låter som om du och din partner har hamnat i en ond cirkel där allt skylls på din diagnos.
Man är alltid två om en relation, till att börja med.
Att du ska vara tacksam för att han vill vara tillsammans med dig var det dummaste jag har hört.
Ingen ska behöva vara tacksam för en sån sak.

Jag blir också lite bedrövad att du, liksom jag har gjort, tar på dig 100% av ansvaret för att "laga" relationen och att du själv tar på dig ansvaret själv när det inte funkar heller.

Jag är jätteglad att min tråd har hjälpt dig indirekt genom att läsa här och att du har, vad det verkar som, fått en ögonöppnare.
Jag blir glad om andra blir hjälpta av det jag skriver.
Så var det för mig också.
Jag läste andra trådar här, svarade i en hel del av dom och blev samtidigt mer och mer medveten om att vår relation inte var bra utan snarare destruktiv.

Det finns så många oerhört starka och självständiga kvinnor här som aldrig skulle acceptera sån skit som jag har varit med om.
Och när jag började skriva här så var det så många som stod upp för mig och sa att hans beteende var totalt oacceptabelt.
Och då började jag också ifrågasätta mig själv; varför låter jag det hända?
Och sen honom, vad fan min man är en jävla rövhatt!

Det är faktiskt något som psykiatrin, jag själv och anhöriga missat eller förbisett helt.
Alla har varit fokuserade på att hjälpa mig och inte sett att mina problem kanske beror på vår dåliga relation.
Den situationen har passat alldeles utmärkt för min sambo.
Då behöver ju inte han ta tag i sina problem.
Dessutom tar han ju hand om mig, barnen och huset själv (vilket inte är sant) och sånt väcker oerhört stort sympati hos människor och särkilt då kvinnor. Tyvärr!

Han tycker inte ens att han har problem.
Allt ligger hos mig och jag ska ta medicin, gå på behandling, vara sjukskriven osv.
Situationen har minst sagt varit helt absurd under flera år.
Han har "tagit hand" om mig samtidigt som han har kvävt mig totalt.

Nu har jag ju gjort allt för att bli frisk och det blev inte bättre av det.
Snarare sämre!
För när jag blev stark så var min sambo tvungen att dra åt snaran ännu mer och det var då hans beteende mot mig blev mer och mer lik psykisk misshandel.

Mitt råd till dig blir att om du känner igen dig själv i det jag skriver, så lämna den relationen.
Vet inte hur det är för dig om ni har barn eller boende tillsammans?
Är det "bara" du, så gör slut! Det kommer aldrig bli bra.
Tro mig, jag har försökt i nästan tio år. Det blev bara sämre.

Edit; du är varken dum i huvudet och du behöver inte försvara dig. Inte alls.
Du har samma rätt som alla andra att skriva i tråden, så skriv på.
Jag är ledsen om jag svarade dig lite avvisande tidigare.
Jag förstod helt enkelt inte vad du ville, men nu har jag fått bilden mer klar för mig.
Jag hoppas du vill fortsätta och vara med i tråden.

Jag måste bara skriva: fy faaaa---aaan vad du är bra! Du skriver så klokt och insiktsfullt, och du har kommit så långt att hälften (nästan) vore nog! Hurra för dig!

 

[Vallmo]

@Vallmo gillar du kor i motljus? I så fall ska du absolut åka till Indien. Jag tog alltså bara en charter till Goa men åkte iväg till en av de fina stränderna och skaffade boende där för fem nätter. När korna samlades på stranden i solnedgången - det var helt betagande. Jag har säkert hundra bilder av kor i motljus sedan dess. Hade aldrig tänkt på hur vacker det är.

(Jag åkte däremot tillbaka till charterhotellet efter tre nätter, jag stod inte ut med skitigheten där jag bodde. Droppen var när jag en morgon fann en död kackerlacka bredvid sängen. En DÖD kackerlacka. Levande kackerlackor är jag van vid sedan alla resor till Grekland, det är lugnt. Men en död? Det kändes som att den kommit in, konstaterat Fy fan och lagt sig ner och dött. Då checkade jag ut och åkte.)

