Jag tror att min sambo misshandlar mig verbalt

[Squie]

Precis. Det är ju inte så att människan gjorde så från början utan det är något som kommer sakta smygande. Det är ju det normaliseringsprocessen handlar om.

Nja...jag håller inte riktigt med dig. Fast o andra sidan...ser man normaliseringsprocessen ur aspekten att alla förhållanden, oavsett nivå, blir en vana..ett normalt så absolut att alla förhållanden genomgår en normaliseringsprocess. Alla förhållanden är ju inte destruktiva utan en hel del är ju positiva för en själv. Så jag lägger nog min röst på att en normaliseringsprocess kan vara både positiv och negativ. Vi är ju alla människor sociala och agerar efter diverse "regler" eller hur man nu kan se det. Att se nya sidor hos motparten vid separation ser jag som normalt och tänker inte i banor av normaliseringsprocess. Tänker nog mer att människor jagar att värna om sitt eget, svartsjuka, att göra allt till sin egen vinning, etc.

 

[TinyWiny]

Nja...jag håller inte riktigt med dig. Fast o andra sidan...ser man normaliseringsprocessen ur aspekten att alla förhållanden, oavsett nivå, blir en vana..ett normalt så absolut att alla förhållanden genomgår en normaliseringsprocess. Alla förhållanden är ju inte destruktiva utan en hel del är ju positiva för en själv. Så jag lägger nog min röst på att en normaliseringsprocess kan vara både positiv och negativ. Vi är ju alla människor sociala och agerar efter diverse "regler" eller hur man nu kan se det. Att se nya sidor hos motparten vid separation ser jag som normalt och tänker inte i banor av normaliseringsprocess. Tänker nog mer att människor jagar att värna om sitt eget, svartsjuka, att göra allt till sin egen vinning, etc.

I @Vallmo s fall handlar det om en normaliseringsprocess. Hade alla förhållanden genomgått normaliseringsprocessen hade jag gett upp hoppet om mänskligheten En normaliseringsprocess kan aldrig någonsin vara positiv.

http://www.varningstecken.n.nu/normaliseringsprocessen

 

[Red_Chili]

I @Vallmo s fall handlar det om en normaliseringsprocess. Hade alla förhållanden genomgått normaliseringsprocessen hade jag gett upp hoppet om mänskligheten En normaliseringsprocess kan aldrig någonsin vara positiv.

http://www.varningstecken.n.nu/normaliseringsprocessen

Jättebra med länk till en sida som har information om det där! Jag önskar att alla satte sig och läste lite om normaliseringsprocessen (det finns massvis för den som googlar), även den som är i en bra relation. Hade alla haft stenkoll på vad den innebär så tror jag att många fler osunda relationer upptäckts i tid, både av de som blir utsatta, men också av anhöriga till den drabbade.

 

[Lobelia]

Nja...jag håller inte riktigt med dig. Fast o andra sidan...ser man normaliseringsprocessen ur aspekten att alla förhållanden, oavsett nivå, blir en vana..ett normalt så absolut att alla förhållanden genomgår en normaliseringsprocess. Alla förhållanden är ju inte destruktiva utan en hel del är ju positiva för en själv. Så jag lägger nog min röst på att en normaliseringsprocess kan vara både positiv och negativ. Vi är ju alla människor sociala och agerar efter diverse "regler" eller hur man nu kan se det. Att se nya sidor hos motparten vid separation ser jag som normalt och tänker inte i banor av normaliseringsprocess. Tänker nog mer att människor jagar att värna om sitt eget, svartsjuka, att göra allt till sin egen vinning, etc.

Normaliseringsprocessen handlar om att man gradvis accepterar något som man absolut skulle reagerat på och satt stopp för om allt kom på en gång som förebråelsen som så som gradvis förstärks och till slut blir till misshandel och partner har under vägen lärt sig att det är normalt och bara det denne är värd och förtjänar. Jag antar att du inte menar normaliseringsprocessen här utan har fått det om bakfoten även om jag förstår din tanke.

 

[TinyWiny]

Jättebra med länk till en sida som har information om det där! Jag önskar att alla satte sig och läste lite om normaliseringsprocessen (det finns massvis för den som googlar), även den som är i en bra relation. Hade alla haft stenkoll på vad den innebär så tror jag att många fler osunda relationer upptäckts i tid, både av de som blir utsatta, men också av anhöriga till den drabbade.

Det önskar jag med och jag önskar att den informationen fanns när jag själv blev utsatt. Det var först när jag läste här på buke om normaliseringsprocessen som jag till fullo insåg vad som hade pågått. Innan dess skyllde jag på mig själv. Jag vet inte ens om begreppet fanns då för 24 år sedan när jag avslutade det destruktiva förhållandet.

 

[Squie]

I @Vallmo s fall handlar det om en normaliseringsprocess. Hade alla förhållanden genomgått normaliseringsprocessen hade jag gett upp hoppet om mänskligheten En normaliseringsprocess kan aldrig någonsin vara positiv.

http://www.varningstecken.n.nu/normaliseringsprocessen

Mitt ursprungsinlägg handlade öht inte alls om normaliseringsprocessen. Utan om att jag tror vi alla har varit med om relationer som brustit, oavsett form , och insett att den människan vi trodde vi kände...kände vi inte alls. Det hade helt sonika inget med normaliseringsprocessen och förminskande av en människa att göra.

Normaliseringsprocessen handlar om att man gradvis accepterar något som man absolut skulle reagerat på och satt stopp för om allt kom på en gång som förebråelsen som så som gradvis förstärks och till slut blir till misshandel och partner har under vägen lärt sig att det är normalt och bara det denne är värd och förtjänar. Jag antar att du inte menar normaliseringsprocessen här utan har fått det om bakfoten även om jag förstår din tanke.

