Jag tror att min sambo misshandlar mig verbalt

[Vallmo]

Bara ett stilla påpekande, att hur mycket man har sex eller inte spelar ju ingen större roll, man kan ju leva i celibat och vara hur nöjd som helst med det. Det finns ju inget mått på ett lyckligt och bra sexliv så länge man är nöjd vilket din sambo uppenbarligen är och inte du. Ville bara påpeka det så ingen upplever att man måste leva upp till någon slags norm här också.

Kom på att jag ville utveckla svaret lite.
Jag är helt ok med att man vill olika och jag har förstått att min sambo och jag är väldigt olika på den punkten.
Det är ok men naturligtvis inte vad jag hade önskat.

Det jag har problem med är att han inte är ärlig och säger som det är.
Tidigare har han öppet beskyllt mig för hans ointresse och oförmåga.
Han hade samma problem med sin förra fru. Det var hennes fel också.
Nu när jag frågar så slingrar han sig och undviker att svara.
Det gillar jag inte.

Hade han sagt "jag är inte intresserad av sex och närhet för att sån är jag" så hade det varit fullt acceptabelt för mig.
Inte roligt, kanske men ändå begripligt.
Hade han sagt som det var att den här biten kan jag aldrig ge dig hade jag nog lämnat betydligt tidigare.
Som det blev nu så vart det så "att bara jag ändrar mig, anpassar mig, gör allt så kommer det förändras".

Och så blev det ju inte!

Så för att summera, det är inte hans sexdrift jag klagar på.
Jag är arg för att han inte har varit rak och ärlig med sina egna behov och skyllt allt för mycket allt för länge på mig!

Fan, vad arg jag vart nu!

 

[Red_Chili]

Måste säga @Vallmo att det känns väldigt sunt att du blir arg. Nästan så att jag blir glad av det, även om jag utan tvekan vet att det inte är kul att vara arg. Men tänk så du utvecklats! Jag får känslan av att du förut inte kunde bli arg såhär på det här sättet, just för att du tänkte att det var ditt fel allting. Nu inte bara kan du tänka dig att det kanske är på ett annat sätt, nu kan du reagera rejält också och jag tror att det kan göra att spänningar i kroppen osv släpper lite. Just att tillåta sig att reagera, tillåta sig att känna, det kan vara väldigt befriande ibland, åtminstone för mig. Sedan är det klart att man inte ska springa runt och hitta på dumheter bara för att man blir arg, men det är du ju klok nog att undvika

 

[Vallmo]

Måste säga @Vallmo att det känns väldigt sunt att du blir arg. Nästan så att jag blir glad av det, även om jag utan tvekan vet att det inte är kul att vara arg. Men tänk så du utvecklats! Jag får känslan av att du förut inte kunde bli arg såhär på det här sättet, just för att du tänkte att det var ditt fel allting. Nu inte bara kan du tänka dig att det kanske är på ett annat sätt, nu kan du reagera rejält också och jag tror att det kan göra att spänningar i kroppen osv släpper lite. Just att tillåta sig att reagera, tillåta sig att känna, det kan vara väldigt befriande ibland, åtminstone för mig. Sedan är det klart att man inte ska springa runt och hitta på dumheter bara för att man blir arg, men det är du ju klok nog att undvika

Tack!
Nu ska jag använda ett ord som låter lite fånigt men som jag verkligen menar som en komplimang.
Jag tycker du speglar mig så himla bra.

Inte bara det här inlägget utan flera som du har skrivit.

Jag får känslan när jag läser ditt svar, typ "aha, ja så är det och nu gav du mig ord för mina känslor som jag uttryckte och det stämmer ju".

Jisses, det måste vara bland det flummigaste jag skrivit här någon gång.
Men bortse från det och ta det som en jättekomplimang, för det är det.

Och nej, jag har inte varit särskilt arg.
Dels har jag tagit på mig så mycket själv och sen har det inte varit tillåtet att visa ilska.
Ibland har jag fått totalutbrott för någon småsak, fast jag egentligen är ledsen.
Ilskan har liksom inte infunnit sig när den ska, så att säga.

