Jag tror att min sambo misshandlar mig verbalt

[Vallmo]

De flesta har nog gjort mindre smarta val ibland. Jag lämnade bil, båt, stor lägenhet, alla möbler och en rövhatt med mina kläder i en svart sopsäck.
Ekonomiskt korkat, men jag lämnade precis när jag kände mig tuff nog för att våga.
Sen bodde jag i en kompis hall i tre månader, innan jag fick ett rum som inneboende. Men det löste sig.

Jag säger inte (längre) att du ska packa och dra, men låt dig inte stoppas av gardiner. Man kan köpa nya gardiner. Eller komma på att man hatar gardiner.
Gör en plan (som du inte outar helt här eftersom vem som helst kan läsa) andas, ta hand om dig, verkställ.

Tack! Känns skönt att höra och dessutom förstå att det finns hopp.
Din situation lät inte särskilt optimal men jag förstår att du var tvungen.
Och att du klarade dig igenom en sån sak. Bara det!

Du har helt rätt.
Egentligen skiter jag i gardinerna.
Egentligen skiter jag i prylar överhuvudtaget. Jag har lämnat saker, arbeten, livsstilar, människor ganska lättvindigt om jag har känt att jag behövt göra det.
Nu är det annorlunda eftersom vi har barn och det gör mig naturligtvis mer ofri.
Jag tycker det är jobbigt!

När jag flyttar tänkte jag passa på att byta lite inredningsstil på köpet. Omväxling är kul.
Dessutom är jag en jäkel på att sy. I alla fall raka sömmar. Gör alltid mina gardiner själv.

 

[Hyacinth]

Tack! Känns skönt att höra och dessutom förstå att det finns hopp.
Din situation lät inte särskilt optimal men jag förstår att du var tvungen.
Och att du klarade dig igenom en sån sak. Bara det!

Du har helt rätt.
Egentligen skiter jag i gardinerna.
Egentligen skiter jag i prylar överhuvudtaget. Jag har lämnat saker, arbeten, livsstilar, människor ganska lättvindigt om jag har känt att jag behövt göra det.
Nu är det annorlunda eftersom vi har barn och det gör mig naturligtvis mer ofri.
Jag tycker det är jobbigt!

När jag flyttar tänkte jag passa på att byta lite inredningsstil på köpet. Omväxling är kul.
Dessutom är jag en jäkel på att sy. I alla fall raka sömmar. Gör alltid mina gardiner själv.

Jag hatar numer gardiner
Vill ha in ljus, så vi har inga.
Du är egentligen inte ofri, du måste bara se till att skippa boendet i en hall. Det är svårare med barn.

 

[Vallmo]

@Vallmo, du säger att du inte tror att din sambo försöker lura dig på något sätt. Det vill han säkert inte heller, precis som att han inte medvetet vill få dig att må dåligt. Det enda han vill är att få det till ett fördelaktigt läge för sig själv och det resulterar i stora, negativa konsekvenser för dig. Det finns därför absolut en risk för att det blir trassel på fler plan än vad det är nu, just för att det kommer dyka upp nya jobbiga situationer som han vill förenkla på sitt sätt. Tyvärr innebär ju hans förenklingar för sig själv att det blir jobbigare för dig. Det är ju också en bidragande orsak till att du bestämt dig för att flytta ifrån honom.

Det har du väldigt rätt i.
Så är det nog. Väldigt troligt till och med. Har inte alls sett det på det viset.

Får se om jag uppfattat det korrekt;
Antagligen så kommer han vilja göra det så bra som möjligt för sig själv (och barnen).
Eftersom han inte visar mig någon större hänsyn nu så är det ganska troligt att han inte gör det sen heller.
Det gör att jag kommer i kläm, precis som jag alltid gjort.
Så hans snack om att underlätta min arbetsträning och allt det där är bara bullshit.
Han har hittills aldrig underlättat något för mig tidigare. Det har råkat bli så ibland ändå, men inte för att det var hans avsikt aktivt sett.
Visst, han har hjälpt till och han gör saker. Jag vore orättvis om jag sa att han aldrig gör något, för det gör han.
Men det han gör, det gör han av andra skäl än ren omtanke om mig.

@Red_Chili jag tror att du just gett mig en ny insikt.

 

[Vallmo]

Haha, jag tycker bara att jag svamlar. Vill få ut så mycket men bara 1/10-del kommer fram känns det som.
Ja, han kommer troligtvis att börja tjafsa och det är därför du mentalt ska börja förbereda dig på det redan nu. Därför jag skrev ner om listorna. Skriv ner kostnader för allt, ju mer detaljerat desto bättre. Har du kvitton att hänvisa till är det ännu bättre.