Tack för att du förstår min tanke. Bakfot eller inte, jag har själv varit utsatt för det o ändå funderar över om det inte finns en positiv och en negativ normalisering, att något blir normalt. Den kopplingen jag tänker är svår att få fram i skrift.

Men tråden ska inte handla om mig och detta OT-spår så med det sagt så är ni båda fria att återkoppla till vad jag skrivit men jag kommer inte kommentera era svar.

 

[Vallmo]

Känner så väl igen mig speciellt angående huset. Jag som hade planerat och sett till så att allting har gjorts osv. Men nu får jag ångest bara jag kör förbi området så mitt tips är att försöka släppa det. Är en enorm tyngd som lyfter från axlarna då. Tänkt tvärt om istället, lycka till att hålla det så fint som jag gjorde och sedan satsa på något nytt där du gräver ner massor med energi och styrka i rabatterna istället!
Angående alla saker ska de naturligtvis delas upp och inför det så hade jag mentalt förberett mig på att leta upp en grym advokat. Han kommer att förändras under resan. Det har redan börjat (ändrade sig om huset) och det kommer tyvärr bli mer gissar jag. Listor är ett bra tips så man inte glömmer något. Mitt ex förändrades helt, från att vara en väldigt lugn och sansad person blev han helt plötsligt väldigt arg och explosiv. Under de 11 år vi hade varit tillsammans och 14 åren jag hade känt honom hade jag aldrig sett en endaste tendens till sånt beteende innan. Som du sa, vad är det för människa jag har levt med utan att veta om det Vi turades om att bo i huset innan vi hade kommit fram till en lösning och ena gången när det var min tur att bo där så hade han tömt allt som han tyckte var "hans". Helt oförberett. Chocken var ganska stor när man kom dit med sitt nyfödda barn och trodde man skulle bo där några veckor och nästan allt var borta.

Tycker du gör helt rätt som håller distans. Tror du ska fortsätta in på den vägen ännu mer. Ge dig inte in i långa diskussioner där du kommer i läge att "försvara" dig. Berätta att du inte vill gå i parterapi och när han börjar mala så säg till att du inte vill/orkar ha någon diskussion om det och gå där ifrån. Nappa inte på betet han lägger ut om alla orsaker varför det skulle vara bra. Säg bara samma sak igen ända tills han slutar. Ge honom inte mer. Han har redan kommit in i din hjärna och läst dina tankar när han hackade sig in på din dator så han har redan ett långt försprång i att han vet vad/hur du tänker. (Hoppas verkligen att du satt lösenord på dator, padda mobil osv annars ha det som dagens uppdrag) Medan du inte har någon aning om hans strategi. Och släpp det dåliga samvetet du har och tänk bara på dig själv. Oerhört svårt men ett måste för att orka ta sig igenom det. Vet att jag hade sååå dåligt samvete när vi skulle dela upp saker och dåligt samvete för att kräva pengar för huset och för vårt barn osv osv men det visade sig sedan att jag var alldeles för mesig och skulle stått upp för mig själv mycket mer. Det gjorde han och ekonomiskt gick han vinnande ur det hela (big time...) Jag gjorde det klassiska misstaget och trodde att han skulle bete sig som en normal person vilket han inte gjorde.

Klart han uppför sig, han vill ju ha kvar sin hushållerska. Du har ju underlättat hans liv oerhört och utan dig där blir det så mycket jobbigare. Men lägg inte ner för mycket energi på att tänka på varför han gör ditt eller datt utan konstatera kallt att han gör det sen fortsätter du hålla fokus på ditt. Kanske bra att skriva ner (på ett ställe som han inte kan komma åt) konkret exakt vad som krävs för att separera? Och sedan hur du ska ta dig dit och inom vilken tidsperiod så det inte riskerar att dra ut hur lång tid som helst utan att du kan få fram ett "slutdatum" som du kan fokusera på? Och framför allt, be om hjälp och ta emot all hjälp du över huvudtaget kan få. Både rent praktiskt och även för din mentala hälsas skull. Och lita på dig själv och din magkänsla!!!

Tack för ditt inlägg!
Åter igen mycket bra kommentarer och tips från någon som varit i samma situation. Det är ovärdeligt.

Ska passa på att säga att jag sovit i nästan ett dygn också.
Det var efter vårt senaste "samtal"
Inser hur mycket energi det tar.

Läser med fasa hur din man ändrade sig.
Kan det verkligen bli så illa?
Vi har ju inga möbler av värde direkt, men däremot massa som jag har gjort.
Över 30 gardiner och en hel del kuddövderdrag till exempel som jag sytt.
Det är ju till exempel sånt som jag inte vill ge bort gratis heller.
Barnen rum, ja. Där har jag lagt ner massor med tid och en hel del med pengar.

Ja, när vi pratar så pratar om olika saker så är det rätt dränerande.
Han pratar för det mesta om att jag missförstår saker och så fort jag säger något så är han på mig. Igår råkade jag röra ena ögonbrynet och då var han också på mig om det.
Han berättade också han HUR han skulle underlätta min arbetsträning.
Och det var ju det vanliga, "se till att du får vila, jag fixar maten och tvätten, ja där är jag ju lite osäker men jag för vad jag kan."
Han har aldrig lagt i en tvätt när jag har bott hemma, kan jag tillägga.

För att återgå till separationen, tror du verkligen att det behövs en advokat?
Jag ryser när jag tänker på det.

Ja, och det där med att ha mig kvar.
Han har ju snarare pekat på hur jobbigt det är med mig, med mina känsloutbrott (som senaste hände för några år sedan) och en massa annat.

Att han får all service fixad har han överhuvudtaget aldrig kommenterat som att det är något stort som han kommer få fixa själv.
Snarare har han bagatelliserat allt. Precis allt och dessutom klagat på att jag har varit för petig (vilket jag inte är nu för jag har tröttnat).

