Jag tror att min sambo misshandlar mig verbalt

[Vallmo]

JAG anser att hon verkligen har blivit misshandlad psykiskt MEN nu när hon är medveten om det har hon val... Valet är att stanna eller gå... För mej har valet alltid varit enkelt... Märker jag att jag mår dåligt av något och det inte är möjligt att ändra på... Då går jag.

Nu är Vallmo rätt "ny" i sin insikt, men en person som sitter och undrar vad den bör göra i VARJE inlägg personen skriver, sitter ju mer och tycker och tycker synd om sej själv... Det finns tex nån tråd här på buke där nån bukefalist har just en sån kompis som har en kompis som undrar vad den ska göra med sin relation.. Till slut orkar man inte höra "hur synd det är om personen" när den vägrar göra nåt åt saken..
Nu säger jag inte att Vallmo är där... MEN Vallmo är ju inte utan valmöjligheter...
Och det är ju inte säkert att det bara är Vallmo som mår dåligt i den här relationen ..

Ingen tvingar dig att svara.

Dessutom har jag inte gnällt i varenda inlägg.
Det som kom upp nu var ganska akut och något nytt som jag fick panik för.

 

[TinyWiny]

JAG anser att hon verkligen har blivit misshandlad psykiskt MEN nu när hon är medveten om det har hon val... Valet är att stanna eller gå... För mej har valet alltid varit enkelt... Märker jag att jag mår dåligt av något och det inte är möjligt att ändra på... Då går jag.

Nu är Vallmo rätt "ny" i sin insikt, men en person som sitter och undrar vad den bör göra i VARJE inlägg personen skriver, sitter ju mer och tycker och tycker synd om sej själv... Det finns tex nån tråd här på buke där nån bukefalist har just en sån kompis som har en kompis som undrar vad den ska göra med sin relation.. Till slut orkar man inte höra "hur synd det är om personen" när den vägrar göra nåt åt saken..
Nu säger jag inte att Vallmo är där... MEN Vallmo är ju inte utan valmöjligheter...
Och det är ju inte säkert att det bara är Vallmo som mår dåligt i den här relationen ..

Ja valet är enkelt. @Vallmo måste gå för att ha en framtid men att göra det är långt ifrån enkelt. Bara för att du får höra något som är motsatsen till det du alltid har trott så innebär inte det att du kastar alla dina gamla kunskaper överbord. Så är det när man hör en sanning första gången. Det är enklare att tro på en lögn man hört tusen gånger än en sanning man hör första gången. Det är en process att ta sig ur ett sådant förhållande. Förstår man inte det så gör man bäst i att hålla sig undan från människor som sitter i den hemska sitsen för man gör inget bättre av att komma och ställa ännu fler krav. Det är stöd man behöver då. Någon som lyssnar och försöker förstå och stötta både praktiskt och psykiskt.

 

[Lovisaleonora]

Vallmo, fastna nu inte i perifera diskussioner om vem som snokat var, vad som är till vilken och annat som du inte har råd att lägga energi på.

Faktum är att skiten har hamnat i fläkten, d v s du och sambon har samma information. Du vantrivs, han vantrivs, ni behöver åtgärda. Att gå i parterapi är inget du känner är aktuellt, det lär inte läka själv. Återstår att separera. DET är vad som behöver fokus.

Återigen: eken i skogen. Du behöver inte reagera och agera på allt. Tvärtom. Ta det med dig och känn in. Återkom senare - OM det behövs. Vissa saker är ju faktiskt för vetskap, inte för agerande.

 

[Emmahpemma]

Tack!
Såna här svar är väldigt bra.
Det får mig att tänka "att det kanske inte är så dumt." "Barn förstår mer än vad man tror". Och att jag inte behöver känna "att jag gör något dumt".

DU gör något BRA.

Jag hade tänkte skriva mer, men det räcker bra så.

 

[Red_Chili]

@Vallmo, du har inte något som helst ansvar för hans mående. Det är inte synd om honom för att han vägrar ta till sig hjälp och det är inte heller acceptabelt att det går ut över dig. Du har inte i uppgift att ordna upp det för honom. Du har i uppgift att ta hand om dig själv och försöka må så bra som möjligt i ditt egna liv. Självklart har du också ett ansvar gentemot barnen, men även med barnen inblandade i bilden: män är inga projekt.

Att maila istället för att prata kan absolut vara bra ibland, men då ska det vara mail där de inblandade är ute efter att verkigen kommunicera och förbättra, något som du upplever att inte är aktuellt här. Så som du beskriver det låter mailen bara som ännu mer smörja från hans sida. Försök låta bli att bli bestulen på energi pga det han skrivit! Att han snokar runt istället för att prata med dig, när du flera gånger försökt få till fungerande kommunikation, det är inte heller ett sunt tecken. Det är bara ytterligare ett tecken på att din situation faktiskt kan förvärras om du väljer att stanna i relationen och därför är det viktigt att du väljer att fortsätta på det spår du kommit in på.

