Lite uppdatering......
Men först och främst, tack alla ni som skriver i tråden och peppar och tröstar.
Det betyder jättemycket för mig.
Det är helt ovärdeligt att ni skriver och bryr er. Jag läser verkligen varenda inlägg och tänker på det även om jag inte svarar på allt.
Har haft en jättejobbig dag igår och i förrgår.
Har försökt få tag på läkaren som inte ringde tillbaka. Började känna mig smått desperat ärligt talat.
Skulle egentligen åkt till pappa idag, men kom inte ur sängen.
Pratade med honom idag på eftermiddagarna och han mer eller mindre övertalade mig och sa att jag behöver ett miljöombyte, så imorgon åker jag dit och stannar över natten.
Det här är så nytt för mig, hela grejen med pappa.
Han har aldrig varit såhär....
Samtidigt vill jag ta igen så många förlorade år med honom nu.
Han är 71 år och ärligt talat så är det inte så säkert att han kommer bli så jättegammal.
Han har mycket problem med hjärtat, förträngningar i kranskärlen, fått pacemaker och det ena och det andra.
Det känns så jävla sorgligt på något vis......men jag antar att det i alla fall är bättre sent än aldrig.
Tänker mycket på hans fru också. Hon är 15 år(?) yngre så det vore verkligen hemskt om dom inte får åtminstone tio år tillsammans.
Min läkare ringde idag, till slut.
När hon väl ringer så är hon bra.... Dom hade tydligen dragit mig på behandlingskonferensen så jag kommer få tid någon gång nästa vecka för ett bedömningsamtal, dvs jag blir bedömd om jag ska bli inlagd och om jag vill det så blir jag det.
Det känns också skönt att dom tar mig på allvar.
Jag är inte den som ringer i "onödan" direkt.
På det viset är det bra att jag har min diagnos för dödligheten är avsevärt större än "bara" depression och särskilt vid samsjuklighet och krissituationer.
Det gör att dom inte bara kan ignorera det utan dom måste agera och ta det på allvar.
Jag kan ärligt säga också att det fanns all anledning till det också den här gången.
Kände mig lite bättre idag, så jag kände att det kanske inte var nödvändigt.
Men sen hade jag ångest och sov bort hela eftermiddagen och kvällen, så jag tänker att det är väl kanske lika bra. Ambivalent!
Min sambo, ja. Han håller extremt låg profil och är vänlig och trevlig.
Det känns nästan som han är lite rädd på något vis.
Han säger att han inte läser här och jag känner om han gör det, så "jaha".
Jag står för allt jag skriver och jag är inte ansvarig för dom svar jag får.
Tydligen tyckte han att det var "hemskt" med en del av svaren jag fått när han snokade första gången.
Han har tydligen bokat in oss på parterapi nästa vecka.
Hos en kvinnlig terapeut, det var tydligen noga. Jag antar att jag kan hänga med en gång för att se vad det är för något. Men som jag har sagt tidigare, jag tror det är försent när det gäller det mesta.
Jag vet faktiskt inte om det var bra eller dåligt att han "råkade" läsa här (eller snokade).
Jag hade ju ursprungligen inte tänkt ta upp grejen med psykisk misshandel med honom just för att det är ingen ide, eftersom väldigt få håller med om det om man konfronterar misshandlaren.
Det står ju också att det kan bli farligt för kvinnan, men något sådant har jag inte upplevt i alla fall.
Hur som helst upplever jag det hela mycket jobbigare med korten på bordet.
Jag får extremt mycket ångest ibland och medicinerar faktiskt för att bara fly bort eller stå ut.
Fått ok från läkaren att ta lugnande, så mycket jag behöver typ.
Men, jag är besviken.
Det här var absolut inte det jag ville utan jag ville arbetsträna och börja jobba igen. Nu skjuts det upp, igen.
Pratade lite om separation och huset också.