För att inte tala om trädgården.
Ärligt talat vet jag inte hur han ska fixa den om han nu tänker göra det.
Inte nog med att det är mycket jobb. Det är en hel del saker som jag faktiskt inte tror att han vet hur man gör.

Jag har redan börjat planera för mitt nya liv.
Har ringt lite samtal och kollat på lite olika alternativ, så jag är på g.
Skriver inte mer utifall han läser här.

 

[Gnist]

Jag har redan börjat planera för mitt nya liv.
Har ringt lite samtal och kollat på lite olika alternativ, så jag är på g.

Mycket bra och tänk på att du har inga som helst skyldigheter att ta nån hänsyn till vad han vill, vad han tycker, vad han tänker om hur du "ska göra" numera.

 

[Vallmo]

Förstår vad du menar, min familj tjatade hål i huvudet på mig om att lämna exet. Långt innan jag faktiskt gjorde det, innerst inne visste jag ju att de hade rätt men ändå så tvekade jag, drog ut på det och bromsade. Tanken på att lämna gav mig panikkänslor, trots att jag ville flytta egentligen. Men det slutade med att jag och sonen till slut flyttade ut när han inte var hemma. Inget jag rekommenderar, det var väldigt påfrestande psykiskt och väldigt kaosartat. Men lättnaden att ha sitt eget, att få bestämma själv och inte ha någon som klagade på allt hela tiden var underbar! Är underbar.

Se över vad det är som måste lösas rent praktiskt, som bostad, inkomst och barnen. Att ha någon att bolla med är guld värt, någon som ser mer objektivt på saken. Din pappa eller en vän kanske? Jag finns på pm om du vill prata

Tack för ditt erbjudande om pm. Det är mycket möjligt att jag kontaktar dig framöver....

Mitt mål är att allt ska vara klart till nästa höst.
Hoppas innerligt att det löser sig med ekonomin också och att jag kommit tillbaka i arbete.
Börjar tvivla på om jag faktiskt KAN arbeta, alltså fixar själva jobbet.
Så illa är det numera.
När jag jobbade var det flera som sa att "jag var bra därför att..... Du är bäst....osv, osv.
Inte för att skryta utan mer för att tala om hur taskig självkänsla jag har fått.

 

[Vallmo]

Har följt dig i denna tråd samt den där du började skriva om din situation men aldrig kommenterat. Nu kan jag inte vara tyst längre, jag är så väldigt imponerad av dig @Vallmo, så vansinnigt stark du är! Och klok. Som andra redan skrivit, lyssna på magkänslan och ta allt i din egen takt.

Tack för att du följer min tråd!
Det känns fantastiskt att så många är med och läser.
Jo, jag ska lita på magkänslan.
Jag gör faktiskt det mer och mer.....

 

[Isafold]

Tack för ditt inlägg!
Åter igen mycket bra kommentarer och tips från någon som varit i samma situation. Det är ovärdeligt.

Ska passa på att säga att jag sovit i nästan ett dygn också.
Det var efter vårt senaste "samtal"
Inser hur mycket energi det tar.

Läser med fasa hur din man ändrade sig.
Kan det verkligen bli så illa?
Vi har ju inga möbler av värde direkt, men däremot massa som jag har gjort.
Över 30 gardiner och en hel del kuddövderdrag till exempel som jag sytt.
Det är ju till exempel sånt som jag inte vill ge bort gratis heller.
Barnen rum, ja. Där har jag lagt ner massor med tid och en hel del med pengar.

Ja, när vi pratar så pratar om olika saker så är det rätt dränerande.
Han pratar för det mesta om att jag missförstår saker och så fort jag säger något så är han på mig. Igår råkade jag röra ena ögonbrynet och då var han också på mig om det.
Han berättade också han HUR han skulle underlätta min arbetsträning.
Och det var ju det vanliga, "se till att du får vila, jag fixar maten och tvätten, ja där är jag ju lite osäker men jag för vad jag kan."
Han har aldrig lagt i en tvätt när jag har bott hemma, kan jag tillägga.

För att återgå till separationen, tror du verkligen att det behövs en advokat?
Jag ryser när jag tänker på det.

Ja, och det där med att ha mig kvar.
Han har ju snarare pekat på hur jobbigt det är med mig, med mina känsloutbrott (som senaste hände för några år sedan) och en massa annat.

Att han får all service fixad har han överhuvudtaget aldrig kommenterat som att det är något stort som han kommer få fixa själv.
Snarare har han bagatelliserat allt. Precis allt och dessutom klagat på att jag har varit för petig (vilket jag inte är nu för jag har tröttnat).

För att inte tala om trädgården.
Ärligt talat vet jag inte hur han ska fixa den om han nu tänker göra det.
Inte nog med att det är mycket jobb. Det är en hel del saker som jag faktiskt inte tror att han vet hur man gör.

Jag har redan börjat planera för mitt nya liv.
Har ringt lite samtal och kollat på lite olika alternativ, så jag är på g.
Skriver inte mer utifall han läser här.

Det tar fruktansvärt mycket energi att ha sådana samtal. De sätter igång hjärnan på högvarv. Det är just därför jag rekommenderar dig att inte ha dem. De ger ingenting mer än stjäl din energi eftersom man analyserar och om analyserar allt hur länge som helst efter. Därför säger jag håll fokus och nappa inte på betet utan lägg ner så fort du anar en diskussion. För egentligen är det inte en diskussion utan bara ett nytt tillfälle för honom att berätta om sin egen förträfflighet...

