Jag tror att min sambo misshandlar mig verbalt

[Mirre]

Inte läst hela tråden nu, men för guds skull LÄMNA! Så fort det bara går!
Jag har varit i ett väldigt destruktivt förhållande som jag nu inser var ren psykisk misshandel.
Vi var bara tillsammans i två år, men det har tagit mig nästan nio år att ta mig ur det mentalt, hyfsat i alla fall. Jag flyttade ur huset när sonen var ett och han blir nio i april, men mentalt har jag varit kvar där hela den här tiden. Det var två år som bestod av nedtryckningar i form av kränkande ord, hånfulla kommentarer och spydigheter, han skämde ut mig framför andra (speciellt hans vänner och familj), otrohet, lögner osv osv i all oändlighet.

Började skriva meningen "han var aldrig fysisk våldsam", men insåg att det stämmer fasiken inte. Visst han slog inte, men han tjatade till sig sex nästan dagligen, sade jag nej så gav han sig inte utan fortsatte ändå, tills jag blev arg nog för att skrika åt honom. Då surade han i evigheter, var anklagande och lade över allting på mig, att jag gjorde honom illa osv osv. Han är väldigt manipulativ och får alla att tro att han är rena ängeln, jag var den som var dålig och galen.

Jag hade ett annat förhållande efter att jag lämnat exet också, det höll i fyra år och var egentligen ganska bra. Men jag var fortfarande kvar i tänket att jag hade gjort fel i förhållandet med exet, om jag bara ändrade mig skulle allt bli bra och självklart utnyttjade exet det till fullo. Trots allt han gjort innan så räckte det med lite fina ord och charmiga sms för att jag skulle falla dit igen. Så jag gjorde slut med dåvarande sambon och lämnade ett egentligen fullt fungerande förhållande, för att gå tillbaka till aset som bara tröck ner mig. Det är ju så sjukt att man mår illa. Jag har varit sjukskriven för depression, gick ner mig totalt och sket i allt utom barnen. Men jag lät allting bara falla och såg bara att jag var dålig som person, jag trodde på allt det där aset hade sagt. Jag hade inget jobb. inga pengar och ingen framtidstro alls. Min räddning blev en handläggare på arbetsmarknadsenheten, han fixade en slags provjobbsanställning som ledde till att jag nu jobbar som timvik på samma ställe och att jag kom in på en utbildning. Han gav inte upp när jag själv hade gjort det för länge sedan. Det var alltså i mars i år, jag lämnade exet 2008.

Det är inte värt att stanna i en sådan destruktiv relation, man blir så nedtryckt att man till slut inte längre vet vem man är. Jag var på arbetsintervju och fick den klassiska frågan "Vem är du, berätta om dig själv" och det blev helt blankt i skallen. Jag insåg att jag hade faktiskt ingen aning! Jag kunde verkligen inte svara på en enda fråga om mig själv. Jag var bara ett tomt skal och då har jag ändå alltid setts som väldigt självständig och mentalt stark.
Hamna inte där, för det tar så vansinnigt mycket energi och tid att komma tillbaka från det. Att inse att man inte längre känner sig själv eller vet vem man är, det är jäkligt otäckt. Alla drömmar och framtidsvisioner jag haft var bara borta.
Så även om det är en stor förändring att bryta upp och lämna, så ÄR det värt det! Vad som helst är bättre än att leva med någon som så systematiskt förstör en. Det är inte värt att bli raderad som person, för det blir man. Fullständigt.

 

[Vallmo]

Inte läst hela tråden nu, men för guds skull LÄMNA! Så fort det bara går!
Jag har varit i ett väldigt destruktivt förhållande som jag nu inser var ren psykisk misshandel.
Vi var bara tillsammans i två år, men det har tagit mig nästan nio år att ta mig ur det mentalt, hyfsat i alla fall. Jag flyttade ur huset när sonen var ett och han blir nio i april, men mentalt har jag varit kvar där hela den här tiden. Det var två år som bestod av nedtryckningar i form av kränkande ord, hånfulla kommentarer och spydigheter, han skämde ut mig framför andra (speciellt hans vänner och familj), otrohet, lögner osv osv i all oändlighet.

Började skriva meningen "han var aldrig fysisk våldsam", men insåg att det stämmer fasiken inte. Visst han slog inte, men han tjatade till sig sex nästan dagligen, sade jag nej så gav han sig inte utan fortsatte ändå, tills jag blev arg nog för att skrika åt honom. Då surade han i evigheter, var anklagande och lade över allting på mig, att jag gjorde honom illa osv osv. Han är väldigt manipulativ och får alla att tro att han är rena ängeln, jag var den som var dålig och galen.

