Jag tror att min sambo misshandlar mig verbalt

[MiaMia]

Jag har väldigt svårt att tro att mina barn kommer tänka så.
De kommer bara tycka att jag förstör.
De tycker ändå bättre om sin pappa så jag har väldigt svårt att tro att dom kommer tycka att jag gör någonting bra om jag lämnar.
Det känns som jag sviker dom. Och lurar dom.

Så alla andra föräldrar som skiljer sig gör det bara om barnen inte tycker om den ena föräldern... NEJ
Du förstör inte dina barns relation med sin pappa av att välja att inte bo tillsammans med honom.
Vad menar du att du skulle svika/lura dem på? Dysfunktionellt familjeliv?
Barnen växer och blir kapabla att själva reflektera kring hur deras relation till dig resp. sin far ser ut.
När de är arton så kan alla vi som läser tråden gissa vem av er de kommer att vända sig till när de har behov att prata om något viktigt...
Föräldraskapet är långt och du var sjuk en liten del av det och har redan återtagit en god omvårdnad om dina barn.

 

[nightcrawler]

Jag tror faktiskt inte det är deras upplevelse, ärligt talat.
Barn har väldigt svårt att definiera saker på det sättet, tror jag.
Vad är ett bra liv? De känner inte till något annat än livet dom har nu.

Min sambo är en bra pappa för sina barn men kanske inte en god förebild när det gäller att vare en god sambo.
Jag tror barnen känner att dom har en väldigt bra far som engagerar sig i dom väldigt mycket. Det gör han. Han gör massor med roliga saker med dom.
Dom är väldigt prylfixerade och får mycket prylar av min sambo.
Det i sin tur gör (delvist) att båda mina barn är väldigt poppis som kompisar för att dom alltid kan göra roliga saker ihop. Det låter banalt, men så ser det ut. För alla barn.... Inga ungar bygger kojor eller gör julgrisar av kottar längre.

Båda mina barn pratar också mycket om hur de gillar huset och hur mycket dom älskar sina rum. (Jag har målat, tapetserat och sytt allt i ett och samma tema fast olika i deras rum).
Lilla sonen sa idag senast att han älskar vår trädgård. Han säger det ofta.

Jag tror inte heller att dom märker att jag mår dåligt. För det gör jag ju inte i den bemärkelsen att det går ut över barnen längre.
Förut gjorde dom nog det, men nu pratar dom mer som att "nu är mamma frisk osv"

Jag vet, det låter som jordens största tal av förnekelse. Det skulle jag själv tycka om jag läste det som utomstående.
Jag begär inte att du eller någon annan ska köpa argumenten. Det skulle inte jag göra heller om jag som utomstående skulle läsa den här tråden.

Vad jag däremot tror, när jag får mitt eget boende och mitt eget liv och om jag kan hitta tillbaka till mig själv igen, då tror jag att mina barn kommer märka förändringen och se att det är till det bättre.

jag var inte alls gammal när jag började önska att mina föräldrar skulle gå isär. kompisarnas värsta mardröm var att deras föräldrar skulle skilja sig. men för mej var det en önskedröm. så pappa kunde hitta nån som faktiskt var snäll mot han. för att han skulle slippa ta så mycket skit.
så jo barn ser mer än du tror.

tyvärr så är mina föräldrar fortfarande gifta. till morsans fördel och farsans nackdel. vet inte om det är av bekvämlighet, feghet eller vad det är. mina morföräldrar var skilda så jag har svårt att tänka mej att dom skulle vara av generationen man skiljer sig inte.

 

[Krokus]

Så tänker jag också, alltså att jag får en fruktansvärd separationsångest när jag tänker på det.
Dels är det huset, men sen är det också för barnen.
Att rycka upp dom från deras hem och att dom kommer bli tvingade till ett växelvis boende.
Jag har svårt att se den bilden framför mig, helt enkelt.