Kroppen är också en märklig skapelse.
Mina smärtor och spänningar håller ihop mig på något sätt.
När dom lösgörs så blir jag ju nästan psykotisk, vilket tyder på att kroppen håller bokstavligen ihop sig för att inte sinnet ska bli komplett galet.
Jag har reagerat enormt varje gång som någon av mina spänningar har blivit lösta.
Det säger ju en hel del och jag har faktiskt svårt att förstå det själv.

 

[Mustang]

Du fick ett bra svar av @tanten och jag har egentligen inte mer att tillägga när det gäller hur människor fungerar generellt.

När det gäller min sambo så kan han ändra sitt beteende och sin attityd, vilket han har gjort.
Han har dock inte ändrat sin personlighet och det tror jag inte kommer ske heller. Det är inget jag begär heller numera.
Jag inser att vi gör oss bäst var för sig helt enkelt.
Däremot anstränger han sig nu för att det ska funka mer smidigt hemma.

Och jag, jag har vänt ut och in på mig själv i så många år. Till slut har jag tappat bort mig själv och blev sjuk av det.
Nu kanske jag börjar hitta tillbaka, men jag har sannerligen inte mått bra av att utplåna mig själv som jag har gjort.

Vet inte om det var svar på din fråga, riktigt.

Både ja och nej.
Jag har Asperger och gör mig inte alltid förstådd. Jag tycker jag är jättetydlig när jag frågar något, men får sällan svaret jag söker.
Antingen blir det
"-Vad är det för storlek på fönstrena?"
"-Banan"


Eller så blir det semibesvarat, och jag har lärt mig att det är mina formuleringar som gör det. Jag KAN nämligen få eftersökta svar. Sen handlar det givetvis om hur ärlig någon är i sina svar också.

Nu har 3 personer "inte" svarat på frågan jag ställde, utan någon annan fråga, och jag vände verkligen ut och in på mig för att formulera mig som jag trodde var förståeligt. Så jag kan inte fråga bättre heller.
Tack i alla fall

 

[Vallmo]

Både ja och nej.
Jag har Asperger och gör mig inte alltid förstådd. Jag tycker jag är jättetydlig när jag frågar något, men får sällan svaret jag söker.
Antingen blir det
"-Vad är det för storlek på fönstrena?"
"-Banan"


Eller så blir det semibesvarat, och jag har lärt mig att det är mina formuleringar som gör det. Jag KAN nämligen få eftersökta svar. Sen handlar det givetvis om hur ärlig någon är i sina svar också.

Nu har 3 personer "inte" svarat på frågan jag ställde, utan någon annan fråga, och jag vände verkligen ut och in på mig för att formulera mig som jag trodde var förståeligt. Så jag kan inte fråga bättre heller.
Tack i alla fall

Det kanske är så att det inte finns något bra svar på den frågan.
Eller att "rätt person" inte ha läst din fråga.
Dina chanser att få mer riktade och bättre svar ökar om du skriver en egen tråd och utvecklar din frågeställning lite.
Det är ett tips i all välmening.

Mitt svar på din fråga blir "jag vet inte" eller "kanske, men då är man inte sig själv".
Med andra ord, inget särskilt bra svar kanske.

Sen ska jag ju också vara tydlig med att jag vet inte om min sambo har Asperger.
Min son har det och min sambo har vissa såna drag, men det betyder inte att han uppfyller några diagnoskriterier för det.

Sen kan jag nog inte hålla med dig om att skriva du vänt ut och in på dig själv genom att skriva ett inlägg på knappt fyra rader.
"Säger Vallmo som är uppe i 48 sidor i sin första och hittills enda tråd på Buke"

 

[Red_Chili]

Tack!
Nu ska jag använda ett ord som låter lite fånigt men som jag verkligen menar som en komplimang.
Jag tycker du speglar mig så himla bra.

Inte bara det här inlägget utan flera som du har skrivit.

Jag får känslan när jag läser ditt svar, typ "aha, ja så är det och nu gav du mig ord för mina känslor som jag uttryckte och det stämmer ju".

Jisses, det måste vara bland det flummigaste jag skrivit här någon gång.
Men bortse från det och ta det som en jättekomplimang, för det är det.

Och nej, jag har inte varit särskilt arg.
Dels har jag tagit på mig så mycket själv och sen har det inte varit tillåtet att visa ilska.
Ibland har jag fått totalutbrott för någon småsak, fast jag egentligen är ledsen.
Ilskan har liksom inte infunnit sig när den ska, så att säga.

