Jag tror att min sambo misshandlar mig verbalt

[TinyWiny]

Det behöver inte ens svaja speciellt mycket.

Vi vill gärna fortsätta följa dina tankar @Vallmo

Absolut

 

[Vallmo]

Tack alla!
Det känns helt fantastiskt att så många har följt mig och engagerar sig så mycket.
Det är en helt otrolig känsla!
Jag har ju själv varit med och peppat andra men nu står jag på den här sidan själv och inser hur mycket det faktiskt betyder.
Det betyder jättemycket!

Det är tack vare er som jag har kunnat sortera mina tankar, sätta ord på känslor och framförallt, kanske det allra viktigaste, att få hjälp med kompassen.
Då menar hjälp med att faktiskt veta vad som är rimligt att kräva av sin partner och vilka förväntningar som är rimligt att man har på varandra.

Sambon och jag har pratat vidare idag. Mycket prat blev det!
Bland annat pratade vi just om det här att sätta gränser, ex när jag var tvungen att åka hem efter mina nattpass och fortsätta hemma med att ta barnen till skolan.
Han tänkte att "det tar ju inte så himla lång tid och jag hade ju ändå ingen tid att passa".
Allt detta är ju rimligt att tänka, kanske, men det fungerade verkligen inte så i praktiken.
För mig var det så att jag stressade upp mig något vansinnigt sista timmen på jobbet, åkte hem och tog barnen, fick för mycket dagsljus vilket är helt olämpligt om man ska lyckas somna på dagen.
Jag förstod inte att jag faktiskt hade rätt att "kräva" att bara få komma hem och lägga sig.
Jag tror inte ens att jag reflekterade över alternativen.
Jag märkte bara att det inte funkade och jag tror inte ens jag såg sambandet. Inte sambon heller.

Just den där kompassen är jätteviktig men den saknar jag till stora delar och det har med min sårbarhet att göra, tror jag.
Min sambo är inte så bra på dom bitarna och det gör att vi blir en osedvanligt dålig kombo.
Jag skulle antagligen behöva någon som styrde upp mig mer och talar om när jag ska vila, äta osv

Kan se detta hos min pappa också och se att han är precis likadan eller snarare att jag är lik honom.
Allt är så påtagligt nu när han skilt sig från min mamma så nyligen så man lägger märke till allt mycket mer.
Anledningen till att det funkar så bra med nya frun är att hon helt enkelt "styr upp" honom.
Fast på ett bra sätt, om ni förstår hur jag menar.
Hon är en av de mest godhjärtade människor jag har träffat.
Hon bryr sig verkligen om pappa men hon ställer samtidigt krav och talar om för honom hur han ska bete sig mot sina vuxna barn och barnbarnen.
Och hon bekräftar sin kärlek till honom varje dag och jag ser ju förändringen hos honom plus att han mår så jäkla bra nu.
Vill säga att min pappa sitter absolut inte med tofflorna på bordet numera, utan han är arbetsam precis som jag, men han har en fru som hjälper honom med hur han ska ta hand om sig själv.

Jag skulle väl antagligen må bäst också med en sån person.
Det var faktiskt min sambo som tog upp att han inte är en person som är "bra" för mig på det sättet.
Sambandet med pappa och hans fru och oss kom jag själv på senare.
Ursäkta att jag är lite rörig också och drar in andra personer mitt i min berättelse.

Vi pratade också om känslan som blir nu när jag är ekonomiskt beroende av honom.
Hos mig har det smugit på sig ett obehag som bara blivit värre med tiden och det är, "tänk om min sambo behandlar mig illa för att han kan"? Jag har känt att det glidit över åt det hållet och det har gett mig fullständig panik.
Hade vi haft ett jämlikt förhållande så hade antagligen den känslan inte kommit upp.

Det pratade vi också sansat runt och med tanke på att det är en väldigt obehaglig misstanke jag har om min sambo så tog han det bra.
Han förstod att det hade med min sårbarhet att göra och vi kunde prata om den frågan också.

Men det är ju verkligen en realitet att det kan bli så.
Bland annat därför jag har opponerat mig så mycket i andra trådar när ämnet om att "kedja fast kvinnan vid spisen för det har familjen själv bestämt" och sånt gör mig fullständigt galen.
Särskilt när det ligger mig själv nära till hands. Jag trivs verkligen inte med situationen.
Även om vi klarar oss mer än utmärkt ekonomiskt så ligger det i själva känslan att jag inte är vill vara beroende av en annan vuxen människa.

Vi har också pratat om vem som gör vad och mest i hemmet och han är medveten om den ojämna fördelningen som är just nu.
Däremot, vilket jag inte trodde att han märkte, så märker han när jag far runt med tvätt, dammsugare, städar badrum osv.