Du ÄR bra, låt ingen få dig att tro annat. Inte din sambo, inte bukefalister (som nog har bristande erfarenhet av psykisk misshandel), inte någon. Ta hand om dig och lyssna på de som peppar dig. Du är värd det.

 

[Isafold]

Ingen tvingar dig att svara.

Dessutom har jag inte gnällt i varenda inlägg.
Det som kom upp nu var ganska akut och något nytt som jag fick panik för.

Lånade första bästa för att svara. Har följt tråden tyst men ville skriva ett svar. Tycker du är så sjukt jävla bra och ville berätta det! När man läser dina inlägg så ser man en enorm förändring. Visst att man får bakslag men det får vi alla. Tycker att du gör en helt otrolig resa och den är enormt inspirerande. Har själv genomgått en ganska dramatisk separation för över 2,5 år sedan och börjar precis nu komma tillbaka till livet. Har fått många aha tankar av vad både du och många andra väldigt kloka människor skriver. Även om jag inte brukar skriva mycket själv tycker jag att Buke är fantastiskt och fyllt med så många fina människor som hjälper och stöttar.

Hoppas verkligen att du hittar din inre styrka i full kraft, man märker så väl att den finns där men att du inte vågar lita på dig själv (inte alls konstigt efter vad du levt med). Men när du tvivlar så kom ihåg att man inte behöver reagera direkt på allt utan som många andra säger hjälper det enormt mycket att ta det till sig och fundera och om man vill kan man agera sedan. Det har hjälpt mig enormt mycket. Vill du svara på hans mail så gör det (tror jag läste att du redan svarat men gäller även framåt) men kom ihåg att du inte behöver om du inte vill och du behöver inte göra det direkt utan när du funderat ett tag och fått lite distans till de ord han skriver. Oftast blir det väldigt ångestfyllt direkt men låter man det lägga sig så ser man med "nyktrare" ögon och kan svara på ett annat sätt (om man vill).

Vi är många som stöttar och tror på dig!

 

[Hazel]

vill egentligen inte lägga mig i tråden för jag tror inte jag har så mycket att tillägga, men det där med att hålla ihop familjen för barnens skulle är en så himla dålig idé

Min mamma var den coolaste mamman många kunde tänka sig, mamman som liftande till Sverige som 14 åring för att hon va sur på sin pappa, mamman som en gång fick en örfil av sin pojkvän och svarade med en rak höger och ett hejdå. Mamman som tyckte man klarade allt, om man ville, med eller utan man.

Hon va sådär cool rätt länge, och vi växte upp i den fina huset med alla prylarna och det vi ville ha. Men med åren så blev min mamma inte bara mindre cool utan också rent nedtryckt. Aldrig fysiskt, bara psykiskt och ju äldre vi blev desto mer spillde det över på oss. Som 14 åring fick jag ofta små pikar om vikt (va närmast underviktig) eller pikar om att jag va så dålig på matte. Min mamma blev mer och mer grå,
hon tassade på tå för att inte behöva ta skiten men ärligt talat mådde vi alla bäst när han jobbade. Jag tror jag va runt 15 när jag började försöka övertala henne själv om att hon borde skilja sig. Då hade dom redan haft många dåliga år, och hon tog inte steget fören min lillebror hade flyttat hemifrån. Det är 10 år sen nu och sen dess har min coola mamma stegvis kommit tillbaka. Nu är hon tramsig och bubblig igen, och visst är jag glad att hon tog steget till slut. Men ärligt talat blir jag mer och mer ledsen över hur länge hon va fast, tänk om hon gjort det mycket tidigare och vi hade fått växa upp med den hon är nu? Jag tror alla hade vunnit på det faktiskt.

KRAM

 

[cirkus]

@Vallmo han känner dig så väl så han vet precis vilka knappar han ska trycka på för att du ska må dåligt. Jag minns ett inlägg jag citerade som du skrivit. Det var en av dina bästa insikter. Det passar honom utmärkt att ha dig i ett hörn där du mår dåligt för det ger honom energi.

Du har startat en mycket bra process, du kommer att gå vidare, det är urjobbigt och jag förstår att du tvivlar, men gör inte det. Det kommer att komma toppar och dalar både i ditt mående och hela utvecklingen av detta. Det kommer komma tillfällen när barnen (som är smartare än vi tror) använder sig av er skilsmässa (för den kommer) för att tillskansa sig fördelar, du kommer må skit i det, men du kommer att så som den där eken som de alltid återkommer till.