Jag hade ett annat förhållande efter att jag lämnat exet också, det höll i fyra år och var egentligen ganska bra. Men jag var fortfarande kvar i tänket att jag hade gjort fel i förhållandet med exet, om jag bara ändrade mig skulle allt bli bra och självklart utnyttjade exet det till fullo. Trots allt han gjort innan så räckte det med lite fina ord och charmiga sms för att jag skulle falla dit igen. Så jag gjorde slut med dåvarande sambon och lämnade ett egentligen fullt fungerande förhållande, för att gå tillbaka till aset som bara tröck ner mig. Det är ju så sjukt att man mår illa. Jag har varit sjukskriven för depression, gick ner mig totalt och sket i allt utom barnen. Men jag lät allting bara falla och såg bara att jag var dålig som person, jag trodde på allt det där aset hade sagt. Jag hade inget jobb. inga pengar och ingen framtidstro alls. Min räddning blev en handläggare på arbetsmarknadsenheten, han fixade en slags provjobbsanställning som ledde till att jag nu jobbar som timvik på samma ställe och att jag kom in på en utbildning. Han gav inte upp när jag själv hade gjort det för länge sedan. Det var alltså i mars i år, jag lämnade exet 2008.

Det är inte värt att stanna i en sådan destruktiv relation, man blir så nedtryckt att man till slut inte längre vet vem man är. Jag var på arbetsintervju och fick den klassiska frågan "Vem är du, berätta om dig själv" och det blev helt blankt i skallen. Jag insåg att jag hade faktiskt ingen aning! Jag kunde verkligen inte svara på en enda fråga om mig själv. Jag var bara ett tomt skal och då har jag ändå alltid setts som väldigt självständig och mentalt stark.
Hamna inte där, för det tar så vansinnigt mycket energi och tid att komma tillbaka från det. Att inse att man inte längre känner sig själv eller vet vem man är, det är jäkligt otäckt. Alla drömmar och framtidsvisioner jag haft var bara borta.
Så även om det är en stor förändring att bryta upp och lämna, så ÄR det värt det! Vad som helst är bättre än att leva med någon som så systematiskt förstör en. Det är inte värt att bli raderad som person, för det blir man. Fullständigt.

Mitt mål ÄR att separera från honom så snart jag bara kan.

Men, jag tycker det är jobbigt när någon "gasar på" som @mandalaki säger.
Jag blir stressad helt enkelt.

Jag kan inte bara dra.
Jag har barn som jag inte bara vill lämna och jag måste lösa det praktiskt också.
Sen har jag även en diagnos, eller flera egentligen som gör mig sårbar.
Att göra något impulsivt kan få jobbiga konsekvenser för mig.
Men jag blir uppbackad av sjukvården där jag går.
Just nu väntar jag på att bli inlagd på avdelningen (psyk) för att kunna vila och komma ikapp med mina egna känslor. Sen kommer jag få en öppenvårdskontakt som stöttar mig under processen.

Siktet är inställt på separation och jag kommer aldrig någonsin gå tillbaka. Det kan jag faktiskt säga helt säkert.
Jag har blivit verbalt misshandlad i fem år, minst, men jag har bara förstått att jag blivit det i en månad. Insikten kom smygande och i samband med andra trådar här, det ena ledde till det andra och sen var det ju egentligen ganska uppenbart för mig.

Jag håller på att vänja mig vid tanken just nu.

Men som du säger själv när du berättar om din relation, det tar tid. Du gick till och med tillbaka en gång
Det är lätt att tala om för någon annan att dra på en gång, helst igår.
Men det är inte så lätt. Det är en process och jag måste hänga med själv också.

Just nu ser jag till att hålla så mycket mental och fysisk distans till honom för att själv kunna landa lite.

 

[yennork]

" Hans agenda ser annorlunda ut och exakt vad den innebär är lite svårt för mig att tolka.
Han säger en sak och gör en annan.
Om jag ska gå på vad han GÖR så vill han inte att jag ska bli frisk och stark och självförsörjande så vi kan flytta isär. Då hade han agerat annorlunda.."

Vad han säger är oväsentligt, det är vad han gör (och inte gör) som är det viktiga.

 

[Vallmo]

" Hans agenda ser annorlunda ut och exakt vad den innebär är lite svårt för mig att tolka.
Han säger en sak och gör en annan.
Om jag ska gå på vad han GÖR så vill han inte att jag ska bli frisk och stark och självförsörjande så vi kan flytta isär. Då hade han agerat annorlunda.."

