Jag tror att min sambo misshandlar mig verbalt

[Saija]

Ledsen @Krokus men tycker absolut inte att @Vallmo ska lyssna på något av dina svar. Nu placerar du ju skuldbördan direkt i hennes knä igen. Jag har ingen anledning till att tro att inte @Vallmo s upplevelser stämmer och att hon då ska analysera varför hennes man beter sig som han gör och ta på sig en del av skulden, nej absolut inte!!

 

[Isafold]

Visst är rövhatt ett underbart uttryck! Älskar också det. Dock inte rövhattarna!

Jag tror både jag och min sambo är bra föräldrar, men på varsitt håll faktiskt.
Jag ser fram emot att få forma mitt eget liv som jag vill ha det.
Och att faktiskt få vara barnledig också. Det är otroligt krävande att ha ett barn med ett neuropsykiatriskt funktionshinder. Det suger otroligt mycket energi.
Från oss båda!
Jag tror att det är en mycket stor bidragande orsak till att det har blivit som det är.
Dock kommer aldrig barnet få höra den versionen.

Nä, hattarna hade man gärna varit utan. Räcker med uttrycket
Jag är precis i startgroparna nu. Tog 2,5 år att komma på rätt köl igen men såååå värt det när jag satte mig i MITT vardagsrum efter att ha flyttat och packat upp näst sista flyttlasset igår!! Och redan nu känner jag mig så otroligt mycket mer energifylld och framförallt positiv och glad! Känner igen så mycket av er relation i min egen och så trött och orkeslös (minnet och detaljer fanns inte) som jag var de sista åren hoppas jag att jag aldrig ska känna igen.

Jag kommer ju inte vara barnledig eftersom jag står som ensam vårdnadshavare (separation när jag var höggravid, inget jag rekommenderar) och rövhatten är oxå en riktig rövhatt utan kontakt med sitt barn. Kan bara föreställa mig hur energikrävande det kan vara för dig att förutom att ha två barn varav ett med funktionshinder köra all markservice själv. Även om man älskar sina barn måste man ändå få lov att tycka det är jobbigt. Det ena är inte kopplat till det andra. Har tyvärr träffat på alldeles för många PK-mammor som gjort sitt bästa för att ge en så mycket dåligt samvete för att man råkat yttra en endaste negativ kommentar om att något gällande barn skulle vara jobbig.

Tror och hoppas att du kommer må så mycket bättre efter ni separerat. Angående hans mail hade jag nog väntat med att svara på det tills efter du varit hos din pappa. Lite distans kan göra underverk för tanken. Förr hade jag kastat mig på svarsknappen direkt men nu försöker jag backa och reflektera istället. Låta det landa så det inte blir så panik/ångestladdat utan när det känns bra så svarar man.

 

[Raderad medlem 6459]

Och generellt kanske kan du fråga dig själv istället, ungefär; har jag gjort detta som jag tycker han insunuerar? Är jag skyldig till detta, och om svaret är "ja", så vad är då rimliga proportioner på den skulden?

Nej verkligen inte och skit jävla samma är det enda jag har att säga om det där. @Vallmo mår dåligt i den här relationen och blir illa behandlad av sin partner. Det är då fullkomligt irrelevant vad det är som driver mannen att göra som han gör.

 

[tanten]

"Värsta kombon ever" eller värsta möjligheten ever, att i en levande relation utvecklas och komma tillrätta med sina svårigheter, lära om vad det gäller att ta på sig överdriven skuld och uppleva sig som person misslyckad.
För så som du beskriver din sambo så gör han knappast det jobbet åt dig, vilket det säkerligen finns många andra människor ute i världen som är beredda att göra (iallfall för en tid).

Vad bra att du kan läsa igenom mailen ordentligt.
Angående innehållet så som jag uppfattar det;
Att han skriver att du påstått att det är hans fel att du blivit sjuk och sen ursäktar sitt beteende med det. Inte så konstigt kanske att han gör så. Om du nu har beskyllt honom för att vara orsaken till ditt dåliga mående och han verkligen tagit det du uttryckt på allvar. Då blir ju givetvis hans beteende och förhållningssätt till dig väldigt färgat av hans upplevelse att han på något vis gör dig sjuk. Han förstår väl inte själv på vilket vis, antar att du om/när du uttryckte detta hade konkreta saker i åtanke, men antar också att han inte är medveten om vad de konkreta sakerna är. Er relation blir givetvis, så att säga, infekterad av detta. Och då inte minst hans sätt att förhålla sig till dig.