Men jag antar att jag måste börja försöka se att det finns andra möjligheter och att det inte automatiskt betyder att det blir sämre.

Jag kommer bli tvungen att ge avkall på en hel del materiellt och ekonomiskt.
Det suger, som mina ungar säger!
Men jag hoppas att jag har kommit så långt då så att det inte längre spelar någon roll.

Tycker, efter det du beskrivit, din sambo/dina barns far verkar vara massivt krävande att bo och dela ansvar med. Du måste vara en fantastiskt stark och modig människa som klarat och karar allt detta.
Delar med mig lite här av mina tolkningar och tankar angående din situation. Hoppas det är ok.
Som jag ser det så är det jättebra att du samtalar och tar hjälp för situationen från olika håll.
Vad man nog behöver ha i åtanke är väl att ingen av de som ger dig råd kan rimligtvis ha i närheten av de känslor och det ansvar som du själv känner och har för din familj och ditt hem.
När jag läser i denna tråd upplever jag mycket påpressningar angående dina livsavgörande beslut, tänker främst på skilja sig/flytta.
Tror detta ensidiga kan bland annat bero på att det är ofta lättare att beskriva och prata om problem och tråkigheter, än det som ger en glädje och motivation i livet. Det finns nog en mening med detta tror jag men bilden för många här blir väl rätt dyster i och med det och råden blir därefter.
Förmodar att din man inte pratar om sina problem, vill väl inte ens kännas vid att han har några, så du blir den som får ta det lasset. Tungt kan jag förstå, men tycker du verkar fenomenal på det.

 

[Lovisaleonora]

jag var inte alls gammal när jag började önska att mina föräldrar skulle gå isär.

Samma här. Kommer ihåg att jag bönade och bad att de skulle skilja sig. Om de hade gjort det i tid (och inte efter att jag fyllt 18 år) kanske jag hade sluppit de första vuxenåren med totalt känslostrul. Inte för att jag tycker jag är optimalt fungerande idag () men då var det verkligen, verkligen jättejobbigt.

 

[ameo]

Jag var 11 när mina föräldrar skildes.
Vi syskon valde att bo med min mamma, som hade "koll på läget". Pappa försökte köpa vårt (mitt och syskonets) gillande genom att ge oss dyra saker. Jag fick en egen häst, en ny fin cykel och en stor, dyr, "bergsprängare". Det var också med honom vi åkte på semester (bilsemester i Sverige och nån gång i Danmark). Åtminstone jag lärde mig snabbt att utnyttja hans plånbok...
Med detta vill jag säga att det inte alls är säkert att barnen gillar honom mer bara för att han gör roliga saker med dem och köper dem bra prylar... Barn är smartare än så...

 

[Lovisaleonora]

Barn är smartare än så...

Alltså... det är roligt att ha roligt, men även som barn kräver livet mer än så. Trygghet, stabilitet etc. Och det är inte alltid det som verkar givet som är det klara valet. Att en förälder är roligare betyder inte nödvändigtvis att det är tryggheten.

 

[Efwa]

Sedan tänker jag, att man tycker om sina föräldrar av olika anledning. Fördelarna och nackdelarna är ju olika, så varför inte liksom.

 

[Efwa]

Så alla andra föräldrar som skiljer sig gör det bara om barnen inte tycker om den ena föräldern... NEJ
Du förstör inte dina barns relation med sin pappa av att välja att inte bo tillsammans med honom.
Vad menar du att du skulle svika/lura dem på? Dysfunktionellt familjeliv?
Barnen växer och blir kapabla att själva reflektera kring hur deras relation till dig resp. sin far ser ut.
När de är arton så kan alla vi som läser tråden gissa vem av er de kommer att vända sig till när de har behov att prata om något viktigt...
Föräldraskapet är långt och du var sjuk en liten del av det och har redan återtagit en god omvårdnad om dina barn.