Ha, ha, du är så underbar! Jag gillar ditt tänk.
Kor i motljus - jo, jag tror faktiskt att jag skulle gilla det. Jag har bilden framför mig.

Allt Indienprat igår och inatt fick mig sedan att surfa på Indienresor i en och en halv timme då jag borde sovit för länge sen. Host! Så kan det bli!
Vad jag förstår så kan man välja olika såna här guidade resor där man köper hela konceptet.
Det skulle nog kunna vara något för mig. Känner mig lite för ringrostig att åka på äventyr helt själv.
Vill ju inte sova med en kackerlacka heller, i alla fall inte en död en.
Så är det ju här hemma och jag behöver ju lite omväxling.

Vad jag kunde se var inte resorna särskilt dyra heller. Mellan 10-15 000.
Tycker inte jag var farligt alls, faktiskt.

 

[Vallmo]

Jag måste bara skriva: fy faaaa---aaan vad du är bra! Du skriver så klokt och insiktsfullt, och du har kommit så långt att hälften (nästan) vore nog! Hurra för dig!

Men, tack!

 

[cirkus]

Ha, ha, du är så underbar! Jag gillar ditt tänk.
Kor i motljus - jo, jag tror faktiskt att jag skulle gilla det. Jag har bilden framför mig.

Allt Indienprat igår och inatt fick mig sedan att surfa på Indienresor i en och en halv timme då jag borde sovit för länge sen. Host! Så kan det bli!
Vad jag förstår så kan man välja olika såna här guidade resor där man köper hela konceptet.
Det skulle nog kunna vara något för mig. Känner mig lite för ringrostig att åka på äventyr helt själv.
Vill ju inte sova med en kackerlacka heller, i alla fall inte en död en.
Så är det ju här hemma och jag behöver ju lite omväxling.

Vad jag kunde se var inte resorna särskilt dyra heller. Mellan 10-15 000.
Tycker inte jag var farligt alls, faktiskt.

Jag var i sydöstra hörnet. Pondicherry och Auroville. Inget av dom är standardIndien men jag blev helt betagen

 

[Mustang]

........Svarar lite mer nu när jag har lättare att skriva.
Det låter som om du och din partner har hamnat i en ond cirkel där allt skylls på din diagnos.
Man är alltid två om en relation, till att börja med.
Att du ska vara tacksam för att han vill vara tillsammans med dig var det dummaste jag har hört.
Ingen ska behöva vara tacksam för en sån sak.

Jag blir också lite bedrövad att du, liksom jag har gjort, tar på dig 100% av ansvaret för att "laga" relationen och att du själv tar på dig ansvaret själv när det inte funkar heller.

Jag är jätteglad att min tråd har hjälpt dig indirekt genom att läsa här och att du har, vad det verkar som, fått en ögonöppnare.
Jag blir glad om andra blir hjälpta av det jag skriver.
Så var det för mig också.
Jag läste andra trådar här, svarade i en hel del av dom och blev samtidigt mer och mer medveten om att vår relation inte var bra utan snarare destruktiv.

Det finns så många oerhört starka och självständiga kvinnor här som aldrig skulle acceptera sån skit som jag har varit med om.
Och när jag började skriva här så var det så många som stod upp för mig och sa att hans beteende var totalt oacceptabelt.
Och då började jag också ifrågasätta mig själv; varför låter jag det hända?
Och sen honom, vad fan min man är en jävla rövhatt!

Det är faktiskt något som psykiatrin, jag själv och anhöriga missat eller förbisett helt.
Alla har varit fokuserade på att hjälpa mig och inte sett att mina problem kanske beror på vår dåliga relation.
Den situationen har passat alldeles utmärkt för min sambo.
Då behöver ju inte han ta tag i sina problem.
Dessutom tar han ju hand om mig, barnen och huset själv (vilket inte är sant) och sånt väcker oerhört stort sympati hos människor och särkilt då kvinnor. Tyvärr!

Han tycker inte ens att han har problem.
Allt ligger hos mig och jag ska ta medicin, gå på behandling, vara sjukskriven osv.
Situationen har minst sagt varit helt absurd under flera år.
Han har "tagit hand" om mig samtidigt som han har kvävt mig totalt.