Jag har talat om att jag har jättesvårt att säga till när det känns som jag för mycket.
Jag tänker alltid att det inte är värt besväret, typ....
Han har sagt att jag ska säga till nu när jag känner så och jag ska försöka göra det.

Angående arbetsfördelningen när jag börjar jobbet så har han lovat att stötta mig mycket mer än förra gången.
Jag ska också säga till om jag märker att han slöar till. Risken finns, vi har alltid haft det mönstret tyvärr....
Det kommer antagligen hända nu också och det kommer bli bråk och konflikter. Särskilt när båda är trötta efter en jobbdag.

Vi har väl båda insett att vi är väldigt olika och vi inte alltid är så bra för varandra.
Det räcker faktiskt inte med att man älskar varandra (för det tror jag vi ändå gör på något sätt) och har barn ihop.
Som flera av er har skrivit i relationstrådarna, en relation ska vara rolig, givande osv.
Visst kan man jobba med sina olikheter, men jag tror vi står för långt ifrån varandra.
Och det känns också som en bra grej att vi faktiskt kommit fram till det och att vi kanske kan acceptera det också.

Hur som helst, känslan är så mycket bättre nu. Det går att ta på.
Egentligen är vi båda ganska bra på att kommunicera men av någon anledning så gör vi inte det. Istället glider vi ifrån varandra. Men när vi väl pratar, (alltså utan att bråka) så blir det ofta ganska bra.
Jag känner mig otroligt mycket mer lugnare nu. Ingen ångest! Och den där fruktansvärda stresskänslan är borta, tack och lov. Jag hoppas att värken och klådan i kroppen (får det vid stress) försvinner om ett tag också.

Jag är så himla glad att jag har skrivit här och fått så otroligt många olika och bra svar.
Och jag kommer fortsätta uppdatera er.

 

[Vallmo]

@Vallmo - Min känsla när jag läser om allt som ni faktiskt pratade om är att du drev samtalet o lite att han blev tagen på sängen? Eloge till att du vågade prata, att du hade modet att ta upp allt skit som finns. O du..glöm inte att berömma dig själv nu.

Tack! Jo, så var det nog. Han blev nog lite tagen på sängen, allt. Ganska bra tror jag, för då hamnade inte diskussionen i någon gammal vana.
Jag vet.....Du har flera gånger sagt att jag ska berömma mig själv och det börjar faktiskt gå in lite......
Jag har tänkt på det och tagit till mig det, så tack!
Det är ett konkret exempel på att jag faktiskt fått med mig verktyg från er och i det här fallet från dig. heart

 

[Vallmo]

Åhh, vad glad jag blir av att läsa! Du har verkligen gjort en enorm resa med dig själv sen trådstarten och jag tror att det är bidragande till att ni nu kunde prata, lugnt och sansat som det verkar

Kan rekommendera att ta hjälp med barnet, för hjälp finns (har själv ett barn som fått fin hjälp under uppväxten).

Förstår att du känner sorg över att relationen inte fungerar så som ni önskar, och det är ju bara naturligt. Man sopar inte bara bort ett gemensamt liv, även om det inte alltid varit bra.

Håller tummarna för dig/er och att blir bra med arbetsträning och allt annat

Åh, tack!
Jo, det är faktiskt väldigt mycket sorg som kommer upp.
Vi har haft det så himla bra också.
Allt är verkligen inte svart eller vitt, även om jag själv har lite svårt med gråzonerna. Det blir antingen eller......

Barnet ja, det har också varit en resa.
Det är egentligen först nu som sambon verkligen accepterar hans diagnos och att han dessutom svängt till att vara villig och söka hjälp. Det är bara ett par veckor sedan som han inte ville det.
Och senast i våras så var min sambo milt sagt skeptisk till sonens diagnos.
Idag är alla korn av tvivel bortblåsta.
Tyvärr också pga det faktum att det blir allt tydligare ju äldre barnet är.

Men jag har känt mig väldigt ensam med det här och också känt att sambon varit skeptisk mot mig i frågan.
Nu är vi mer samkörda när det gäller sonen och det behövs sannerligen.
Uppenbarligen har sambon läst på för han har sagt att han märker att det funkar när jag tar sonen vid läggdags med ett lågaffektivt bemötande.
Alltid något!

 

[Vallmo]

Ø

@Vallmo, underbart att ni har pratat så ordentligt nu! Verkligen hur bra som helst! Och försök att inte ta på dig mer skuldkänslor (samt göra dig av med de du har) för du förtjänar verkligen inte sådant. Se också till att komma ihåg det inlägget du skrev här nu, om vad ni bestämt osv.