Angående att bygga nytt hus, känner du att det är realistiskt så gör det. Då om något kan du ju verkligen säga att du startar om på nytt. Det blir en enorm resa men också något du kan titta tillbaka till och förstå hur kapabel du faktiskt är och hur duktig du är. Tror du kan ta dig för det mesta men du måste lita på dig själv och ha tilltro till att det du tänker faktiskt är bra, rätt och riktigt. Än en gång, lita på din magkänsla.
Bra att det motiverar dig med husplaner och inredning men låt det bara inte stanna vid planering så att det gör att du inte rör dig framåt. Ibland har jag haft känslan av att jag lever parallella liv. Det jag defakto fysiskt lever och det jag drömmer om att jag skulle vilja leva. Och tyvärr kan det göra att man "står ut" i sitt riktiga liv om man "bygger" för mycket i sina drömmar. Hoppas du förstår mitt svammel

Angående den dränerande rövhatten så var extremt konkret är mitt tips. Att gå i parterapi om hur ni längre fram ska samarbeta om barnen känns helt irrelevant i mina ögon. Ni är inte ens i närheten av det ännu och det är även ett ämne där ni kommer överens. Tar han upp det igen så svara bara "jag vill inte", fortsätter han så fråga honom varför han inte respekterar din vilja och åsikt (om du orkar) eller så säg bara till honom att sluta. Gå inte in i diskussionen och börja argumentera i det han säger utan håll dig utanför.

Börjar han mala igång så fråga bara om han har någon konkret fråga (som gäller barnen). Har han inte det så ursäkta dig och gå. Säg att du har för mycket i huvudet för att orka ta det nu sen vänder du på klacken och går därifrån och se verkligen till så han lämnar dig ifred. Och vad han än säger så ha hela tiden tanken i huvudet "jaha, du tycker så"?! Och ta inte in det. För det är precis vad det är, hans tyckande. Det är inga sanningar som kommer därifrån (snarare har han bevisat att det är tvärtom). Och även när det gäller barnen om han gnäller, säg samma där. Har du någon konkret fråga du vill vi ska diskutera? Har han inte det säg till att du inte är intresserad av att höra hans gnäll. Vill man inte ta emot hjälp kan man inte sitta och gnälla över situationen. Sedan avlägsnar du dig eller be honom att göra det på ett lugnt, snällt, sakligt sätt (det hindrar dock inte att man tänker något helt annat )
Kanske du ska be om hjälp med konkreta lösningar på hur du ska lära dig att hantera honom/situationer som dessa i samtalsstöd eller så?

Ring dem och jaga angående bedömningssamtal för inläggning. Säg vad du skrivit här att du håller ihop i väntan på inläggning men inte orkar mer.
Känner likadant angående ångesten, det kan svänga på ett par timmar. Ena stunden känner man sig jättestark och lycklig och andra stunden känns det nattsvart. Men du ÄR stark! Ta det en dag i taget och rör dig framåt oavsett hastigheten.

Finns det något som du konkret nu behöver hjälp med? Något som behöver göras men du inte orkar/vill ta tag i? Kan vi hjälpa dig med något? Vad som! Vill du skriva ut i vilken landsände du befinner dig så kanske det kan vara lättare att veta om man kan hjälpa. Det där med att måla hus ställer jag gärna upp på. Älskar att måla

Tack! Måste bara hitta ett hus som jag kan måla först!
Just nu tror jag inte jag behöver så mycket praktisk hjälp.
Tack för omtanken!
Hjälpen jag få här med att alla delar med sig av sina åsikter, erfarenheter och kunskaper är SÅ mycket värt.

Jag hade aldrig kommit såhär långt på egen hand. Aldrig!

Jo, jag tror jag kan ro ett sånt husprojekt i land, faktiskt.
Det har alltid varit min dröm och tidigare var han inkluderad i den. Nu är han inte det.
Huset vi pratar om är en enkel konstruktion med raka linjer och 90 kvm stort, allt i ett plan.
Det räcker till ett varsitt sovrum, badrum, liten tvättstuga och kök och vardagsrum på 33 kvm tillsammans. Ett gäng garderober också.

Vill varken ha mer eller mindre.
För stort blir dyrt och jobbigt att sköta. Bättre att ha lite marginaler.
OM jag kan ro det i land så blir det ekonomiskt sett en väldigt rimlig kostnad som går att betala även med bara sjukpenning.

Om man bortser ifrån den ekonomiska situationen, som är skit, så är det bästa läget någonsin att göra något sånt här.
Det skulle vara en riktig kick för mig, en nystart och det skulle verkligen hjälpa mig att gå vidare.
Tänk att få göra något som bara är ditt, från början till slut.
Att få välja precis allt själv, göra allt själv.
Det är så otroligt tillfredställande.
Jag har ju gjort många projekt i livet och jag gillar det, så ja, det skulle vara kul.