Vad han säger är oväsentligt, det är vad han gör (och inte gör) som är det viktiga.

Ja, jag har till slut fattat det.
Det har varit många år av besvikelser. Saker som utlovades och aldrig hände.

Nu har jag läst och fattat att det ingår som strategi i verbal misshandel som är passiv-aggressiv. Han prickar i alla punkter där.

 

[Mirre]

Mitt mål ÄR att separera från honom så snart jag bara kan.

Men, jag tycker det är jobbigt när någon "gasar på" som @mandalaki säger.
Jag blir stressad helt enkelt.

Jag kan inte bara dra.
Jag har barn som jag inte bara vill lämna och jag måste lösa det praktiskt också.
Sen har jag även en diagnos, eller flera egentligen som gör mig sårbar.
Att göra något impulsivt kan få jobbiga konsekvenser för mig.
Men jag blir uppbackad av sjukvården där jag går.
Just nu väntar jag på att bli inlagd på avdelningen (psyk) för att kunna vila och komma ikapp med mina egna känslor. Sen kommer jag få en öppenvårdskontakt som stöttar mig under processen.

Siktet är inställt på separation och jag kommer aldrig någonsin gå tillbaka. Det kan jag faktiskt säga helt säkert.
Jag har blivit verbalt misshandlad i fem år, minst, men jag har bara förstått att jag blivit det i en månad. Insikten kom smygande och i samband med andra trådar här, det ena ledde till det andra och sen var det ju egentligen ganska uppenbart för mig.

Jag håller på att vänja mig vid tanken just nu.

Men som du säger själv när du berättar om din relation, det tar tid. Du gick till och med tillbaka en gång
Det är lätt att tala om för någon annan att dra på en gång, helst igår.
Men det är inte så lätt. Det är en process och jag måste hänga med själv också.

Just nu ser jag till att hålla så mycket mental och fysisk distans till honom för att själv kunna landa lite.

Förstår vad du menar, min familj tjatade hål i huvudet på mig om att lämna exet. Långt innan jag faktiskt gjorde det, innerst inne visste jag ju att de hade rätt men ändå så tvekade jag, drog ut på det och bromsade. Tanken på att lämna gav mig panikkänslor, trots att jag ville flytta egentligen. Men det slutade med att jag och sonen till slut flyttade ut när han inte var hemma. Inget jag rekommenderar, det var väldigt påfrestande psykiskt och väldigt kaosartat. Men lättnaden att ha sitt eget, att få bestämma själv och inte ha någon som klagade på allt hela tiden var underbar! Är underbar.

Se över vad det är som måste lösas rent praktiskt, som bostad, inkomst och barnen. Att ha någon att bolla med är guld värt, någon som ser mer objektivt på saken. Din pappa eller en vän kanske? Jag finns på pm om du vill prata

 

[vallhund]

Wow @Mirre vad strongt av dig att dela med dig till @Vallmo o oss andra

Inte läst hela tråden nu, men för guds skull LÄMNA! Så fort det bara går!
Jag har varit i ett väldigt destruktivt förhållande som jag nu inser var ren psykisk misshandel.
Vi var bara tillsammans i två år, men det har tagit mig nästan nio år att ta mig ur det mentalt, hyfsat i alla fall. Jag flyttade ur huset när sonen var ett och han blir nio i april, men mentalt har jag varit kvar där hela den här tiden. Det var två år som bestod av nedtryckningar i form av kränkande ord, hånfulla kommentarer och spydigheter, han skämde ut mig framför andra (speciellt hans vänner och familj), otrohet, lögner osv osv i all oändlighet.

Började skriva meningen "han var aldrig fysisk våldsam", men insåg att det stämmer fasiken inte. Visst han slog inte, men han tjatade till sig sex nästan dagligen, sade jag nej så gav han sig inte utan fortsatte ändå, tills jag blev arg nog för att skrika åt honom. Då surade han i evigheter, var anklagande och lade över allting på mig, att jag gjorde honom illa osv osv. Han är väldigt manipulativ och får alla att tro att han är rena ängeln, jag var den som var dålig och galen.