Jag kan tycka att det är ju bättre att lära sig sanningen senare, som TS gjort som sin pappa, än att inte skilja sig för sin egen skull.

 

[Vallmo]

Nä du mår inget vidare. KRAM!

...och att tro att barnen inte märker elelr ser - vad är det för skitsnack?

Barn formas av sin omgivning. I en omgivning där pappa är på ett visst sätt och mamma på ett annat formar deras verklighetsuppfattning. Deras mönster för hur en relation ska se ut.
Tror du på allvar att de bär med sig goda ideal för en jämställd och varm relation? Att jämställdhet och värme och kärlek är så som man lever tillsammans. Seriöst?

Dina svar är ärliga - som en käftsmäll.

Men, jag tror du har rätt.
Mina barn klagar ofta på att pappa är "lat och borde hjälpa mig mer".
De stora sonen brukar "tvinga" min sambo att krama mig också.

Det är nog inte en optimal syn dom får med sig, nej.....

Jag tror aldrig dom har sett min sambo kramat eller kysst mig kärleksfullt någon gång i hela deras liv.
Tro mig, jag har försökt få in den biten i vårt liv men det har bara studsat tillbaka på mig själv.
Han skyller på mig.
Konstigt nog var hans förra fru likadan också.

Jag mår verkligen inte bra. Igår hade jag någon slags minikris.
Jag tvivlar på min egen förmåga. Jag har ju inte ens börjat ta mig loss och jag är helt slut redan.....

 

[mandalaki]

Varför inte vila lite? Strunta i tråden ett par dagar, gräv inte i dig själv, tänk inte så mycket. Se vad som händer när du inte grubblar över det.

 

[MiaMia]

Jag mår verkligen inte bra. Igår hade jag någon slags minikris.
Jag tvivlar på min egen förmåga. Jag har ju inte ens börjat ta mig loss och jag är helt slut redan.....

Det är en mental process. Händer jättemycket. Jo, visst är du redan friare.
Självklart behöver du vilostunder för att återhämta dig under resans gång.

 

[Vallmo]

Det sista som du skriver tänker jag är något som du skulle behöva prata om när du får förnyad vårdkontakt. Det låter som att du bär på skuldkänslor över att du har varit sjuk och att du inte har bearbetat det. Jag kan föreställa mig att det måste vara ett trauma i sig att behöva bli inlagd och att inte kunna finnas där för sina barn. När du började må bra/bättre igen - fick du någon chans att bearbeta det? Min högst okvalificerade gissning är att du inte fick det. Att samtidigt tryckas ner av din man i hemmet gör nog att du lägger mer vikt vid att känna "skuld" över en separation än vad som alls är rimligt. Detta är naturligtvis också det en okvalificerad gissning, men jag tycker att det låter rimligt.

Jag inbillar mig också att om du inte hade burit på stora skuldkänslor över att ha varit sjuk så hade dina tankar inte handlat lika mycket om att svika barnen. För rent konkret - även om vi sållar bort väldigt stora och avgörande omständigheter kring din situation som att du utsätts för verbal misshandel, så finns det ju inga förnuftiga skäl för någon av er att fortsätta leva i ett kärlekslöst förhållande. Att bryta upp ett kärlekslöst förhållande är inte att svika barnen. Inte på något sätt.

Du har absolut rätt.

Jag har nog inte så mycket skuldkänslor kvar men min sambo brukar se till att påminna mig. Han vill gärna behålla den bilden också. Men däremot är självkänslan absolut noll.
Han har verkligen försökt men på något vis har jag ändå kunnat hävda mig lite och ta tillbaka min roll som mamma.
Han är lat och i det här fallet gynnar det mig. Jag får göra dom "tråkiga" bitarna med barnen alldeles i fred.