Angående sambon, jag håller mig undan på kvällarna när barnen har lagt sig.
Det känns lite trist att göra så, men samtidigt vill jag inte riskera att det blir tillfälle för en diskussion som inte är bra för mig.
Jag vet inte vad han tycker om det.
Jag hoppas han inte är ledsen för det är inte min mening.
Han säger ingenting, men samtidigt så tänker jag att vill han något så är det hans eget ansvar att säga det.
Det enda är att jag måste hushålla med min egen energi.
Jag pallar inte riktigt att bli sådär dränerad som jag kan bli. Varje sånt tillfälle blir mer och mer destruktivt för mig.
Jag behöver bara hålla mig flytande tills inläggningen.

Apropå det ja, där jag blir inlagd så ligger det väldigt nära ett bra ställe som jag brukar gå till för massage, klippning, kiropraktor mm.
Har redan bokat in klippning och massage. Ska boka ytterligare en massage, tror jag.
Dags att ta hand om mig själv lite.

 

[TinyWiny]

Ja, det har du rätt i. Man är bra på olika saker.
Hon vet liksom inte hur man gör när man tröstar någon.
Hon har alltid varit sån, även när vi var små.

Däremot pratar jag gärna trädgård med henne.
Det kan vi båda tjata om hur länge som helst.
När hon blir sur över något brukar jag alltid leda över samtalen till trädgård istället. Funkar varje gång!

Problemet är väl att hon inte fattar att jag och sambon delar upp allt när vi separerar.
När jag nämnde det så tog hon för givet att jag skulle "få" huset.
Bara för pappa lämnade allt till henne.......typ.
Hon har väldigt svårt för att sätta sig in i andra människors situation.
Tänkte skriva mer om henne, men stannar där......lyder ditt råd.

Jag ska enbart prata om dom praktiska bitarna med henne och fråga om hon vill ställa upp som borgenär och/eller kanske ett tillfälligt lån.
Har kollat med pappa att hon har dom ekonomiska förutsättningarna och det har hon.
Skulle aldrig fråga utan att veta en sån sak.
Hon kan också vara rätt dränerande, så för att jag ska orka ladda upp för att be om en sån tjänst så vill jag veta om den ekonomiska möjligheten finns.

Ibland kan jag tycka att hon och min sambo har vissa likheter.

Det kan vara jättesvårt att acceptera det där, föräldrar har ju en roll att fylla liksom. Att ge sina barn kravlös kärlek i överflöd, omsorg och att lyssna på sina barn och finnas där. När det fallerar så blir det jobbigt. I bästa fall kan man acceptera varandra som man är i vuxen ålder och ha den relationen man känner sig bekväm med.

Det behöver hon inte fatta. Du behöver inte ens ta upp det. Lagen är tydlig med vad som gäller så hennes åsikt i det här fallet är bara... konstig. Undrar hon får du väl säga att du inte vill ha huset utan börja på ny kula på ett nytt ställe.

Det är störigt nog så att ofta finns de egenskaper man inte alls förstod eller gillade hos föräldrarna hos ens partner. Man dras till det som känns bekant.

 

[tanten]

På något vis har jag så svårt att tänka mig att han skulle försöka lura mig på något sätt.
Jag vill verkligen inte tro det om honom.
Han är ingen ond människa, snarare verkar han funktionshindrad ibland.
.

Fast du tänker i termer "lura"
Han ser det från sin synvinkel där allt han tycker och gör är helt logiskt. Eftersom det är hans sida av saken.

Jag tror inte att merparten av de som strider i bodelningar försöker "luras". De vill helt enkelt gå så fördelaktigt som möjligt ifrån separationen. Ibland kombinerat med agg mot det andre. Av vad du skrivit om hur han behandlat dig gneom åren så finns där ju redan en del agg? Den blir inte mildare av att han blir tvungen att ta itu med sin del av separationen.

(mitt ex var inte heller omöjlig rent ekonomiskt men tog ett HELT ÅR på sig att flytta ut från min gård så jag kunde sälja den. Och envisades med att vi skulle betala exakt 50/50 för tonåring trots kapitalt olika förutsättningar. )

Låt honom sköta sin del så sköter du din del. OBS att du ska sköta din del och fösöka få din fördelaktigaste deal i detta. Inte tänka åt honom.


*alla andra tänker på sig - det är bara jag som tänker på mig*

 

[Vallmo]

Fast du tänker i termer "lura"
Han ser det från sin synvinkel där allt han tycker och gör är helt logiskt. Eftersom det är hans sida av saken.

Jag tror inte att merparten av de som strider i bodelningar försöker "luras". De vill helt enkelt gå så fördelaktigt som möjligt ifrån separationen. Ibland kombinerat med agg mot det andre. Av vad du skrivit om hur han behandlat dig gneom åren så finns där ju redan en del agg? Den blir inte mildare av att han blir tvungen att ta itu med sin del av separationen.