Jag hade ett annat förhållande efter att jag lämnat exet också, det höll i fyra år och var egentligen ganska bra. Men jag var fortfarande kvar i tänket att jag hade gjort fel i förhållandet med exet, om jag bara ändrade mig skulle allt bli bra och självklart utnyttjade exet det till fullo. Trots allt han gjort innan så räckte det med lite fina ord och charmiga sms för att jag skulle falla dit igen. Så jag gjorde slut med dåvarande sambon och lämnade ett egentligen fullt fungerande förhållande, för att gå tillbaka till aset som bara tröck ner mig. Det är ju så sjukt att man mår illa. Jag har varit sjukskriven för depression, gick ner mig totalt och sket i allt utom barnen. Men jag lät allting bara falla och såg bara att jag var dålig som person, jag trodde på allt det där aset hade sagt. Jag hade inget jobb. inga pengar och ingen framtidstro alls. Min räddning blev en handläggare på arbetsmarknadsenheten, han fixade en slags provjobbsanställning som ledde till att jag nu jobbar som timvik på samma ställe och att jag kom in på en utbildning. Han gav inte upp när jag själv hade gjort det för länge sedan. Det var alltså i mars i år, jag lämnade exet 2008.

Det är inte värt att stanna i en sådan destruktiv relation, man blir så nedtryckt att man till slut inte längre vet vem man är. Jag var på arbetsintervju och fick den klassiska frågan "Vem är du, berätta om dig själv" och det blev helt blankt i skallen. Jag insåg att jag hade faktiskt ingen aning! Jag kunde verkligen inte svara på en enda fråga om mig själv. Jag var bara ett tomt skal och då har jag ändå alltid setts som väldigt självständig och mentalt stark.
Hamna inte där, för det tar så vansinnigt mycket energi och tid att komma tillbaka från det. Att inse att man inte längre känner sig själv eller vet vem man är, det är jäkligt otäckt. Alla drömmar och framtidsvisioner jag haft var bara borta.
Så även om det är en stor förändring att bryta upp och lämna, så ÄR det värt det! Vad som helst är bättre än att leva med någon som så systematiskt förstör en. Det är inte värt att bli raderad som person, för det blir man. Fullständigt.

Mitt mål ÄR att separera från honom så snart jag bara kan.

Men, jag tycker det är jobbigt när någon "gasar på" som @mandalaki säger.
Jag blir stressad helt enkelt.

Jag kan inte bara dra.
Jag har barn som jag inte bara vill lämna och jag måste lösa det praktiskt också.
Sen har jag även en diagnos, eller flera egentligen som gör mig sårbar.
Att göra något impulsivt kan få jobbiga konsekvenser för mig.
Men jag blir uppbackad av sjukvården där jag går.
Just nu väntar jag på att bli inlagd på avdelningen (psyk) för att kunna vila och komma ikapp med mina egna känslor. Sen kommer jag få en öppenvårdskontakt som stöttar mig under processen.

Siktet är inställt på separation och jag kommer aldrig någonsin gå tillbaka. Det kan jag faktiskt säga helt säkert.
Jag har blivit verbalt misshandlad i fem år, minst, men jag har bara förstått att jag blivit det i en månad. Insikten kom smygande och i samband med andra trådar här, det ena ledde till det andra och sen var det ju egentligen ganska uppenbart för mig.

Jag håller på att vänja mig vid tanken just nu.

Men som du säger själv när du berättar om din relation, det tar tid. Du gick till och med tillbaka en gång
Det är lätt att tala om för någon annan att dra på en gång, helst igår.
Men det är inte så lätt. Det är en process och jag måste hänga med själv också.

Just nu ser jag till att hålla så mycket mental och fysisk distans till honom för att själv kunna landa lite.

I praktiken är ni ju ganska separerade redan, ni har skilda sovrum o han behandlar dig som ett osynligt tjänstehjon o ni delar inget vardagligt med varandra, inte ens barnen.

 

[Lovisaleonora]

Men, jag tycker det är jobbigt när någon "gasar på" som @mandalaki säger.
Jag blir stressad helt enkelt.

Ta det lugnt, du har redan påbörjat. Du har t o m kommit rätt långt. Den längsta biten är den mentala, och där är du redan på väg, med råge.

Resten kommer när det ska. Du har som du säger barn att ta hänsyn till. Låt det ta den tid som behövs.

 

[Isafold]

Mitt mål ÄR att separera från honom så snart jag bara kan.

Men, jag tycker det är jobbigt när någon "gasar på" som @mandalaki säger.
Jag blir stressad helt enkelt.

Jag kan inte bara dra.
Jag har barn som jag inte bara vill lämna och jag måste lösa det praktiskt också.
Sen har jag även en diagnos, eller flera egentligen som gör mig sårbar.
Att göra något impulsivt kan få jobbiga konsekvenser för mig.
Men jag blir uppbackad av sjukvården där jag går.
Just nu väntar jag på att bli inlagd på avdelningen (psyk) för att kunna vila och komma ikapp med mina egna känslor. Sen kommer jag få en öppenvårdskontakt som stöttar mig under processen.

