Jag tror att min sambo misshandlar mig verbalt

[A_NN_A]

+1 på att ha varit i en sist jag aldrig trodde jag skulle hamna i. Som tur var utan barn.
När det gäller separation rekommenderar jag att du kontaktar en familjejurist som kan hjälpa till med bodelning.

Skit i om han får huset han aldrig brytt sig om. Saker är alltid saker. Det viktiga är att du går så hel ur detta som någonsin är möjligt. Saker kommer inte hjälpa dig att läka.

Jag följer din tråd och håller tummar och tår för dig. Förstår att det är svårare för dig att bryta som dras med ytterligare påfrestningar förutom din sambo, men att mellanlanda i ett tillfälligt boende kan vara ett bra alternativ. När jag väl på riktigt bröt upp bröt jag också samman. Verkligheten rasar över en som tjugo laviner. Ju mindre man har att oroa sig över desto bättre.

Jag håller på dig! Tusen tummar upp till folket på Buke som stöttar och hjälper! Jag önskar ni fanns på min tid

 

[dressyrtjejen]

För mig låter det helt ofattbart att du ska stå ut att bo kvar i ett helt år till?!?!?

 

[TinyWiny]

Jag önskar ni fanns på min tid

Det har jag önskat så många gånger med.

 

[Luff]

Angående tillgångar så är ju vad som gäller att om ni är gifta så ska värdet av allt delas på hälften. Pengar på banken o värdepapper, garageverktyg, trädgårdsredskap, tupperwareburkar, motorcykel, jaktvapen - ja allt.
Det enda som räknas bort är enskild egendom - och enskild egendom ska det finnas papper på där det står enskild egendom.
Kompisen orkade inte träta om sina köksgrejor och tänkte som så att barnen skulle ha kvar detta i sitt barndomshem där dom bodde kvar fast dom var myndiga. Hon tog inte ens med sin mjölburk som hon alltid haft. Inom några månader var ungarna inneboende i hennes tvåa och hon ångrade sig något fruktansvärt. Nu är exets nya sambo oerhört nöjd med allt Tupperware för tusentals kronor.
Han smugglade undan bilar till ett värde av minst en halv miljon. Bilar som han kunnat köpa för svarta pengar som han jobbat sig till under alla kvällar då hon tagit hand om hus, barn och ALLT hushållsarbete. Sen spred han rykten om att hon aldrig ens klippte gräsmattan. Nä, just det. Det såg hon till så deras tonårsbarn gjorde.

 

[Isafold]

Tack!
Du skriver verkligen konstruktivt och bra.
Jag vet, grejer är grejer. Egentligen bryr jag mig inte så mycket för jag vet att jag kommer vilja ha en ny stil i egna huset.
Han får gärna ta i stort sett allt, bara han betalar för det och där är jag väl lite orolig att det kan bli tjafs.
Särskilt om huset blir dyrt för honom.

Nu har jag vant mig lite vid tanken att han ska bo kvar och ärligt talat blir det väldigt mycket enklare för mig.
Slipper städa, slipper en jätteflytt och kan ta med mig hur mycket växter jag vill.
Jag har lite möbler till vårt uterum som jag har fixat till själv så dom vill jag ta med mig.
Och ett gäng persiska mattor. Älskar såna. Helst slitna och dana.
Min säng och sen är det väl inte så mycket mer, tror jag.
Porslin och sånt också.

Har kollat lite med husleverantörer och tomter i området jag tänkt mig och jag tror att jag kommit fram till något som skulle vara en bra ekonomisk lösning också.
Måste bara fixa lån till tomten på något vis.

Pratade en lång stund igår med en säljare på hussorten jag har tänkt mig och fick väldigt detaljerad information och ett ungefärligt pris på vad det kostar nyckelfärdigt.
Jag kan spara runt 100' om jag målar in och utvändigt själv så det tänker jag att jag mycket väl kan fixa själv.

Alltid krångligare att bygga nytt, men här får man ärligt talat mycket mer för pengarna om man bygger nytt här.
För att inte prata om underhåll och elräkningar.
Sen har det varit min dröm i många, många år att få göra det.
Låter kanske vansinnigt i det här läget men på något vis är det den tanken som håller mig uppe.

Budgivningarna drar iväg något vansinnigt här även på små hus som ligger lantligt.
Vi pratar om 40 kvm för 2,2, 60 kvm för 2,6 och senaste 85 kvm för 3,4.
Då pratar vi dragiga sommarstugor som är tillbyggda och renoverade av sina "händiga" ägare som även gjort badrummet själv osv....

Idag var jag och kollade på ny soffa också. Väldigt nödvändigt!
Sen har jag kollat tapetprover på nätet.
Jag vet att det låter helt galet, MEN att göra så hjälper mig att fokusera framåt mot mitt mål.

Ja, hans samtal är dränerande. Hela han är dränerande.
Jag klarar knappt av att vara i samma rum som han.

Han började ju tjata om parterapin och tycker vi måste gå den för att vi ska kunna kommunicera angående barnen framöver.
Jag har sagt till honom att jag inte tror det blir några problem på den fronten och det blir han nästan frustrerad av att höra.
Jag tror han vill gå på parterapin för att visa vilken lugn, engagerad pappa han är som inte alls misshandlar det där känslomässiga vraket som sitter bredvid honom och tittar ner i marken hela tiden och inte får fram ett ord.
Men som sagt var, nu är det lagt på is för ett tag framöver. Tack och lov!