Så som situationen ser ut tror jag att det kan vara bra att försöka inte läsa alls något mellan raderna, speciellt inte negativa saker och misstankar. Det bidrar bara till ännu värre infekterad relation.
T ex, då han skriver att han är "utbränd på det här" och du inte förstår vad han menar, kanske du kan fråga honom istället för att spekulera till din egen nackdel.
Och generellt kanske kan du fråga dig själv istället, ungefär; har jag gjort detta som jag tycker han insunuerar? Är jag skyldig till detta, och om svaret är "ja", så vad är då rimliga proportioner på den skulden?

Tycker att försöka svara, men också att det verkar bra att du ger det den tid som behövs och som känns rimligt. Kanske läser igenom även hans mail igen liksom ditt egna svar.
Sen kan man ju också, som med de flesta mailkontakter till att börja med skriva något i stil med; "Tack för ditt mail, vill gärna besvara detta men behöver lite tid men på mig".

Praktiskt taget inget alls av vad du skriver hjälper @Vallmo i den situation hon är i nu.

Kanske i en relation som vara gnisslar lite. Men här när TS mår som hon gör, med den historia som varit och är - då är inte läge att sitta ner och fördela skuldbördor.

 

[Krokus]

Nej verkligen inte och skit jävla samma är det enda jag har att säga om det där. @Vallmo mår dåligt i den här relationen och blir illa behandlad av sin partner. Det är då fullkomligt irrelevant vad det är som driver mannen att göra som han gör.

Tycks som det jag skrev misstolkas. Blir väl extra lätt så när man plockar ut det ur sammanhanget.

Vad jag föreslår är något som fungerar för att slippa drabbas av människor som insinuerar. Att sätt många gånger fungerar bra oavsett om insinuationen är menad eller inte från den andra personens sida.
Strategin bygger på att om man uppfattar en insinuation så blir man friare av att gå till botten med ens egna känslor kring detta än att gå till motattack alternativt fly.

 

[Krokus]

Praktiskt taget inget alls av vad du skriver hjälper @Vallmo i den situation hon är i nu.

Kanske i en relation som vara gnisslar lite. Men här när TS mår som hon gör, med den historia som varit och är - då är inte läge att sitta ner och fördela skuldbördor.

Tycker man ska låta @Vallmo själv avgöra vad som hjälper henne och inte. Inte minst som rubriken för denna tråd gäller psykisk misshandel.

 

[Krokus]

Ledsen @Krokus men tycker absolut inte att @Vallmo ska lyssna på något av dina svar. Nu placerar du ju skuldbördan direkt i hennes knä igen. Jag har ingen anledning till att tro att inte @Vallmo s upplevelser stämmer och att hon då ska analysera varför hennes man beter sig som han gör och ta på sig en del av skulden, nej absolut inte!!

Hur kommer det sig att du uppfattar det som att jag placerar "skuldbördan" direkt i @Vallmo s knä? Och vad menar du överhuvudtaget med "skuldbördan"?
Och vad har jag sagt som du tolkar till att @Vallmo ska analysera varför hennes sambo "beter sig som han gör och ta på sig en del av skulden"?

 

[Saija]

"Och generellt kanske kan du fråga dig själv istället, ungefär; har jag gjort detta som jag tycker han insunuerar? Är jag skyldig till detta, och om svaret är "ja", så vad är då rimliga proportioner på den skulden?"

Och vad sjutton menar du då med detta citatet?
Nu är inte det det enda i dina svar som jag reagerar på, jag tycker det mesta faktiskt är sånt som man i @Vallmo s situation inte ska behöva läsa. Läs igenom hela tråden och se sedan om du kan förstå.

 

[vallhund]

"Och generellt kanske kan du fråga dig själv istället, ungefär; har jag gjort detta som jag tycker han insunuerar? Är jag skyldig till detta, och om svaret är "ja", så vad är då rimliga proportioner på den skulden?"

Och vad sjutton menar du då med detta citatet?
Nu är inte det det enda i dina svar som jag reagerar på, jag tycker det mesta faktiskt är sånt som man i @Vallmo s situation inte ska behöva läsa. Läs igenom hela tråden och se sedan om du kan förstå.

För att inte tala om trådarna där @Vallmo började skriva i innan hon tog sig mod till att starta en egen tråd.