Gardiner och kuddar kan tas med. De behöver man inte lämna kvar. Oavsett så kommer du säkert att vilja ha nytt ändå. Älskar själv inredning och nu när jag flyttat har jag ändrat stil helt. Vill inte ha något av mitt gamla utan satsar på att få fram en helt annan stil till mitt nya liv. Och barnens rum kommer de ju ha kvar om han behåller huset så tänk att du har fixat och lagt ner timmar och pengar på dem. Sedan kan de få nya fina rum i ditt nya hus. Barn ändrar intressen ganska ofta så de kommer säkert att älska sina nya rum med nya härliga teman. Se det positiva och grotta inte ner dig i materiella ting. Saker och ting kan ersättas men inte hälsa och människor.

Du skriver ofta att han pratar och han berättar...jag tolkar det som en envägskommunikation. Det är fruktansvärt dränerande, att han ska berätta för dig om saker och ting istället för att ni pratar tillsamman, med varandra. Så igen, jag hade hoppat över det. Slutar han inte så hade jag sagt ifrån att gäller det inte barnen så är jag inte intresserad helt enkelt och sedan brutit och gått därifrån. Bara en sådan sak som du säger om ditt ögonbryn, vad fan! Du har berättat hur du uppfattar honom och visat svart på vitt att han de facto misshandlar dig verbalt och han fortsätter! Nej, jag hade inte gett honom möjligheten...han kan omöjligt ha saker att säga som hjälper dig. läs dina egna inlägg om och om igen och låtsas som att det är någon annan som skrivit det. Hur tänker du då, vad hade ditt råd varit? Tror du ska försöka distansera dig så mycket som möjligt och tänka bara på dig själv och barnen.. Är ledsen att säga det men rent ekonomiskt är det med all sannolik han som kommer gå vinnande ur detta. Det enda vettiga man kan göra är att försöka ta sig ur så helskinnad som det bara går.
Tror ärligt talat att du ska försöka komma där ifrån så fort som möjligt. Det kommer inte hålla i längden att ni ska vistas under samma tak i månader. Planen jag hade med mitt ex var att vi skulle bo tillsammans tills barnet började förskolan men jag fick bittert inse att det var ohållbart efter nån månad. Det spårade ur totalt och jag fick i det närmaste fly hem till mina föräldrar, helt dränerad.

Angående advokat kan det mycket väl bli tvunget så börja vänj dig vid tanken och kanske tom börja kolla lite om det finns någon bra i närheten. Kanske genom rekommendation eller liknande. Som jag skrev innan så trodde jag att exet skulle bete sig normalt så jag hade inte förberett mig varken mental eller letat advokat. Fick brev i posten som visade sig vara från hans jurist angående bodelning osv så man ska alltid tänka 1-2 steg framåt heeeela tiden. Sjukt svårt att vara klartänkt och logisk när det är ens eget liv det handlar om och man har så svårt att tro att den man levt med så länge kan bete sig så "skitigt".

Självklart har han inte kommenterat den service du tillhandahåller. Då hade han ju bekräftat att du drar det stora lasset vilket han aldrig kommer att göra. Han kommer att få sin ögonöppnare när du inte är där längre...

Som jag skrivit innan, håll fokus och ta fram ditt jävla anmana (det finns där, det är jag heeeelt övertygad om) och kavla upp ärmarna och se till att du rör dig i rätt riktning hela tiden. Skriv listor på vad som behöver göras. Ring de samtal som behöver ringas och se till att det verkligen händer och att du får det så absolut fördelaktigt du bara kan. Det är din tur nu och du är värd det!! Får du negativa tankar så försök vänd på det. Ex gardinerna får jag lämna. Vad finns det som är positivt med det då? I mitt nya hus kanske det inte alls passar med gardiner utan det hade bara tagit upp massa med plats i garderoben att ha 30 gardiner liggandes där. Istället ska jag inreda så här och det kommer bli ännu snyggare än mina gardiner!

Vi är många som tror på dig!!

 

[Vallmo]

OT, kanske men....
Sambon är ute och skottar snö just nu. För andra gången i rad, IDAG.

Förra året gjorde han det inte en enda gång.

 

[Sar]

Kan du inte säga åt honom att du behöver vara själv hemma så det vore bra om han försökte låta bli att arbeta hemma. Det känns som att det blir oerhört svårt för dig att läkas när du dygnet runt konfronteras med den som får dig att må dåligt.
Ang. gardiner och trädgård är det endast materiellt värden trots all den tid, kärlek och energi du lagt ner på det. Ta med dig gardinerna och skott från trädgården när du flyttar och vem vet, du kanske inte ens vill sätta upp dem eftersom det påminner så mycket den ångest du känt. Jag vill absolut inte stressa dig men jag tror det är viktigt att du hittar en fysisk distans. Jag skulle nog börja med banken samt jurist (vissa har en timmes gratis rådgivning). Kan din pappa eller någon annan släkting gå i borgen för de sista 400.000 som behövs för ett nytt boende? Skulle du kunna tänka dig landa i billigare bostads/hyresrätt för att sedan köpa hus när du kommit tillbaka i jobb?

Jag blir lite orolig då jag hör att du fastnar lite i spåren om hur han ska kunna sköta hus och trädgård. Det kan du ju helt släppa om du väl är utköpt från huset. Hans ensak och också enbart materiellt.

 

[Mirre]

Tack för ditt erbjudande om pm. Det är mycket möjligt att jag kontaktar dig framöver....

Mitt mål är att allt ska vara klart till nästa höst.
Hoppas innerligt att det löser sig med ekonomin också och att jag kommit tillbaka i arbete.
Börjar tvivla på om jag faktiskt KAN arbeta, alltså fixar själva jobbet.
Så illa är det numera.
När jag jobbade var det flera som sa att "jag var bra därför att..... Du är bäst....osv, osv.
Inte för att skryta utan mer för att tala om hur taskig självkänsla jag har fått.