Nu har jag ju gjort allt för att bli frisk och det blev inte bättre av det.
Snarare sämre!
För när jag blev stark så var min sambo tvungen att dra åt snaran ännu mer och det var då hans beteende mot mig blev mer och mer lik psykisk misshandel.

Mitt råd till dig blir att om du känner igen dig själv i det jag skriver, så lämna den relationen.
Vet inte hur det är för dig om ni har barn eller boende tillsammans?
Är det "bara" du, så gör slut! Det kommer aldrig bli bra.
Tro mig, jag har försökt i nästan tio år. Det blev bara sämre.

Edit; du är varken dum i huvudet och du behöver inte försvara dig. Inte alls.
Du har samma rätt som alla andra att skriva i tråden, så skriv på.
Jag är ledsen om jag svarade dig lite avvisande tidigare.
Jag förstod helt enkelt inte vad du ville, men nu har jag fått bilden mer klar för mig.
Jag hoppas du vill fortsätta och vara med i tråden.

10 år tillsammans, bor ihop, 4-åring tillsammans, bor så att jag är ekonomiskt beroende (får med mig 300 000 i blanco vid separation).
Varit nedbränd (eget hittepåord), då jag var sjukskriven i 13 månader. Vilka tillbringades på köksgolvet med självskada och agorafobi. Och någon som hejade på. Ju sämre jag mådde, desto mer höggs det efter strupen.
Det starkaste minnet från den tiden var när vi var bortbjudna, en utav få gånger jag vågade mig ut, klängandes på karln. Jag vet att jag sade något som inte passade herrn, och han svarade med att outa mig för min familj. Mitt självskadebeteende hade jag valt att behålla för mig själv, det var han, jag och psyk som visste. Men som straff så körde han ned det i halsen på dom.

Strunt samma, jag trodde jag var förbi allt det där, men det kanske inte är så? Det kanske bara bytt form? Det jag verkligen fastnade på var det där att aldrig be om ursäkt. Han stod en gång med ansiktet 5 cm ifrån mitt och morrade att jag var en dj**** f****.
Han kunde tillstå efter ett par dagar att man kanske inte gjorde så, men det var ju bara för att jag gjorde honom så arg. Att om jag bara kunde ge fan i att överanalysera allt.
Jag hade frågat varför han helt plötsligt behövde parfym på jobbet, han som inte ens använder Deo.
Och att ett sådant grovt övertramp från hans sida inte genererade en ursäkt har jag aldrig kunnat förstå.

Samtidigt är han det snällaste, godaste, mest hjälpsamma som finns. Matmissbrukare samt gryyymt bortskämd av en mamma som har bekräftelsebehovet Bertil.
Jag har alltid sett missbruket som boven, då personen är så underbar och missbrukaren, tja, inte?

Men nu var det ju inte därför vi var här..
Men ja, generellt är det jag som är problemet, och diagnosen används bara när jag inte förstår.

 

[tanten]

Samtidigt är han det snällaste, godaste, mest hjälpsamma som finns.

Alla människor är komplexa.
@Vallmos man och din man har självklart goda sidor! Precis som mitt ex hade.

Men det är ju inte de goda sidorna som är bekymret!


Även du verkar ha ganska mycket insikt. Se nu till att bli starkare. Buke hjälper dig gärna. Det är jag helt säker på.

 

[Mustang]

Vi pratade kliniskt någon gång om Narcissist, och att han visade 5 psykopatdrag, och i ett svagt ögonblick gick han till vården, men det visade sig att det inte var något "knas" med honom. Så då var det jag som var överkänslig och överreagerade igen.

Som jag upplever det vill han gärna förändra/fungera bättre, han är konstant nedstämd.
Han vill bara inte göra något, utan det skall komma gratis av sig själv.

 

[Vallmo]

Väldigt mycket av det jag läst i tråden de senaste dagarna får mig att tänka kring din sambo.