 

[Vallmo]

Svarar alla.
Först och främst, läkaren ringde idag.
Jag har fått en kontaktperson på min psykiatriska mottagning som jag kommer få gå och prata med varannan vecka.

Sen,......vi har pratat.......dels igår när jag kom hem från keramiken och sen idag.
Igår lyckades jag tydligen väcka honom (22.30) när jag kom hem men han var ok med det och vi satt väl och pratade i över en timme.
Har pratat mycket ikväll också.

Väldigt mycket har kommit fram och kommit upp.
Vet inte riktigt hur jag ska sammanfatta allt eller om jag ens behöver göra det, men jag försöker i alla fall.
Vi pratade om när jag blev sjuk.
Sammanfattningsvis kan man säga att orsaken var stress pga jobbigt nattjobb och sen lämna barn på dagis när jag kom hem.
Jag sa att den situationen var ohållbar och jag sa också att jag borde bara fått komma hem och lägga mig och att han skulle fixat barnen på morgonen.
Låter kanske som en ganska löjlig punkt men just då var det väldigt jobbig del av det hela och jag kom ihåg den där fruktansvärda stressen jag hade med jobb-hem-ta hand om barn och sen försöka sova, vilket var dödsdömt.

Sen diskuterade vi varför jag hade blivit sjuk.
Jag sa att det bland annat berodde på min arbetsbelastning, vårt ojämställda liv och sen min personliga sårbarhet. Och att vi två -tillsammans- drev åt två håll.
Jag talade också om att jag var besviken för att han inte gick in och gjorde sitt, helt enkelt och att det var en väldigt stor bidragande orsak till att jag blev sjuk.

Han i sin tur såg mig förändras av depressionen och jag vet att min sjukdom gick ut över mina barns välbefinnande och honom. Jag känner fortfarande en enormt stora skuld och har skamkänslor för det.
Jag har lätt för att ta på mig skuld, som flera av er uppmärksammat.
Vi pratade i sin tur om att han blev arg på mig för mitt beteende när jag blev sjuk och att det blev som ens slags dubbelbestraffning.
Han erkände att den taggen sitter fortfarande kvar och att det påverkar hur han är mot mig även idag.
Vi kunde faktiskt tillsammans konstatera att det fortfarande fanns en slags låsning mellan oss pga av det här som vi faktiskt inte grejar att reda ut själva.

Jag tog också upp rädslan som jag börjat känna för honom och att jag känner mig rädd och otrygg i vår relation och att jag känner att jag hela tiden måste anpassa mig.
Han blev både förvånad och chockad över att jag faktiskt kände så, åtminstone sa han det och det verkade som det.

Sen tog jag upp den verbala misshandeln och han säger att han absolut inte har dom avsikterna och jag svarade, kanske inte, MEN som som du beter dig mot mig, så är det passiv-aggressiv misshandel.
Jag gav några exempel och han kunde förstå vad jag menade och det verkade också som han kunde förstå att det faktiskt blev det resultatet av hans handlande, även om han nu inte hade den intentionen. Säger han åtminstone.
Jag tänker att jag ger honom EN chans i alla fall.

Sen tog vi upp barnen, särskilt barnet med funktionshindret och hur det har påverkat vår relation.
Där var det också en sån där typisk grej där jag tog på mig skulden för hans "utbrändhet".
Han förklarade att det snarare var alla problem med barnet som gjort att det blivit så.
Och, ja vi har en hel del problem med sonen. Det har eskalerat något vansinnigt nu sen han började i fyran och i en ny, mycket större skola.
Vi diskuterade även att söka hjälp för barnet med funktionshinder (man är berättigad till viss hjälp när man har ett barn med funktionshinder) och faktiskt använda oss av den möjligheten.
Jag tror till exempel att man kan gå ner i arbetstid och få någon slags ersättning därifrån, men jag vet inte säkert. Kollar upp den biten senare.

Vi pratade om min kommande arbetsträning och jag var jättetydlig med att det skulle ställa större krav på honom. Jag sa också att jag skulle fixa städhjälp om det blir "för mycket"

Vi pratade också om separation och hur vi skulle göra det på smidigaste sätt.
Vi enades om att jag behöver komma "på fötter" först med arbete så att jag får lån, har råd med eget boende osv. Och att han SKA underlätta för mig.
Vi diskuterade även möjligheten att han bor kvar i huset och köper ut mig.
På den biten känner jag mig rätt mentalt ovillig , vilket han faktiskt förstod.
OM vi nu gör så, så är vi överens om att det ska bli en ekonomisk bra deal för mig och att man eventuellt lägger ut huset för försäljning och att han sen köper loss mig för högsta summan.
Fördelen för mig i ett sånt läge skulle i sådana fall vara att jag har möjlighet att bygga eget hus i lugn och ro och flytta när allt är klart.
Men dom bitarna återstår, det är ett tag tills dess.