(mitt ex var inte heller omöjlig rent ekonomiskt men tog ett HELT ÅR på sig att flytta ut från min gård så jag kunde sälja den. Och envisades med att vi skulle betala exakt 50/50 för tonåring trots kapitalt olika förutsättningar. )

Låt honom sköta sin del så sköter du din del. OBS att du ska sköta din del och fösöka få din fördelaktigaste deal i detta. Inte tänka åt honom.


*alla andra tänker på sig - det är bara jag som tänker på mig*

Ja, du har helt rätt såklart.
Han är ingen person som luras. Inte alls!
Jag är bara orolig för att jag ska förlora mycket på separationen och då särskilt om han nu bor kvar i huset.
Jag har redan ett ordentligt ekonomiskt underläge.
Sjukskrivningen har dessutom gjort att fyra år passerat snart utan några lönehöjningar. Så även när (om ) jag kommer tillbaka i arbete som kommer löneklyftan vara större.
Det känns ibland bara som en djävla lång uppförsbacke allting.

Jag försöker vara positiv.
Egentligen är jag en ganska positiv person, men det är svårt. Just nu går det åt totalt fel håll.

Har varit på familjekalas idag i alla fall och det gav mig lite energi.
Pratade med både min mamma och min pappa (inte samtidigt ) och med min yngre syster.
Hennes barn är strax över året så jag ska samla ihop lite pussel och pekböcker till honom som jag har kvar från när mina barn var små.
Jag gillar min stora ursprungsfamilj och trots skilsmässa och allt så känns det mer harmoniskt än någonsin.
Jag är glad över att alla dom finns i mitt liv och att dom kommer finnas där för mig när jag blir ensamstående.

Min stora kille fick någon slags baksmälla när vi kom hem.
Han var hemskt otrevlig, sparkade på mig och kallade mig fula ord och var väldigt nonchalant och trotsig.
I vanliga fall brukar jag tänka att jag har gjort något fel och därför blir han sån. Min sambo brukar också kritisera mig när sånt händer. Inte idag, dock.

Sen slog det mig att han kanske helt enkelt tar över min sambos sätt att behandla mig, fast på sitt sätt då.
Det kändes väldigt otrevligt att tänka så.

Dessutom känns en separation alltmer nödvändig.
Det finns liksom ingen återvändo längre. Det är bara där det kan sluta.
Eller börja, beroende på hur man ser det.

Ska inte skriva ut allt för mycket, men jag håller på och planerar en hel del praktiska saker och kollar upp lite olika möjligheter.
Jag har en del planer och det kanske inte är totalt omöjligt att jag kan få till något bra. Vi får se.

 

[Gnist]

Dessutom känns en separation alltmer nödvändig.
Det finns liksom ingen återvändo längre. Det är bara där det kan sluta.
Eller börja, beroende på hur man ser det.

Jag har en del planer och det kanske inte är totalt omöjligt att jag kan få till något bra. Vi får se.

Bra!
Det är ju inte förrän man fysiskt helt kommit därifrån som man kan börja läka sig själv ordentligt, även om processen startar i samma sekund som man tar beslutet.

 

[Vallmo]

Det kan vara jättesvårt att acceptera det där, föräldrar har ju en roll att fylla liksom. Att ge sina barn kravlös kärlek i överflöd, omsorg och att lyssna på sina barn och finnas där. När det fallerar så blir det jobbigt. I bästa fall kan man acceptera varandra som man är i vuxen ålder och ha den relationen man känner sig bekväm med.

Det behöver hon inte fatta. Du behöver inte ens ta upp det. Lagen är tydlig med vad som gäller så hennes åsikt i det här fallet är bara... konstig. Undrar hon får du väl säga att du inte vill ha huset utan börja på ny kula på ett nytt ställe.

Det är störigt nog så att ofta finns de egenskaper man inte alls förstod eller gillade hos föräldrarna hos ens partner. Man dras till det som känns bekant.

Ja så är det ju.
Med min mamma alltså.
Hon har väldigt svårt att förstå att det kan vara olika.
Hon utgår alltid från sig själv så hennes förståelse för andra blir ju därefter också.

Hon har ju aldrig varit den där kärleksfulla, stödjande mamman man önskat.
Men, jag är ganska ok med det idag och konstigt nog (med tanke på att jag är jag) så,är jag den av oss syskon som har lättast att acceptera hur hon är.
Vissa samtalsämnen är helt enkelt bäst att bara undvika när det gäller henne.
Jag är väl hyggligt skicklig på att navigera på den fronten.
Hon visar kärlek på sitt underliga sätt, antar jag.
Hon vill att jag ska ta över en stor citrusplanta från henne när hon flyttar, vilket är snart.
Och för henne är det väldigt viktigt att hon vet att den sköts om som den ska och uppskattas osv och det vet hon att jag fixar.

Jag talade också om att jag ville prata med henne om en grej och att det lämpligen sker genom att jag kommer hem till henne.
Jag tänker alltså fråga henne om lån/gå i borgen och om hon kan och vill hjälpa mig ekonomiskt.
Hon blev jättenervös stackarn men jag sa att det var inget att vara orolig för.