Jag vet inte, vad säger man där?
Han börjar prata om samarbetet med barnen och hur det ska funka.
Ska jag säga att det är det minsta problemet?
Det största problemet är att han är som han är mot mig och att ena sonen har ASD, vilket är enormt dränerande.
När det gäller det så gnäller han som fan, men vill likt förbannat inte ta emot hjälp.

Jag är frustrerad också för att jag ännu nte har blivit kallad till bedömningsamtal för inläggning.
Allt tar så djävla lång tid.
Jag har sån djävla ångest ibland. Det går i vågor och när jag hamnar på en sån så är det väldigt, väldigt jobbigt. Just nu är det så.

Haha, jag tycker bara att jag svamlar. Vill få ut så mycket men bara 1/10-del kommer fram känns det som.
Ja, han kommer troligtvis att börja tjafsa och det är därför du mentalt ska börja förbereda dig på det redan nu. Därför jag skrev ner om listorna. Skriv ner kostnader för allt, ju mer detaljerat desto bättre. Har du kvitton att hänvisa till är det ännu bättre.

Angående att bygga nytt hus, känner du att det är realistiskt så gör det. Då om något kan du ju verkligen säga att du startar om på nytt. Det blir en enorm resa men också något du kan titta tillbaka till och förstå hur kapabel du faktiskt är och hur duktig du är. Tror du kan ta dig för det mesta men du måste lita på dig själv och ha tilltro till att det du tänker faktiskt är bra, rätt och riktigt. Än en gång, lita på din magkänsla.
Bra att det motiverar dig med husplaner och inredning men låt det bara inte stanna vid planering så att det gör att du inte rör dig framåt. Ibland har jag haft känslan av att jag lever parallella liv. Det jag defakto fysiskt lever och det jag drömmer om att jag skulle vilja leva. Och tyvärr kan det göra att man "står ut" i sitt riktiga liv om man "bygger" för mycket i sina drömmar. Hoppas du förstår mitt svammel

Angående den dränerande rövhatten så var extremt konkret är mitt tips. Att gå i parterapi om hur ni längre fram ska samarbeta om barnen känns helt irrelevant i mina ögon. Ni är inte ens i närheten av det ännu och det är även ett ämne där ni kommer överens. Tar han upp det igen så svara bara "jag vill inte", fortsätter han så fråga honom varför han inte respekterar din vilja och åsikt (om du orkar) eller så säg bara till honom att sluta. Gå inte in i diskussionen och börja argumentera i det han säger utan håll dig utanför.

Börjar han mala igång så fråga bara om han har någon konkret fråga (som gäller barnen). Har han inte det så ursäkta dig och gå. Säg att du har för mycket i huvudet för att orka ta det nu sen vänder du på klacken och går därifrån och se verkligen till så han lämnar dig ifred. Och vad han än säger så ha hela tiden tanken i huvudet "jaha, du tycker så"?! Och ta inte in det. För det är precis vad det är, hans tyckande. Det är inga sanningar som kommer därifrån (snarare har han bevisat att det är tvärtom). Och även när det gäller barnen om han gnäller, säg samma där. Har du någon konkret fråga du vill vi ska diskutera? Har han inte det säg till att du inte är intresserad av att höra hans gnäll. Vill man inte ta emot hjälp kan man inte sitta och gnälla över situationen. Sedan avlägsnar du dig eller be honom att göra det på ett lugnt, snällt, sakligt sätt (det hindrar dock inte att man tänker något helt annat )
Kanske du ska be om hjälp med konkreta lösningar på hur du ska lära dig att hantera honom/situationer som dessa i samtalsstöd eller så?

Ring dem och jaga angående bedömningssamtal för inläggning. Säg vad du skrivit här att du håller ihop i väntan på inläggning men inte orkar mer.
Känner likadant angående ångesten, det kan svänga på ett par timmar. Ena stunden känner man sig jättestark och lycklig och andra stunden känns det nattsvart. Men du ÄR stark! Ta det en dag i taget och rör dig framåt oavsett hastigheten.

Finns det något som du konkret nu behöver hjälp med? Något som behöver göras men du inte orkar/vill ta tag i? Kan vi hjälpa dig med något? Vad som! Vill du skriva ut i vilken landsände du befinner dig så kanske det kan vara lättare att veta om man kan hjälpa. Det där med att måla hus ställer jag gärna upp på. Älskar att måla

 

[Vallmo]

Lite uppdatering.......
Har inte orkat skriva/tänka/läsa på ett par dagar.
Läste igenom hela tråden nu på kvällen för att uppdatera mig själv lite.

Allt går verkligen upp och ner.
Hade en riktigt jobbig dag igår igen.

Var på vårdcentralen för att jag har smärtor lite överallt i hela kroppen.
Särskilt höger arm och höger axel.
Är väl överansträngd från all städning och allt trädgårdsarbete.
Hur som helst så fick jag röntgenbilder, provtagning och sjukgymnast OCH recept på Citodon.
Det sistnämnda trodde jag aldrig. Jag bad knappt om det heller.
Dom har hittills aldrig skrivit ut något narkotikaklassat från min vårdcentral, så detta var verkligen "Big suprice".
Jag tål inte Voltaren och ibuprofen (fått anafylaktisk chock) vilket är ett stort problem eftersom såna mediciner är verkligen bra att ta tillsammans med alvedon vid muskelsmärtor.
Fick nästan känslan av att läkaren förstod min situation.
Även om hen inte sa något direkt. Inget man tar upp på 20 minuter direkt.