Bara du hör av dig
Just ekonomin tyckte jag var det som kändes svårast, det och vårdnaden om sonen. Exet hade jobb (som JAG hade sökt åt honom! Jag skrev hans ansökningar och skickade in till olika jobb. ÅT HONOM! Snacka om manipulerad och hjärntvättad!) men inte jag, så för hans del var det ju lugnt ekonomiskt. Han behöll huset också men det var ingen förlust för mig, otrevliga grannar och en pelletspanna som aldrig funkar.
Dessutom var det jätteskönt att få mitt eget, ett hem som han inte har bott i eller har någon som helst rätt att ha åsikter om Materiella saker kan man alltid skaffa nytt, då är det dessutom verkligen bara ditt.

Jobbet kan rent av vara läkande, att träffa andra människor och se att de uppskattar dig och det du gör är rena boostern för självkänslan och självförtroendet.

Jag rekommenderar dock att ta hjälp att bearbeta allt som hänt, jag har inte gjort det utan tänkt att det går bra ändå. Ignorerar man det så finns det inte, men när andra saker börjar lösa sig och man får mer energi och börjar må bättre, då kommer allt ikapp och att hantera allting i efterhand är skitjobbigt.

 

[Vallmo]

Det tar fruktansvärt mycket energi att ha sådana samtal. De sätter igång hjärnan på högvarv. Det är just därför jag rekommenderar dig att inte ha dem. De ger ingenting mer än stjäl din energi eftersom man analyserar och om analyserar allt hur länge som helst efter. Därför säger jag håll fokus och nappa inte på betet utan lägg ner så fort du anar en diskussion. För egentligen är det inte en diskussion utan bara ett nytt tillfälle för honom att berätta om sin egen förträfflighet...

Gardiner och kuddar kan tas med. De behöver man inte lämna kvar. Oavsett så kommer du säkert att vilja ha nytt ändå. Älskar själv inredning och nu när jag flyttat har jag ändrat stil helt. Vill inte ha något av mitt gamla utan satsar på att få fram en helt annan stil till mitt nya liv. Och barnens rum kommer de ju ha kvar om han behåller huset så tänk att du har fixat och lagt ner timmar och pengar på dem. Sedan kan de få nya fina rum i ditt nya hus. Barn ändrar intressen ganska ofta så de kommer säkert att älska sina nya rum med nya härliga teman. Se det positiva och grotta inte ner dig i materiella ting. Saker och ting kan ersättas men inte hälsa och människor.

Du skriver ofta att han pratar och han berättar...jag tolkar det som en envägskommunikation. Det är fruktansvärt dränerande, att han ska berätta för dig om saker och ting istället för att ni pratar tillsamman, med varandra. Så igen, jag hade hoppat över det. Slutar han inte så hade jag sagt ifrån att gäller det inte barnen så är jag inte intresserad helt enkelt och sedan brutit och gått därifrån. Bara en sådan sak som du säger om ditt ögonbryn, vad fan! Du har berättat hur du uppfattar honom och visat svart på vitt att han de facto misshandlar dig verbalt och han fortsätter! Nej, jag hade inte gett honom möjligheten...han kan omöjligt ha saker att säga som hjälper dig. läs dina egna inlägg om och om igen och låtsas som att det är någon annan som skrivit det. Hur tänker du då, vad hade ditt råd varit? Tror du ska försöka distansera dig så mycket som möjligt och tänka bara på dig själv och barnen.. Är ledsen att säga det men rent ekonomiskt är det med all sannolik han som kommer gå vinnande ur detta. Det enda vettiga man kan göra är att försöka ta sig ur så helskinnad som det bara går.
Tror ärligt talat att du ska försöka komma där ifrån så fort som möjligt. Det kommer inte hålla i längden att ni ska vistas under samma tak i månader. Planen jag hade med mitt ex var att vi skulle bo tillsammans tills barnet började förskolan men jag fick bittert inse att det var ohållbart efter nån månad. Det spårade ur totalt och jag fick i det närmaste fly hem till mina föräldrar, helt dränerad.

Angående advokat kan det mycket väl bli tvunget så börja vänj dig vid tanken och kanske tom börja kolla lite om det finns någon bra i närheten. Kanske genom rekommendation eller liknande. Som jag skrev innan så trodde jag att exet skulle bete sig normalt så jag hade inte förberett mig varken mental eller letat advokat. Fick brev i posten som visade sig vara från hans jurist angående bodelning osv så man ska alltid tänka 1-2 steg framåt heeeela tiden. Sjukt svårt att vara klartänkt och logisk när det är ens eget liv det handlar om och man har så svårt att tro att den man levt med så länge kan bete sig så "skitigt".

Självklart har han inte kommenterat den service du tillhandahåller. Då hade han ju bekräftat att du drar det stora lasset vilket han aldrig kommer att göra. Han kommer att få sin ögonöppnare när du inte är där längre...

Som jag skrivit innan, håll fokus och ta fram ditt jävla anmana (det finns där, det är jag heeeelt övertygad om) och kavla upp ärmarna och se till att du rör dig i rätt riktning hela tiden. Skriv listor på vad som behöver göras. Ring de samtal som behöver ringas och se till att det verkligen händer och att du får det så absolut fördelaktigt du bara kan. Det är din tur nu och du är värd det!! Får du negativa tankar så försök vänd på det. Ex gardinerna får jag lämna. Vad finns det som är positivt med det då? I mitt nya hus kanske det inte alls passar med gardiner utan det hade bara tagit upp massa med plats i garderoben att ha 30 gardiner liggandes där. Istället ska jag inreda så här och det kommer bli ännu snyggare än mina gardiner!

Vi är många som tror på dig!!