Det känns respektlöst att bara ringa och be om en sån stor tjänst som om jag pallar så ska jag försöka åka dit före jag blir inlagd om drygt en vecka.

På något vis lyckas jag alltid dra igång flera processer samtidigt, istället för att göra en sak i taget.
Jag börjar faktiskt tro att det är bra för mig att göra så.
(Jordens sämsta ursäkt ).
Det känns så i alla fall.

Mer vimsig och osammanhängande än vanligt!

 

[tanten]

På något vis lyckas jag alltid dra igång flera processer samtidigt, istället för att göra en sak i taget.
Jag börjar faktiskt tro att det är bra för mig att göra så.
(Jordens sämsta ursäkt ).
Det känns så i alla fall.

Sätt ingen generad-smiley vid det där! Det är väl bra att du orkar processa saker samtidigt?
Det är för mig bara ett ytterligare bevis på den styrka du håller på att återfå. Inget att be om ursäkt för.

 

[Red_Chili]

@Vallmo, det låter ju jättebra! (Och jag är lite avundsjuk på dig som får energi av att vara på familjekalas, sådant brukar stjäla energi från mig och senast igår tänkte jag på hur skönt det vore att vara annorlunda)

Sedan, försök att inte oroa dig för mycket för hur allt ska gå rent praktiskt och ekonomiskt. Det löser sig och behöver du hjälp att starta igång i ditt nya hem sedan så kan buke garanterat underlätta på något vis. Det är bara att (när du har möjlighet utan att det blir bakslag) skriva vad du behöver hjälp med och när, så löser det sig säkert.

 

[MiaMia]

Min stora kille fick någon slags baksmälla när vi kom hem.
Han var hemskt otrevlig, sparkade på mig och kallade mig fula ord och var väldigt nonchalant och trotsig.
I vanliga fall brukar jag tänka att jag har gjort något fel och därför blir han sån. Min sambo brukar också kritisera mig när sånt händer. Inte idag, dock.

Sen slog det mig att han kanske helt enkelt tar över min sambos sätt att behandla mig, fast på sitt sätt då.
Det kändes väldigt otrevligt att tänka så.

Han krackelerar när han nått gränsen för sin förmåga. Så bra att han klarade hela kalaset! Beröm både dig och honom för att ni lyckades med det. Sen var kapaciteten att prestera mer slut. Inte ditt fel, inte hans fel.
Prata med honom om en strategi ni är överens om är ok i sådan situation. T.ex. han får skrika och slå på en kudde inne i sitt rum, men inte mot andra personer och i resten av huset. Det verkar ju i din text som att du varit bättre än sambon på att hitta strategier för att hantera alla små vägbulor i vardagen som han behöver hjälp för att klara av.

(Om sambon vet/kan bättre än du att lösa situationen - varför går han då inte in och hjälper till att göra det, om inte annat för barnets skull. - Nej den kritiken handlar om något helt annat än att du inte är bra med ditt barn!!! Talar han för övrigt om vad det är du skulle gjort annorlunda på ett konstruktivt sätt som du kan lära dig av, som har annan funktion än att bara tala om att du är dålig...gissar inte )

Möjligt att han plockar mönster för hur han uttrycker sin frustration från förebilder nära honom. Men kom ihåg att det är beteendemönster som han då inte har någon avsikt med, eller insikt om vad de betyder för omgivningen.
Vägled mot annat beteende. Inte fel av honom att uppleva frustrationen, men den kan ges olika uttryck. Servera konkreta förslag. Uppmana att göra alternativ handling A, B eller C (som ni pratat om tidigare) istället för bara säga sluta med det där du gör nu.

Har du läst något om lågaffektivt bemötande t.ex. Bo Hejlskov?

I övrigt är du så klok och vandrar steg för steg framåt i dina egna insikter med reflektionerna i inläggen. Verkligen glädjande att följa dig och din resa. bow:

 

[tanten]

Han krackelerar när han nått gränsen för sin förmåga. Så bra att han klarade hela kalaset! Beröm både dig och honom för att ni lyckades med det. Sen var kapaciteten att prestera mer slut. Inte ditt fel, inte hans fel.
Prata med honom om en strategi ni är överens om är ok i sådan situation. T.ex. han får skrika och slå på en kudde inne i sitt rum, men inte mot andra personer och i resten av huset. Det verkar ju i din text som att du varit bättre än sambon på att hitta strategier för att hantera alla små vägbulor i vardagen som han behöver hjälp för att klara av.