Mådde hemskt igår. Sov från fyra på eftermiddagen till i morse.
Sambons och mitt senaste "samtal" var verkligen knäckande. Hela situationen är jobbig.
Har i alla fall mått helt ok idag och städat hemma.
Nu för tiden har jag vett nog att dela upp städningen så jag tar övervåningen ena dagen och undervåningen nästa dag.
Tänkte att jag får väl städa och tvätta ungarnas sängkläder eftersom jag kommer vara inlagd ett tag sen.

Fick datum för inläggning också, vilket inte blir förrän den 22/11 dvs om en och en halv vecka. Trodde det skulle bli nästa vecka.....

Problemet är att jag vill/måste ha eget rum och därför tar det tid.
Eftersom jag aldrig får vara i fred hemma så funkar det inte att dela rum med någon, särskilt inte en person som också mår psykiskt dåligt vilket man naturligtvis gör om man är på vårdavdelningen.
Ingen annans fel m a o, utan bara att min egen upplevelse blir så jobbig.

Kände att luften ärligt talat gick ur mig lite.
Varför tar allt sån tid för....?
Tänkte att det kanske inte ens behövs längre osv...

Sambon har också varit ovanligt trevlig och hjälpsam.
Han beter sig sedan ett par dagar tillbaka i stort sett som en normal person och det gör att jag genast tvivlar på OM det verkligen är så att han misshandlat mig verbalt.

Vi har pratat en hel del angående barnen.
Den ena har problem med sin ASD och där har det gått framåt med att vi hittar nya sätt att underlätta vardagen, göra schema osv.
Min sambo "rådfrågar" mig väldigt mycket nu för tiden om allt möjligt vad jag tycker hit och dit, och vad bra, osv osv....aldrig hänt förut!

Den andra sonen har problem med ett inkompetent pucko till vikarie som ger alla förstaklassarna "straffläxor" för en eller några har bråkat.
Vår yngsta, som är väldigt snäll, lugn, skötsam och begåvad, får inget skäll, men han tar ändå illa vid sig och tycker det är jobbigt.
Han kommer hem varje dag och säger att läraren har skrikit och att han inte får lära sig något.

Och ja, jag har pratat med rektorn och sagt precis vad jag tycker och ifrågasatt varför inte hen går in som lärare eller stödlärare till vikarien som saknar både formell och informel kompetens.
På en sån pass liten skola som det detta är så borde rektorn kunna ha vissa lektioner i alla fall.
Vi pratar alltså om tre klasser med ca 12-15 elever i vardera klass.
En rektorstjänst på 40 timmar borde kunna vara lite flexibel vid ett sånt här akutläge (nya läraren blev långtidssjuk efter tre veckor och hur numera även slutat, så sonens klass står utan lärare).
Vi är ärligt talat så väldigt missnöjda med den här situationen så vi är beredda att byta skola alternativt få flytta upp sonen en klass, till 2:an, där dom har en vettig lärare.

Som jag har sagt tidigare, när det gäller dom här frågorna runt barnen så ÄR vi verkligen överens.
Jag förstår inte varför han tar det som en anledning till parterapi.

Detta gör mig också förvirrad, för vi tycker lika och blir på sätt och vis sammansvetsade när vi pratar om barnen och då är vi verkligen överens.
Det känns så konstigt att det kan vara så bra på ett sätt men inte på det stora hela.

Det i sin tur får mig att tänka på att det kanske inte behövs någon inläggning.
Det kanske inte behövs någon separation. Det här går ju bra....

Fast jag undviker honom när barnen har fått och lagt sig.

Jättejobbigt känslor!
Jag brottas både med skuld och förvirring.

Men jag antar att det är bäst att jag gör som planerat.....
Ska träffa min läkare på öppenvården nästa vecka också.

Har två familjeträffar (födelsedagskalas) en nu i helgen och en nästa.
Ska gå på dom i alla fall.
Det brukar kännas motigt att komma iväg, men för det mesta får jag energi av det efteråt.

Angående hans mail som han skrev...Jag svarade aldrig på dom och jag har inte heller bemött något av det han skrev.
Det enda jag har kommenterat är att jag tyckte det var obehagligt att han snokade.
De var väldigt svårbegripligt allt han skrev och om han själv tänker så, som han skriver, ja då förstår jag att situationen är obegriplig för honom.

Ja, en massa svammel. Jag antar att jag bara ville skriva av mig lite.

 

[Vallmo]

Det tar fruktansvärt mycket energi att ha sådana samtal. De sätter igång hjärnan på högvarv. Det är just därför jag rekommenderar dig att inte ha dem. De ger ingenting mer än stjäl din energi eftersom man analyserar och om analyserar allt hur länge som helst efter. Därför säger jag håll fokus och nappa inte på betet utan lägg ner så fort du anar en diskussion. För egentligen är det inte en diskussion utan bara ett nytt tillfälle för honom att berätta om sin egen förträfflighet...

Gardiner och kuddar kan tas med. De behöver man inte lämna kvar. Oavsett så kommer du säkert att vilja ha nytt ändå. Älskar själv inredning och nu när jag flyttat har jag ändrat stil helt. Vill inte ha något av mitt gamla utan satsar på att få fram en helt annan stil till mitt nya liv. Och barnens rum kommer de ju ha kvar om han behåller huset så tänk att du har fixat och lagt ner timmar och pengar på dem. Sedan kan de få nya fina rum i ditt nya hus. Barn ändrar intressen ganska ofta så de kommer säkert att älska sina nya rum med nya härliga teman. Se det positiva och grotta inte ner dig i materiella ting. Saker och ting kan ersättas men inte hälsa och människor.