Tack!
Du skriver verkligen konstruktivt och bra.
Jag vet, grejer är grejer. Egentligen bryr jag mig inte så mycket för jag vet att jag kommer vilja ha en ny stil i egna huset.
Han får gärna ta i stort sett allt, bara han betalar för det och där är jag väl lite orolig att det kan bli tjafs.
Särskilt om huset blir dyrt för honom.

Nu har jag vant mig lite vid tanken att han ska bo kvar och ärligt talat blir det väldigt mycket enklare för mig.
Slipper städa, slipper en jätteflytt och kan ta med mig hur mycket växter jag vill.
Jag har lite möbler till vårt uterum som jag har fixat till själv så dom vill jag ta med mig.
Och ett gäng persiska mattor. Älskar såna. Helst slitna och dana.
Min säng och sen är det väl inte så mycket mer, tror jag.
Porslin och sånt också.

Har kollat lite med husleverantörer och tomter i området jag tänkt mig och jag tror att jag kommit fram till något som skulle vara en bra ekonomisk lösning också.
Måste bara fixa lån till tomten på något vis.

Pratade en lång stund igår med en säljare på hussorten jag har tänkt mig och fick väldigt detaljerad information och ett ungefärligt pris på vad det kostar nyckelfärdigt.
Jag kan spara runt 100' om jag målar in och utvändigt själv så det tänker jag att jag mycket väl kan fixa själv.

Alltid krångligare att bygga nytt, men här får man ärligt talat mycket mer för pengarna om man bygger nytt här.
För att inte prata om underhåll och elräkningar.
Sen har det varit min dröm i många, många år att få göra det.
Låter kanske vansinnigt i det här läget men på något vis är det den tanken som håller mig uppe.

Budgivningarna drar iväg något vansinnigt här även på små hus som ligger lantligt.
Vi pratar om 40 kvm för 2,2, 60 kvm för 2,6 och senaste 85 kvm för 3,4.
Då pratar vi dragiga sommarstugor som är tillbyggda och renoverade av sina "händiga" ägare som även gjort badrummet själv osv....

Idag var jag och kollade på ny soffa också. Väldigt nödvändigt!
Sen har jag kollat tapetprover på nätet.
Jag vet att det låter helt galet, MEN att göra så hjälper mig att fokusera framåt mot mitt mål.

Ja, hans samtal är dränerande. Hela han är dränerande.
Jag klarar knappt av att vara i samma rum som han.

Han började ju tjata om parterapin och tycker vi måste gå den för att vi ska kunna kommunicera angående barnen framöver.
Jag har sagt til honom att jag inte tror det blir några problem på den fronten och det blir han nästan frustrerad av att höra.
Jag tror han vill gå på parterapin för att visa vilken lugn, engagerad pappa han är som inte alls misshandlar det där känslomässiga vraket som sitter bredvid honom och tittar ner i marken hela tiden och inte får fram ett ord.
Men som sagt var, nu är det lagt på is för ett tag framöver. Tack och lov!

Jag vet inte, vad säger man där?
Han börjar prata om samarbetet med barnen och hur det ska funka.
Ska jag säga att det är det minsta problemet?
Det största problemet är att han är som han är mot mig och att ena sonen har ASD, vilket är enormt dränerande.
När det gäller det så gnäller han som fan, men vill likt förbannat inte ta emot hjälp.

Jag är frustrerad också för att jag ännu nte har blivit kallad till bedömningsamtal för inläggning.
Allt tar så djävla lång tid.
Jag har sån djävla ångest ibland. Det går i vågor och när jag hamnar på en sån så är det väldigt, väldigt jobbigt. Just nu är det så.

 

[Red_Chili]

Tack!
Du skriver verkligen konstruktivt och bra.
Jag vet, grejer är grejer. Egentligen bryr jag mig inte så mycket för jag vet att jag kommer vilja ha en ny stil i egna huset.
Han får gärna ta i stort sett allt, bara han betalar för det och där är jag väl lite orolig att det kan bli tjafs.
Särskilt om huset blir dyrt för honom.

Nu har jag vant mig lite vid tanken att han ska bo kvar och ärligt talat blir det väldigt mycket enklare för mig.
Slipper städa, slipper en jätteflytt och kan ta med mig hur mycket växter jag vill.
Jag har lite möbler till vårt uterum som jag har fixat till själv så dom vill jag ta med mig.
Och ett gäng persiska mattor. Älskar såna. Helst slitna och dana.
Min säng och sen är det väl inte så mycket mer, tror jag.
Porslin och sånt också.

Har kollat lite med husleverantörer och tomter i området jag tänkt mig och jag tror att jag kommit fram till något som skulle vara en bra ekonomisk lösning också.
Måste bara fixa lån till tomten på något vis.

Pratade en lång stund igår med en säljare på hussorten jag har tänkt mig och fick väldigt detaljerad information och ett ungefärligt pris på vad det kostar nyckelfärdigt.
Jag kan spara runt 100' om jag målar in och utvändigt själv så det tänker jag att jag mycket väl kan fixa själv.

Alltid krångligare att bygga nytt, men här får man ärligt talat mycket mer för pengarna om man bygger nytt här.
För att inte prata om underhåll och elräkningar.
Sen har det varit min dröm i många, många år att få göra det.
Låter kanske vansinnigt i det här läget men på något vis är det den tanken som håller mig uppe.

Budgivningarna drar iväg något vansinnigt här även på små hus som ligger lantligt.
Vi pratar om 40 kvm för 2,2, 60 kvm för 2,6 och senaste 85 kvm för 3,4.
Då pratar vi dragiga sommarstugor som är tillbyggda och renoverade av sina "händiga" ägare som även gjort badrummet själv osv....

