Jag tror att min sambo misshandlar mig verbalt

[Red_Chili]

Ja, det är ett problem kan jag säga. Berömmet alltså. Stort problem!
Jag har väldigt svårt att berömma mig själv.
Jag har svårt att ta emot beröm.
Och när jag inte kan ta emot beröm som ett vettig människa så får jag skuldkänslor eftersom jag är oförskämd mot den personen som berömmer mig.

Ytterst komplicerat!

Fick aldrig eller väldigt sällan beröm som barn.
Däremot kunde mina föräldrar använda mig som exempel för att skryta om mig för sina bekanta/vänner/släktingar.

Av min sambo får jag heller aldrig beröm. Väldigt, väldigt sällan i alla fall.
Min granne berömmer mig jämt och då blir jag obekväm.
Och då blir hon arg på mig.

Jag måste jobba på den här biten, tror jag.

Om någon berömmer dig, hur reagerar du då? Jag vet att jag själv förut försökte vifta bort allt beröm genom att säga ungefär "äsch, det är inget att berömma", eller säga att personerna hade fel. Någon gång fick jag för mig att det var bra att sluta göra så. Sedan dess har jag nästan aldrig sagt emot eller sagt att de inte borde berömma mig. Istället säger jag "tack" och pratar om något annat Men bara att inte protestera har gjort att det blivit mycket lättare att ta emot berömmet. Ibland får jag också tänka att folk är dumma om de berömmer något som de inte vill uppmuntra, jag tänker minsann ta åt mig av allt beröm ändå Kanske kan du prova att göra något liknande? Om inte annat för att slippa känna dig obekväm.

 

[Red_Chili]

Att rycka upp dom från deras hem och att dom kommer bli tvingade till ett växelvis boende.
Jag har svårt att se den bilden framför mig, helt enkelt.

Sådant brukar inte vara ett dugg problematiskt så fort barnen upptäcker att föräldrarna mår bättre. Jag tror att de kommer må betydligt bättre med växelvis boende osv än vad de mår av att du mår som du gör nu.

 

[Vallmo]

Om någon berömmer dig, hur reagerar du då? Jag vet att jag själv förut försökte vifta bort allt beröm genom att säga ungefär "äsch, det är inget att berömma", eller säga att personerna hade fel. Någon gång fick jag för mig att det var bra att sluta göra så. Sedan dess har jag nästan aldrig sagt emot eller sagt att de inte borde berömma mig. Istället säger jag "tack" och pratar om något annat Men bara att inte protestera har gjort att det blivit mycket lättare att ta emot berömmet. Ibland får jag också tänka att folk är dumma om de berömmer något som de inte vill uppmuntra, jag tänker minsann ta åt mig av allt beröm ändå Kanske kan du prova att göra något liknande? Om inte annat för att slippa känna dig obekväm.

Vet du, det har hänt att jag nästan blivit arg! Bland annat på min terapeut. Hon skällde faktiskt på mig då. Enda gången! Med rätta!

Jag har svårt att ta emot det men...... samtidigt blir jag glad, såklart.
Jag vet att jag behöver det så mycket eftersom jag har min sårbarhet och för att jag är i ett skitförhållande.
Ändå blir det på något vis sambons syn på mig som definierar mig.
Inte för det jag faktiskt gör eller för den jag är.
Han tycker att det jag gör är onödigt och vad han tycker om mig vet jag inte längre. Jag tror inte jag vill veta heller.

Så länge han tycker jag är värdelös så ÄR jag det också.

Det är otroligt nedbrytande och jag känner mig ofta matt, svag, trött orkeslös osv.

Det är lättare för mig när jag till exempel hade trädgårdsvisningen och 100 personer kom hit.
De allra flesta kände jag ju inte och då vart det lättare att ta emot beröm. Ungefär som jag får in i en yrkesroll.
När jag tänker efter har jag lättare för det på jobbet också. Var ju ett tag sen jag var där, på riktigt....

Ibland kan jag bli förvånad över hur folk beskriver mig och uppfattar hur jag är.
Självbilden verkar vara helt förstörd vilket jag känner är oerhört tragiskt.
Arg blir jag också.

 

[Raderad medlem 6459]

Vet du, det har hänt att jag nästan blivit arg! Bland annat på min terapeut. Hon skällde faktiskt på mig då. Enda gången! Med rätta!