Någonstans i början sade du att han inte är elak egentligen. Och nu analyserar han allt som händer mellan människor som orsak-verkan förlopp baserade på de yttre händelserna. Med obefintlig avläsning av relationen eller det känslomässiga bakom. Låter i mina öron som det kan vara ett resultat av brist på Theory of mind i kombination med högfungerande intellektuell analys av de påtagligt observerbara delarna av samspelet.

(Wiki för den som inte är bekant med begreppet: Inlevelseförmåga innebär att man kan leva sig in i en annan människas psyke. På engelska kallas det för "theory of mind", mentalisering, en uppfattning om vad som försiggår i någon annans huvud. "Jag tror att du gillar mig" är ett exempel på detta. Det är förmågan att tillskriva mentala tillstånd, trosuppfattningar, avsikter, önskningar, simulering, kunskap med mera till sig själv och andra och att förstå att andra har övertygelser, önskningar och avsikter som skiljer sig från den egna.
Förmågan kan även kallas "intentionalitet av andra graden". Första graden omfattar bara förmågan att vara medveten om sina egna tankar, medan andra graden alltså innebär att man kan föreställa sig någon annans uppfattning)

När du (övertydligt) har berättat om dina upplevelser och känslor så gör han förändringar av de konkreta beteendena. Men hänger förmodligen inte med på de djupare aspekterna och som du säger och har inte insett hur slut er relation är för dig. Kan vara så att han i sin värld tror att ni åtgärdar problem, medan ni i din bara har putsar på symptomen.

Inte för att "diagnosticera" men @Vallmo tänker mycket ikring deras samspel, och ska ha barnen ihop med honom länge till.
Hur ser dina tankar om hans beteende och er interaktion ut ifall du använder det perspektivet?
Inte ta på dig ansvar för att hjälpa honom (om det skulle vara så), men för att hjälpa dig själv att förhålla dig till honom.

(Menar alltså att man klarar det rent teoretiska konceptet att andra kan tänka osv. Men fungerar mycket sämre med avläsning i praktiken. Och väldigt dåligt ju mer känslorelaterat det är. Kanske tom svårt att läsa sig själv i vissa lägen?
En kombination med underskott på "emotionell intelligens" och överskott av "IQ-intelligens" om man kan säga så...)

Jag använder redan det tänket i högsta grad eftersom jag har gått på MBT gruppterapi (mentaliseringsbaserad terapi)i 18 månader.
Då pratade vi mycket om mentalisering med sig själv och med andra och gjorde även olika övningar för att kunna mentalisera bättre.

Det var ju också efter det som snaran drogs åt ännu mer
Jag sa stopp för allt det där när han satte igång eftersom jag hade fått med mig verktyg från min MBT.

Tidigare kunde han hur lätt som helst ta ett påstående, säga att jag tycker så och sen argumentera fram och tillbaka i evigheter om de allra minsta små detaljer så att jag överhuvudtaget inte förstod vad vi pratat om, förutom att felet var mitt förståtts.
Nu gick inte det längre och då övergick hans beteende mer och mer att likna vid psykisk misshandel. Även om det antagligenhade funnits med tidigare, om än mer diffust.

Jag vet att han har väldigt hög intellektuell intelligens och det utnyttjar han till fullo i en diskussion. Han kan också utan vidare snacka bort mig med alla sina detaljer.
Samtidigt säger han att han är HSP, alltså högkänslig och känner av allt, sinnesstämningar, blir socialt uttröttad osv.
Tidigare trodde jag, vilket han själv bestämt framhöll också, att det också innebar att han kunde känna in eller mentalisera om andra människor.
Det har ju jag förstått nu att han inte gör överhuvudtaget. Han kan inte det.
Att känna av andras sinnesstämning och att bli påverkad av den behöver inte betyda att man kan mentalisera.
Det tror jag personligen var en viktig uppräckt för mig.

Jag tänker att såna drag är ju ganska vanliga hos människor med Asperger.
Min son med ASD fungerar så.
Skillnaden mellan sonen och sambon är att sonen är extrovert och sambon introvert.
Där någonstans tror jag att min sambo blandar ihop det hela, eftersom sonen inte alls har samma temperament som han.
Men det jag ser är samma företeelse, men som myntet, det finns två olika sidor.
Min son känner ju av min sinnesstämning väldigt lätt, men med ett barn blir det extra tydligt att han inte klarar av att mentalisera med mig.
Hans reaktion blir snarare att hans beteende förvärras och det hade det inte gjort om han kunde mentalisera.