Jag vill inte låta som en negativ surkärring, men det är många gånger lätt att säga "Jadå, jag ändrar mig och börjar hjälpa till" men sedan extremt svårt att faktiskt göra så. Jag har minst en person i min närhet som tenderar att se själva planeringen för förändring som den faktiska förändringen. Där blir det "Ok, jag gör såhär och såhär och såhär" och ordentliga planer för hur saker ska genomföras. Sedan sätter sig personen ner i en soffa, tittar på fotboll och anser sig klar med allting, för då är ju allt planerat. Inte ett dugg händer efter det. Det är också en stor anledning till att den personens senaste förhållande gick i kras. Nu känner jag absolut inte din sambo, vet inte mer om honom än vad du skrivit här i tråden, men var uppmärksam på att det finns risk för att det är fina ord och ingen handling han kommer med.

Förövrigt, varför är det du som ska fixa städhjälp? Om det blir "för mycket" så är det väl för att han inte gör sin del av arbetet och då är det väl han som får ordna med en ersättare i form av städhjälp?

Du är ingen surkärring! Du är realist! Stor skillnad.

Han kommer slöa till och jag kommer behöva tjata, vilket gör vårat förhållande så oändligt trist och är absolut en av de största orsakerna till att jag har tröttnat.

Anledningen till att jag kommer fixa städhjälpen om/när han slappar ihop är för att han kommer inte märka det men det kommer jag göra.
Jag kommer behöva tjata om det också, vilket jag hatar.

Men den största anledningen och den mest avskräckande delen i det är, att jag kommer boka städhjälp om han inte sköter sig och fakturorna från det kommer dras från hans privata konto där han har en större summa i form av förskott på arv. Det är alltså hans egna pengar som inte ingår i vår gemensamma ekonomi.

Så den riktiga surkärringen i det här fallet blir jag.

 

[Vallmo]

Så glad för din skull @Vallmo Du har kommit så långt! När det svajar, om det svajar, så finns vi här och backar upp dig.

Och du @TinyWiny har varit en av dom personer som har hjälpt mig allra mest i den här tråden.
Du är fantastisk när det verkligen gäller! bow:

Det gäller inte bara min tråd utan många, många andra trådar också.

Och det är ni allihopa fantastiska också, för den delen.

 

[Vallmo]

O

Tycker man ska låta @Vallmo själv avgöra vad som hjälper henne och inte. Inte minst som rubriken för denna tråd gäller psykisk misshandel.

@Krokus jag har inte riktigt hunnit sätta mig och läsa igenom dina svar ordentligt. Det kom upp så mycket annat emellan och helt plötsligt hade jag och sambon börjat prata med varandra.

Jag ska läsa igenom dina inlägg ordentligt.
Jag ser att du har lagt ner mycket omsorg på dina svar och jag ber att få återkomma med feedbacken.

 

[Texaz]

Åh, tack!
Jo, det är faktiskt väldigt mycket sorg som kommer upp.
Vi har haft det så himla bra också.
Allt är verkligen inte svart eller vitt, även om jag själv har lite svårt med gråzonerna. Det blir antingen eller......

Barnet ja, det har också varit en resa.
Det är egentligen först nu som sambon verkligen accepterar hans diagnos och att han dessutom svängt till att vara villig och söka hjälp. Det är bara ett par veckor sedan som han inte ville det.
Och senast i våras så var min sambo milt sagt skeptisk till sonens diagnos.
Idag är alla korn av tvivel bortblåsta.
Tyvärr också pga det faktum att det blir allt tydligare ju äldre barnet är.

Men jag har känt mig väldigt ensam med det här och också känt att sambon varit skeptisk mot mig i frågan.
Nu är vi mer samkörda när det gäller sonen och det behövs sannerligen.
Uppenbarligen har sambon läst på för han har sagt att han märker att det funkar när jag tar sonen vid läggdags med ett lågaffektivt bemötande.
Alltid något!

Just det där med att acceptera barns diagnoser verkar vara tufft för många pappor, vet inte riktigt varför? Men jag har fler i min bekantskapskrets där det tagit år innan de kunnat ta till sig det, som om det vore något fel på dem eller deras barn, och att de vill att allt ska vara bra. Men när de väl gjort det och sett vilken hjälp både de och barnen kan få så brukar det vända.
Bättre sent än aldrig, även om det är tungt att rodda det på egen hand...

 

[tanten]

Tack alla!
Det känns helt fantastiskt att så många har följt mig och engagerar sig så mycket.
Det är en helt otrolig känsla!
Jag har ju själv varit med och peppat andra men nu står jag på den här sidan själv och inser hur mycket det faktiskt betyder.
Det betyder jättemycket!

Det är tack vare er som jag har kunnat sortera mina tankar, sätta ord på känslor och framförallt, kanske det allra viktigaste, att få hjälp med kompassen.
Då menar hjälp med att faktiskt veta vad som är rimligt att kräva av sin partner och vilka förväntningar som är rimligt att man har på varandra.