Men vad märkligt hanterat av terapeuten? Jag har haft enorma problem med att ta emot komplimanger och beröm och min terapeut skällde aldrig på mig. Jag var ju medveten om problemet och skäll hade inte hjälpt alls, mina problem var ju långt djupare än att de gick att skälla bort.

 

[Vallmo]

@Vallmo

Dina barn är väl såpass stora att de snart kan välja själva var de vill bo? Sen tror jag du skulle må bra av egentid som är kravlös, istället för att konstant känna att det finns massor du borde göra eller att du är igång hela tiden. Att tomglo är ganska trevligt och underskattat som sysselsättning.

Jo, så är det nog.
För barnens del kommer det bli "krångligare" med boende hos mig eftersom jag inte kommer ha möjlighet att köpa boende på promenadavstånd.
Jag hoppas att jag inte blir "bortvald" pga det.

Lite egentid är nog inte fel.
Jag har det nu men jag kan inte utnyttja den optimalt.
Ofta är jag helt matt och slut och får ingenting gjort samtidigt som jag inte har kopplat av heller.
Jag hoppas att jag inte kommer vara lika trött under arbetsträningen.
Jag måste orka.
Jag tror jag kommer få mycket mer energi när jag kan fokusera mer på mig själv. Hoppas det i alla fall.

 

[Vallmo]

Men vad märkligt hanterat av terapeuten? Jag har haft enorma problem med att ta emot komplimanger och beröm och min terapeut skällde aldrig på mig. Jag var ju medveten om problemet och skäll hade inte hjälpt alls, mina problem var ju långt djupare än att de gick att skälla bort.

Ja, lite faktiskt!
Det var några andra grejer också som jag inte tyckte var så bra.
Bland annat kunde hon påstå att jag kände på ett visst sätt och sen göra antaganden utifrån det. Ungefär som min sambo gör med mig.
Det slutade ju ofta med, precis som här hemma, att jag blev tyst och inte visste varken ut eller in.

Jag tror att hon egentligen inte hade kompetensen för att vara MBT terapeut.
Märkte att hon blev bättre med tiden. Antar att hon fick någon slags internutbildning eller liknande.

 

[tanten]

Så tänker jag också, alltså att jag får en fruktansvärd separationsångest när jag tänker på det.
Dels är det huset, men sen är det också för barnen.
Att rycka upp dom från deras hem och att dom kommer bli tvingade till ett växelvis boende.
Jag har svårt att se den bilden framför mig, helt enkelt.

Men jag antar att jag måste börja försöka se att det finns andra möjligheter och att det inte automatiskt betyder att det blir sämre.

Jag kommer bli tvungen att ge avkall på en hel del materiellt och ekonomiskt.
Det suger, som mina ungar säger!
Men jag hoppas att jag har kommit så långt då så att det inte längre spelar någon roll.

Ärlig fråga - vad tror du barn anser viktigast: bra liv eller materiella ting?

Tror du att de tycker det är viktigare att ha ett fint hus än att mamma mår bra och är en god förebild?

"- mamma mådde skit och pappa var ingen god far men vi hade ett väldigt fint hus och en underbar trädgård! Bästa barndomen man kan ha haft"

...skulle inte tro det.

 

[Squie]

Ja, det är ett problem kan jag säga. Berömmet alltså. Stort problem!
Jag har väldigt svårt att berömma mig själv.
Jag har svårt att ta emot beröm.
Och när jag inte kan ta emot beröm som ett vettig människa så får jag skuldkänslor eftersom jag är oförskämd mot den personen som berömmer mig.

Ytterst komplicerat!

Fick aldrig eller väldigt sällan beröm som barn.
Däremot kunde mina föräldrar använda mig som exempel för att skryta om mig för sina bekanta/vänner/släktingar.

Av min sambo får jag heller aldrig beröm. Väldigt, väldigt sällan i alla fall.
Min granne berömmer mig jämt och då blir jag obekväm.
Och då blir hon arg på mig.

Jag måste jobba på den här biten, tror jag.

Du beskriver att du inte kan ta emot beröm som en vettig människa. Okey. Hur tar en vettig människa emot beröm?

Och ang. barn o skilsmässa. Egen erfarenhet säger att skilsmässan i sig är inga problem. Hellre två föräldrar som lever isär o mår bra. Kruxet är om det blir pajkastning föräldrar emellan, att de inte kan uppföra sig vuxet utan barn/barnet blir någon form av slagpåse. DET är inte att rekommendera... DET sätter spår..