Kroppen är också en märklig skapelse.
Mina smärtor och spänningar håller ihop mig på något sätt.
När dom lösgörs så blir jag ju nästan psykotisk, vilket tyder på att kroppen håller bokstavligen ihop sig för att inte sinnet ska bli komplett galet.
Jag har reagerat enormt varje gång som någon av mina spänningar har blivit lösta.
Det säger ju en hel del och jag har faktiskt svårt att förstå det själv.

Jag förstår nog hur du menar, även om du tycker att det är flummigt, och jag tar det utan tvekan som en väldigt fin komplimang Vi är nog inte helt olika du och jag, kanske är det därför det fungerar så

 

[Vallmo]

Jag förstår nog hur du menar, även om du tycker att det är flummigt, och jag tar det utan tvekan som en väldigt fin komplimang Vi är nog inte helt olika du och jag, kanske är det därför det fungerar så

Nä, jag tycker inte själv det är så flummigt eftersom jag själv är rätt flummig, Mest orolig för att andra ska tycka det.

Jag håller med dig, vi verkar tala samma språk.

Jag känner mig alltid lyft av dina inlägg. No pressure!

Apropå i största allmänhet; när jag kommer till mina terapeut och kontaktperson så känns det alltid som jag har hoppat fram flera steg redan och ligger lite före, eller vad man ska säga.
Det tror jag beror väldigt mycket på att jag skriver här, får svar, processar själv, kommer fram till något osv.

När jag fick i gruppterapin så fick man inte umgås med deltagarna utanför terapin "för att man spär ut terapin" brukade dom säga.
Apropå flummighet!

Vissa träffades ju ändå och alla visste det men ingen gjorde något åt det.

 

[Mustang]

Det kanske är så att det inte finns något bra svar på den frågan.
Eller att "rätt person" inte ha läst din fråga.
Dina chanser att få mer riktade och bättre svar ökar om du skriver en egen tråd och utvecklar din frågeställning lite.
Det är ett tips i all välmening.

Mitt svar på din fråga blir "jag vet inte" eller "kanske, men då är man inte sig själv".
Med andra ord, inget särskilt bra svar kanske.

Sen ska jag ju också vara tydlig med att jag vet inte om min sambo har Asperger.
Min son har det och min sambo har vissa såna drag, men det betyder inte att han uppfyller några diagnoskriterier för det.

Sen kan jag nog inte hålla med dig om att skriva du vänt ut och in på dig själv genom att skriva ett inlägg på knappt fyra rader.
"Säger Vallmo som är uppe i 48 sidor i sin första och hittills enda tråd på Buke"

Åh fy!
Vad vet du om vilket mindre hjärn-helvete jag gick igenom för att
1: komma fram till hur jag skall formulera mig för man skall förstå hur jag menar
2: kan jag skriva såhär eller är det här en sådan där när 400 personer får frispel och jag är elak och dum?
3: kan jag skriva i en annans tråd, eller är det fel? Det brukar ju gå bra om man är öppen med att man är medveten om att man stjäl fokus från trådskaparen.
4: är det här tydligt eller är det bara tydligt för mig för att jag vet vad jag frågar?
5: är det förmätet av mig att fråga något banalt i en annars viktig tråd?
6: får jag göra så här eller är jag egoistisk?
7: Du kan ju inte stjäla råd i en tråd du inte skrivit i själv? Du måste ju "betala" för dig!

Men jag ville ju så gärna veta, och frågade därför.

Det är bara en pluttdel utav allt som brottas med för att kunna trycka enter.
Och det var verkligen inte meningen att ta MERA plats, jag började skriva för att jag blev ledsen, och jag skriver aldrig i affekt och borde inte skicka detta.
Men kommer göra det i alla fall ifall någon kan använda informationen till någon insikt eller typ av förståelse för någon annan.
Jag önskar dig allt gott!