Sambon och jag har pratat vidare idag. Mycket prat blev det!
Bland annat pratade vi just om det här att sätta gränser, ex när jag var tvungen att åka hem efter mina nattpass och fortsätta hemma med att ta barnen till skolan.
Han tänkte att "det tar ju inte så himla lång tid och jag hade ju ändå ingen tid att passa".
Allt detta är ju rimligt att tänka, kanske, men det fungerade verkligen inte så i praktiken.
För mig var det så att jag stressade upp mig något vansinnigt sista timmen på jobbet, åkte hem och tog barnen, fick för mycket dagsljus vilket är helt olämpligt om man ska lyckas somna på dagen.
Jag förstod inte att jag faktiskt hade rätt att "kräva" att bara få komma hem och lägga sig.
Jag tror inte ens att jag reflekterade över alternativen.
Jag märkte bara att det inte funkade och jag tror inte ens jag såg sambandet. Inte sambon heller.

Just den där kompassen är jätteviktig men den saknar jag till stora delar och det har med min sårbarhet att göra, tror jag.
Min sambo är inte så bra på dom bitarna och det gör att vi blir en osedvanligt dålig kombo.
Jag skulle antagligen behöva någon som styrde upp mig mer och talar om när jag ska vila, äta osv

Kan se detta hos min pappa också och se att han är precis likadan eller snarare att jag är lik honom.
Allt är så påtagligt nu när han skilt sig från min mamma så nyligen så man lägger märke till allt mycket mer.
Anledningen till att det funkar så bra med nya frun är att hon helt enkelt "styr upp" honom.
Fast på ett bra sätt, om ni förstår hur jag menar.
Hon är en av de mest godhjärtade människor jag har träffat.
Hon bryr sig verkligen om pappa men hon ställer samtidigt krav och talar om för honom hur han ska bete sig mot sina vuxna barn och barnbarnen.
Och hon bekräftar sin kärlek till honom varje dag och jag ser ju förändringen hos honom plus att han mår så jäkla bra nu.
Vill säga att min pappa sitter absolut inte med tofflorna på bordet numera, utan han är arbetsam precis som jag, men han har en fru som hjälper honom med hur han ska ta hand om sig själv.

Jag skulle väl antagligen må bäst också med en sån person.
Det var faktiskt min sambo som tog upp att han inte är en person som är "bra" för mig på det sättet.
Sambandet med pappa och hans fru och oss kom jag själv på senare.
Ursäkta att jag är lite rörig också och drar in andra personer mitt i min berättelse.

Vi pratade också om känslan som blir nu när jag är ekonomiskt beroende av honom.
Hos mig har det smugit på sig ett obehag som bara blivit värre med tiden och det är, "tänk om min sambo behandlar mig illa för att han kan"? Jag har känt att det glidit över åt det hållet och det har gett mig fullständig panik.
Hade vi haft ett jämlikt förhållande så hade antagligen den känslan inte kommit upp.

Det pratade vi också sansat runt och med tanke på att det är en väldigt obehaglig misstanke jag har om min sambo så tog han det bra.
Han förstod att det hade med min sårbarhet att göra och vi kunde prata om den frågan också.

Men det är ju verkligen en realitet att det kan bli så.
Bland annat därför jag har opponerat mig så mycket i andra trådar när ämnet om att "kedja fast kvinnan vid spisen för det har familjen själv bestämt" och sånt gör mig fullständigt galen.
Särskilt när det ligger mig själv nära till hands. Jag trivs verkligen inte med situationen.
Även om vi klarar oss mer än utmärkt ekonomiskt så ligger det i själva känslan att jag inte är vill vara beroende av en annan vuxen människa.

Vi har också pratat om vem som gör vad och mest i hemmet och han är medveten om den ojämna fördelningen som är just nu.
Däremot, vilket jag inte trodde att han märkte, så märker han när jag far runt med tvätt, dammsugare, städar badrum osv.

Jag har talat om att jag har jättesvårt att säga till när det känns som jag för mycket.
Jag tänker alltid att det inte är värt besväret, typ....
Han har sagt att jag ska säga till nu när jag känner så och jag ska försöka göra det.

Angående arbetsfördelningen när jag börjar jobbet så har han lovat att stötta mig mycket mer än förra gången.
Jag ska också säga till om jag märker att han slöar till. Risken finns, vi har alltid haft det mönstret tyvärr....
Det kommer antagligen hända nu också och det kommer bli bråk och konflikter. Särskilt när båda är trötta efter en jobbdag.

Vi har väl båda insett att vi är väldigt olika och vi inte alltid är så bra för varandra.
Det räcker faktiskt inte med att man älskar varandra (för det tror jag vi ändå gör på något sätt) och har barn ihop.
Som flera av er har skrivit i relationstrådarna, en relation ska vara rolig, givande osv.
Visst kan man jobba med sina olikheter, men jag tror vi står för långt ifrån varandra.
Och det känns också som en bra grej att vi faktiskt kommit fram till det och att vi kanske kan acceptera det också.