Du skriver ofta att han pratar och han berättar...jag tolkar det som en envägskommunikation. Det är fruktansvärt dränerande, att han ska berätta för dig om saker och ting istället för att ni pratar tillsamman, med varandra. Så igen, jag hade hoppat över det. Slutar han inte så hade jag sagt ifrån att gäller det inte barnen så är jag inte intresserad helt enkelt och sedan brutit och gått därifrån. Bara en sådan sak som du säger om ditt ögonbryn, vad fan! Du har berättat hur du uppfattar honom och visat svart på vitt att han de facto misshandlar dig verbalt och han fortsätter! Nej, jag hade inte gett honom möjligheten...han kan omöjligt ha saker att säga som hjälper dig. läs dina egna inlägg om och om igen och låtsas som att det är någon annan som skrivit det. Hur tänker du då, vad hade ditt råd varit? Tror du ska försöka distansera dig så mycket som möjligt och tänka bara på dig själv och barnen.. Är ledsen att säga det men rent ekonomiskt är det med all sannolik han som kommer gå vinnande ur detta. Det enda vettiga man kan göra är att försöka ta sig ur så helskinnad som det bara går.
Tror ärligt talat att du ska försöka komma där ifrån så fort som möjligt. Det kommer inte hålla i längden att ni ska vistas under samma tak i månader. Planen jag hade med mitt ex var att vi skulle bo tillsammans tills barnet började förskolan men jag fick bittert inse att det var ohållbart efter nån månad. Det spårade ur totalt och jag fick i det närmaste fly hem till mina föräldrar, helt dränerad.

Angående advokat kan det mycket väl bli tvunget så börja vänj dig vid tanken och kanske tom börja kolla lite om det finns någon bra i närheten. Kanske genom rekommendation eller liknande. Som jag skrev innan så trodde jag att exet skulle bete sig normalt så jag hade inte förberett mig varken mental eller letat advokat. Fick brev i posten som visade sig vara från hans jurist angående bodelning osv så man ska alltid tänka 1-2 steg framåt heeeela tiden. Sjukt svårt att vara klartänkt och logisk när det är ens eget liv det handlar om och man har så svårt att tro att den man levt med så länge kan bete sig så "skitigt".

Självklart har han inte kommenterat den service du tillhandahåller. Då hade han ju bekräftat att du drar det stora lasset vilket han aldrig kommer att göra. Han kommer att få sin ögonöppnare när du inte är där längre...

Som jag skrivit innan, håll fokus och ta fram ditt jävla anmana (det finns där, det är jag heeeelt övertygad om) och kavla upp ärmarna och se till att du rör dig i rätt riktning hela tiden. Skriv listor på vad som behöver göras. Ring de samtal som behöver ringas och se till att det verkligen händer och att du får det så absolut fördelaktigt du bara kan. Det är din tur nu och du är värd det!! Får du negativa tankar så försök vänd på det. Ex gardinerna får jag lämna. Vad finns det som är positivt med det då? I mitt nya hus kanske det inte alls passar med gardiner utan det hade bara tagit upp massa med plats i garderoben att ha 30 gardiner liggandes där. Istället ska jag inreda så här och det kommer bli ännu snyggare än mina gardiner!

Vi är många som tror på dig!!

Tack för ett ytterligare jättebra svar!
Det är ovärdeligt att du delar med dig av dina tankar och erfarenheter.
Förhoppningsvis kan det hjälpa mig att slippa begå en massa onödiga misstag.

När det gäller dom där diskussionerna så har du helt rätt. Det gäller att jag inte ger honom några bra tillfällen.
Senast blev jag dränerad i tre dagar efteråt.

Jag försöker helt enkelt hålla mig undan på kvällarna när barnen har lagt sig.
Är i mitt sovrum, han nere i vardagsrummet.

Förresten, angående det, vi kan (kunde) inte ens komma överens om något gemensamt program på tv att titta på.
Oftast har han kollat på mer än en halv film när jag är klar med barnen och min egen kvällsdusch.
Eller så kollar han på tennis.
I värsta fall kollar han på tre filmer samtidigt, gärna slutet av dem, och byter mellan kanalerna när det blir reklam.

Jag brukar spela in det jag vill kolla på och det får jag titta på när han är klar.
Alternativt att jag kollar när han är där och då kommenterar han hur tråkigt/löjligt/ointressant program det är.
Helt seriöst, när jag kollade på Ernst i somras och föregående somrar och han var i arbetsrummet och inte vardagsrummet, så såg jag till att spela förbi signaturmelodin så han skulle slippa höra den för han hatar Ernst.

Bara en sån sak!

Ja angående ekonomin så har du säkert helt rätt.
Han säger att han inte bryr sig om några prylar förut sina kameragrejor, typ.
Han är inte prylfixerade osv.
Jag antar att det kan vara ett sätt att (o)medvetet luras att tro att bodelningen kommer bli problemfri och rättvis.

Eller också menar han det verkligen, vad vet jag?

Bor han kvar blir det ju ännu mer förmånligt för honom.
Förutom att han slipper flytta och betala för flytt, så blir det ju helt enkelt så att fler grejer lämnas kvar till honom än om man tillsammans tömmer huset.
En eldosa här, en papperskorg, några mattor, gardinstänger (skitdyrt) barnens rum osv, osv...

Jag hoppas att huset blir så dyrt som möjligt så han inte har råd att köpa ut mig.
Det skulle sitta fint!
Fast ändå inte, med tanke på barnen.

Hur som helst, jag får nog vara tuff och sätta en prislapp på allt jag lämnar kvar.
Har jättesvårt för sånt.