Idag var jag och kollade på ny soffa också. Väldigt nödvändigt!
Sen har jag kollat tapetprover på nätet.
Jag vet att det låter helt galet, MEN att göra så hjälper mig att fokusera framåt mot mitt mål.

Ja, hans samtal är dränerande. Hela han är dränerande.
Jag klarar knappt av att vara i samma rum som han.

Han började ju tjata om parterapin och tycker vi måste gå den för att vi ska kunna kommunicera angående barnen framöver.
Jag har sagt til honom att jag inte tror det blir några problem på den fronten och det blir han nästan frustrerad av att höra.
Jag tror han vill gå på parterapin för att visa vilken lugn, engagerad pappa han är som inte alls misshandlar det där känslomässiga vraket som sitter bredvid honom och tittar ner i marken hela tiden och inte får fram ett ord.
Men som sagt var, nu är det lagt på is för ett tag framöver. Tack och lov!

Jag vet inte, vad säger man där?
Han börjar prata om samarbetet med barnen och hur det ska funka.
Ska jag säga att det är det minsta problemet?
Det största problemet är att han är som han är mot mig och att ena sonen har ASD, vilket är enormt dränerande.
När det gäller det så gnäller han som fan, men vill likt förbannat inte ta emot hjälp.

Jag är frustrerad också för att jag ännu nte har blivit kallad till bedömningsamtal för inläggning.
Allt tar så djävla lång tid.
Jag har sån djävla ångest ibland. Det går i vågor och när jag hamnar på en sån så är det väldigt, väldigt jobbigt. Just nu är det så.

Det låter ju jättebra att du tittar runt så som du gör, på bostäder, tapeter, möbler och annat som ger dig en bild av hur livet kan bli i framtiden! Dagdröm lite om sådant ibland och försök förstå att det inte bara behöver vara en dagdröm, utan kan vara ett ordentligt mål, ett som du kan kämpa mot med hela buke som stöttning och peppande bakgrund!

Att hålla avståndet från den där mannen är också klokt, såklart, du är ju klok!

Kanske kan du ringa och kolla hur det går med att bli kallad till bedömningssamtal? Jag vet inte alls hur sådant fungerar, men har flera gånger upptäckt att vården verkar ha plats att hjälpa till lite snabbare för de som några gånger extra visar sig intresserade av att få hjälp.

 

[Vallmo]

Bara du hör av dig
Just ekonomin tyckte jag var det som kändes svårast, det och vårdnaden om sonen. Exet hade jobb (som JAG hade sökt åt honom! Jag skrev hans ansökningar och skickade in till olika jobb. ÅT HONOM! Snacka om manipulerad och hjärntvättad!) men inte jag, så för hans del var det ju lugnt ekonomiskt. Han behöll huset också men det var ingen förlust för mig, otrevliga grannar och en pelletspanna som aldrig funkar.
Dessutom var det jätteskönt att få mitt eget, ett hem som han inte har bott i eller har någon som helst rätt att ha åsikter om Materiella saker kan man alltid skaffa nytt, då är det dessutom verkligen bara ditt.

Jobbet kan rent av vara läkande, att träffa andra människor och se att de uppskattar dig och det du gör är rena boostern för självkänslan och självförtroendet.

Jag rekommenderar dock att ta hjälp att bearbeta allt som hänt, jag har inte gjort det utan tänkt att det går bra ändå. Ignorerar man det så finns det inte, men när andra saker börjar lösa sig och man får mer energi och börjar må bättre, då kommer allt ikapp och att hantera allting i efterhand är skitjobbigt.

Och vilken jävla rövhatt du hade. Också!
Var kommer alla dessa jävla rövhattar ifrån?

Mitt hem (vårt) är ju jättefint så det skulle verkligen kännas jobbigt att byta ner sig till en ruckel.
Men som jag skrev tidigare så skulle det kännas så bra att få bygga nytt.
Tror inte jag skulle få någon separationsångest alls då, faktiskt.

Min granne, tanten på 80+ avskyr min sambo.
Hon är den enda som verkligen har koll på hans rätta jag. Det hade hon långt innan jag fattade något.

Min äldsta syrra har han ju lyckats lura totalt. "Han är ju så bra med barnen" Just det ja, det är han ju bara när andra ser.
Han "slipper" umgås med andra vuxna och alla tycker han är hyvens som "offrar sig" och tar barnen istället.
Jag har försökt prata lite med henne om det här, men jag känner att hon faktiskt inte förstår riktigt. Hon har svårt att få ihop det, helt enkelt.
Hon snarare ursäktar honom.
Jag orkar inte riktigt ta den biten nu, men hon lär ju få veta fram över....

Jag har gått i en lång, krävande terapiform i 11/2 år, MBT.
Jag tror det är en stor anledning till att det gått så snabbt för mig att inse allt det här. Jag har fått bra verktyg och dom åkte fram när jag var redo för det.
Jag kommer även få samtalsstöd varannan vecka framöver.

Jag hoppas, hoppas att jag kan samla ihop mig så pass så att arbetsträningen kommer lyckas, trots honom.
Han säger att han ska stötta mig, men det löftet ger jag inte så mycket för.
Det har liksom aldrig hänt förut.

Jag hoppas också att arbetet blir positivt för mig, som du säger.
Att få komma ut, träffa andra vuxna, göra något och tjäna pengar.
Om jag bara tjänar pengar så kan jag göra ett fritt val och det blir att lämna.
Det måste bara gå...om jag ska överleva.

Om det inte går så tror jag att jag ger upp. Det är faktiskt så illa.

 

[Vallmo]

Det låter ju jättebra att du tittar runt så som du gör, på bostäder, tapeter, möbler och annat som ger dig en bild av hur livet kan bli i framtiden! Dagdröm lite om sådant ibland och försök förstå att det inte bara behöver vara en dagdröm, utan kan vara ett ordentligt mål, ett som du kan kämpa mot med hela buke som stöttning och peppande bakgrund!