Vi pratade också om hur våra personligheter triggade varandra på ett ganska destruktivt sätt.
Han är icke bekräftande, asocial och lat.
Jag är arbetsam, sårbar och behöver mycket bekräftelse. Jag tankar också energi av att träffa andra människor, det gör inte han.
Vi vill så totalt olika saker med våra liv, helt enkelt.
Vi är båda överens om att vi inte passar ihop och att vi inte ska fortsätta leva ihop.
Det är extremt sorgligt att tänka så eftersom vi en gång i tiden, innan vi fick barn, var det där paret som var "perfekta" och kompletterade varandra så bra.

Jag tog också upp det här med min sårbarhet och att allt det kom upp när vi hade fått barn och levde ett pressat familjeliv med småbarn, arbete och vinterkräksjukor och annat helvete.
Jag har haft sårbarheten hela mitt liv men den har inte ställt till det för mig förrän nu när det blev skarpt läge.
Någonstans har jag vetat det inom mig och egentligen så var inte jag särskilt angelägen om att få barn.
Undermedvetet tror jag att jag har känt på mig att det inte var "min grej" riktigt.
Har aldrig pratat om att jag önskat mig familj och sånt som andra gör utan jag mer "råkade" bli gravid första gången när jag var 39 år. Med nästa var jag 42.

Där av ligger min stora sorg över att jag dels blev sjuk men sen också att jag blev fråntagen min sambo, min kropp och sedan mina barn.

Idag har jag fått tillbaka mina barn i alla fall, men det har varit en jävla mardröm på vägen tillbaka (och jag är inte ens i mål). Resten återstår, men våran relation kommer aldrig tillbaka.

Det kändes i alla fall ganska bra att prata.
Vi har pratat helt öppet.
Ingen har skrikigt, jag har gråtit och han har låtit bli att sätta mig ur spel genom att argumentera bort mig.
Han vill att vi går i parterapi för att få bort den här låsningen mellan oss så att vi båda kan gå vidare och känna oss ok.

Jag kan säga att allt det här jag fått av er, insikterna, modet, peppningen och till och med mothuggen (som varit väldigt få, ska tilläggas) har hjälpt mig att komma dit jag är nu.
Jag fick modet att prata med min sambo.
Och han lyssnade utan att hugga på mig. Han visade mig och mina känslor respekt.
Anledningen till det är att jag tog mig själv på allvar nu och ställde krav.
Och det beror på att NI ALLA har talat om för mig att jag är värd något och att jag är värd att behandlas bra och jag är värd att bli lyssnade på.

TACK!

Det är inte ord nog, jag är överväldigad. heart

 

[tanten]

Svarar alla.
Först och främst, läkaren ringde idag.
Jag har fått en kontaktperson på min psykiatriska mottagning som jag kommer få gå och prata med varannan vecka.

Sen,......vi har pratat.......dels igår när jag kom hem från keramiken och sen idag.
Igår lyckades jag tydligen väcka honom (22.30) när jag kom hem men han var ok med det och vi satt väl och pratade i över en timme.
Har pratat mycket ikväll också.

Väldigt mycket har kommit fram och kommit upp.
Vet inte riktigt hur jag ska sammanfatta allt eller om jag ens behöver göra det, men jag försöker i alla fall.
Vi pratade om när jag blev sjuk.
Sammanfattningsvis kan man säga att orsaken var stress pga jobbigt nattjobb och sen lämna barn på dagis när jag kom hem.
Jag sa att den situationen var ohållbar och jag sa också att jag borde bara fått komma hem och lägga mig och att han skulle fixat barnen på morgonen.
Låter kanske som en ganska löjlig punkt men just då var det väldigt jobbig del av det hela och jag kom ihåg den där fruktansvärda stressen jag hade med jobb-hem-ta hand om barn och sen försöka sova, vilket var dödsdömt.