Hur som helst, känslan är så mycket bättre nu. Det går att ta på.
Egentligen är vi båda ganska bra på att kommunicera men av någon anledning så gör vi inte det. Istället glider vi ifrån varandra. Men när vi väl pratar, (alltså utan att bråka) så blir det ofta ganska bra.
Jag känner mig otroligt mycket mer lugnare nu. Ingen ångest! Och den där fruktansvärda stresskänslan är borta, tack och lov. Jag hoppas att värken och klådan i kroppen (får det vid stress) försvinner om ett tag också.

Jag är så himla glad att jag har skrivit här och fått så otroligt många olika och bra svar.
Och jag kommer fortsätta uppdatera er.

Jag blir varm av att läsa om din utveckling, och er utveckling.

Du är fantastisk.

 

[Lovisaleonora]

Tråden har verkligen utvecklats till en intressant studie i att ta kontroll över sitt liv, och hur inställning påverkar precis ALLT i tillvaron.

Stor, varm tanke till @Vallmo som låtit oss vara en del av resan. Och tänk så många den här tråden kan inspirera!

 

[Squie]

Tack! Jo, så var det nog. Han blev nog lite tagen på sängen, allt. Ganska bra tror jag, för då hamnade inte diskussionen i någon gammal vana.
Jag vet.....Du har flera gånger sagt att jag ska berömma mig själv och det börjar faktiskt gå in lite......
Jag har tänkt på det och tagit till mig det, så tack!
Det är ett konkret exempel på att jag faktiskt fått med mig verktyg från er och i det här fallet från dig. heart

Strålande! Ny "go" i @Vallmo är super! Precis som jag tror hon är innerst inne. Bara en känsla jag har.

 

[MiaMia]

Tack alla!
Det känns helt fantastiskt att så många har följt mig och engagerar sig så mycket.
Det är en helt otrolig känsla!
Jag har ju själv varit med och peppat andra men nu står jag på den här sidan själv och inser hur mycket det faktiskt betyder.
Det betyder jättemycket!

Det är tack vare er som jag har kunnat sortera mina tankar, sätta ord på känslor och framförallt, kanske det allra viktigaste, att få hjälp med kompassen.
Då menar hjälp med att faktiskt veta vad som är rimligt att kräva av sin partner och vilka förväntningar som är rimligt att man har på varandra.

Sambon och jag har pratat vidare idag. Mycket prat blev det!
Bland annat pratade vi just om det här att sätta gränser, ex när jag var tvungen att åka hem efter mina nattpass och fortsätta hemma med att ta barnen till skolan.
Han tänkte att "det tar ju inte så himla lång tid och jag hade ju ändå ingen tid att passa".
Allt detta är ju rimligt att tänka, kanske, men det fungerade verkligen inte så i praktiken.
För mig var det så att jag stressade upp mig något vansinnigt sista timmen på jobbet, åkte hem och tog barnen, fick för mycket dagsljus vilket är helt olämpligt om man ska lyckas somna på dagen.
Jag förstod inte att jag faktiskt hade rätt att "kräva" att bara få komma hem och lägga sig.
Jag tror inte ens att jag reflekterade över alternativen.
Jag märkte bara att det inte funkade och jag tror inte ens jag såg sambandet. Inte sambon heller.

Just den där kompassen är jätteviktig men den saknar jag till stora delar och det har med min sårbarhet att göra, tror jag.
Min sambo är inte så bra på dom bitarna och det gör att vi blir en osedvanligt dålig kombo.
Jag skulle antagligen behöva någon som styrde upp mig mer och talar om när jag ska vila, äta osv

Kan se detta hos min pappa också och se att han är precis likadan eller snarare att jag är lik honom.
Allt är så påtagligt nu när han skilt sig från min mamma så nyligen så man lägger märke till allt mycket mer.
Anledningen till att det funkar så bra med nya frun är att hon helt enkelt "styr upp" honom.
Fast på ett bra sätt, om ni förstår hur jag menar.
Hon är en av de mest godhjärtade människor jag har träffat.
Hon bryr sig verkligen om pappa men hon ställer samtidigt krav och talar om för honom hur han ska bete sig mot sina vuxna barn och barnbarnen.
Och hon bekräftar sin kärlek till honom varje dag och jag ser ju förändringen hos honom plus att han mår så jäkla bra nu.
Vill säga att min pappa sitter absolut inte med tofflorna på bordet numera, utan han är arbetsam precis som jag, men han har en fru som hjälper honom med hur han ska ta hand om sig själv.

Jag skulle väl antagligen må bäst också med en sån person.
Det var faktiskt min sambo som tog upp att han inte är en person som är "bra" för mig på det sättet.
Sambandet med pappa och hans fru och oss kom jag själv på senare.
Ursäkta att jag är lite rörig också och drar in andra personer mitt i min berättelse.