Att hålla avståndet från den där mannen är också klokt, såklart, du är ju klok!

Kanske kan du ringa och kolla hur det går med att bli kallad till bedömningssamtal? Jag vet inte alls hur sådant fungerar, men har flera gånger upptäckt att vården verkar ha plats att hjälpa till lite snabbare för de som några gånger extra visar sig intresserade av att få hjälp.

Jag funderar faktiskt på att ringa och kolla imorgon.
Dom brukar sköta sig, men jag vet också att dom har färre platser nu än förut.
Det är enormt dränerande att bara gå och vänta. Jag håller ihop mig nu och jag vet att det kommer braka loss när jag kommer dit.

Ja, tapeter, inredning och allt som hör till är verkligen min stora hobby (vintertid när trädgården vilar).
Det är så energigivande att tänka på, prata om och kolla på, så det tillåter jag mig själv att göra nu.

Jag vet inte om jag är så himla klok.
Jag har ju blivit hjärntvättad och misshandlad i 5-6 år.
Nu är han dock trevligare än någonsin till vardags, förutom det lilla "samtalet" han hade med mig.
Jag bara undrar, fattar han inte att jag har noll förtroende för honom och att jag inte vill prata?
Eller har han behov av att fortsätta? Jag fattar inte, han är ju avslöjad.
Han vet vad jag tycker, men DET tar han inte upp.

Han han har inte försökt försvara sig eller förklara sig för mig en enda gång.
Det skulle ju i alla fall jag vilja göra om jag blev anklagad för något som jag själv inte tycker stämmer alls.
Ja, förutom två obegripligt mail jag fick av honom som jag fattade absolut ingenting av.
Fick hjälp med att tolka mailen av en bukefalist här, stort tack, som även hon hade problem med att förstå vad f-n han skriver.
Och den här personen är bra, riktigt bra, men hon hade ändå lite svårt att fatta.
Fick läsa flera gånger. Säger det mesta, kanske.....
Men det går ungefär ut på en massa beskyllningar och sen några halvslingriga ursäkter som resulterar i ännu mer beskyllningar i slutändan. Ungefär!
Rövhatt!

 

[TinyWiny]

Jag funderar faktiskt på att ringa och kolla imorgon.
Dom brukar sköta sig, men jag vet också att dom har färre platser nu än förut.
Det är enormt dränerande att bara gå och vänta. Jag håller ihop mig nu och jag vet att det kommer braka loss när jag kommer dit.

Ja, tapeter, inredning och allt som hör till är verkligen min stora hobby (vintertid när trädgården vilar).
Det är så energigivande att tänka på, prata om och kolla på, så det tillåter jag mig själv att göra nu.

Jag vet inte om jag är så himla klok.
Jag har ju blivit hjärntvättad och misshandlad i 5-6 år.
Nu är han dock trevligare än någonsin till vardags, förutom det lilla "samtalet" han hade med mig.
Jag bara undrar, fattar han inte att jag har noll förtroende för honom och att jag inte vill prata?
Eller har han behov av att fortsätta? Jag fattar inte, han är ju avslöjad.
Han vet vad jag tycker, men DET tar han inte upp.

Han han har inte försökt försvara sig eller förklara sig för mig en enda gång.
Det skulle ju i alla fall jag vilja göra om jag blev anklagad för något som jag själv inte tycker stämmer alls.
Ja, förutom två obegripligt mail jag fick av honom som jag fattade absolut ingenting av.
Fick hjälp med att tolka mailen av en bukefalist här, stort tack, som även hon hade problem med att förstå vad f-n han skriver.
Och den här personen är bra, riktigt bra, men hon hade ändå lite svårt att fatta.
Fick läsa flera gånger. Säger det mesta, kanske.....
Men det går ungefär ut på en massa beskyllningar och sen några halvslingriga ursäkter som resulterar i ännu mer beskyllningar i slutändan. Ungefär!
Rövhatt!

Att du har blivit hjärntvättad och misshandlad har inget med klok/icke klok att göra. Normaliseringsprocessen kan hända precis vem som helst. Det är han som har gjort fel som har utsatt/utsätter dig för det här. Du har ingen skuld i det så ta inte på dig skulden för det.

Att han är trevlig nu är nog endel i hans strategi. Han hoppas få dig att sänka garden för att sedan kunna komma åt dig. Han inser ju att han håller på att förlora greppet om dig och gör vad han kan för att få tillbaka det. Vad du tycker är inte viktigt för honom och ett hot mot honom och med tanke på det är det inte konstigt att han inte tar upp det. Han vill ju att du ska glömma vad du vill och känner för att få tillbaka kontrollen över dig genom att du ser dig själv genom hans ögon.

Det är jättebra att du känner positivitet över och får energi av att titta på inredning och tänka på hur bra framtiden ska bli men låt det inte bli en säkerhetsventil. Jag gjorde själv samma sak innan jag verkligen lämnade. Bara tanken på att få bo själv med barnen med allt det innebar var så enormt tröstande. Att överhuvudtaget ha en utväg gjorde att titta på lägenheter och drömma och planera blev en säkerhetsventil som gjorde att jag stod ut lite till. Fallgroparna är så många Min frihetssymbol blev något så simpelt som en rosa tvättkorg. Att få välja ut den helt själv, ta den färg och form jag ville ha var en så enormt stor sak för mig. Då kanske du förstår hur illa det var.

Jag tycker att du ska ringa och kolla läget för inläggningssamtal.

 

[athena_arabians]

@Vallmo: Det är inte ditt fel att du blivit behandlad så här. Det är många starka, kloka och smarta kvinnor som hamnat i samma situation som du. Det har inget med saken att göra.