 

[Lobelia]

Åh fy!
Vad vet du om vilket mindre hjärn-helvete jag gick igenom för att
1: komma fram till hur jag skall formulera mig för man skall förstå hur jag menar
2: kan jag skriva såhär eller är det här en sådan där när 400 personer får frispel och jag är elak och dum?
3: kan jag skriva i en annans tråd, eller är det fel? Det brukar ju gå bra om man är öppen med att man är medveten om att man stjäl fokus från trådskaparen.
4: är det här tydligt eller är det bara tydligt för mig för att jag vet vad jag frågar?
5: är det förmätet av mig att fråga något banalt i en annars viktig tråd?
6: får jag göra så här eller är jag egoistisk?
7: Du kan ju inte stjäla råd i en tråd du inte skrivit i själv? Du måste ju "betala" för dig!

Men jag ville ju så gärna veta, och frågade därför.

Det är bara en pluttdel utav allt som brottas med för att kunna trycka enter.
Och det var verkligen inte meningen att ta MERA plats, jag började skriva för att jag blev ledsen, och jag skriver aldrig i affekt och borde inte skicka detta.
Men kommer göra det i alla fall ifall någon kan använda informationen till någon insikt eller typ av förståelse för någon annan.
Jag önskar dig allt gott!

Jag tror du överreagerar och så talar ni lite om olika saker..
TS har utelämnat sig i en tråd på.40 sidor där hon skrivit en mycket stor del och vänder ut och in på sig själv, men verkar ha lätt för att uttrycka dig.

Du har problem med att uttrycka dig och är rädd för att det ska bli fel och vänder ut och in på dig när det gäller att formulera dig.

Det är.inte riktigt jämförbart i någon del. Det är heller ingen tävling i vem som har det jobbigast.

Trådkap modell massor:
Så detta är ett "drag"? Går det att förändra? Och kan man ha det draget utan att vara "avvikande" som personlighetstyp? OM man vill förändra sig, går det att "laga"?

Man kan inte ändra den man är, bara förställa sig och spela teater. Det innebär dock inte att ens jag är konstant det samma. Man kan utvecklas, få nya insikter och lära sig kompensera för svagheter. Folk är också olika helt utan att det är fel. Och vad är fel? Är det fel att vara annorlunda? Att ha en sjukdom eller andra färdigheter än de flesta andra?

Man kan heller inte laga något som inte är trasigt även om det faller utanför normen.

 

[Vallmo]

Åh fy!
Vad vet du om vilket mindre hjärn-helvete jag gick igenom för att
1: komma fram till hur jag skall formulera mig för man skall förstå hur jag menar
2: kan jag skriva såhär eller är det här en sådan där när 400 personer får frispel och jag är elak och dum?
3: kan jag skriva i en annans tråd, eller är det fel? Det brukar ju gå bra om man är öppen med att man är medveten om att man stjäl fokus från trådskaparen.
4: är det här tydligt eller är det bara tydligt för mig för att jag vet vad jag frågar?
5: är det förmätet av mig att fråga något banalt i en annars viktig tråd?
6: får jag göra så här eller är jag egoistisk?
7: Du kan ju inte stjäla råd i en tråd du inte skrivit i själv? Du måste ju "betala" för dig!

Men jag ville ju så gärna veta, och frågade därför.

Det är bara en pluttdel utav allt som brottas med för att kunna trycka enter.
Och det var verkligen inte meningen att ta MERA plats, jag började skriva för att jag blev ledsen, och jag skriver aldrig i affekt och borde inte skicka detta.
Men kommer göra det i alla fall ifall någon kan använda informationen till någon insikt eller typ av förståelse för någon annan.
Jag önskar dig allt gott!

Jisses!
Jag är ledsen om du tar illa upp. Det är verkligen inte meningen.
Och jag kan omöjligt veta hur det var för dig att skriva ditt inlägg och att det var ett hjärn-helvete för dig.
Jag tycker också att du överreagerar.
Jag förstår ärligt talat inte riktigt ditt syfte med att hoppa in i en tråd och sen bli upprörd för att ingen förstår eller att du får fel svar.

Jag instämmer med de tankegångar som @Lobelia presenterade för dig.
Hens svar till dig angående dina frågeställningar, tyckte jag var bra.

Jag läste din ursprungliga frågeställning igen.
Jag förstår faktiskt inte ens frågorna. Jag förstår inte vilka svar du är ute efter.
För mig är det jättesvårt att svara på en fråga som jag inte ens förstår.