 

[Vallmo]

Du beskriver att du inte kan ta emot beröm som en vettig människa. Okey. Hur tar en vettig människa emot beröm?

Och ang. barn o skilsmässa. Egen erfarenhet säger att skilsmässan i sig är inga problem. Hellre två föräldrar som lever isär o mår bra. Kruxet är om det blir pajkastning föräldrar emellan, att de inte kan uppföra sig vuxet utan barn/barnet blir någon form av slagpåse. DET är inte att rekommendera... DET sätter spår..

"Säger tack så mycket." "Det var snällt sagt. " och ser glad ut.

Jag tror faktiskt inte att det skulle bli pajkastning, utan där är vi båda rätt kontrollerade.
Ok, han underminerar mig nu, men jag tror faktiskt inte att han skulle börja prata skit om mig efter vi separerat. Då är jag inte där samtidigt och då finns det inget att underminera, typ.

Han pratar aldrig skit om sin exfru, till exempel.

 

[Squie]

"Säger tack så mycket." "Det var snällt sagt. " och ser glad ut.

Jag tror faktiskt inte att det skulle bli pajkastning, utan där är vi båda rätt kontrollerade.
Ok, han underminerar mig nu, men jag tror faktiskt inte att han skulle börja prata skit om mig efter vi separerat. Då är jag inte där samtidigt och då finns det inget att underminera, typ.

Han pratar aldrig skit om sin exfru, till exempel.

Jag förstår att du inte gör som någon vettig människa då när du får beröm. Då är ju frågan. Vad skiljer mellan dig och en vettig människas bemötande av någon annan människas beröm? O vad hindrar dig från att svara exakt samma sak som en vettig människa i situationen?

Låter bra att han tycks ha en vettig moralkompass i den frågan iaf. Då faller ju också den bollen, att det är viktigt att behålla barnen i sitt hem. Ens hem, som jag ser det, är där man känner sig trygg. Då spelar lokalen, de fyra väggarna ingen speciell roll. Allt från skokartong till palats funkar utmärkt. O tro att barn inte märker av dålig stämning...asg...jaja...det kan ju vuxna tro bäst de vill.

 

[Vallmo]

Ärlig fråga - vad tror du barn anser viktigast: bra liv eller materiella ting?

Tror du att de tycker det är viktigare att ha ett fint hus än att mamma mår bra och är en god förebild?

"- mamma mådde skit och pappa var ingen god far men vi hade ett väldigt fint hus och en underbar trädgård! Bästa barndomen man kan ha haft"

...skulle inte tro det.

Jag tror faktiskt inte det är deras upplevelse, ärligt talat.
Barn har väldigt svårt att definiera saker på det sättet, tror jag.
Vad är ett bra liv? De känner inte till något annat än livet dom har nu.

Min sambo är en bra pappa för sina barn men kanske inte en god förebild när det gäller att vare en god sambo.
Jag tror barnen känner att dom har en väldigt bra far som engagerar sig i dom väldigt mycket. Det gör han. Han gör massor med roliga saker med dom.
Dom är väldigt prylfixerade och får mycket prylar av min sambo.
Det i sin tur gör (delvist) att båda mina barn är väldigt poppis som kompisar för att dom alltid kan göra roliga saker ihop. Det låter banalt, men så ser det ut. För alla barn.... Inga ungar bygger kojor eller gör julgrisar av kottar längre.

Båda mina barn pratar också mycket om hur de gillar huset och hur mycket dom älskar sina rum. (Jag har målat, tapetserat och sytt allt i ett och samma tema fast olika i deras rum).
Lilla sonen sa idag senast att han älskar vår trädgård. Han säger det ofta.

Jag tror inte heller att dom märker att jag mår dåligt. För det gör jag ju inte i den bemärkelsen att det går ut över barnen längre.
Förut gjorde dom nog det, men nu pratar dom mer som att "nu är mamma frisk osv"

Jag vet, det låter som jordens största tal av förnekelse. Det skulle jag själv tycka om jag läste det som utomstående.
Jag begär inte att du eller någon annan ska köpa argumenten. Det skulle inte jag göra heller om jag som utomstående skulle läsa den här tråden.

