Svarar alla.
Först och främst, läkaren ringde idag.
Jag har fått en kontaktperson på min psykiatriska mottagning som jag kommer få gå och prata med varannan vecka.
Sen,......vi har pratat.......dels igår när jag kom hem från keramiken och sen idag.
Igår lyckades jag tydligen väcka honom (22.30) när jag kom hem men han var ok med det och vi satt väl och pratade i över en timme.
Har pratat mycket ikväll också.
Väldigt mycket har kommit fram och kommit upp.
Vet inte riktigt hur jag ska sammanfatta allt eller om jag ens behöver göra det, men jag försöker i alla fall.
Vi pratade om när jag blev sjuk.
Sammanfattningsvis kan man säga att orsaken var stress pga jobbigt nattjobb och sen lämna barn på dagis när jag kom hem.
Jag sa att den situationen var ohållbar och jag sa också att jag borde bara fått komma hem och lägga mig och att han skulle fixat barnen på morgonen.
Låter kanske som en ganska löjlig punkt men just då var det väldigt jobbig del av det hela och jag kom ihåg den där fruktansvärda stressen jag hade med jobb-hem-ta hand om barn och sen försöka sova, vilket var dödsdömt.
Sen diskuterade vi varför jag hade blivit sjuk.
Jag sa att det bland annat berodde på min arbetsbelastning, vårt ojämställda liv och sen min personliga sårbarhet. Och att vi två -tillsammans- drev åt två håll.
Jag talade också om att jag var besviken för att han inte gick in och gjorde sitt, helt enkelt och att det var en väldigt stor bidragande orsak till att jag blev sjuk.
Han i sin tur såg mig förändras av depressionen och jag vet att min sjukdom gick ut över mina barns välbefinnande och honom. Jag känner fortfarande en enormt stora skuld och har skamkänslor för det.
Jag har lätt för att ta på mig skuld, som flera av er uppmärksammat.
Vi pratade i sin tur om att han blev arg på mig för mitt beteende när jag blev sjuk och att det blev som ens slags dubbelbestraffning.
Han erkände att den taggen sitter fortfarande kvar och att det påverkar hur han är mot mig även idag.
Vi kunde faktiskt tillsammans konstatera att det fortfarande fanns en slags låsning mellan oss pga av det här som vi faktiskt inte grejar att reda ut själva.
Jag tog också upp rädslan som jag börjat känna för honom och att jag känner mig rädd och otrygg i vår relation och att jag känner att jag hela tiden måste anpassa mig.
Han blev både förvånad och chockad över att jag faktiskt kände så, åtminstone sa han det och det verkade som det.
Sen tog jag upp den verbala misshandeln och han säger att han absolut inte har dom avsikterna och jag svarade, kanske inte, MEN som som du beter dig mot mig, så är det passiv-aggressiv misshandel.
Jag gav några exempel och han kunde förstå vad jag menade och det verkade också som han kunde förstå att det faktiskt blev det resultatet av hans handlande, även om han nu inte hade den intentionen. Säger han åtminstone.
Jag tänker att jag ger honom EN chans i alla fall.
Sen tog vi upp barnen, särskilt barnet med funktionshindret och hur det har påverkat vår relation.
Där var det också en sån där typisk grej där jag tog på mig skulden för hans "utbrändhet".
Han förklarade att det snarare var alla problem med barnet som gjort att det blivit så.
Och, ja vi har en hel del problem med sonen. Det har eskalerat något vansinnigt nu sen han började i fyran och i en ny, mycket större skola.
Vi diskuterade även att söka hjälp för barnet med funktionshinder (man är berättigad till viss hjälp när man har ett barn med funktionshinder) och faktiskt använda oss av den möjligheten.
Jag tror till exempel att man kan gå ner i arbetstid och få någon slags ersättning därifrån, men jag vet inte säkert. Kollar upp den biten senare.
Vi pratade om min kommande arbetsträning och jag var jättetydlig med att det skulle ställa större krav på honom. Jag sa också att jag skulle fixa städhjälp om det blir "för mycket"
Vi pratade också om separation och hur vi skulle göra det på smidigaste sätt.
Vi enades om att jag behöver komma "på fötter" först med arbete så att jag får lån, har råd med eget boende osv. Och att han SKA underlätta för mig.
Vi diskuterade även möjligheten att han bor kvar i huset och köper ut mig.
På den biten känner jag mig rätt mentalt ovillig
, vilket han faktiskt förstod.
OM vi nu gör så, så är vi överens om att det ska bli en ekonomisk bra deal för mig och att man eventuellt lägger ut huset för försäljning och att han sen köper loss mig för högsta summan.
Fördelen för mig i ett sånt läge skulle i sådana fall vara att jag har möjlighet att bygga eget hus i lugn och ro och flytta när allt är klart.
Men dom bitarna återstår, det är ett tag tills dess.
Vi pratade också om hur våra personligheter triggade varandra på ett ganska destruktivt sätt.
Han är icke bekräftande, asocial och lat.
Jag är arbetsam, sårbar och behöver mycket bekräftelse. Jag tankar också energi av att träffa andra människor, det gör inte han.
Vi vill så totalt olika saker med våra liv, helt enkelt.
Vi är båda överens om att vi inte passar ihop och att vi inte ska fortsätta leva ihop.
Det är extremt sorgligt att tänka så eftersom vi en gång i tiden, innan vi fick barn, var det där paret som var "perfekta" och kompletterade varandra så bra.
Jag tog också upp det här med min sårbarhet och att allt det kom upp när vi hade fått barn och levde ett pressat familjeliv med småbarn, arbete och vinterkräksjukor och annat helvete.
Jag har haft sårbarheten hela mitt liv men den har inte ställt till det för mig förrän nu när det blev skarpt läge.
Någonstans har jag vetat det inom mig och egentligen så var inte jag särskilt angelägen om att få barn.
Undermedvetet tror jag att jag har känt på mig att det inte var "min grej" riktigt.
Har aldrig pratat om att jag önskat mig familj och sånt som andra gör utan jag mer "råkade" bli gravid första gången när jag var 39 år. Med nästa var jag 42.
Där av ligger min stora sorg över att jag dels blev sjuk men sen också att jag blev fråntagen min sambo, min kropp och sedan mina barn.
Idag har jag fått tillbaka mina barn i alla fall, men det har varit en jävla mardröm på vägen tillbaka (och jag är inte ens i mål). Resten återstår, men våran relation kommer aldrig tillbaka.
Det kändes i alla fall ganska bra att prata.
Vi har pratat helt öppet.
Ingen har skrikigt, jag har gråtit och han har låtit bli att sätta mig ur spel genom att argumentera bort mig.
Han vill att vi går i parterapi för att få bort den här låsningen mellan oss så att vi båda kan gå vidare och känna oss ok.
Jag kan säga att allt det här jag fått av er, insikterna, modet, peppningen och till och med mothuggen (som varit väldigt få, ska tilläggas
) har hjälpt mig att komma dit jag är nu.
Jag fick modet att prata med min sambo.
Och han lyssnade utan att hugga på mig. Han visade mig och mina känslor respekt.
Anledningen till det är att jag tog mig själv på allvar nu och ställde krav.
Och det beror på att NI ALLA har talat om för mig att jag är värd något och att jag är värd att behandlas bra och jag är värd att bli lyssnade på.
TACK!
Det är inte ord nog, jag är överväldigad.
heart