(Om sambon vet/kan bättre än du att lösa situationen - varför går han då inte in och hjälper till att göra det, om inte annat för barnets skull. - Nej den kritiken handlar om något helt annat än att du inte är bra med ditt barn!!! Talar han för övrigt om vad det är du skulle gjort annorlunda på ett konstruktivt sätt som du kan lära dig av, som har annan funktion än att bara tala om att du är dålig...gissar inte )

Möjligt att han plockar mönster för hur han uttrycker sin frustration från förebilder nära honom. Men kom ihåg att det är beteendemönster som han då inte har någon avsikt med, eller insikt om vad de betyder för omgivningen.
Vägled mot annat beteende. Inte fel av honom att uppleva frustrationen, men den kan ges olika uttryck. Servera konkreta förslag. Uppmana att göra alternativ handling A, B eller C (som ni pratat om tidigare) istället för bara säga sluta med det där du gör nu.

Har du läst något om lågaffektivt bemötande t.ex. Bo Hejlskov?

I övrigt är du så klok och vandrar steg för steg framåt i dina egna insikter med reflektionerna i inläggen. Verkligen glädjande att följa dig och din resa. bow:

Konstruktivt och bra skrivet. Du verkar ha insikt.

 

[Vallmo]

Sätt ingen generad-smiley vid det där! Det är väl bra att du orkar processa saker samtidigt?
Det är för mig bara ett ytterligare bevis på den styrka du håller på att återfå. Inget att be om ursäkt för.

Luften gick ur mig lite igår.
Kollade på tomten som var till salu måndags.
Den är egentligen helt ok och med tanke på kommunikationer, kommunalt VA och fiber så känns det som ett riktigt fynd med tanke på att det ändå ligger på landet.
Fem minuter till bussen också som stannar precis utanför barnen skola.
Ändå är det inte riktigt vad jag tänkt mig.
Jag vill ha andra vyer, den där känslan att bo lantligt osv.
Tror jag tänker för praktiskt och att allt ska vara bra för barnen.
Lite som vanligt så glömmer jag mig själv mitt i allt.

Jag tror jag ska backa lite och ta ett eller två steg i taget.
För i det här läget är det omöjligt att ta beslut, känns det som.

 

[Vallmo]

@Vallmo, det låter ju jättebra! (Och jag är lite avundsjuk på dig som får energi av att vara på familjekalas, sådant brukar stjäla energi från mig och senast igår tänkte jag på hur skönt det vore att vara annorlunda)

Sedan, försök att inte oroa dig för mycket för hur allt ska gå rent praktiskt och ekonomiskt. Det löser sig och behöver du hjälp att starta igång i ditt nya hem sedan så kan buke garanterat underlätta på något vis. Det är bara att (när du har möjlighet utan att det blir bakslag) skriva vad du behöver hjälp med och när, så löser det sig säkert.

Familjekalas ja, det brukar eller brukade vara riktigt ångestframkallande för mig.
Numera är det helt ok och till och med trevligt.
Mycket har ändrat sig av att mina föräldrar skildes. Dynamiken är helt annorlunda och framförallt så påverkar det mig och min äldsta syster positivt.
Min sambo väljer dessutom alltid att stanna hemma, så jag tar barnen med mig och kommer bort en stund.

När det gäller det ekonomiska och det praktiska känns allt bara som en enda lång uppförsbacke.
Jag tvivlar på att jag ens kommer komma någonstans.
Livet står bara stilla nu.

Träffade min läkare igår och det kändes väl inte så bra, egentligen.
Hon verkade inte glad över att jag ska läggas in (fast det var hon som skrev remissen).
Jag fattar inte riktig, ärligt talat. Varför skrev hon ens remissen då?
Hon tycker att jag måste komma igång med arbetsträningen och det tycker jag också, men jag vet inte hur jag ska ta mig dit.
Just nu går allt bara bakåt. Det känns som allt bara rinner ur händerna på mig.
Jag kan knappt röra ena armen pga muskelspänningar. Jag har hälsporrar under fotsulorna så varje gång jag går gör det ont.

Sambon har visserligen skärpt sig enormt hemma.
För att vara honom, ska tilläggas.
Men av erfarenhet vet jag att sånt brukar vara av övergående art.

Fortfarande är det jag som får handla allt tungt som sex liter mjölk och tre liter fil.
Sen ska jag bära medan min arm och gå när mina fötter för ont.
Fortfarande är det jag som städar mest. I helgen hjälpte han till att dammsuga mattor och möbler. Efter det håller jag på i ytterligare tre timmar.

Igår och idag sov jag i stort sett ett dygn i sträck.

Ärligt talat känner jag mig så less på allt. jätteless på livet, helt enkelt.

 

[Red_Chili]

Familjekalas ja, det brukar eller brukade vara riktigt ångestframkallande för mig.
Numera är det helt ok och till och med trevligt.
Mycket har ändrat sig av att mina föräldrar skildes. Dynamiken är helt annorlunda och framförallt så påverkar det mig och min äldsta syster positivt.
Min sambo väljer dessutom alltid att stanna hemma, så jag tar barnen med mig och kommer bort en stund.