Siktet är inställt på separation och jag kommer aldrig någonsin gå tillbaka. Det kan jag faktiskt säga helt säkert.
Jag har blivit verbalt misshandlad i fem år, minst, men jag har bara förstått att jag blivit det i en månad. Insikten kom smygande och i samband med andra trådar här, det ena ledde till det andra och sen var det ju egentligen ganska uppenbart för mig.

Jag håller på att vänja mig vid tanken just nu.

Men som du säger själv när du berättar om din relation, det tar tid. Du gick till och med tillbaka en gång
Det är lätt att tala om för någon annan att dra på en gång, helst igår.
Men det är inte så lätt. Det är en process och jag måste hänga med själv också.

Just nu ser jag till att hålla så mycket mental och fysisk distans till honom för att själv kunna landa lite.

Sållar mig också till skaran som säger ta det lugnt och tänk efter före. Gör inget dumt. Tycker du är otroligt klartänkt. Många av mina aha-upplevelser har kommit långt i efterhand (bl. a. genom denna tråden) och du har börjat din resa för en månad sedan. Känner också så väl igen mig att jag kan bli så sjukt arg på saker man kommer på att man glömt och hur man blivit behandlad.

Men angående huset så hade jag en liknande situation som din. Hade inte ekonomi för att köpa ut honom och han ville ha huset (jag ville att det skulle säljas). Jag hade fixat och gjort massor i huset och ville verkligen inte att han skulle ha "mitt" hus. Men nu i efterhand så är jag glad att jag inte sitter kvar där. Det blev istället en total omstart och det var väldigt befriande att börja om på nytt. Snarare tvärtom att de saker jag har kvar vill jag inte längre ha eftersom de påminner om det dåliga förhållandet. Så jag hade inte hängt upp mig så mycket på själva huset utan lagt fokus på var jag har en verklig möjlighet att bo istället och göra ett underbart hem av det. Vill han ha det gamla huset så låt honom om du inte vill/kan behålla det. Ett hus är ett hus men är helt övertygad om att du kommer skapa ett underbart hem till dig och dina barn. En enorm skillnad.

 

[Intejag]

Sållar mig också till skaran som säger ta det lugnt och tänk efter före. Gör inget dumt. Tycker du är otroligt klartänkt. Många av mina aha-upplevelser har kommit långt i efterhand (bl. a. genom denna tråden) och du har börjat din resa för en månad sedan. Känner också så väl igen mig att jag kan bli så sjukt arg på saker man kommer på att man glömt och hur man blivit behandlad.

Men angående huset så hade jag en liknande situation som din. Hade inte ekonomi för att köpa ut honom och han ville ha huset (jag ville att det skulle säljas). Jag hade fixat och gjort massor i huset och ville verkligen inte att han skulle ha "mitt" hus. Men nu i efterhand så är jag glad att jag inte sitter kvar där. Det blev istället en total omstart och det var väldigt befriande att börja om på nytt. Snarare tvärtom att de saker jag har kvar vill jag inte längre ha eftersom de påminner om det dåliga förhållandet. Så jag hade inte hängt upp mig så mycket på själva huset utan lagt fokus på var jag har en verklig möjlighet att bo istället och göra ett underbart hem av det. Vill han ha det gamla huset så låt honom om du inte vill/kan behålla det. Ett hus är ett hus men är helt övertygad om att du kommer skapa ett underbart hem till dig och dina barn. En enorm skillnad.

Ang det där med det gamla huset så vet jag att det för min del var så att det var så konkret att VÅRT hem det fanns inte .
Det blev en del i att bearbeta sorgen över det oss som varit men som inte fanns längre att släppa huset

 

[Vallmo]

I praktiken är ni ju ganska separerade redan, ni har skilda sovrum o han behandlar dig som ett osynligt tjänstehjon o ni delar inget vardagligt med varandra, inte ens barnen.

Just den biten är ganska jobbig, faktiskt! Alltså att bo ihop utan att vara ihop.
Jag blir stressad bara av vetskapen av att han är hemma.
Och han jobbar för f-n alltid hemma nu för tiden, dessutom!

 

[Hyacinth]

Just den biten är ganska jobbig, faktiskt! Alltså att bo ihop utan att vara ihop.
Jag blir stressad bara av vetskapen av att han är hemma.
Och han jobbar för f-n alltid hemma nu för tiden, dessutom!

Kan du ta dig iväg på dagarna? Inte fly, men göra något? Åka till bibblan och läsa eller så?