Han har ju skärpt upp sig maximalt på,senare tid, vilket jag ser som att han indirekt bekräftat att han misshandlat mig eller i alla fall har behandlat mig oschysst.
Jag undrar om det är en ögonöppnare eller en fasad?
Ärligt talat har jag ingen aning.

 

[TinyWiny]

@Vallmo det är helt naturligt att tveka, bli osäker och förvirrad. Det är en del av processen att tänka "det är nog inte så illa" och att känna skuld. Känslorna svänger hit och dit och förändringar är alltid jobbiga. Det du lever i har slätats över och normaliserats så länge så det är inte konstigt att endel av dig försöker göra det nu med. Som jag skrev tidigare, det är lättare att tro på en lögn man hört tusen gånger än en sanning man hör första gången. Men du vet, innerst inne vet du att det här är ett destruktivt förhållande. Du har ingen skuld i det här.

Det är jättebra att ni kan samarbeta så bra runt barnen för barnen behöver ni kunna samarbeta om sedan med men tänk den dagen du slipper hans "samtal" om allt annat. Då du kan stänga dörren till ditt hem och får vara ifred och läka. Hitta glädjen i livet igen och få leva som du vill och så som du behöver.

Jag förstår att det känns jättejobbigt att inläggningen drar ut på tiden. Jag hoppas att den kan hjälpa dig att strukturera upp det du känner och att du med hjälp av avståndet kan se på din situation på ett annat, tydligare sätt. Jag önskar så att det går att hitta en lösning som möjliggör en tidigare flytt så att du äntligen får chansen att läka på riktigt.

Att du får ont i kroppen förvånar mig inte. Kroppen fungerar ofta så. Såren i själen tar sig fysiska uttryck för väldigt många. Kanske är det kroppens sätt att lägga tyngd bakom att den mår väldigt dåligt. Kropp och själ är ju inte separerade utan är i samma kropp och när psyket far illa så far den fysiska kroppen också illa. Det är vanligt att diffusa smärtor härrör från obearbetade känslor, upplevelser och/eller en tung levnadssituation. Nu vet jag såklart inte om smärtorna beror på det i ditt fall men det är inte ovanligt att det blir så.

Du svamlar inte. Du processar. Du är påväg att förändra något som varit din vardag så länge och dina känslor åker berg och dalbana och virvelvinden på samma gång. Att tveka i det läget du är i nu och att inte veta vad man ska tro, tänka, känna och tycka är inget konstigt, det är så det ofta är. Det är just därför jag tidigare föreslog att du ska lägga upp en plan, en realistisk tidsplan över stegen du behöver ta. Då är det lättare att ta sig dit även när känslorna löper amok så att du äntligen kan landa och läka. Kan du kanske prata med din pappa en bra dag och lägga upp en plan med hans hjälp?

Känn ingen press på att du måste skriva eller prestera något alls. Tråden finns för dig. För att du ska få den hjälp och stöttning du så innerligt behöver.

Ta hand om dig. Ta ett litet steg i taget. Ibland blir det ett steg fram och två bak men du kommer framåt iallafall.

 

[Vallmo]

Angående tillgångar så är ju vad som gäller att om ni är gifta så ska värdet av allt delas på hälften. Pengar på banken o värdepapper, garageverktyg, trädgårdsredskap, tupperwareburkar, motorcykel, jaktvapen - ja allt.
Det enda som räknas bort är enskild egendom - och enskild egendom ska det finnas papper på där det står enskild egendom.
Kompisen orkade inte träta om sina köksgrejor och tänkte som så att barnen skulle ha kvar detta i sitt barndomshem där dom bodde kvar fast dom var myndiga. Hon tog inte ens med sin mjölburk som hon alltid haft. Inom några månader var ungarna inneboende i hennes tvåa och hon ångrade sig något fruktansvärt. Nu är exets nya sambo oerhört nöjd med allt Tupperware för tusentals kronor.
Han smugglade undan bilar till ett värde av minst en halv miljon. Bilar som han kunnat köpa för svarta pengar som han jobbat sig till under alla kvällar då hon tagit hand om hus, barn och ALLT hushållsarbete. Sen spred han rykten om att hon aldrig ens klippte gräsmattan. Nä, just det. Det såg hon till så deras tonårsbarn gjorde.

Vi är inte gifta utan sambos. Gäller samma sak då?

Trist att höra såna där historier som din väninnas.
Det är ju sånt man inte vill ska hända.
Kanske inte just för själva prylen men för sakens skull, om du förstår vad jag menar.

 

[Vallmo]

@Vallmo det är helt naturligt att tveka, bli osäker och förvirrad. Det är en del av processen att tänka "det är nog inte så illa" och att känna skuld. Känslorna svänger hit och dit och förändringar är alltid jobbiga. Det du lever i har slätats över och normaliserats så länge så det är inte konstigt att endel av dig försöker göra det nu med. Som jag skrev tidigare, det är lättare att tro på en lögn man hört tusen gånger än en sanning man hör första gången. Men du vet, innerst inne vet du att det här är ett destruktivt förhållande. Du har ingen skuld i det här.

Det är jättebra att ni kan samarbeta så bra runt barnen för barnen behöver ni kunna samarbeta om sedan med men tänk den dagen du slipper hans "samtal" om allt annat. Då du kan stänga dörren till ditt hem och får vara ifred och läka. Hitta glädjen i livet igen och få leva som du vill och så som du behöver.

Jag förstår att det känns jättejobbigt att inläggningen drar ut på tiden. Jag hoppas att den kan hjälpa dig att strukturera upp det du känner och att du med hjälp av avståndet kan se på din situation på ett annat, tydligare sätt. Jag önskar så att det går att hitta en lösning som möjliggör en tidigare flytt så att du äntligen får chansen att läka på riktigt.