Sen diskuterade vi varför jag hade blivit sjuk.
Jag sa att det bland annat berodde på min arbetsbelastning, vårt ojämställda liv och sen min personliga sårbarhet. Och att vi två -tillsammans- drev åt två håll.
Jag talade också om att jag var besviken för att han inte gick in och gjorde sitt, helt enkelt och att det var en väldigt stor bidragande orsak till att jag blev sjuk.

Han i sin tur såg mig förändras av depressionen och jag vet att min sjukdom gick ut över mina barns välbefinnande och honom. Jag känner fortfarande en enormt stora skuld och har skamkänslor för det.
Jag har lätt för att ta på mig skuld, som flera av er uppmärksammat.
Vi pratade i sin tur om att han blev arg på mig för mitt beteende när jag blev sjuk och att det blev som ens slags dubbelbestraffning.
Han erkände att den taggen sitter fortfarande kvar och att det påverkar hur han är mot mig även idag.
Vi kunde faktiskt tillsammans konstatera att det fortfarande fanns en slags låsning mellan oss pga av det här som vi faktiskt inte grejar att reda ut själva.

Jag tog också upp rädslan som jag börjat känna för honom och att jag känner mig rädd och otrygg i vår relation och att jag känner att jag hela tiden måste anpassa mig.
Han blev både förvånad och chockad över att jag faktiskt kände så, åtminstone sa han det och det verkade som det.

Sen tog jag upp den verbala misshandeln och han säger att han absolut inte har dom avsikterna och jag svarade, kanske inte, MEN som som du beter dig mot mig, så är det passiv-aggressiv misshandel.
Jag gav några exempel och han kunde förstå vad jag menade och det verkade också som han kunde förstå att det faktiskt blev det resultatet av hans handlande, även om han nu inte hade den intentionen. Säger han åtminstone.
Jag tänker att jag ger honom EN chans i alla fall.

Sen tog vi upp barnen, särskilt barnet med funktionshindret och hur det har påverkat vår relation.
Där var det också en sån där typisk grej där jag tog på mig skulden för hans "utbrändhet".
Han förklarade att det snarare var alla problem med barnet som gjort att det blivit så.
Och, ja vi har en hel del problem med sonen. Det har eskalerat något vansinnigt nu sen han började i fyran och i en ny, mycket större skola.
Vi diskuterade även att söka hjälp för barnet med funktionshinder (man är berättigad till viss hjälp när man har ett barn med funktionshinder) och faktiskt använda oss av den möjligheten.
Jag tror till exempel att man kan gå ner i arbetstid och få någon slags ersättning därifrån, men jag vet inte säkert. Kollar upp den biten senare.

Vi pratade om min kommande arbetsträning och jag var jättetydlig med att det skulle ställa större krav på honom. Jag sa också att jag skulle fixa städhjälp om det blir "för mycket"

Vi pratade också om separation och hur vi skulle göra det på smidigaste sätt.
Vi enades om att jag behöver komma "på fötter" först med arbete så att jag får lån, har råd med eget boende osv. Och att han SKA underlätta för mig.
Vi diskuterade även möjligheten att han bor kvar i huset och köper ut mig.
På den biten känner jag mig rätt mentalt ovillig , vilket han faktiskt förstod.
OM vi nu gör så, så är vi överens om att det ska bli en ekonomisk bra deal för mig och att man eventuellt lägger ut huset för försäljning och att han sen köper loss mig för högsta summan.
Fördelen för mig i ett sånt läge skulle i sådana fall vara att jag har möjlighet att bygga eget hus i lugn och ro och flytta när allt är klart.
Men dom bitarna återstår, det är ett tag tills dess.

Vi pratade också om hur våra personligheter triggade varandra på ett ganska destruktivt sätt.
Han är icke bekräftande, asocial och lat.
Jag är arbetsam, sårbar och behöver mycket bekräftelse. Jag tankar också energi av att träffa andra människor, det gör inte han.
Vi vill så totalt olika saker med våra liv, helt enkelt.
Vi är båda överens om att vi inte passar ihop och att vi inte ska fortsätta leva ihop.
Det är extremt sorgligt att tänka så eftersom vi en gång i tiden, innan vi fick barn, var det där paret som var "perfekta" och kompletterade varandra så bra.