Jag vet inte riktigt om jag har fått hjälp att bearbeta det.
Det låter kanske lite knäppt att säga så, men jag har ju gått i terapi efter det.
Terapin var mer inställd på min diagnos och de svårigheter som det kan medföra. Det mesta delen var gruppterapi också.
Jag tror jag aldrig såg det riktigt på det här sättet då.
Dessutom har ju min diagnos legat mig i fatet så att säga när det gäller den biten.

För om man har min diagnos (emotionell instabil personlighetsstörning) så handlar det väldigt mycket om att man känner sådär utan att det behöver vara så i verkligheten. Hänger du med?
Så min gissning är att han har fått hålla på med det här länge utan att jag har märkt det och när det har visat sig på mig i olika sammanhang så har man adresserat det till min diagnos.

Det är verkligen olyckligt.
Hade jag sökt hjälp i tid, dvs ett år innan jag gjorde det, dvs 4-5 år sedan så hade vi troligen gått i parterapi och ganska snart kommit fram till att vi skulle separera.
Jag hade haft kvar mitt höga lön som hade gett mig frihet och ekonomiskt oberoende.
Jag tror också att det finns en möjlighet att min diagnos inte hade kommit fram så tydligt och sänkt mig totalt.
Jag har ju ändå kunnat leva, arbeta och fungera hyggligt hela livet (45 år) med den diagnosen utan att direkt "märka" den.

Jag ångrar den morgonen då jag gick iväg från jobbet och tänkte att "nu kommer jag inte komma hit på väldigt länge".
Tänk om jag hade gjort annorlunda. Eller, egentligen var det redan för sent.

Min sambo var dessutom sjukskriven då för utbrändhet eller något. Han hade jordens största offerkofta på sig.
Han berättade att hans psykolog (3 samtal via företagshälsovården) och han hade suttit och gissat vilken diagnos jag hade och diskuterat bipolär bland annat.
Hon skulle dessutom sagt åt honom,att "ta barnen och stick så långt du kan från den där människan" "Hon är galen".
Det är exempel på sånt jag blivit matad med systematiskt i 4-5 år.

 

[Emmahpemma]

Dina svar är ärliga - som en käftsmäll.

Men, jag tror du har rätt.
Mina barn klagar ofta på att pappa är "lat och borde hjälpa mig mer".
De stora sonen brukar "tvinga" min sambo att krama mig också.

Det är nog inte en optimal syn dom får med sig, nej.....

Jag tror aldrig dom har sett min sambo kramat eller kysst mig kärleksfullt någon gång i hela deras liv.
Tro mig, jag har försökt få in den biten i vårt liv men det har bara studsat tillbaka på mig själv.
Han skyller på mig.
Konstigt nog var hans förra fru likadan också.

Jag mår verkligen inte bra. Igår hade jag någon slags minikris.
Jag tvivlar på min egen förmåga. Jag har ju inte ens börjat ta mig loss och jag är helt slut redan.....

nu hugger jag bara en random svarsknapp i den här tråden... Så det är väl inte direkt ett svar på just det här inlägget...
Jag är ett så kallat skillsmässobarn, jag var kring fem år när mina föräldrar separerade. Mina föräldrar hade aldrig bråkat inför mig, alltså aldrig någonsin (och det gjorde dom inte heller förrän jag var vuxen). Men jag ville aldrig att dom skulle flytta ihop igen. Har aldrig velat det och kommer aldrig vilja det heller.
Och då har dom aldrig visat sig vara ovänner inför mig.
MEN jag såg redan då, som femåring, att båda blev mycket gladare när dom inte bodde ihop.
Jag har alltid sagt att jag tror nog att så gott som alla barn hellre har separerade och lyckliga föräldrar än sammanboende olyckliga föräldrar.

 

[vallhund]

Vad psykologen sa/inte sa är förmodligen hittepå eller missuppfattningar från din sambos sida, vilket vi diskuterat tidigare.

 

[Vallmo]

Jo, en hel massa händer hela tiden. Din hjärna går på högvarv, du försöker förstå vad som händer och har hänt. Du försöker ta in det du läser, relatera till det, samtidigt som du inte vet vad som är sant och vad som är lögn.