Vad jag däremot tror, när jag får mitt eget boende och mitt eget liv och om jag kan hitta tillbaka till mig själv igen, då tror jag att mina barn kommer märka förändringen och se att det är till det bättre.

 

[Vallmo]

Jag förstår att du inte gör som någon vettig människa då när du får beröm. Då är ju frågan. Vad skiljer mellan dig och en vettig människas bemötande av någon annan människas beröm? O vad hindrar dig från att svara exakt samma sak som en vettig människa i situationen?

Det som hindrar mig i den frågan sitter bara uppe i mitt huvud.
Eftersom min sambo, den jag lever med, inte uppskattar eller berömmer mig för något så tror jag att jag inte är värd det.
Likaså när jag var barn, samma sak. Mina föräldrar berömde mig aldrig för den jag var.
Det är väl där det kommer ifrån, antar jag.

Jag jobbar på det och försöker bli medveten om det.
På andra områden där min sambo inte är involverad, jobbet, keramiken, stallet (förut) min arbetsgrupp på barnens skola mm är det lättare för mig att ta emot beröm.
Och det har jag faktiskt klarat riktigt bra senaste tiden, måste jag erkänna.

På föräldrarkooperativet skolan har jag varit och är ensam ansvarig för deras trädgårdsland.
Det har varit i miserabelt skick (massor med rotogräs bl.a) och under sommaren-hösten har jag jobbat hårt för att få det i gott skick.
Jag har fått massor med beröm. Av precis alla!
Och det har jag faktiskt kunnat ta till mig också.
Jag kunde till och med be om hjälp. "Gubbarna" åkte och köpte jord och gödsel till mig, 20 säckar, inga problem.
Sen fick dom göra massa andra saker också. Bygga och greja. Och det kunde jag också be om.
Så, den biten känner jag mig väldigt nöjd med - på alla plan, faktiskt. Även grönsakerna har välsignat mitt hårda arbete. Otroligt tillfredställande.

 

[Vallmo]

Jag tror faktiskt inte det är deras upplevelse, ärligt talat.
Barn har väldigt svårt att definiera saker på det sättet, tror jag.
Vad är ett bra liv? De känner inte till något annat än livet dom har nu.

Min sambo är en bra pappa för sina barn men kanske inte en god förebild när det gäller att vare en god sambo.
Jag tror barnen känner att dom har en väldigt bra far som engagerar sig i dom väldigt mycket. Det gör han. Han gör massor med roliga saker med dom.
Dom är väldigt prylfixerade och får mycket prylar av min sambo.
Det i sin tur gör (delvist) att båda mina barn är väldigt poppis som kompisar för att dom alltid kan göra roliga saker ihop. Det låter banalt, men så ser det ut. För alla barn.... Inga ungar bygger kojor eller gör julgrisar av kottar längre.

Båda mina barn pratar också mycket om hur de gillar huset och hur mycket dom älskar sina rum. (Jag har målat, tapetserat och sytt allt i ett och samma tema fast olika i deras rum).
Lilla sonen sa idag senast att han älskar vår trädgård. Han säger det ofta.

Jag tror inte heller att dom märker att jag mår dåligt. För det gör jag ju inte i den bemärkelsen att det går ut över barnen längre.
Förut gjorde dom nog det, men nu pratar dom mer som att "nu är mamma frisk osv"

Jag vet, det låter som jordens största tal av förnekelse. Det skulle jag själv tycka om jag läste det som utomstående.
Jag begär inte att du eller någon annan ska köpa argumenten. Det skulle inte jag göra heller om jag som utomstående skulle läsa den här tråden.

Vad jag däremot tror, när jag får mitt eget boende och mitt eget liv och om jag kan hitta tillbaka till mig själv igen, då tror jag att mina barn kommer märka förändringen och se att det är till det bättre.

Svarar mig själv, fan vad jag snackar skit!
Prata om förnekelse!

Jag mår inget vidare, ärligt talat!

 

[TinyWiny]

Svarar mig själv, fan vad jag snackar skit!
Prata om förnekelse!

Jag mår inget vidare, ärligt talat!

Det är helt okej och fullkomligt normalt att svänga mellan ytterligheterna. Det är svårt att tro att en sanning man hör första gången faktiskt är sanningen. Du fixar det här! Du har kommit jättelångt! En svacka kommer ibland men den går också att resa sig ifrån och då kommer du ännu en bit närmare friheten.