 

[Squie]

@Vallmo - Styrka! Min spontana tanke när jag läste om paniken var att söka upp gamla tanten till granne! Tänkte om du behöver ha något rent fysiskt som inte vi på Buke kan leverera. Tanten finns ju, ta hjälp där. Och naturligtvis...din pappa med nya frun.

Vi är nog många som kan skriva upp att i en separation så kommer nya sidor fram hos motparten. Sidor som man inte ens trodde existerade. Det är bara o härda ut, behålla fokus o stå stadigt.

Och på tal om eken o trädet. När du höll på med bildterapin...fick du måla träd då? Vad fick du fram för träd...om du målade. O om du inte har målat...kan du tänka dig att måla ett träd? Vad får du fram för träd? (återkommer om varför jag frågar vid senare tillfälle).

 

[Lovisaleonora]

Så många livsöden som kommer fram i tråden. Det är nära att ta till plattityder som "lev livet, det går inte i repris" och liknande klichéer.

 

[Hyacinth]

@Vallmo andas och fundera på om något egentligen har förändrats av mailen.
Jag förstår att det är lätt att varva upp, men försök andas. Saker kanske går fortare än du tänkt, eller så gör de det inte. Det vill bli bra, brukar jag tänka som är en mästare med svart bälte i katastroftänk.
Håll huvudet kallt och fundera på vad du måste göra för dig och barnen för att det ska bli så bra som möjligt. Ditt mående är viktigt, mår man bra fattar man bättre beslut och mer genomtänkta sådana.
Är det kris och du inte står ut, be om hjälp av de du litar på.

 

[Lovisaleonora]

@Hyacinth har så rätt. Det är min krishanteringsstragegi. Pumpblödningar måste åtgärdas omgående. Nästan allt annat kan vänta. Och det blir ofta bättre med lite perspektiv. Att "sova på saken" är inte alls så dumt, då hinner du med att vrida och vända på saker.

Långa promenader, för att få stressen ur kroppen är bättre medicin än man kan tro. Våga prova, för att komma bort, ut och få igång systemet.

 

[Isafold]

Så många livsöden som kommer fram i tråden. Det är nära att ta till plattityder som "lev livet, det går inte i repris" och liknande klichéer.

Har också reflekterat över det när jag läst igenom tråden. Och så många underbara ärrade människor det finns och så många rövhattar (älskar för övrigt det uttrycket!) det finns. Igenkänningsfaktorn är otroligt hög i väldigt många inlägg. Bl. a ett av dem var Vallmos inlägg om att aldrig någonsin dejta en man igen utan hellre kvinnor eftersom det torde bli förre problem och mindre risk för rövhatteri . Det är lite skrämmande, många gånger känns det som att läsa sina egna tankar.

Instämmer förövrigt med alla andra som skriver att det verkligen inte är att svika sina barn när man separerar från deras pappa. Barn är också människor och känner in allt. Och med en så vettig mamma som Vallmo kommer det väl snarare bara bli bättre. För föräldrarna kan fokusera var för sig på att vara just föräldrar utan att en dysfunktionell relation ska komma in i mitten och förstöra.

 

[monster1]

Kämpa på @Vallmo du är på rätt väg!

 

[Vallmo]

Tack för alla svar.
Har sovit hela dagen eftersom jag inte sov inatt.

Uppenbarligen har han blivit störd på att jag beter mig som honom, dvs sluter mig och inte pratar med någon.
Allt är lite snyggt inlindat men det mesta går ut på att, som vanligt, beskylla mig för massa saker som jag delvist vet.

Bland annat så blir jag beskylld för att jag har sagt att det är hans fel att jag blev sjuk.
Ärligt talar så vet jag inte om det är så.
Med det ursäktar han nästan allt sitt kommande beteende.

Angående förra arbetsträningen, den skriver han mycket om och det är nu fullständigt uppenbart att han gick in och pajade den.
Han har inte skrivit så, naturligtvis men läser jag mellan raderna så framstår det.

Han beskyller sitt beteende på mig, Bland annat att han bygger upp murar.
Han klagar på att jag "inte tar upp problem längre"
Han säger också att det inte går att prata med mig för att jag alltid blir arg (det är när han beskyller mig för en massa och jag får inte chansen att förklara mig).

Han tar upp separationen och tycker det är konstigt att vi inte pratat om det i somras.
Jag undrar, varför har han inte tagit upp det själv då.

Han påstår att han har byggt upp en allergi mot när "vi"(jag) blir arga på,främst ena sonen. Kan tillägga att JAG blir det aldrig i stort sett nu förtiden.

Han skyller sin"ohjälpsamhet" i hemmet på att han antagligen är lite utbränd pga det här, dvs mig.

