Jag tror att min sambo misshandlar mig verbalt

[Red_Chili]

Frågar alla, är det lite skumt eller bara nojigt
Jag vet ju med mig själv att skulle vi sitta på ett sånt möte skulle jag i princip sitta helt tyst och terapeuten skulle vara tvungen att dra ur mig allt.

Det känns lite som ett desperat försök att "reda ut missförstånd" från min sambos sida och återigen bagatellisera och peka på min diagnos.
Eller?!?

Lita på din magkänsla och lyssna på @mandalaki

 

[Squie]

Det är också en del av den mentala processen, att ha påbörjat en separation. Att mentalt ställa om färdvägen, riktningen, målet. Det får ta tid, men det är inte fel att ta ett första steg för att kunna vänja sig vid de nya tankarna. De kan vara skrämmande ibland.

Håller helt med dig! Det fanns med i mitt bakhuvud när jag skrev inlägget...även om jag inte skrev ut det. Att "vinna" och få med sig sina saker man vill ha kräver sin förberedelse.

 

[Lager]

@mandalaki Jag har tänkt lite mer på det där och tror att du har väldigt rätt.
Jag ska nog bromsa och bara vänta in inläggning.
Dessutom ska jag få en ny öppenvårdskontakt där jag går (samma ställe som avdelningen är på).
Det däremot brukar dom rekommendera att man påbörjar fast man är inlagd.

Tror det blir väldigt mycket med parterapi också.
Det går ju inte! Det fattar jag ju själv också.

Jag har också tänkt lite mer angående parterapin som sambon helt plötsligt hade så bråttom med.
Vi pratar alltså om en person som konsekvent vägrat detta i fyra års tid.
Samma person har fortfarande inte beställt service till bilen fast tiden för det gick ut för länge sen.
Med andra ord, en person som aldrig får tummen ur.....

Frågar alla, är det lite skumt eller bara nojigt
Jag vet ju med mig själv att skulle vi sitta på ett sånt möte skulle jag i princip sitta helt tyst och terapeuten skulle vara tvungen att dra ur mig allt.

Det känns lite som ett desperat försök att "reda ut missförstånd" från min sambos sida och återigen bagatellisera och peka på min diagnos.
Eller?!?

Lyssna på läkarna. Håller alla tummar för dig, även om jag inte skriver så mycket så har jag hängt med i tråden och är så oerhört imponerad av dig!

Massa styrkeenergi och kramar. Stressa inte.

 

[athena_arabians]

*stor kram* till dig @Vallmo

Gör det du känner är bäst för dig och ta den hjälp du vill ha

 

[monster1]

Håller med alla andra, gör det som är bäst för DIG! Vill du gå i parterapi, gör det, vill du inte, låt bli!

 

[vallhund]

du verkar ha varit med om både det ena och andra men jag upplever att ditt inlägg råkar vara just den sorten av uppeldning som kanske inte riktigt är det bästa just nu.

1 först en skräckhistoria
2 historien knyts till vallmo genom egna antaganden om hennes sk sambo och inblandning av egen man för att förstärka
3 med stämningen satt så presenteras åsikten om vad som är bäst för vallmo (en åsikt som råkar vara det enda rimliga om man förväntar sig skräckhistorien)
4 till sist ballanseras det hela upp med en lite mer positiv bild av parterapi men även det besöket kan tolkas som meningslöst eftersom "det var för sent"

det var säkert inte så du hade tänkt ditt inlägg men man kan lätt tolka det så.

som du förstår är jag själv mycket för parterapi även om man är överens om att separera. parterapi kanske inte är det bästa för vallmo precis just nu när det händer mycket annat men vid ett bättre tillfälle tror jag det kan vara till stor hjälp för hela henes familj

Riktig ful känga mot @tanten som knappast gagnar @Vallmo

 

[Mia_R]

Riktig ful känga mot @tanten som knappast gagnar @Vallmo

Nej, det tycker jag definitivt inte. Att någon berättar om sina egna erfarenheter och uppmuntrar @Vallmo att själv avgöra om hon vill gå eller inte tycker jag inte är fel. Jag håller med @tanten, om Vallmo väljer att gå längre fram ska hon göra det för sin egen skull och inte för att sambon vill det, men att det primära nu är att ta hand om sig själv och inte tänka på annat.

 

[Kilauea]

Skickar en stor kram till dig @Vallmo . Låt saker och ting ta den tid du behöver, ta hand om dig!

 

[vallhund]

Nej, det tycker jag definitivt inte. Att någon berättar om sina egna erfarenheter och uppmuntrar @Vallmo att själv avgöra om hon vill gå eller inte tycker jag inte är fel. Jag håller med @tanten, om Vallmo väljer att gå längre fram ska hon göra det för sin egen skull och inte för att sambon vill det, men att det primära nu är att ta hand om sig själv och inte tänka på annat.