Att du får ont i kroppen förvånar mig inte. Kroppen fungerar ofta så. Såren i själen tar sig fysiska uttryck för väldigt många. Kanske är det kroppens sätt att lägga tyngd bakom att den mår väldigt dåligt. Kropp och själ är ju inte separerade utan är i samma kropp och när psyket far illa så far den fysiska kroppen också illa. Det är vanligt att diffusa smärtor härrör från obearbetade känslor, upplevelser och/eller en tung levnadssituation. Nu vet jag såklart inte om smärtorna beror på det i ditt fall men det är inte ovanligt att det blir så.

Du svamlar inte. Du processar. Du är påväg att förändra något som varit din vardag så länge och dina känslor åker berg och dalbana och virvelvinden på samma gång. Att tveka i det läget du är i nu och att inte veta vad man ska tro, tänka, känna och tycka är inget konstigt, det är så det ofta är. Det är just därför jag tidigare föreslog att du ska lägga upp en plan, en realistisk tidsplan över stegen du behöver ta. Då är det lättare att ta sig dit även när känslorna löper amok så att du äntligen kan landa och läka. Kan du kanske prata med din pappa en bra dag och lägga upp en plan med hans hjälp?

Känn ingen press på att du måste skriva eller prestera något alls. Tråden finns för dig. För att du ska få den hjälp och stöttning du så innerligt behöver.

Ta hand om dig. Ta ett litet steg i taget. Ibland blir det ett steg fram och två bak men du kommer framåt iallafall.

Åh, där är du ju!
Fan, du har ju dygnet runt jour. Du får börja ta betalt!

Vet du, det känns så himla tryggt när du skriver det där är en del av processen.
Det känns så skönt att få höra, för jag hamnar väldigt lätt i "jag har bara inbillat mig allt-fällan".
Det är precis det som man (jag) behöver eftersom jag har så himla lätt att bli osäker så fort han är snäll mot mig en gång, typ.

Nä, det där med kroppsvärken tror jag också beror på alla spänningar.
Jag har liksom ont överallt, i armen, nacken, ryggen, fötterna osv....

Jag tror också inläggningen blir bra, även om "det värsta" kanske har fått över tills dess.
Jag behöver lite avstånd och det är väldigt bra att vara på ett ställe där folk jobbar med att ta hand om en.
Att vara hos pappa och hans fru är också bra men jag känner inte att jag kan braka ihop där.
Däremot gav det mig en bra energi som höll i sig flera dagar efteråt.

Jag ska prata med min mamma också om att gå i borgen för mig.
Vill helst göra det på tu man hand, men jag drar mig lite för att åka över till henne pga krånglig väg, hon skriker och gapar så fort pappa+fru kommer på tal och hon fattar tyvärr noll och ingenting när man mår dåligt.
Jag vet att det låter taskigt att säga så om sin egen mor, men tyvärr är det så hon är.

Jag har läst lite ur sambolagen som @Inte_Ung länkade till och vad jag förstår så finns det en möjlighet att jag kan få rätten att bo själv i bostaden en tid om det bedöms att jag har störst behov eller något liknande.
Ska läsa mer om det.

All input är bra!
Tänk vad många det är här som kan så många olika bra saker.
Jag säger bara till alla.

 

[TinyWiny]

Åh, där är du ju!
Fan, du har ju dygnet runt jour. Du får börja ta betalt!

Vet du, det känns så himla tryggt när du skriver det där är en del av processen.
Det känns så skönt att få höra, för jag hamnar väldigt lätt i "jag har bara inbillat mig allt-fällan".
Det är precis det som man (jag) behöver eftersom jag har så himla lätt att bli osäker så fort han är snäll mot mig en gång, typ.

Nä, det där med kroppsvärken tror jag också beror på alla spänningar.
Jag har liksom ont överallt, i armen, nacken, ryggen, fötterna osv....

Jag tror också inläggningen blir bra, även om "det värsta" kanske har fått över tills dess.
Jag behöver lite avstånd och det är väldigt bra att vara på ett ställe där folk jobbar med att ta hand om en.
Att vara hos pappa och hans fru är också bra men jag känner inte att jag kan braka ihop där.
Däremot gav det mig en bra energi som höll i sig flera dagar efteråt.

Jag ska prata med min mamma också om att gå i borgen för mig.
Vill helst göra det på tu man hand, men jag drar mig lite för att åka över till henne pga krånglig väg, hon skriker och gapar så fort pappa+fru kommer på tal och hon fattar tyvärr noll och ingenting när man mår dåligt.
Jag vet att det låter taskigt att säga så om sin egen mor, men tyvärr är det så hon är.

Jag har läst lite ur sambolagen som @Inte_Ung länkade till och vad jag förstår så finns det en möjlighet att jag kan få rätten att bo själv i bostaden en tid om det bedöms att jag har störst behov eller något liknande.
Ska läsa mer om det.

All input är bra!
Tänk vad många det är här som kan så många olika bra saker.
Jag säger bara till alla.

Taskig sömn är inte alltid dåligt

Det är det som är så typiskt! Allt blir en ond cirkel, minsta lilla tillstymmelse till något bra gör att tvekan sätts igång. Hade förhållandet varit sunt så hade ingen tänkt så men är förhållandet osunt så blir det där lilla som man annars hade tagit förgivet och knappt ens märkt jättestort.

Spänningar kan bli hemska Smärtan gör också att man spänner sig ännu mer.