När det gäller det ekonomiska och det praktiska känns allt bara som en enda lång uppförsbacke.
Jag tvivlar på att jag ens kommer komma någonstans.
Livet står bara stilla nu.

Träffade min läkare igår och det kändes väl inte så bra, egentligen.
Hon verkade inte glad över att jag ska läggas in (fast det var hon som skrev remissen).
Jag fattar inte riktig, ärligt talat. Varför skrev hon ens remissen då?
Hon tycker att jag måste komma igång med arbetsträningen och det tycker jag också, men jag vet inte hur jag ska ta mig dit.
Just nu går allt bara bakåt. Det känns som allt bara rinner ur händerna på mig.
Jag kan knappt röra ena armen pga muskelspänningar. Jag har hälsporrar under fotsulorna så varje gång jag går gör det ont.

Sambon har visserligen skärpt sig enormt hemma.
För att vara honom, ska tilläggas.
Men av erfarenhet vet jag att sånt brukar vara av övergående art.

Fortfarande är det jag som får handla allt tungt som sex liter mjölk och tre liter fil.
Sen ska jag bära medan min arm och gå när mina fötter för ont.
Fortfarande är det jag som städar mest. I helgen hjälpte han till att dammsuga mattor och möbler. Efter det håller jag på i ytterligare tre timmar.

Igår och idag sov jag i stort sett ett dygn i sträck.

Ärligt talat känner jag mig så less på allt. jätteless på livet, helt enkelt.

Det är fullt förståeligt att du känner dig less! När var det du skulle få läggas in? Och kan du inte bara strunta i att städa så otroligt mycket? Handla det nödvändiga och skit i resten så gott det går?

 

[Vallmo]

Det är fullt förståeligt att du känner dig less! När var det du skulle få läggas in? Och kan du inte bara strunta i att städa så otroligt mycket? Handla det nödvändiga och skit i resten så gott det går?

Jo, städningen har jag verkligen dragit ner på. Skulle vilja säga att jag städar otroligt lite, snarare.
Städade dock förra helgen för jag trodde jag skulle bli inlagd denna vecka.
Tänkte mest att ungarna skulle ha städat på sina rum och rena sängkläder medans jag är borta.
Sambon byter aldrig sängkläder självmant.
Jag har slutat att ta hans säng och han gör det inte heller.
Nu bryr jag mig inte alls om han väljer att ha samma lakan i månader.

Handlingen ja, han skickar sms att jag ska handla mjölk, fil och sånt tungt.
När han handlar själv tar han bara lite av sånt eftersom det blir för tungt att bära.
Eftersom jag mer eller mindre har en obrukbar höger arm och axel, så är det extra jobbigt.
Egentligen är det hans som "ska" handla men precis som allt annat så åker jag på det också.

Jag läggs in den 22:a, alltså på tisdag nästa vecka.
Jag håller ihop mig tills dess. Jag tror inte min läkare riktigt förstår HUR dåligt jag mår.
Irriterande!
Det verkar mest som läkaren tycker att jag är hemma för mycket med sambon och får för lite input utifrån.
Men samtidigt får jag inte fram hur otroligt nedbrytande detta är, så jag förstår om min läkare inte fattar hur det är.
Jag hittar inte orden när jag sitter där helt enkelt.

Jag orkar ofta inte ta mig ur sängen ens.
Kan ligga sova-halvsova dygn i sträck.

Jag ska nog skriva ner lite punkter till inskrivningssamtalet.

 

[Philosophia]

Jo, städningen har jag verkligen dragit ner på. Skulle vilja säga att jag städar otroligt lite, snarare.
Städade dock förra helgen för jag trodde jag skulle bli inlagd denna vecka.
Tänkte mest att ungarna skulle ha städat på sina rum och rena sängkläder medans jag är borta.
Sambon byter aldrig sängkläder självmant.
Jag har slutat att ta hans säng och han gör det inte heller.
Nu bryr jag mig inte alls om han väljer att ha samma lakan i månader.

Handlingen ja, han skickar sms att jag ska handla mjölk, fil och sånt tungt.
När han handlar själv tar han bara lite av sånt eftersom det blir för tungt att bära.
Eftersom jag mer eller mindre har en obrukbar höger arm och axel, så är det extra jobbigt.
Egentligen är det hans som "ska" handla men precis som allt annat så åker jag på det också.

Jag läggs in den 22:a, alltså på tisdag nästa vecka.
Jag håller ihop mig tills dess. Jag tror inte min läkare riktigt förstår HUR dåligt jag mår.
Irriterande!
Det verkar mest som läkaren tycker att jag är hemma för mycket med sambon och får för lite input utifrån.
Men samtidigt får jag inte fram hur otroligt nedbrytande detta är, så jag förstår om min läkare inte fattar hur det är.
Jag hittar inte orden när jag sitter där helt enkelt.