Om du vill vara arg på mig för att jag inte fattar så är det ok för mig.
Men jag har ingen lust att diskutera det i min tråd.

Skriv en egen tråd.
Det kan jag verkligen rekommendera. Har hjälpt mig jättemycket.
Då ökar chanserna att du får bättre svar och att man kan diskutera olika tankegångar fram och tillbaka med utgångspunkt från DIG.

Åter igen, inget påhopp bara ett tips i all välmening.

 

[cirkus]

Jag är arg för att han inte har varit rak och ärlig med sina egna behov och skyllt allt för mycket allt för länge på mig!

Det är fruktansvärt nedbrytande - så fortsätt att bli arg!

 

[cirkus]

Det är fruktansvärt nedbrytande - så fortsätt att bli arg!

För att utveckla detta lite

Om någon hade anklagat mig för att vara den som gör att sexlivet är kass hade jag blivit otroligt sårad. Jag hade nog tappat sexlusten helt och känt mig riktigt oattraktiv. När sen insikten kommit - som den har gjort till dig @Vallmo att det är hans behov som styrt och att det inte på något vis varit ditt fel - hade jag blivit så jävla arg!

 

[the_connemara]

Kroppen är också en märklig skapelse.
Mina smärtor och spänningar håller ihop mig på något sätt.
När dom lösgörs så blir jag ju nästan psykotisk, vilket tyder på att kroppen håller bokstavligen ihop sig för att inte sinnet ska bli komplett galet.
Jag har reagerat enormt varje gång som någon av mina spänningar har blivit lösta.
Det säger ju en hel del och jag har faktiskt svårt att förstå det själv.

Var hos min feldenkraisare igår med en vän som skadat sig o skulle få behandling. Frågade bla om kroppen alltid svarar o svarar "rätt". Jag tänkte mest på nervskador o omfattande muskelskador där det fysiska kanske inte fungerar alls som det var tänkt längre. Men hen berättade att det allra svåraste var att behandla folk som fått utstå mycket psykiskt stryk i livet. Där kunde det vara riktigt svårt att öht få någon respons i från kroppen o även om personen ville o nu var "med" i gemet igen så var signalerna väldigt svaga o långsamma åt båda hållen kropp-behandlare. Personen har också i sin tur väldigt svårt att själv känna någon skillnad.

Det tyckte jag var både läskigt o fascinerande att höra. Att kroppen så djupt kan försöka skydda "sin människa".

 

[the_connemara]

Inser nu att jag kanske bara följt denna tråden o inte skrivit något innan. Lite konstigt inhopp, sorry

Jag har följt tråden länge o den är så sjukt givande, intressant o peppade att läsa. Du är så jävla grym @Vallmo

 

[Vallmo]

För att utveckla detta lite

Om någon hade anklagat mig för att vara den som gör att sexlivet är kass hade jag blivit otroligt sårad. Jag hade nog tappat sexlusten helt och känt mig riktigt oattraktiv. När sen insikten kommit - som den har gjort till dig @Vallmo att det är hans behov som styrt och att det inte på något vis varit ditt fel - hade jag blivit så jävla arg!

Ja, jag blev ju det, arg alltså, men inte förrän nu.

Jag blev ledsen och kände mig bortvald.
Han vidhöll ju dessutom att det berodde på på mig att han "tappat" lusten.
Eftersom jag var si och så. Jag kommer inte ihåg ens vad han sa för ord längre.
Och jag trodde på honom. Så djävla korkat kan man tänka nu i efterhand, men det var annorlunda när jag var mitt uppe i det.

Det var inte bara det.
Sonens utspel och problem berodde på mig också.
Numera har han ju en ASD diagnos, så det har vi i alla fall fått svar på att det inte berodde på mig.
Under hela den här tiden innan jag blev sjuk, eller snarare jag var ju det redan och det blev bara värre och värre, så matade han mig också med hur bra allt funkade när jag inte var hemma.
Sonen var som ett annat barn osv.

Under hela den här tiden som jag var som sjukast exkluderade han mig aktivt från familjen.
Allt jag sa eller gjorde med barnen räknades inte.
Framförallt sa jag och gjorde fel saker.
Han kunde kritisera mig öppet inför barnen eller säga att dom inte behövde ex duscha när jag hade sagt att det var duschdag.
Det var också så att jag hade tänkt duscha dom själva, så det var inte för att han skulle "slippa" som han sa det.
Till slut hade jag ingen som helst tilltro till mig själv.