Vi pratade också om känslan som blir nu när jag är ekonomiskt beroende av honom.
Hos mig har det smugit på sig ett obehag som bara blivit värre med tiden och det är, "tänk om min sambo behandlar mig illa för att han kan"? Jag har känt att det glidit över åt det hållet och det har gett mig fullständig panik.
Hade vi haft ett jämlikt förhållande så hade antagligen den känslan inte kommit upp.

Det pratade vi också sansat runt och med tanke på att det är en väldigt obehaglig misstanke jag har om min sambo så tog han det bra.
Han förstod att det hade med min sårbarhet att göra och vi kunde prata om den frågan också.

Men det är ju verkligen en realitet att det kan bli så.
Bland annat därför jag har opponerat mig så mycket i andra trådar när ämnet om att "kedja fast kvinnan vid spisen för det har familjen själv bestämt" och sånt gör mig fullständigt galen.
Särskilt när det ligger mig själv nära till hands. Jag trivs verkligen inte med situationen.
Även om vi klarar oss mer än utmärkt ekonomiskt så ligger det i själva känslan att jag inte är vill vara beroende av en annan vuxen människa.

Vi har också pratat om vem som gör vad och mest i hemmet och han är medveten om den ojämna fördelningen som är just nu.
Däremot, vilket jag inte trodde att han märkte, så märker han när jag far runt med tvätt, dammsugare, städar badrum osv.

Jag har talat om att jag har jättesvårt att säga till när det känns som jag för mycket.
Jag tänker alltid att det inte är värt besväret, typ....
Han har sagt att jag ska säga till nu när jag känner så och jag ska försöka göra det.

Angående arbetsfördelningen när jag börjar jobbet så har han lovat att stötta mig mycket mer än förra gången.
Jag ska också säga till om jag märker att han slöar till. Risken finns, vi har alltid haft det mönstret tyvärr....
Det kommer antagligen hända nu också och det kommer bli bråk och konflikter. Särskilt när båda är trötta efter en jobbdag.

Vi har väl båda insett att vi är väldigt olika och vi inte alltid är så bra för varandra.
Det räcker faktiskt inte med att man älskar varandra (för det tror jag vi ändå gör på något sätt) och har barn ihop.
Som flera av er har skrivit i relationstrådarna, en relation ska vara rolig, givande osv.
Visst kan man jobba med sina olikheter, men jag tror vi står för långt ifrån varandra.
Och det känns också som en bra grej att vi faktiskt kommit fram till det och att vi kanske kan acceptera det också.

Hur som helst, känslan är så mycket bättre nu. Det går att ta på.
Egentligen är vi båda ganska bra på att kommunicera men av någon anledning så gör vi inte det. Istället glider vi ifrån varandra. Men när vi väl pratar, (alltså utan att bråka) så blir det ofta ganska bra.
Jag känner mig otroligt mycket mer lugnare nu. Ingen ångest! Och den där fruktansvärda stresskänslan är borta, tack och lov. Jag hoppas att värken och klådan i kroppen (får det vid stress) försvinner om ett tag också.

Jag är så himla glad att jag har skrivit här och fått så otroligt många olika och bra svar.
Och jag kommer fortsätta uppdatera er.

Förbättring.
Men jag ser en ton där som handlar om att allt ANSVAR läggs på dig - av både dig och sambon.
Han ser att du flänger runt, men kopplar inte till behov att han kanske ska göra något. Du har inte vanan att säga ifrån. Om du gör det ska han försöka hjälpa till i framtiden.

Alltså beror ojämlikheten i utförandet av sysslor på att DU inte har styrt situationen till att bli så.
DU ska förändra dig så att det leder till att han blir aktiv. Han ska vara med och dela på GÖRANDET men inte på ANSVARANDET (som är det mentalt tunga, utbrännande belastningen)

Varför ska han bara reagera om det blir för mycket för dig, inte direkt på faktum att det finns saker som behöver göras? Eller ens bry sig att hålla koll på vad som behövs?

 

[MiaMia]

Angående sonen:
Verkar ju som att det stora problemet är att miljön i skolan är för krävande för honom som det fungerar nu. Kan ni få BUP/Habilitering att hjälpa er till dialog med skolan så det går att få förändring där.
Så att man verkligen påverkar orsaken till de symptom ni även får dras med hemma.

 

[Vallmo]

Förbättring.
Men jag ser en ton där som handlar om att allt ANSVAR läggs på dig - av både dig och sambon.
Han ser att du flänger runt, men kopplar inte till behov att han kanske ska göra något. Du har inte vanan att säga ifrån. Om du gör det ska han försöka hjälpa till i framtiden.