Jag tror att det kan vara bra att se på inläggningen som en paus då du kan få falla om det behövs och att du sedan kan fundera ut vilka steg du ska ta härnäst i lugn och ro. Kanske finns det någon vettig människa där som kan hjälpa dig att strukturera upp känslorna lite och hjälpa dig med vilka steg du ska ta och i vilken ordning.

Nej det är inte taskigt. Vi är alla olika bra på saker och vissa är urdåliga på att ta hand om människor som mår dåligt. De klarar det helt enkelt inte och reaktionerna blir helt tokiga och väldigt negativa för den som mår dåligt. Alla har rätt att skydda sig själva och i det här fallet behöver du skydda dig själv från hennes reaktioner. Jag tror att du ska försöka "lämna känslorna hemma", dvs. inte förklara så mycket mer än att ni ska gå isär, inte gå in på varför utan bara att du behöver hennes hjälp med borgen. Typ som om du skulle gå till banken.

 

[Red_Chili]

Är nyvaken och egentligen för trött för att skriva, men vet du @Vallmo, även OM du skulle ha inbillat dig att han beter sig dåligt och även om du skulle ha inbillat dig att han pysslar med psykisk misshandel så är det ju tydligt att du mår dåligt av er relation. Eller hur?

I Sverige är det ju så fint att ingen måste vara i en relation med någon annan. Två personer som har ett "perfekt" förhållande med fungerande kommunikation, där de trivs ihop, hjälps åt med allt osv har full rätt att göra slut för att någon eller båda har "tröttnat" eller "vill prova något nytt" eller vad sjutton som helst. De har full rätt att göra det även om det är tjusiga hus och barn inblandade också. Vill du ur förhållandet så behöver du ingen ursäkt för det, det räcker med att du vill det för att det ska vara värt att jobba för.

Sedan skriver du ju samtidigt som du tvekar att ert senaste samtal dränerade dig på energi i flera dagar, att du undvikit signaturmelodin på ett tv-program du gillar för att inte råka skapa irritation, att du har ont i kroppen för att du städat så mycket osv. Dessutom är jag smått övertygad om att din sambos "snälla fasad" nu dyker upp för att få dig att slappna av så att han kan börja bete sig illa igen, men sådant har ju också diskuterats i tråden innan.

Nu håller jag helt med @TinyWiny, hen skriver jättebra och det verkar inte alls som om du "svamlar" utan bara reder ut allt för dig själv. Det behöver ju göras det med. Skriv, skriv så mycket du behöver, skriv listor med positiva och negativa saker med det du funderar över när du tvekar på något (du behöver självfallet inte skriva här på buke)

Ta hand om dig. Andas. Försök fokusera på en sak i taget för att kunna ha kontroll över det du gör.

 

[tanten]

Vi är inte gifta utan sambos. Gäller samma sak då?

Trist att höra såna där historier som din väninnas.
Det är ju sånt man inte vill ska hända.
Kanske inte just för själva prylen men för sakens skull, om du förstår vad jag menar.

Sambo och gifta har olika regler. Det är olika juridik helt enkelt. Förutsätt inget.
Allt det där är det bra att ha en advokat till när det gäller så stora saker som ett helt hus med allt som här till. Och dessutom en motpart du inte litar på.

Just nu finns viktigare sker att koncentrera sig på än sambolagen. Inläggning, arbetsträning, din hälsa.
Men förbered dig på att anlita juridisk hjälp när du väl ger dig av. Det kan vara bra att vara mentalt beredd.

 

[Luff]

Vi är inte gifta utan sambos. Gäller samma sak då?

Trist att höra såna där historier som din väninnas.
Det är ju sånt man inte vill ska hända.
Kanske inte just för själva prylen men för sakens skull, om du förstår vad jag menar.

Nej då gäller det inte.

 

[Vallmo]

Nej det är inte taskigt. Vi är alla olika bra på saker och vissa är urdåliga på att ta hand om människor som mår dåligt. De klarar det helt enkelt inte och reaktionerna blir helt tokiga och väldigt negativa för den som mår dåligt. Alla har rätt att skydda sig själva och i det här fallet behöver du skydda dig själv från hennes reaktioner. Jag tror att du ska försöka "lämna känslorna hemma", dvs. inte förklara så mycket mer än att ni ska gå isär, inte gå in på varför utan bara att du behöver hennes hjälp med borgen. Typ som om du skulle gå till banken.

Ja, det har du rätt i. Man är bra på olika saker.
Hon vet liksom inte hur man gör när man tröstar någon.
Hon har alltid varit sån, även när vi var små.

Däremot pratar jag gärna trädgård med henne.
Det kan vi båda tjata om hur länge som helst.
När hon blir sur över något brukar jag alltid leda över samtalen till trädgård istället. Funkar varje gång!

Problemet är väl att hon inte fattar att jag och sambon delar upp allt när vi separerar.
När jag nämnde det så tog hon för givet att jag skulle "få" huset.
Bara för pappa lämnade allt till henne.......typ.
Hon har väldigt svårt för att sätta sig in i andra människors situation.
Tänkte skriva mer om henne, men stannar där......lyder ditt råd.

Jag ska enbart prata om dom praktiska bitarna med henne och fråga om hon vill ställa upp som borgenär och/eller kanske ett tillfälligt lån.
Har kollat med pappa att hon har dom ekonomiska förutsättningarna och det har hon.
Skulle aldrig fråga utan att veta en sån sak.
Hon kan också vara rätt dränerande, så för att jag ska orka ladda upp för att be om en sån tjänst så vill jag veta om den ekonomiska möjligheten finns.