Vi hade ett familjesamtal på sjukhuset då också och där han satt och sa att det var jätteskönt när jag låg på sjukhuset för då var det lugn och ro hemma.
Då hade jag alltså haft allvarliga suicidtankar och gjort ett halvhjärtat försök innan jag blev inlagd.
De vi pratade med reagerade ganska kraftigt på den kommentaren, kan jag säga.

Det som jag tänkt på i efterhand är att han verkar inte varit särskilt orolig för att hans kommentarer och beteende skulle trigga till ytterligare försök.
På sätt och vis gjorde det ju det.
Jag självskadade mig ganska mycket under den här tiden.
Jag inser ju nu att jag var totalt under isen.

Utåt sett stöttade han mig.
Han tog bland annat på sig att läxa upp mina föräldrar för deras beteende under min sjukdomstid.
Och dessutom, herregud "han tar ju hand om barnen".

Och så här höll det på, mer eller mindre tills jag började skriva här.
Det är egentligen ett jävla stort under att jag blivit så pass frisk som jag ändå har blivit.
Jag har ju hela tiden blivit exponerad i en nedbrytande miljö, mer eller mindre.
Jag tror själv att jag har hittat mycket av kraften i att göra kreativa och konstnärliga saker, trädgården, inredning, måla, keramik, sy mm

Någonstans däremellan började jag också syna honom och plocka ner honom från piedestalen.
Jag började förstå att han hade egna problem, men att han projicerade massor på mig.
Jag läste och sökte på nätet om Aspergers hos vuxna och tyckte väldigt mycket stämde in på honom.
Det var egentligen då som han aktivt började gå till "motattack" genom det som hela den här tråden handlar om, verbal misshandel.
Så under hela tiden ju friskare jag har blivit desto mer kraftfullt har hans försvar blivit.

Jag har egentligen aldrig fått reda på om han har Asperger eller inte.
Han har sagt att han har gått till en specialist som viftade bort det på en gång.
Men när jag frågar om vad läkaren hette, eller var han hade sin mottagning så fick jag inga klara svar.
Jag undersökte också på Prima hur man som vuxen skulle gå tillväga för att kolla sig själv och de svaren jag har fått där är något helt annat än det han berättat för mig.

Han har också sagt att han skulle ha ringt till min pappa och berättat att jag verkade rädd för honom, min sambo alltså, och att han, sambon, var orolig för mig.
Han skulle också ha bett att min pappa skulle ringa upp mig och kolla läget.
Om det är sant eller inte, vet jag inte för min pappa ringer och kollar läget ganska ofta ändå.
Detta fick jag absolut inte prata om med min pappa för han, pappa och sambon hade kommit överens om att de inte skulle säga något till mig.

Så jag har vissa problem med tilliten till honom. Jag kan inte riktigt släppa det.

Herregud, vilken uppsats det blev nu då.

Jag lever med vetskapen om att han faktiskt fortfarande kan läsa den här tråden, även om han sagt att inte gör det längre.
Och gör han det, så tänker jag att egentligen "so what"?
Om inte annat så lär han ju känna mig bättre om det nu är något som han vill uppnå.

 

[Vallmo]

Var hos min feldenkraisare igår med en vän som skadat sig o skulle få behandling. Frågade bla om kroppen alltid svarar o svarar "rätt". Jag tänkte mest på nervskador o omfattande muskelskador där det fysiska kanske inte fungerar alls som det var tänkt längre. Men hen berättade att det allra svåraste var att behandla folk som fått utstå mycket psykiskt stryk i livet. Där kunde det vara riktigt svårt att öht få någon respons i från kroppen o även om personen ville o nu var "med" i gemet igen så var signalerna väldigt svaga o långsamma åt båda hållen kropp-behandlare. Personen har också i sin tur väldigt svårt att själv känna någon skillnad.

Det tyckte jag var både läskigt o fascinerande att höra. Att kroppen så djupt kan försöka skydda "sin människa".