Alltså beror ojämlikheten i utförandet av sysslor på att DU inte har styrt situationen till att bli så.
DU ska förändra dig så att det leder till att han blir aktiv. Han ska vara med och dela på GÖRANDET men inte på ANSVARANDET (som är det mentalt tunga, utbrännande belastningen)

Varför ska han bara reagera om det blir för mycket för dig, inte direkt på faktum att det finns saker som behöver göras? Eller ens bry sig att hålla koll på vad som behövs?

Det har du väldigt rätt i och vi pratade faktiskt just om bland annat den biten idag.

Han gör och tar ansvar för en hel del saker.
Det gör han faktiskt. Men visst, den största delen kanske jag tar.
När det gäller barnen funkar han bra. Idag till exempel har han ansvarat och lagat alla deras tre måltider.
Han ansvarar dör deras sportaktiviteter och läxor också.

Men när det gäller hushållssysslor är det jag som leder arbetet.
Där önskar jag att det kunde vara mer jämlikt. Även renoveringar och trädgårdsarbetet står jag för till mesta delen

Jag tror att vi aldrig kommer nå full jämlikhet där och det är en av orsakerna till att jag vill separera.

 

[Vallmo]

Angående sonen:
Verkar ju som att det stora problemet är att miljön i skolan är för krävande för honom som det fungerar nu. Kan ni få BUP/Habilitering att hjälpa er till dialog med skolan så det går att få förändring där.
Så att man verkligen påverkar orsaken till de symptom ni även får dras med hemma.

Ja, vi har redan den kontakten med skolan och har haft möte angående hans funktionsnedsättning.

Vi hade lite tur för nya läraren har lång erfarenhet av barn med Asperger.
Det är en manlig lärare, som jag tror är ett plus för vårt barn. Han är också ett sätt (personlighet) som tilltalar både oss som föräldrar och vår som.

Sonen använder vissa hjälpmedel, ex får han använda mobilen till att lyssna på musik i när dom gör matte.
Han får också gå in i ett mindre klassrum med speciallärare vid behov.
Han får också annan hjälp som underlättar i viss mån.
Vi hade önskat att han hade tillgång till att skriva på dator/IPad istället för på papper. Den möjligheten finns inte ännu men dom vet att vi önskar det.

När det gäller habiliteringen kommer vi söka hjälp/stöd därifrån. Hans diagnos är ännu så ny för oss så i har inte riktigt hunnit med den biten.

På förra skolan, som var ett litet föräldrarkooperativ så anpassades allt till honom efter behov. Det var alltså innan han fick sin diagnos.
Den skolan är fantastisk, helt enkelt.

 

[Vallmo]

Strålande! Ny "go" i @Vallmo är super! Precis som jag tror hon är innerst inne. Bara en känsla jag har.

Du har nog rätt i din känsla, tror jag.

 

[Vallmo]

Tråden har verkligen utvecklats till en intressant studie i att ta kontroll över sitt liv, och hur inställning påverkar precis ALLT i tillvaron.

Stor, varm tanke till @Vallmo som låtit oss vara en del av resan. Och tänk så många den här tråden kan inspirera!

Tack!
Du satte verkligen ord på processen. Precis så är det nog.

Jag är så glad över er alla som har varit med mig och stöttat mig på vägen.

 

[Vallmo]

O
@Krokus jag har inte riktigt hunnit sätta mig och läsa igenom dina svar ordentligt. Det kom upp så mycket annat emellan och helt plötsligt hade jag och sambon börjat prata med varandra.

Jag ska läsa igenom dina inlägg ordentligt.
Jag ser att du har lagt ner mycket omsorg på dina svar och jag ber att få återkomma med feedbacken.

@Krokus jag läste igenom dina svar lite noggrannare idag.
Det jag kan säga är att det du skriver är vettigt och tänkvärt.
Väldigt mycket stämmer också in på hur vi har det och hur vi båda två fungerar.

Ärligt talat trodde jag faktiskt att du var min sambo ett tag för ni uttrycker er otroligt lika.
Men jag kollade dina tidigare inlägg och det gjorde att jag kan utesluta den möjligheten totalt.

Jag har också fått lite mera distans till min situation och kan läsa lite mer objektivt och det jag kommit fram till är att Du i dina svar utgår ifrån att det handlar om två vuxna människor som har en problematik och i övrigt lever på lika villkor.
Så är det inte för oss, tyvärr. Jag gissar att det var orsaken till att flera skrev att det inte hjälpte mig osv.

Vi lever inte på jämlika villkor och det gör också mig mer sårbar.

Dessutom har jag också en emotionell instabil personlighetsstörning som gör att jag "överreagerar" på det mesta.
Det vet han om och han väljer också att inte ta hänsyn till det för det ligger helt enkelt inte för honom.
Sen kan man ju fråga sig hur kul det är att leva med mig och hur mycket min partner ska behöva ta hänsyn till min sårbarhet.
Svaret är ju att det ska han inte behöva om han själv inte vill det.
Dessvärre får han ju ta konsekvenserna av det och i det här fallet, ja så var han en väldigt stor bidragande orsak till att jag blev sjuk.