 

[Vallmo]

Sållar mig också till skaran som säger ta det lugnt och tänk efter före. Gör inget dumt. Tycker du är otroligt klartänkt. Många av mina aha-upplevelser har kommit långt i efterhand (bl. a. genom denna tråden) och du har börjat din resa för en månad sedan. Känner också så väl igen mig att jag kan bli så sjukt arg på saker man kommer på att man glömt och hur man blivit behandlad.

Men angående huset så hade jag en liknande situation som din. Hade inte ekonomi för att köpa ut honom och han ville ha huset (jag ville att det skulle säljas). Jag hade fixat och gjort massor i huset och ville verkligen inte att han skulle ha "mitt" hus. Men nu i efterhand så är jag glad att jag inte sitter kvar där. Det blev istället en total omstart och det var väldigt befriande att börja om på nytt. Snarare tvärtom att de saker jag har kvar vill jag inte längre ha eftersom de påminner om det dåliga förhållandet. Så jag hade inte hängt upp mig så mycket på själva huset utan lagt fokus på var jag har en verklig möjlighet att bo istället och göra ett underbart hem av det. Vill han ha det gamla huset så låt honom om du inte vill/kan behålla det. Ett hus är ett hus men är helt övertygad om att du kommer skapa ett underbart hem till dig och dina barn. En enorm skillnad.

Tack för ett jättebra inlägg!
Precis sånt som är så himla bra att höra från någon annan som kommit ut på "andra sidan".

Jag ÄR irriterad över att han tydligen vill ha kvar huset.
Han har knappt gjort ett skit här och helt plötsligt ska han börja sköta huset.
Eller hur har han tänkt? Och trädgården?
Då undrar man ju varför han inte lyft ett finger tidigare?
Han har aldrig planterat eller rensat i någon rabatt.
Inte städat heller för den delen. Jo, hans rum och hans badrum, en gång. Resten struntade han i.

Men jag har börjat vänja mig vid tanken.
Jag tänker inte ge bort någonting utan vill han ha kvar gardinerna, till exempel så får han betala för tiden det tog mig att sy dom. Jag vet, jävla snålis, men vad f-n........

Jag tror också en nystart kan vara bra.
Jag älskar mitt hus och min trädgård för det jag gjort det till.
Jag vet att jag kan göra om samma sak i nästa hus.
Dessutom har jag aldrig varit lycklig när vi bott här så bara det känns som en anledning till att en nystart kan vara bra.
Jag brukar säga att det ligger mycket ångest nergrävd i trädgården.

Har redan börjat planera långsiktigt och tänka ut lite strategier för att få ihop det praktiskt och ekonomiskt.

Just nu förbereder jag mig bara mentalt för att separera.
Tanken är att han ska spela mindre roll för mig och att jag ska försöka låta bli att påverkas av honom.
Jag försöker inte aktivt prata med honom utan jag håller distans. Inte ovänligt men inte heller kärvänligt.

Det konstiga är att han har skärpt sig enormt dom senaste dagarna.
Han har bytt däck på bilen, handlar och lagar mat utan att vara spydig.
Han pratar om sonens problem med mig och frågar om råd.
Idag fick jag en ny dammsugare. OBS! Jag! Alltså, min dammsugare.

Vad tror han liksom? Tror han att jag är helt dum i huvudet?
Och vad vill han? Varför håller han på sådär om han vill separera?

Det allra skönaste är faktiskt att kunna säga......jag bryr mig allt mindre. Helt ärligt!

 

[Vallmo]

Kan du ta dig iväg på dagarna? Inte fly, men göra något? Åka till bibblan och läsa eller så?

Jo, jag brukar göra det.
Jag åker och handlar eller kollar på hus.

 

[yennork]

Då kan du ta med dig dammsugaren med gott samvete, i alla fall. Den är ju din.

 

[Lobelia]

Då kan du ta med dig dammsugaren med gott samvete, i alla fall. Den är ju din.

Och det är tveksamt om han saknar den, till att börja med åtminstone.

 

[Vallmo]

Har känt mig rätt ok dom senaste dagarna.

Mycket på grund av den oerhört fina responsen jag fått härifrån.
Framförallt har jag fått bekräftelse och kunnat bolla lite mer detaljerat med en av användarna, som är mycket klok och bra på sånt här här via pm.
Det har varit ovärdeligt.
Den personen har fått ta del av "hans syn på det hela" och responsen på det har varit att jag blivit ännu mer säker i min övertygelse på att jag har "rätt i min känsla" .
Blir lite flummigt beskrivet, men jag vill inte skriva ut så mycket.

Idag hade vi dock ett "samtal".
Var tvungen att be honom avboka parterapin på onsdag (24-timmarsregeln) och hänvisade till att det blir för mycket.
Sen satte han igång och mala....
Vi är inte ens på samma planet, kan jag säga.
Det värsta är att jag faktiskt inte vågar/kan/vill få fram ett enda ord.