Min sambo har tydligen gjort någon slags kovändning och kan helt plötsligt tänka sig att behålla huset och köpa ut mig.
Jag har inte ekonomi att köpa ut honom, så den biten är otänkbar.
Jag känner faktiskt att jag blir lite irriterad där.
Han har inte under dom sju år vi har bott här inte gjort mer än några ytterst få, minimala absolut nödvändiga grejer.
Jag har gjort allt, såväl inne som ute. Precis allt!
Jag har även haft alla kontakt med flertal av de hantverkare vi har haft för olika projekt på huset (badrum, uterum, altan, tak mm).
Han orkade inte ens vara med och välja kakel,och klinkers till badrummet som vi gjorde olika våras.
För övrigt har jag målat om hela övervåningen själv, tapetserat en del.
Barnens rum är målade och inredda efter tema (rymd och skog) så jag har målat, tapetserat och sytt en hel del till deras rum. Jag har lagt ner massvis med timmar, helt enkelt.
Trädgården, ja den ska vi inte prata om. Det är i stort sett ett livsprojekt.
Altanen har jag behandlat, målat uterummet osv, osv.
Huset utvändigt, ja det har jag i stort sett målat helt själv också.
Han tröttnade efter en halv husgavel.
Vi pratar om ett 1 1/2 plans hus med garage, förråd, lekstuga.
För mig blir det oavsett hur mycket man vrider och vänder på det en förlustaffär att lämna huset.
Inte sjutton drar jag ner gardinerna jag har sytt i ungarnas rum och tar med mig eller deras möbler.
Inte dom 38 andra gardinerna heller för den delen....
Det blir ju även så att man lämnar massor med grejer automatiskt.
Inte flyttar jag ut våra gamla, men sköna soffor till exempel. Men lik förbannat kommer jag ju behöva en egen soffa till mitt nya boende.
Sen, ja marknadspris för huset. Vad är det?
Med rätt intressenter kan huset bli dyrt eftersom det har en stil som kan tilltala folk men dom skulle aldrig kunna åstadkomma det själva. (Ursäkta om jag låter pretto, men det är något mäklaren sagt också).
Med rätt intressent(er) kan priset bli några hundratusen mer än vad som är förväntat för området egentligen.
Åter igen tänker jag, vad fan!
Han tog ifrån mig min kropp, mina barn, min hälsa. Han misskötte vår relation. Och nu ska han ta ifrån mig mitt hus också. Mitt livsverk, som han inte gjort ett skit med. Fan ta honom!
Är det någon som är kunnig på den biten?
@Inte_Ung kanske?
Kan man tvinga fram en försäljning trots att ena parten inte vill efter en separation?
Ja, det är mycket tankar som ni märker.
Jag vet att det bästa är att ta ett steg i taget. Samtidigt vill jag inte göra något överilat och dumt. Pratade med pappa om huset.
Han gav ju mamma deras hus (som var betalat och klart) eftersom hennes pension var usel och hans var jättebra.
Eftersom han hade dåligt samvete lämnade han även alla möbler och inventarier.
Till skillnad mot oss hade dom dyra, fina möbler typ klassiker som Carl Malmsten, Pernillafåtöljer, lamino och mycket, mycket mer. Dyr konst och dyra skulpturer också, dyrt porslin och dyrt matsilver osv.
När mamma nu sålde huset "för det var ju så dyrt att bo kvar" och hon måste flytta till något så litet som en fyra på 90 kvm
så fick hon 1 milj mer för huset än vad dom beräknade vid bodelningen.
Så hon är tämligen likvid nu, kan man lugnt säga.
Med den erfarenheten känner jag att jag är mycket obenägen att min sambo ska "tjäna" på vår separation, särskilt med tanke på att jag kommer vara den som har sämre ekonomi.
Jag tycker helt enkelt att jag har fått betala ett högt pris redan i form av sjukdom och lidande.
Fel eller rätt? Jag vet inte?