Om jag sen säger det till honom och han anklagar mig tillbaka, ja då blir det inte så bra.
Det blev ännu värre och det gjorde mig ännu sjukare.
Jag blev väldigt psykiskt instabil och dessutom självmordsbenägen och var det under en väldigt lång tid.

Jag vet inte, men för att dra en liknelse, om man jämför det till exempel det med att min mamma gladeligen kommenderade min pappa till att gräva i trädgårdslandet 2 veckor efter han gjort en bypass operation på hjärtat, ja det visar att man inte tar det minsta hänsyn till personens sjukdom/sårbarhet.
Och ja, det är sant, hon gjorde faktiskt det.

När det gäller den punkten har vi kommit fram till att vi är "värsta kombon" ever.
Jag kan nog tycka i efterhand att han faktiskt skulle tagit ett större ansvar och helt enkelt gjort slut med mig eftersom han inte helt kunde finnas där för mig och stötta mig.
Istället valde han att fortsätta vara tillsammans med mig trots att det blev väldigt destruktivt, framförallt för mig.
Anledningen till att han inte gjorde något var förmodligen pga att han är totalt oförmögen att ta tag i saker och han är också ganska bekväm av sig.

Det finns uppenbarligen människor som fungerar annorlunda än min sambo och i teorin skulle jag kunna må mycket bra i en sådan relation.
Det finns också människor som skulle uppskatta min sambo oerhört. Det är jag fullständigt övertygad om.

Jag tar min pappa som exempel som verkligen har hittat "rätt" kvinna.
För mig har det blivit allt mer uppenbart att min far har samma problematik som jag har och att han tillsammans med "rätt" person har det jättebra.
Hon i sin tur älskar min pappa bland annat för att han är öppen, rak på sak, formbar och visar uppskattning tillbaka.
Jag är väldigt mycket lik min pappa på flera punkter, bland annat med att jag är väldigt rak, öppen och formbar.
Det är man ofta när man har en emotionell instabil personlighetsstörning och ofta kan det vara väldigt jobbigt men det kan också vara något positivt under "bra" förutsättningar.

Ja, jag har fortsatt funderat mycket under de senaste dagarna så allt det här var mycket andra tankar och inte enbart ett svar till dig @Krokus
Men för att sammanfatta det hela lite, så tror jag att du i dina svar utgår mer från dig själv snarare än att försöka förstå mig.
Men mycket av det du skriver är bra och stämmer så jag tar det med mig också.

 

[Hyacinth]

@Vallmo känns det inte som att detta kan lösa sig till något bra för alla?
Jag är imponerad, jag tyckte helt ärligt att du skulle packa och dra på dagen, men du har vänt det till något bättre. Även om utgången blir densamma så tror jag helt på att detta löser sig bättre än du kunde tro var möjligt. Det låter inte som du har panik längre.

 

[Vallmo]

Fortsätter skriva lite...
Vi trevar oss fram och försöker ta mer hänsyn till varandra och kommunicera med varandra direkt om det är något.
Igår hände en sån där sak igen.
Min son var rätt jobbig och jag trött så jag sa till honom med något i stil med "kan du........jag har varit ute i trädgården och jobbat hela dagen"
Senare på kvällen kom min sambo upp och berättade öppenhjärtigt att han hade blivit rätt irriterad på att jag sa så eftersom han hade "tagit barnen" hela dagen medans jag sovit halva förmiddagen och sen "bara" varit ute.

Egentligen var jag inte trött för jag hade varit ute i trädgården.
Jag var helt slut för allt som har hänt dom senaste dagarna. Jag har också enormt mycket kroppssmärtor, antagligen pga stressen och det var snarare det som gjorde mig trött. Jag har inga vettiga värktabletter heller, tyvärr.

Jag kunde bara inte formulera det så.

Jag kände mig också konstig i kroppen, extremt matt, orkade knappt stå upprätt osv.
Somnade vid niotiden gick upp och såg till att barnen kom i säng och sen la jag mig själv igen och sov hela natten och lite till. Detta är extremt ovanligt för mig då jag vanligen har enorma sömnsvårigheter.

Idag har jag haft ångest igen pga att känslan från igår satt kvar.
Vi trevar oss fram och försöker verkligen båda två, men det är så oerhört svårt.
Det tar så mycket energi.
Idag ansträngde jag mig med att göra en god middag tillexempel när han var iväg och sportade och det blev bra.
Men allt känns så otroligt skört hela tiden. Jag orkar inte riktigt.....

Ibland har jag läst i trådar här när man pratar om relationer och flera skriver "att ett förhållande ska vara kul, enkelt och givande".
Jag har aldrig riktigt fattar det där förut, men jag börjar göra det nu. Tror jag!