Det är faktiskt helt okej att inte alltid ha koll. Ibland får man sluta simma en stund och bara flyta med för att sedan ta nya tag igen. Det är okej att känna sig helt förvirrad. Det är vad som händer vid en identitetskris. För vem är du om du inte ser dig genom hans ögon? Vem vill du vara och vem vill du bli?
Du behöver inte förstå hur det har kunnat gå så långt. Det kommer du förstå senare. Det som är viktigt nu är att du tar de stegen du behöver ta för att hitta den du vill vara.

Du är hjärntvättad. När sådant börjar krackelera så uppstår en hel massa tankar. Hur ska man kunna lita på sig själv när man inte vet vem man är, vem man har blivit? Du kommer hitta dig själv. Den du har blivit, formad av alla dina erfarenheter och upplevelser och den du vill vara. Känslan att inte veta är hemsk men det kommer komma. En dag vet du vem du är, vad du vill och vad du inte vill.

Det är din hjärntvättade del av dig som tänker så. Den del av dig som ser dig genom hans ögon. När du kan sluta se dig själv genom hans ögon så kommer du se det vi som redan är på andra sidan vet. Det finns inget gott som kommer av att växa upp i en dysfunktionell familj. Lämnar du nu har dina barn chansen att formas av en harmonisk uppväxt istället. Den du lurar är dig själv. Du lurar dig själv genom att tänka som du har gjort så länge och det blir jobbigt när sanningen knackar på och visar en helt annan verklighet.

Luta dig mot bukes samlade styrka när du känner att din är slut. Tanka likt ett barn tankar trygghet i förälderns famn. Vi tror på dig

Jo, jag lurar mig själv hela tiden, tror jag.
Min självkänsla är botten och jag tycker dessutom att förändringar är väldigt obehagligt.
Du har helt rätt i det du säger och hur du säger det också.
Kravlöst och acceptans. Det är faktiskt så man jobbar mycket i den MBT terapi som jag har gått.
Och ja, jag vet ju att du och alla ni andra som stöttar HAR rätt.

Ja, vem jag är?
Jag har blivit betydligt mer inåtvänd, stressad, irriterad och ointresserad av omvärlden.
Jag var inte såhär alls när vi träffades. Jag var ganska glad och social och tyckte om att vara med människor. Det gav mig energi, helt enkelt.

En väldigt otäck tanke dök upp i mitt huvud igår.
Min sambo har en bror.
Hans bror har en "flickvän" som han säger, fast de är snarare sambo för dom har bott tillsammans i snart 20 år.
I början av deras relation verkade hon rätt glad och sprallig och spontan.
Hon var rätt mycket yngre än han också när de träffades. Det är ganska stor skillnad på att vara 20 respektive 28 år.
Jag vet att jag då tyckte han behandlade henne lite nedlåtande.
Idag är hon ganska butter, inåtvänd, pratar inte så mycket, följer inte med på släktträffar osv..... Känner igen mig själv, typ.

För några år sedan hände något väldigt obehagligt.
Min sambos mamma hade ett landställe som brorsan hade använt som sitt eget i 20 år typ.
Sen kom min sambo på att det vore ju toppen om vi också kunde få vara där med tanke på barnen.
Huset låg i skärgården, bilväg ända fram, strandtomt, barnvänligt osv.
För att göra en väldigt lång historia väldigt kort så blev sambons brorsa sur när min sambo också ville vara där.
Obs, svärmor betalade allt och har alltid gjort.
Hur som helst fick hans brorsa ett utspel på MIG som inte var av denna värld.
Jag hade dessutom ställt mig utanför det där för länge sen för jag visste vilket håll det skulle gå åt....

Så min tanke är, de kanske inte riktigt är kloka någon av dem?
Varken min sambo eller brorsan hans. Hans brorsa har dessutom lite konstiga idéer om saker och ting ibland.