Han verkar verkligen inte fatta att min syn på det hela faktiskt är att han har misshandlat mig ett par år nu.
Att han inte håller med om det kan jag fatta. Men att han inte förstår att det är min känsla är faktiskt ganska skrämmande.

Han tror att våra största problem kommer vara hur vi kommunicerar angående barnen när vi har separerat. Jag sa bara att jag tror inte att det blir några som helst problem med den biten eftersom jag tycker att han är en bra förälder och att vi faktiskt är överens när det gäller dom största sakfrågorna.

Jag sa att min största oro var att arbetsträningen inte skulle funka och att jag ska ta livet av mig.
Han verkar överhuvudtaget inte fatta att det har med honom att göra och bara honom, inget annat.

Jag har känt mig rätt ok dom senaste dagarna, som sagt var och har lite tänkt att det där med inläggning kanske inte är så nödvändigt i alla fall.
Men, jag tror att inte ska hoppa det.

Det ligger och pyr under ytan hela tiden.
Inser att det tar jättemycket energi att hålla det ifrån mig.

Ursäkta massa svammel. Är upprörd och uppriktigt bekymrad.
Jag undrar vem den där personen är som jag bor under samma tak som?

 

[Squie]

Valde att kapa lite i inlägget.

Har känt mig rätt ok dom senaste dagarna.

Mycket på grund av den oerhört fina responsen jag fått härifrån.
Framförallt har jag fått bekräftelse och kunnat bolla lite mer detaljerat med en av användarna, som är mycket klok och bra på sånt här här via pm.
Det har varit ovärdeligt.
Den personen har fått ta del av "hans syn på det hela" och responsen på det har varit att jag blivit ännu mer säker i min övertygelse på att jag har "rätt i min känsla" .
Blir lite flummigt beskrivet, men jag vill inte skriva ut så mycket.

Låter himla toppen om bukefalisten!
Det jag tänker när jag läser ditt inlägg är att lita på din känsla. Magkänslan är en oerhörd tillgång.

Jag undrar vem den där personen är som jag bor under samma tak som?

Det kan vara en gåta. Du är inte ensam om att ha ställt dig den frågan inför en separation. Vi är nog många som kan skriva under att vi har undrat "vad är det för människa jag bor med o har bott med?" och "vad var det jag såg?".

Det gäller dock att inte vara så hård mot sig själv o se sig själv som dålig för att man valde den människan en gång i tiden.

 

[TinyWiny]

Det kan vara en gåta. Du är inte ensam om att ha ställt dig den frågan inför en separation. Vi är nog många som kan skriva under att vi har undrat "vad är det för människa jag bor med o har bott med?" och "vad var det jag såg?".

Det gäller dock att inte vara så hård mot sig själv o se sig själv som dålig för att man valde den människan en gång i tiden.

Precis. Det är ju inte så att människan gjorde så från början utan det är något som kommer sakta smygande. Det är ju det normaliseringsprocessen handlar om.

 

[Isafold]

Tack för ett jättebra inlägg!
Precis sånt som är så himla bra att höra från någon annan som kommit ut på "andra sidan".

Jag ÄR irriterad över att han tydligen vill ha kvar huset.
Han har knappt gjort ett skit här och helt plötsligt ska han börja sköta huset.
Eller hur har han tänkt? Och trädgården?
Då undrar man ju varför han inte lyft ett finger tidigare?
Han har aldrig planterat eller rensat i någon rabatt.
Inte städat heller för den delen. Jo, hans rum och hans badrum, en gång. Resten struntade han i.

Men jag har börjat vänja mig vid tanken.
Jag tänker inte ge bort någonting utan vill han ha kvar gardinerna, till exempel så får han betala för tiden det tog mig att sy dom. Jag vet, jävla snålis, men vad f-n........

Jag tror också en nystart kan vara bra.
Jag älskar mitt hus och min trädgård för det jag gjort det till.
Jag vet att jag kan göra om samma sak i nästa hus.
Dessutom har jag aldrig varit lycklig när vi bott här så bara det känns som en anledning till att en nystart kan vara bra.
Jag brukar säga att det ligger mycket ångest nergrävd i trädgården.

Har redan börjat planera långsiktigt och tänka ut lite strategier för att få ihop det praktiskt och ekonomiskt.

Just nu förbereder jag mig bara mentalt för att separera.
Tanken är att han ska spela mindre roll för mig och att jag ska försöka låta bli att påverkas av honom.
Jag försöker inte aktivt prata med honom utan jag håller distans. Inte ovänligt men inte heller kärvänligt.