Jag tog också upp det här med min sårbarhet och att allt det kom upp när vi hade fått barn och levde ett pressat familjeliv med småbarn, arbete och vinterkräksjukor och annat helvete.
Jag har haft sårbarheten hela mitt liv men den har inte ställt till det för mig förrän nu när det blev skarpt läge.
Någonstans har jag vetat det inom mig och egentligen så var inte jag särskilt angelägen om att få barn.
Undermedvetet tror jag att jag har känt på mig att det inte var "min grej" riktigt.
Har aldrig pratat om att jag önskat mig familj och sånt som andra gör utan jag mer "råkade" bli gravid första gången när jag var 39 år. Med nästa var jag 42.

Där av ligger min stora sorg över att jag dels blev sjuk men sen också att jag blev fråntagen min sambo, min kropp och sedan mina barn.

Idag har jag fått tillbaka mina barn i alla fall, men det har varit en jävla mardröm på vägen tillbaka (och jag är inte ens i mål). Resten återstår, men våran relation kommer aldrig tillbaka.

Det kändes i alla fall ganska bra att prata.
Vi har pratat helt öppet.
Ingen har skrikigt, jag har gråtit och han har låtit bli att sätta mig ur spel genom att argumentera bort mig.
Han vill att vi går i parterapi för att få bort den här låsningen mellan oss så att vi båda kan gå vidare och känna oss ok.

Jag kan säga att allt det här jag fått av er, insikterna, modet, peppningen och till och med mothuggen (som varit väldigt få, ska tilläggas) har hjälpt mig att komma dit jag är nu.
Jag fick modet att prata med min sambo.
Och han lyssnade utan att hugga på mig. Han visade mig och mina känslor respekt.
Anledningen till det är att jag tog mig själv på allvar nu och ställde krav.
Och det beror på att NI ALLA har talat om för mig att jag är värd något och att jag är värd att behandlas bra och jag är värd att bli lyssnade på.

TACK!

Det är inte ord nog, jag är överväldigad. heart

heartheartheart

 

[tolksele]

@Vallmo åh vad underbart läsa om!

 

[Lobelia]

Hur kommer det sig att du uppfattar det som att jag placerar "skuldbördan" direkt i @Vallmo s knä? Och vad menar du överhuvudtaget med "skuldbördan"?
Och vad har jag sagt som du tolkar till att @Vallmo ska analysera varför hennes sambo "beter sig som han gör och ta på sig en del av skulden"?

Den är svårt att tolka det som något annat än att du vill skuldbelägga Vallmo, eller snara vill att hon ska skuldbelägga sig själv.

Jag tycker det ät onödigt att skuldbelägga någon alls. Det är lätt att konstatera att ingen av parterna mår bra i förhållandet och att de bör göra något åt det för att inte göra saken värre. Vems felet är och vem som triggar vem och det ät mest synd om är ointressant.

Vallmo mår inte bra och håller på att förbereda sig att ta sig ur situationen. Att analysera vem som är skyldig är rätt ointressant i detta läget. Däremot behöver Vallmo kanske prata av sig och få support och sympati. Det står sambon fritt att göra det samma på sitt håll.

 

[athena_arabians]

@Vallmo:

 

[Squie]

@Vallmo - Min känsla när jag läser om allt som ni faktiskt pratade om är att du drev samtalet o lite att han blev tagen på sängen? Eloge till att du vågade prata, att du hade modet att ta upp allt skit som finns. O du..glöm inte att berömma dig själv nu.

 

[Texaz]

Svarar alla.
Först och främst, läkaren ringde idag.
Jag har fått en kontaktperson på min psykiatriska mottagning som jag kommer få gå och prata med varannan vecka.

Sen,......vi har pratat.......dels igår när jag kom hem från keramiken och sen idag.
Igår lyckades jag tydligen väcka honom (22.30) när jag kom hem men han var ok med det och vi satt väl och pratade i över en timme.
Har pratat mycket ikväll också.

Väldigt mycket har kommit fram och kommit upp.
Vet inte riktigt hur jag ska sammanfatta allt eller om jag ens behöver göra det, men jag försöker i alla fall.
Vi pratade om när jag blev sjuk.
Sammanfattningsvis kan man säga att orsaken var stress pga jobbigt nattjobb och sen lämna barn på dagis när jag kom hem.
Jag sa att den situationen var ohållbar och jag sa också att jag borde bara fått komma hem och lägga mig och att han skulle fixat barnen på morgonen.
Låter kanske som en ganska löjlig punkt men just då var det väldigt jobbig del av det hela och jag kom ihåg den där fruktansvärda stressen jag hade med jobb-hem-ta hand om barn och sen försöka sova, vilket var dödsdömt.