Det rådet har vi väl alla gett? Har inte sett något inlägg som är emot.
Vad gäller @svullabella s punktlista riktat till @tanten så har vi tydligen tolkat den olika.

 

[svullabella]

Det rådet har vi väl alla gett? Har inte sett något inlägg som är emot.
Vad gäller @svullabella s punktlista riktat till @tanten så har vi tydligen tolkat den olika.

jo det låter som vi alla egentligen tycker samma men utryckte det lite olika. jag ber om ursäkt om jag tolkade och skrev galet

 

[Mia_R]

Det rådet har vi väl alla gett? Har inte sett något inlägg som är emot.
Vad gäller @svullabella s punktlista riktat till @tanten så har vi tydligen tolkat den olika.

Ja, jag förstår inte varför @tanten skulle få någon ful känga?

 

[vallhund]

jo det låter som vi alla egentligen tycker samma men utryckte det lite olika. jag ber om ursäkt om jag tolkade och skrev galet

 

[Vallmo]

Riktig ful känga mot @tanten som knappast gagnar @Vallmo

Tack @vallhund för att du tänker på mitt bästa.

Men, det är lugnt! Jag tog inte illa upp av ditt inlägg @tanten . Inte alls!

Min pappa berättade faktiskt någon liknande skräckhistoria om hans och mammas parterapeut också.
Hon hade tydligen tagit min mammas parti och i princip tyckt det var ok, eller i alla fall inte fel, att min mamma hade slagit pappa vid något tillfälle.
Pappa hade inte känt minsta stöd från terapeuten eftersom det var han som hade "vänstrat" och träffat en ny och det var mamma som var offer i frågan.

Vad som inte framgick var att min mamma har kört och i viss mån även misshandlat min pappa verbalt i 50 år.
Han försökte bryta under samma omständigheter för 30 år sedan också, men då var han inte lika stark som nu. Istället blev det hela en väldigt destruktiv historia som min pappa till slut lyckades vända (på egen hand).
I vissa tillfällen av min pappas liv har han känt samma uppgivenhet och förtvivlan som jag har gjort.

Äpplet faller inte långt från päronträdet!
Jag har vetat detta lite längre.
Pappa insåg det igår och han är smått chockad över insikten.
Det har definitivt skapat ett band mellan oss. Det känns både skönt, förtroligt, sorgligt, ja det är många känslor som är blandade.

 

[tanten]

Tack @vallhund för att du tänker på mitt bästa.

Men, det är lugnt! Jag tog inte illa upp av ditt inlägg @tanten . Inte alls!

Min pappa berättade faktiskt någon liknande skräckhistoria om hans och mammas parterapeut också.
Hon hade tydligen tagit min mammas parti och i princip tyckt det var ok, eller i alla fall inte fel, att min mamma hade slagit pappa vid något tillfälle.
Pappa hade inte känt minsta stöd från terapeuten eftersom det var han som hade "vänstrat" och träffat en ny och det var mamma som var offer i frågan.

.

Tack.
jag bad moderator ta bort inlägget men det hände inte. Det var inte illa menat, det låg värme och omtanke bakom. Insåg inte hur illa det kunde tolkas förrän jag fick kritik.

 

[Vallmo]

Lita på din magkänsla och lyssna på @mandalaki

Jag litar på @mandalaki , dig och alla ni andra som delar med er av era erfarenheter.
Det är ovärdeligt.

@Squie Just den där "listan" har jag börjat göra lite mentalt i mitt huvud.
Och jag tror egentligen inte att den biten kommer bli några större problem för oss.
Ingen av oss är särskilt prylfixerade (förutom sambons kameraprylar).
Men lika lite som jag är intresserad av den så är han lika lite intresserad av min gigantiska tygsamling.
Problemet är väl om han bor kvar så kan jag tänka mig att jag lämnar en del saker för att det känns onaturligt att ta ner lampor och sånt till exempel.
Men jag får förbereda med att lägga upp en ekonomisk kompensation istället.

@Lovisaleonora Men mentalt så känner jag att jag börjar vänja mig vid tanken.
Jag tror att jag är så långt före honom i den processen.
Ibland känns det som jag nästan ska råka försäga mig, typ dela med mig av tomter eller hus som jag har kollat på.
Det är just den biten som håller mig uppe mycket, tror jag. Att ha ett konkret mål i sikte, liksom.

 

[Vallmo]

jo det låter som vi alla egentligen tycker samma men utryckte det lite olika. jag ber om ursäkt om jag tolkade och skrev galet

Det är lugnt!

 

[Ramona]

Men jag får förbereda med att lägga upp en ekonomisk kompensation istället.