Jag skrev ett långt svar bara för att bena ut VAD han säger.
Han är mästare på att linda in beskyllningar i fina ord.

Allt han skriver får mig att känna mig väldigt hotad.
Det känns som han försöker få igång mig till ännu ett gräl som bara kommer bli som allt annat tidigare.
Dessutom känner jag mig extremt illa till mods.
Tankarna att jag bara inbillar mig allt kommer som ett brev på posten.

Vad ska jag göra, svara eller ignorera? Jag har inte postar svaret.

 

[mandalaki]

Vad ska jag göra, svara eller ignorera? Jag har inte postar svaret.

Det som känns lättast för dig.

Och kontakta läkaren igen så att du får samtalsstöd.

 

[Red_Chili]

@Vallmo, du skrev nu att du känner dig hotad. Tror du att det kommer eskalera? Finns det någon liten risk att han även ger sig på dig fysiskt? Om det är så, om du är det minsta orolig för det, prata med din pappa snarast möjligast och försök få möjlighet att bo hos honom tills allt rett ut sig (eller hos en vän, eller hos pålitlig bukefalist). Se också till att prata med dina vårdkontakter.

 

[vallhund]

@Vallmo, du skrev nu att du känner dig hotad. Tror du att det kommer eskalera? Finns det någon liten risk att han även ger sig på dig fysiskt? Om det är så, om du är det minsta orolig för det, prata med din pappa snarast möjligast och försök få möjlighet att bo hos honom tills allt rett ut sig (eller hos en vän, eller hos pålitlig bukefalist). Se också till att prata med dina vårdkontakter.

 

[tanten]

@Vallmo, du skrev nu att du känner dig hotad. Tror du att det kommer eskalera? Finns det någon liten risk att han även ger sig på dig fysiskt? Om det är så, om du är det minsta orolig för det, prata med din pappa snarast möjligast och försök få möjlighet att bo hos honom tills allt rett ut sig (eller hos en vän, eller hos pålitlig bukefalist). Se också till att prata med dina vårdkontakter.

Prata med din pappa @Vallmo - oavsett om du tror att han kommer att blir fysiskt farlig eller bara fortsätta vara psykiskt farlig.

Och fortsätt prata med oss. Vi tål. Vi orkar höra.

 

[monster1]

Tack för alla svar.
Har sovit hela dagen eftersom jag inte sov inatt.

Uppenbarligen har han blivit störd på att jag beter mig som honom, dvs sluter mig och inte pratar med någon.
Allt är lite snyggt inlindat men det mesta går ut på att, som vanligt, beskylla mig för massa saker som jag delvist vet.

Bland annat så blir jag beskylld för att jag har sagt att det är hans fel att jag blev sjuk.
Ärligt talar så vet jag inte om det är så.
Med det ursäktar han nästan allt sitt kommande beteende.

Angående förra arbetsträningen, den skriver han mycket om och det är nu fullständigt uppenbart att han gick in och pajade den.
Han har inte skrivit så, naturligtvis men läser jag mellan raderna så framstår det.

Han beskyller sitt beteende på mig, Bland annat att han bygger upp murar.
Han klagar på att jag "inte tar upp problem längre"
Han säger också att det inte går att prata med mig för att jag alltid blir arg (det är när han beskyller mig för en massa och jag får inte chansen att förklara mig).

Han tar upp separationen och tycker det är konstigt att vi inte pratat om det i somras.
Jag undrar, varför har han inte tagit upp det själv då.

Han påstår att han har byggt upp en allergi mot när "vi"(jag) blir arga på,främst ena sonen. Kan tillägga att JAG blir det aldrig i stort sett nu förtiden.

Han skyller sin"ohjälpsamhet" i hemmet på att han antagligen är lite utbränd pga det här, dvs mig.

Jag skrev ett långt svar bara för att bena ut VAD han säger.
Han är mästare på att linda in beskyllningar i fina ord.

Allt han skriver får mig att känna mig väldigt hotad.
Det känns som han försöker få igång mig till ännu ett gräl som bara kommer bli som allt annat tidigare.
Dessutom känner jag mig extremt illa till mods.
Tankarna att jag bara inbillar mig allt kommer som ett brev på posten.

Vad ska jag göra, svara eller ignorera? Jag har inte postar svaret.

Han har säkert förklaringar som legitimerar hans beteende mot dig (för honom själv). Faktum kvarstår, han har gjort valet att bete sig illa, han tar inte sitt ansvar och han lägger skulden på dig. Fördelen är att första steget är taget även om det inte var du som tog det och han kanske inte förstår att det var det han gjorde. Bollen är i rullning, det finns en öppning för att separera, han öppnade den dörren. Om du misstänker att han på något sätt kommer att bli farlig i detta så fly, ta hjälp av de som står dig nära.