Det samma gäller sambon, fast han uppför sig lite mer förfinat.
Men genomgående så kan man säga att ju jobbigare jag haft det, ju mer har det påverkat hans sinnesstämning, och eftersom han inte kan mentalisera så går hans reaktion ut över mig.

Sonen kan ju inte mentalisera, men däremot lär han sig ju hur andra människor fungerar och hur han ska bete sig. Men det lär han sig utan att kunna mentalisera.
Ofta märks ju bristen på mentalisering om man vinklar och ändrar situationen lite.
Men jag tänker såhär med sonen, att det viktigaste är att han får lära sig så mycket han kan om socialt samspel och därigenom kunna funka bättre.

När det gäller sambon så är det ju ganska tydligt att han har ändrat sitt beteende mot mig nu för att han var tvungen att göra det.
Men tyvärr lyser det igenom när han sen säger att "om vårt förhållande funkar såhär så kan vi ju fortsätta att vara ihop".
Det visar ju att han inte kan mentalisera med mig. Han har inte förstått vad jag behöver eller vill.
Han har ändrat sig och gör mer hemma, ja. Och han är trevligare.
Men det märks att det är beteendet som han har ändrat.
Den känslomässiga biten finns inte med alls och det märks ju så tydligt om man försöker prata lite djupare.

 

[Vallmo]

10 år tillsammans, bor ihop, 4-åring tillsammans, bor så att jag är ekonomiskt beroende (får med mig 300 000 i blanco vid separation).
Varit nedbränd (eget hittepåord), då jag var sjukskriven i 13 månader. Vilka tillbringades på köksgolvet med självskada och agorafobi. Och någon som hejade på. Ju sämre jag mådde, desto mer höggs det efter strupen.
Det starkaste minnet från den tiden var när vi var bortbjudna, en utav få gånger jag vågade mig ut, klängandes på karln. Jag vet att jag sade något som inte passade herrn, och han svarade med att outa mig för min familj. Mitt självskadebeteende hade jag valt att behålla för mig själv, det var han, jag och psyk som visste. Men som straff så körde han ned det i halsen på dom.

Strunt samma, jag trodde jag var förbi allt det där, men det kanske inte är så? Det kanske bara bytt form? Det jag verkligen fastnade på var det där att aldrig be om ursäkt. Han stod en gång med ansiktet 5 cm ifrån mitt och morrade att jag var en dj**** f****.
Han kunde tillstå efter ett par dagar att man kanske inte gjorde så, men det var ju bara för att jag gjorde honom så arg. Att om jag bara kunde ge fan i att överanalysera allt.
Jag hade frågat varför han helt plötsligt behövde parfym på jobbet, han som inte ens använder Deo.
Och att ett sådant grovt övertramp från hans sida inte genererade en ursäkt har jag aldrig kunnat förstå.

Samtidigt är han det snällaste, godaste, mest hjälpsamma som finns. Matmissbrukare samt gryyymt bortskämd av en mamma som har bekräftelsebehovet Bertil.
Jag har alltid sett missbruket som boven, då personen är så underbar och missbrukaren, tja, inte?

Men nu var det ju inte därför vi var här..
Men ja, generellt är det jag som är problemet, och diagnosen används bara när jag inte förstår.

Men det låter ju som du behöver hjälp från psykiatrin om du har ett självskadebeteende och mår så dåligt som du gör.
Jag hoppas att du får hjälp, och om inte, sök hjälp för det finns hjälp att få.

Din man låter som han har en del egna problem med missbruk och problem med impulskontroll.
Gå in på varningstecken.nu och läs lite om verbal misshandel. Jag tror du kommer känna igen mycket. Det gjorde jag.

Precis som @tanten sa så är alla människor komplexa.
Man är inte enbart ond eller god.
Min sambo har stöttat mig på flera olika sätt, men det betyder inte att hans dåliga gärningar blir ogjorda.