Jag orkar ofta inte ta mig ur sängen ens.
Kan ligga sova-halvsova dygn i sträck.

Jag ska nog skriva ner lite punkter till inskrivningssamtalet.

Nästa gång du blir tillfrågad om att handla så tungt så kan du svara något i stil med "Ok, men det får bli två mjölk och en fil, för mer klara jag inte av att bära". Givet att du har större möjlighet än han att handla, dvs.

Angående läkaren så är det ju omöjligt att veta varför hon gör som hon gör, så här måste du faktiskt fråga. Men tar du för givet att hon säger det hon för att hon inte förstår dig, så kommer du bara må ännu sämre, tror jag. Det finns fullt rimliga förklaringar som kan sammanfalla med att hon förstår hur dåligt du mår. Hon har ju trots allt skrivit remissen. Man kan tänka sig att det finns en tanke hos henne att inläggningen inte ger så mycket på sikt, utan att vad du behöver för att komma ur ditt dåliga mående är att komma hemifrån och tillbaka till en normal miljö, med normala människor, till en plats där ditt egenvärde som bara varandes Vallmo respekteras. Så läkaren har kanske uppfattningen om att arbetsträningen vore bäst - om du orkar - och därför tar upp det även om hon har skrivit remissen. Orkar du absolut inte, ja då blir det inläggningen och så får ni ta det därifrån. Men det viktigaste är: Fråga, så slipper du kanske känna dig extra nedslagen i onödan.

 

[tanten]

Tror jag tänker för praktiskt och att allt ska vara bra för barnen.
Lite som vanligt så glömmer jag mig själv mitt i allt.

Jag tror jag ska backa lite och ta ett eller två steg i taget.
För i det här läget är det omöjligt att ta beslut, känns det som.

Ja, du glömmer dig själv. Håll det i minnet.

Vet inte om du ska backa? Kanske bara göra en halvhalt och klara ut tankarna. Under inläggningen har du andra omgivningar och tid att klara ut tankesnurrar - om du orkar.

Jag vet av erfarenhet att det är väldigt tungt att fatta avgörande beslut och vara klar och beslutsam när man sitter mitt i det som gör en illa. Kanske är det enklare när du inte är hemma, i huset, nära sambon?

 

[TinyWiny]

Luften gick ur mig lite igår.
Kollade på tomten som var till salu måndags.
Den är egentligen helt ok och med tanke på kommunikationer, kommunalt VA och fiber så känns det som ett riktigt fynd med tanke på att det ändå ligger på landet.
Fem minuter till bussen också som stannar precis utanför barnen skola.
Ändå är det inte riktigt vad jag tänkt mig.
Jag vill ha andra vyer, den där känslan att bo lantligt osv.
Tror jag tänker för praktiskt och att allt ska vara bra för barnen.
Lite som vanligt så glömmer jag mig själv mitt i allt.

Jag tror jag ska backa lite och ta ett eller två steg i taget.
För i det här läget är det omöjligt att ta beslut, känns det som.

Vänta lite nu, läs vad du just skrev. Du inser att det här inte var rätt för dig, du tänkte till, kände efter och insåg att du höll på att köra över dig själv igen. Det där är en seger! Du fortsatte inte i gamla hjulspår utan tog en ny riktning

I det här läget ska du inte ta stora omvälvande beslut. Du ska precis som du skriver ta ett steg i taget. Ibland går det bakåt och ibland framåt och ibland inser man först efteråt att det man trodde var ett steg bakåt egentligen var ett jättekliv framåt, bara det att det inte kändes så just då.

Jag vet inte hur det känns för dig men för mig hade det varit ett oerhört stort beslut att i det här läget köpa tomt och börja bygga. Det hade känts helt övermäktigt. Kanske behöver du mellanlanda i en lägenhet, hyra ett hus eller något och få tid att läka i fred för att sedan ta beslut om vad, hur och när du vill bo så att inte allt känns så stort utan att du kan få ta det i din takt. Allt måste inte bli perfekt genast utan ibland behöver man få landa någonstans för att sedan när energin, kraften och viljan finns ta sig vidare. Prio ett just nu måste få vara att du kommer ifrån honom och får en chans att läka i lugn och ro. Drömmar är bra och en dag är de redo att förverkligas men det fungerar inte att forcera fram dem.

Ingen kan förstå en annan människa fullt ut. Vi reagerar och hanterar alla olika beroende på våra referensramar och vår personlighet. Att det inte känns som att läkaren förstod är såklart inte bra men det viktiga är att hen respekterar det du säger.

Ta det lugnt och andas nu. Inläggningen är inte långt borta och då kan du i lugn och ro göra det som behövs. Det du behöver. Om det så är att falla ihop i en hög, bolla dina tankar och känslor eller lägga upp en strategi för hur du går vidare eller alltihop.

Ta hand om dig.