 

[Vallmo]

Så alla andra föräldrar som skiljer sig gör det bara om barnen inte tycker om den ena föräldern... NEJ
Du förstör inte dina barns relation med sin pappa av att välja att inte bo tillsammans med honom.
Vad menar du att du skulle svika/lura dem på? Dysfunktionellt familjeliv?
Barnen växer och blir kapabla att själva reflektera kring hur deras relation till dig resp. sin far ser ut.
När de är arton så kan alla vi som läser tråden gissa vem av er de kommer att vända sig till när de har behov att prata om något viktigt...
Föräldraskapet är långt och du var sjuk en liten del av det och har redan återtagit en god omvårdnad om dina barn.

Det är inte riktigt så jag menar utan mer att jag rycker upp dom från deras hem pga mig.
Det är det jag menar med att svika dom, alltså att jag lämnar deras far som är en "superbra" pappa.
Jag vet inte men det känns som jag ständigt behöver bevisa att jag är en bra förälder.
Min sambo bara är.
Jag ifrågasätter aldrig hans existens som han gör med mig.

 

[Vallmo]

Jag var 11 när mina föräldrar skildes.
Vi syskon valde att bo med min mamma, som hade "koll på läget". Pappa försökte köpa vårt (mitt och syskonets) gillande genom att ge oss dyra saker. Jag fick en egen häst, en ny fin cykel och en stor, dyr, "bergsprängare". Det var också med honom vi åkte på semester (bilsemester i Sverige och nån gång i Danmark). Åtminstone jag lärde mig snabbt att utnyttja hans plånbok...
Med detta vill jag säga att det inte alls är säkert att barnen gillar honom mer bara för att han gör roliga saker med dem och köper dem bra prylar... Barn är smartare än så...

Tack!
Det där var faktiskt skönt att höra.

 

[Vallmo]

Alltså... det är roligt att ha roligt, men även som barn kräver livet mer än så. Trygghet, stabilitet etc. Och det är inte alltid det som verkar givet som är det klara valet. Att en förälder är roligare betyder inte nödvändigtvis att det är tryggheten.

Tack!
Det där var också bra att höra.

 

[Vallmo]

nu hugger jag bara en random svarsknapp i den här tråden... Så det är väl inte direkt ett svar på just det här inlägget...
Jag är ett så kallat skillsmässobarn, jag var kring fem år när mina föräldrar separerade. Mina föräldrar hade aldrig bråkat inför mig, alltså aldrig någonsin (och det gjorde dom inte heller förrän jag var vuxen). Men jag ville aldrig att dom skulle flytta ihop igen. Har aldrig velat det och kommer aldrig vilja det heller.
Och då har dom aldrig visat sig vara ovänner inför mig.
MEN jag såg redan då, som femåring, att båda blev mycket gladare när dom inte bodde ihop.
Jag har alltid sagt att jag tror nog att så gott som alla barn hellre har separerade och lyckliga föräldrar än sammanboende olyckliga föräldrar.

Tack!
Såna här svar är väldigt bra.
Det får mig att tänka "att det kanske inte är så dumt." "Barn förstår mer än vad man tror". Och att jag inte behöver känna "att jag gör något dumt".

 

[Lovisaleonora]

Tack!
Det där var också bra att höra.

Både för din egen och för barnens skull: låt dig inte dras med. Var stadig som en gammal ek i skogen. Stå väl rotad i det som du hittar är din övertygelse. Du ska skapa dig ett bra liv för dig och barnen. Hur den vägen ser ut vet inte du och jag, men den finns där och du ha redan börjat vandringen.

Du behöver inte hasta iväg och göra en massa. Låt det ta tid, men ha riktningen klart för dig. Då händer det i den takt det ska. Rör dig åt rätt håll, du kommer fram oavsett takt. Och livet är ju för all del en resa.