Ibland kan jag tycka att hon och min sambo har vissa likheter.

 

[Vallmo]

Sambo och gifta har olika regler. Det är olika juridik helt enkelt. Förutsätt inget.
Allt det där är det bra att ha en advokat till när det gäller så stora saker som ett helt hus med allt som här till. Och dessutom en motpart du inte litar på.

Just nu finns viktigare sker att koncentrera sig på än sambolagen. Inläggning, arbetsträning, din hälsa.
Men förbered dig på att anlita juridisk hjälp när du väl ger dig av. Det kan vara bra att vara mentalt beredd.

På något vis har jag så svårt att tänka mig att han skulle försöka lura mig på något sätt.
Jag vill verkligen inte tro det om honom.
Han är ingen ond människa, snarare verkar han funktionshindrad ibland.

Men visst, jag har ju sett min mamma i ett helt nytt ljus efter pappas och hennes separation.
Förut hette det alltid att det var min pappa som var snål.
När mamma sålde huset så hade dom kommit överens om muntligt vid separationen att allt över 5' skulle dom dela på i efterhand.
Hon fick 6,2' och hon vägrade naturligtvis att dela.
Hon har dessutom juridiken på sin sida. Ingen kan tvinga henne, det var bodelat och klart för länge sedan.

Det är väl i sådana fall något jag ska tänka på, dvs att se till att jag får det jag vill ha vid separationen och inte spara saker till "senare".

Kom på en till grej nu!
Hade förresten ett ex en gång som fick behålla vår gemensamma hyresrätt under förutsättning att jag skulle få ekonomisk kompensation för det eftersom en hyresrätt 10 min från Sthlms city har ett visst värde.
Jag fick ingenting, såklart!
Det är ingenting man "lagligt" kan begära pengar för heller så svårt att kräva något i efterhand.
Jag hade ju redan köpt min bostadsrätt och flyttat till den.
Det hade varit smartare av mig att kräva att vi skulle byta vår trea mot två ettor.

När det gällde möbler så ville han behålla allt med motiveringen "att när jag flyttar så måste jag också köpa allt nytt".
Jag fick i stort sett med mig min del av dubbelsängen och ett matbord som han gnällde om.

Han bytte sedan lägenheten mot en mindre som strax därefter ombildades till bostadsrätter.
Han har antagligen tjänat miljoner på vår separation.
Trodde aldrig det om honom heller.

Fan, vad trög jag är.
Ibland blir jag så trött på mig själv.
Jag HAR ju redan blivit lurad en gång. Av världens bästa svärmorsdröm.

Jag har sett min pappa blivit skinnad på allt!

Jag ska nog vara ordentligt förberedd på ALLT den här gången.

Har en kompis vars make är jurist.
Han jobbar inte med sånt här men han kan säkert rekommendera någon.
Jag ska nog prata med honom lite längre fram...........

 

[Saija]

Alltså, jag gillar att du ska prata med vännens juristmake

 

[Hyacinth]

De flesta har nog gjort mindre smarta val ibland. Jag lämnade bil, båt, stor lägenhet, alla möbler och en rövhatt med mina kläder i en svart sopsäck.
Ekonomiskt korkat, men jag lämnade precis när jag kände mig tuff nog för att våga.
Sen bodde jag i en kompis hall i tre månader, innan jag fick ett rum som inneboende. Men det löste sig.

Jag säger inte (längre) att du ska packa och dra, men låt dig inte stoppas av gardiner. Man kan köpa nya gardiner. Eller komma på att man hatar gardiner.
Gör en plan (som du inte outar helt här eftersom vem som helst kan läsa) andas, ta hand om dig, verkställ.

 

[Vallmo]

Alltså, jag gillar att du ska prata med vännens juristmake

Problemet är bara att jag inte berättat ett dugg om detta till min kompis.
Hon och hennes man är en av de få människor min sambo faktiskt kan umgås med och faktiskt tycka att det är kul också.

Jag tror att dom båda tycker väldigt bra om min sambo också.
Hon och min sambo har ganska många likheter också, lite samma yrkesinriktning och utbildning mm.

Dom har också två barn, varav ena killen bara är tre veckor yngre än min äldsta son.
Dom har ett yngre barn också, en tjej som bara är fem så hon är inte riktigt med och leker med killarna ännu, men det närmar sig.

Men vi umgås väldigt bra som familjer, helt enkelt.
Det gör att det känns extra jobbigt att outa detta eftersom dom har en relation med honom också.

Vi väntade alltså barn samtidigt.
Det "roliga" (eftersom det inte är så roligt, egentligen) var att dom hade försökt under sex års tid och jag, plopp, blev bara gravid utan planering.
Dessutom blev vi gravida exakt samma dag och våra barn var beräknade till exakt samma datum.
Hur stor är sannolikheten för det, liksom?

Min kom två veckor för tidigt och hennes dröjde ett par dagar därav skillnaden på några veckor.

 

[Red_Chili]

@Vallmo, du säger att du inte tror att din sambo försöker lura dig på något sätt. Det vill han säkert inte heller, precis som att han inte medvetet vill få dig att må dåligt. Det enda han vill är att få det till ett fördelaktigt läge för sig själv och det resulterar i stora, negativa konsekvenser för dig. Det finns därför absolut en risk för att det blir trassel på fler plan än vad det är nu, just för att det kommer dyka upp nya jobbiga situationer som han vill förenkla på sitt sätt. Tyvärr innebär ju hans förenklingar för sig själv att det blir jobbigare för dig. Det är ju också en bidragande orsak till att du bestämt dig för att flytta ifrån honom.