Jättebra tänkt och jag vill påminna om att inte glömma av att räkna med tiden det kostar att skaffa nya grejer, oavsett om de är nya eller begagnade.

När man får ett nytt hem som ska inredas blir det en djävla massa vändor till IKEA etc för att få till det. Och det tar flera månader innan man liksom kommer på plats.

Ibland är det enklare att ta vad man har, men då blir det ju heller inte den där nystarten man kanske hoppas på. Och eftersom man slipper kompromissa med någon annan om stilen så får man ju sätta sin egen prägel på bostaden, och då är det ganska så skönt att slippa se den där lampan han valde ut.

 

[Vallmo]

Tack.
jag bad moderator ta bort inlägget men det hände inte. Det var inte illa menat, det låg värme och omtanke bakom. Insåg inte hur illa det kunde tolkas förrän jag fick kritik.

Jag förstår att det inte var illa menat utan tvärtom.

Jag har faktiskt haft tankar lite åt det hållet själv, om jag nu ska hänga med på parterapin på onsdag.

Jag kan mycket väl se ett scenario framför mig där jag sitter och säger i princip ingenting och min sambo har på sig sin allra största offerkofta där han sitter och pratar om "hur jobbigt det var när jag var sjuk och nu anklagar jag honom för misshandel, när han i själva verket är så slutkörd och tom på känslor så han inte orkar mer typ. Och barnen, ja dom sätter jag ju alltid först."

Sen har vi mina diagnoser som inte direkt är en merit i dom sammanhangen.

Vet inte om jag har lust med det faktisk.
Ärligt talat så tror jag att jag skulle kunna gå hem och försöka ta livet av mig efter ett sånt scenario.
Helt ärligt!
Ursäkta att jag uttrycker mig så burdust (och kanske olämpligt på ett forum) men så skulle det mycket väl kunna bli.

Sen undrar jag varför det skulle vara så djävla bråttom nu för.
Tidigare har han ju hänvisat till att det blir för mycket när jag hade mina andra kontakter och min terapi.
Nu ska jag ju läggas in och träffa en person på öppenvården som kommer vara mitt samtalsstöd, så det är redan två grejer på gång för mig.

Jag kan faktiskt bara dra slutsatsen att han vill gå dit för sin egen skull och ta tillbaka lite av sin makt. Eller nåt!

Jag vet att jag inte ska spekulera @mandalaki men det är fan så svårt att låta bli.

 

[TinyWiny]

@Vallmo följ din magkänsla. Lyssna på den och ta den på allvar. Gör inget som du faktiskt inte vill.

 

[Vallmo]

Jättebra tänkt och jag vill påminna om att inte glömma av att räkna med tiden det kostar att skaffa nya grejer, oavsett om de är nya eller begagnade.

När man får ett nytt hem som ska inredas blir det en djävla massa vändor till IKEA etc för att få till det. Och det tar flera månader innan man liksom kommer på plats.

Ibland är det enklare att ta vad man har, men då blir det ju heller inte den där nystarten man kanske hoppas på. Och eftersom man slipper kompromissa med någon annan om stilen så får man ju sätta sin egen prägel på bostaden, och då är det ganska så skönt att slippa se den där lampan han valde ut.

Ja, det är ju sant. Så är det ju.
För att inte tala om tiden det tar att sy gardiner, kuddövderdrag mm.
Jag har gjort allt sånt själv och kommer antagligen vilja göra det till nästa hus också.

När det gäller "gamla" prylar så tycker jag faktiskt att dom kan få nytt liv om man ändrar på dom lite eller byter plats.
Fast set beror ju lite på vad det är.
Vår blanksvarta tv bänk som är jättesnygg där den är men jag tror att den skulle bli lite malplacerad i mitt nya hem, eller rättare sagt, i tanken på mitt nya hem.

När det gäller prylar så är jag faktiskt ganska inne på att köpa mer begagnat på blocket och tradera för att få en liten skön mix. Vissa grejer få vara som dom är och andra kan jag måla om.
Och naturligtvis ikeaprylarna också, dom är suveräna, soffor och sängar.
Sånt köper jag inte begagnat, helst.
Antagligen blir det kök därifrån om jag köper nytt.
Har gjort lite eget kakel tidigare som kunde vara kul att då användning för, i ett nytt kök till exempel.

Jag älskar faktiskt att hålla på med inredning och sånt.
Jag kan verkligen gå igång på det.
Drömmen i framtiden blir att kunna utbilda mig och i alla fall delvist tjäna lite på det också.

Jag räknade ut idag ungefärlig arbetstid som jag har lagt ner på inredning i hemmet och trädgården under tiden vi bott här.
Jag snittade 10 timmar per vecka, vilket antagligen är väldigt lågt och ett timpris på 200 kr.
Tror jag kom upp i över 700 000 i arbetskostnad.
Kanske ska skicka en faktura?