Det låter otroligt intressant och jag är ju inne lite på det också.
Jag märker ju vad som händer med mig och det är ju ganska kraftfulla reaktioner jag verkar få.

Inser nu att jag kanske bara följt denna tråden o inte skrivit något innan. Lite konstigt inhopp, sorry

Jag har följt tråden länge o den är så sjukt givande, intressant o peppade att läsa. Du är så jävla grym @Vallmo

Tack!
Och jag är glad att du hoppade in i tråden.
Det du skrev var väldigt intressant och inspirerande.
Ska läsa lite om Feldenkreis, för jag tror att det kan vara väldigt givande för mig.

 

[cirkus]

Det gör mig verkligen så himla ledsen att läsa hur du har haft det @Vallmo . Däremot är det bra tror jag att du kan sätta ord på det. Att du kan se mönster och att du kan se din del och framför allt vad som INTE är din del i det dysfunktionella. Det är också otroligt fint att du har dina ventiler i det kreativa

 

[Vallmo]

Det gör mig verkligen så himla ledsen att läsa hur du har haft det @Vallmo . Däremot är det bra tror jag att du kan sätta ord på det. Att du kan se mönster och att du kan se din del och framför allt vad som INTE är din del i det dysfunktionella. Det är också otroligt fint att du har dina ventiler i det kreativa

Tack!
Det är egentligen först när andra reagerar, som du gjorde nu, som jag förstår hur jobbigt jag har haft det.
Jag kan nästan bli chockad av andras reaktioner trots att jag själv har skrivit rätt svåra saker. Konstigt!

Jag har oerhört svårt att se mina egna gränser och jag har svårt för att hävda mig när jag känner mig illa behandlad.
Jag tror det har mycket med min egen sårbarhet (borderline) att göra, tyvärr.
Har ju hamnat där förut i andra relationer, men då har jag ju kunnat bryta upp eftersom vi inte haft hus, barn och ekonomi tillsammans.

Det här har lärt mig att vara oerhört vaksam i fortsättningen och att inte göra mig beroende av någon partner. Jag tror det blir bäst för mig.

Jag kan också känna att det är "bra" på något vis att jag kommer ihåg allt det här och inte låter mig stanna kvar bara för att han har ändrat sitt beteende mot mig. Just nu!

Det skulle vara så lätt att tänka, jamen nu är ju allt bra och han tycker dessutom att är det såhär bra så kan vi ju fortsätta att vara ihop eftersom han är nöjd.
Andra (släkten) tycker också, "men vad bra. Nu behöver ni ju inte skiljas".

Just det, det är han som är nöjd.
Men jag då? Nej, jag är inte nöjd och det har jag verkligen kunnat ta till mig nu.
Mina önskemål och drömmar är inte orimliga.
Det klarar jag inte av att se själv och det är också ett fint exempel på något som jag fått hjälp med i tråden här.
Inte ens när det är jättebra så är det inte den här relationen jag vill ha.
Jag är säker på det nu.
Och skulle jag tvivla, kan jag ju alltid gå tillbaka och läsa här.

Ibland kan jag nästan få ett kittlande längtan efter att faktiskt få vara själv och kunna göra vad jag vill.
Jag har fortfarande drömmar.
Jag vill resa till Indien, till exempel.
Kanske jobba som sjuksköterska inom bistånd i ett utsatt land.
Inreda MITT egna hus och göra det till bara mitt.
Jag ska göra en radikal livsstilsförändring och jag ser fram emot det och jag ska ta hand om min kropp bättre.
I tio år har jag gett av mig själv. Nu är det dags att ta tillbaka det.

 

[Vallmo]

Bara en reflektion, jag har mycket lättare för att utrycka mig i skrift än i tal.
Det är antagligen det som gör att jag tycker det ger så mycket att skriva här.

Ofta, när jag pratar med någon av mina kontakter så har jag mycket svårare att då fram orden.
Jag blir dessutom stressad.
En jag hade förut hade ovanan att fråga mig något och sen svara på frågan själv eftersom jag satt och tänkte för länge.
Det gjorde mig vansinnig och det kunde jag faktiskt tala om.
Hon blev helt förstörd av det. Jättejobbigt!

 

[TinyWiny]

Det låter som att du är redo för din "rosa tvättkorg" @Vallmo och jag är så himla glad för din skull