Det konstiga är att han har skärpt sig enormt dom senaste dagarna.
Han har bytt däck på bilen, handlar och lagar mat utan att vara spydig.
Han pratar om sonens problem med mig och frågar om råd.
Idag fick jag en ny dammsugare. OBS! Jag! Alltså, min dammsugare.

Vad tror han liksom? Tror han att jag är helt dum i huvudet?
Och vad vill han? Varför håller han på sådär om han vill separera?

Det allra skönaste är faktiskt att kunna säga......jag bryr mig allt mindre. Helt ärligt!

Känner så väl igen mig speciellt angående huset. Jag som hade planerat och sett till så att allting har gjorts osv. Men nu får jag ångest bara jag kör förbi området så mitt tips är att försöka släppa det. Är en enorm tyngd som lyfter från axlarna då. Tänkt tvärt om istället, lycka till att hålla det så fint som jag gjorde och sedan satsa på något nytt där du gräver ner massor med energi och styrka i rabatterna istället!
Angående alla saker ska de naturligtvis delas upp och inför det så hade jag mentalt förberett mig på att leta upp en grym advokat. Han kommer att förändras under resan. Det har redan börjat (ändrade sig om huset) och det kommer tyvärr bli mer gissar jag. Listor är ett bra tips så man inte glömmer något. Mitt ex förändrades helt, från att vara en väldigt lugn och sansad person blev han helt plötsligt väldigt arg och explosiv. Under de 11 år vi hade varit tillsammans och 14 åren jag hade känt honom hade jag aldrig sett en endaste tendens till sånt beteende innan. Som du sa, vad är det för människa jag har levt med utan att veta om det Vi turades om att bo i huset innan vi hade kommit fram till en lösning och ena gången när det var min tur att bo där så hade han tömt allt som han tyckte var "hans". Helt oförberett. Chocken var ganska stor när man kom dit med sitt nyfödda barn och trodde man skulle bo där några veckor och nästan allt var borta.

Tycker du gör helt rätt som håller distans. Tror du ska fortsätta in på den vägen ännu mer. Ge dig inte in i långa diskussioner där du kommer i läge att "försvara" dig. Berätta att du inte vill gå i parterapi och när han börjar mala så säg till att du inte vill/orkar ha någon diskussion om det och gå där ifrån. Nappa inte på betet han lägger ut om alla orsaker varför det skulle vara bra. Säg bara samma sak igen ända tills han slutar. Ge honom inte mer. Han har redan kommit in i din hjärna och läst dina tankar när han hackade sig in på din dator så han har redan ett långt försprång i att han vet vad/hur du tänker. (Hoppas verkligen att du satt lösenord på dator, padda mobil osv annars ha det som dagens uppdrag) Medan du inte har någon aning om hans strategi. Och släpp det dåliga samvetet du har och tänk bara på dig själv. Oerhört svårt men ett måste för att orka ta sig igenom det. Vet att jag hade sååå dåligt samvete när vi skulle dela upp saker och dåligt samvete för att kräva pengar för huset och för vårt barn osv osv men det visade sig sedan att jag var alldeles för mesig och skulle stått upp för mig själv mycket mer. Det gjorde han och ekonomiskt gick han vinnande ur det hela (big time...) Jag gjorde det klassiska misstaget och trodde att han skulle bete sig som en normal person vilket han inte gjorde.

Klart han uppför sig, han vill ju ha kvar sin hushållerska. Du har ju underlättat hans liv oerhört och utan dig där blir det så mycket jobbigare. Men lägg inte ner för mycket energi på att tänka på varför han gör ditt eller datt utan konstatera kallt att han gör det sen fortsätter du hålla fokus på ditt. Kanske bra att skriva ner (på ett ställe som han inte kan komma åt) konkret exakt vad som krävs för att separera? Och sedan hur du ska ta dig dit och inom vilken tidsperiod så det inte riskerar att dra ut hur lång tid som helst utan att du kan få fram ett "slutdatum" som du kan fokusera på? Och framför allt, be om hjälp och ta emot all hjälp du över huvudtaget kan få. Både rent praktiskt och även för din mentala hälsas skull. Och lita på dig själv och din magkänsla!!!

 

[JosseMandy]

Har följt dig i denna tråd samt den där du började skriva om din situation men aldrig kommenterat. Nu kan jag inte vara tyst längre, jag är så väldigt imponerad av dig @Vallmo, så vansinnigt stark du är! Och klok. Som andra redan skrivit, lyssna på magkänslan och ta allt i din egen takt.