Sen diskuterade vi varför jag hade blivit sjuk.
Jag sa att det bland annat berodde på min arbetsbelastning, vårt ojämställda liv och sen min personliga sårbarhet. Och att vi två -tillsammans- drev åt två håll.
Jag talade också om att jag var besviken för att han inte gick in och gjorde sitt, helt enkelt och att det var en väldigt stor bidragande orsak till att jag blev sjuk.

Han i sin tur såg mig förändras av depressionen och jag vet att min sjukdom gick ut över mina barns välbefinnande och honom. Jag känner fortfarande en enormt stora skuld och har skamkänslor för det.
Jag har lätt för att ta på mig skuld, som flera av er uppmärksammat.
Vi pratade i sin tur om att han blev arg på mig för mitt beteende när jag blev sjuk och att det blev som ens slags dubbelbestraffning.
Han erkände att den taggen sitter fortfarande kvar och att det påverkar hur han är mot mig även idag.
Vi kunde faktiskt tillsammans konstatera att det fortfarande fanns en slags låsning mellan oss pga av det här som vi faktiskt inte grejar att reda ut själva.

Jag tog också upp rädslan som jag börjat känna för honom och att jag känner mig rädd och otrygg i vår relation och att jag känner att jag hela tiden måste anpassa mig.
Han blev både förvånad och chockad över att jag faktiskt kände så, åtminstone sa han det och det verkade som det.

Sen tog jag upp den verbala misshandeln och han säger att han absolut inte har dom avsikterna och jag svarade, kanske inte, MEN som som du beter dig mot mig, så är det passiv-aggressiv misshandel.
Jag gav några exempel och han kunde förstå vad jag menade och det verkade också som han kunde förstå att det faktiskt blev det resultatet av hans handlande, även om han nu inte hade den intentionen. Säger han åtminstone.
Jag tänker att jag ger honom EN chans i alla fall.

Sen tog vi upp barnen, särskilt barnet med funktionshindret och hur det har påverkat vår relation.
Där var det också en sån där typisk grej där jag tog på mig skulden för hans "utbrändhet".
Han förklarade att det snarare var alla problem med barnet som gjort att det blivit så.
Och, ja vi har en hel del problem med sonen. Det har eskalerat något vansinnigt nu sen han började i fyran och i en ny, mycket större skola.
Vi diskuterade även att söka hjälp för barnet med funktionshinder (man är berättigad till viss hjälp när man har ett barn med funktionshinder) och faktiskt använda oss av den möjligheten.
Jag tror till exempel att man kan gå ner i arbetstid och få någon slags ersättning därifrån, men jag vet inte säkert. Kollar upp den biten senare.

Vi pratade om min kommande arbetsträning och jag var jättetydlig med att det skulle ställa större krav på honom. Jag sa också att jag skulle fixa städhjälp om det blir "för mycket"

Vi pratade också om separation och hur vi skulle göra det på smidigaste sätt.
Vi enades om att jag behöver komma "på fötter" först med arbete så att jag får lån, har råd med eget boende osv. Och att han SKA underlätta för mig.
Vi diskuterade även möjligheten att han bor kvar i huset och köper ut mig.
På den biten känner jag mig rätt mentalt ovillig , vilket han faktiskt förstod.
OM vi nu gör så, så är vi överens om att det ska bli en ekonomisk bra deal för mig och att man eventuellt lägger ut huset för försäljning och att han sen köper loss mig för högsta summan.
Fördelen för mig i ett sånt läge skulle i sådana fall vara att jag har möjlighet att bygga eget hus i lugn och ro och flytta när allt är klart.
Men dom bitarna återstår, det är ett tag tills dess.

Vi pratade också om hur våra personligheter triggade varandra på ett ganska destruktivt sätt.
Han är icke bekräftande, asocial och lat.
Jag är arbetsam, sårbar och behöver mycket bekräftelse. Jag tankar också energi av att träffa andra människor, det gör inte han.
Vi vill så totalt olika saker med våra liv, helt enkelt.
Vi är båda överens om att vi inte passar ihop och att vi inte ska fortsätta leva ihop.
Det är extremt sorgligt att tänka så eftersom vi en gång i tiden, innan vi fick barn, var det där paret som var "perfekta" och kompletterade varandra så bra.

Jag tog också upp det här med min sårbarhet och att allt det kom upp när vi hade fått barn och levde ett pressat familjeliv med småbarn, arbete och vinterkräksjukor och annat helvete.
Jag har haft sårbarheten hela mitt liv men den har inte ställt till det för mig förrän nu när det blev skarpt läge.
Någonstans har jag vetat det inom mig och egentligen så var inte jag särskilt angelägen om att få barn.
Undermedvetet tror jag att jag har känt på mig att det inte var "min grej" riktigt.
Har aldrig pratat om att jag önskat mig familj och sånt som andra gör utan jag mer "råkade" bli gravid första gången när jag var 39 år. Med nästa var jag 42.

Där av ligger min stora sorg över att jag dels blev sjuk men sen också att jag blev fråntagen min sambo, min kropp och sedan mina barn.

Idag har jag fått tillbaka mina barn i alla fall, men det har varit en jävla mardröm på vägen tillbaka (och jag är inte ens i mål). Resten återstår, men våran relation kommer aldrig tillbaka.

Det kändes i alla fall ganska bra att prata.
Vi har pratat helt öppet.
Ingen har skrikigt, jag har gråtit och han har låtit bli att sätta mig ur spel genom att argumentera bort mig.
Han vill att vi går i parterapi för att få bort den här låsningen mellan oss så att vi båda kan gå vidare och känna oss ok.

Jag kan säga att allt det här jag fått av er, insikterna, modet, peppningen och till och med mothuggen (som varit väldigt få, ska tilläggas) har hjälpt mig att komma dit jag är nu.
Jag fick modet att prata med min sambo.
Och han lyssnade utan att hugga på mig. Han visade mig och mina känslor respekt.
Anledningen till det är att jag tog mig själv på allvar nu och ställde krav.
Och det beror på att NI ALLA har talat om för mig att jag är värd något och att jag är värd att behandlas bra och jag är värd att bli lyssnade på.

TACK!

Det är inte ord nog, jag är överväldigad. heart

Åhh, vad glad jag blir av att läsa! Du har verkligen gjort en enorm resa med dig själv sen trådstarten och jag tror att det är bidragande till att ni nu kunde prata, lugnt och sansat som det verkar

Kan rekommendera att ta hjälp med barnet, för hjälp finns (har själv ett barn som fått fin hjälp under uppväxten).

Förstår att du känner sorg över att relationen inte fungerar så som ni önskar, och det är ju bara naturligt. Man sopar inte bara bort ett gemensamt liv, även om det inte alltid varit bra.

Håller tummarna för dig/er och att blir bra med arbetsträning och allt annat

 

[Red_Chili]

@Vallmo, underbart att ni har pratat så ordentligt nu! Verkligen hur bra som helst! Och försök att inte ta på dig mer skuldkänslor (samt göra dig av med de du har) för du förtjänar verkligen inte sådant. Se också till att komma ihåg det inlägget du skrev här nu, om vad ni bestämt osv.

Jag vill inte låta som en negativ surkärring, men det är många gånger lätt att säga "Jadå, jag ändrar mig och börjar hjälpa till" men sedan extremt svårt att faktiskt göra så. Jag har minst en person i min närhet som tenderar att se själva planeringen för förändring som den faktiska förändringen. Där blir det "Ok, jag gör såhär och såhär och såhär" och ordentliga planer för hur saker ska genomföras. Sedan sätter sig personen ner i en soffa, tittar på fotboll och anser sig klar med allting, för då är ju allt planerat. Inte ett dugg händer efter det. Det är också en stor anledning till att den personens senaste förhållande gick i kras. Nu känner jag absolut inte din sambo, vet inte mer om honom än vad du skrivit här i tråden, men var uppmärksam på att det finns risk för att det är fina ord och ingen handling han kommer med.

Förövrigt, varför är det du som ska fixa städhjälp? Om det blir "för mycket" så är det väl för att han inte gör sin del av arbetet och då är det väl han som får ordna med en ersättare i form av städhjälp?

 

[Saija]

@Vallmo heartheart

Du är fantastisk!!

 

[TinyWiny]

Så glad för din skull @Vallmo Du har kommit så långt! När det svajar, om det svajar, så finns vi här och backar upp dig.

 

[tanten]

Så glad för din skull @Vallmo Du har kommit så långt! När det svajar, om det svajar, så finns vi här och backar upp dig.

Det behöver inte ens svaja speciellt mycket.

Vi vill gärna fortsätta följa dina tankar @Vallmo