En dag i framtiden kommer dina barn inse vad du reste dig ifrån och de kommer vara så enormt stolta över att du gick och gav dem och dig själv möjligheten till ett bättre liv.

 

[Vallmo]

Det är helt okej och fullkomligt normalt att svänga mellan ytterligheterna. Det är svårt att tro att en sanning man hör första gången faktiskt är sanningen. Du fixar det här! Du har kommit jättelångt! En svacka kommer ibland men den går också att resa sig ifrån och då kommer du ännu en bit närmare friheten.

En dag i framtiden kommer dina barn inse vad du reste dig ifrån och de kommer vara så enormt stolta över att du gick och gav dem och dig själv möjligheten till ett bättre liv.

Tack för ditt stöd!

Ärligt talat så känner jag mig helt slut och dränerad. Luften har gått ur mig trots att inget hänt idag, egentligen.

Jag har egentligen ingen koll på läget, känner jag. Det känns overkligt!
Vet inte om det är sant eller om jag hittar på.
Men läser jag dom där sidorna så står det att offret kan känna sig ungefär som jag känner mig.
Och då fattar jag inte hur det har kunnat gå så långt.

Jag tvivlar på mig själv, mitt omdöme och min kapacitet.

Jag har väldigt svårt att tro att mina barn kommer tänka så.
De kommer bara tycka att jag förstör.
De tycker ändå bättre om sin pappa så jag har väldigt svårt att tro att dom kommer tycka att jag gör någonting bra om jag lämnar.
Det känns som jag sviker dom. Och lurar dom.

 

[vallhund]

Svarar mig själv, fan vad jag snackar skit!
Prata om förnekelse!

Jag mår inget vidare, ärligt talat!

 

[tanten]

Svarar mig själv, fan vad jag snackar skit!
Prata om förnekelse!

Jag mår inget vidare, ärligt talat!

Nä du mår inget vidare. KRAM!

...och att tro att barnen inte märker elelr ser - vad är det för skitsnack?

Barn formas av sin omgivning. I en omgivning där pappa är på ett visst sätt och mamma på ett annat formar deras verklighetsuppfattning. Deras mönster för hur en relation ska se ut.
Tror du på allvar att de bär med sig goda ideal för en jämställd och varm relation? Att jämställdhet och värme och kärlek är så som man lever tillsammans. Seriöst?

 

[tanten]

Jag har väldigt svårt att tro att mina barn kommer tänka så.
De kommer bara tycka att jag förstör.
De tycker ändå bättre om sin pappa så jag har väldigt svårt att tro att dom kommer tycka att jag gör någonting bra om jag lämnar.
Det känns som jag sviker dom. Och lurar dom.

Stopp och belägg. Det där är inte sunt eller verkligt.
Det är din dåliga självkänsla som talar.

Han har till och med fått dig att tro hans egen version av sig själv.

 

[Philosophia]

Tack för ditt stöd!

Ärligt talat så känner jag mig helt slut och dränerad. Luften har gått ur mig trots att inget hänt idag, egentligen.

Jag har egentligen ingen koll på läget, känner jag. Det känns overkligt!
Vet inte om det är sant eller om jag hittar på.
Men läser jag dom där sidorna så står det att offret kan känna sig ungefär som jag känner mig.
Och då fattar jag inte hur det har kunnat gå så långt.

Jag tvivlar på mig själv, mitt omdöme och min kapacitet.

Jag har väldigt svårt att tro att mina barn kommer tänka så.
De kommer bara tycka att jag förstör.
De tycker ändå bättre om sin pappa så jag har väldigt svårt att tro att dom kommer tycka att jag gör någonting bra om jag lämnar.
Det känns som jag sviker dom. Och lurar dom.

Det sista som du skriver tänker jag är något som du skulle behöva prata om när du får förnyad vårdkontakt. Det låter som att du bär på skuldkänslor över att du har varit sjuk och att du inte har bearbetat det. Jag kan föreställa mig att det måste vara ett trauma i sig att behöva bli inlagd och att inte kunna finnas där för sina barn. När du började må bra/bättre igen - fick du någon chans att bearbeta det? Min högst okvalificerade gissning är att du inte fick det. Att samtidigt tryckas ner av din man i hemmet gör nog att du lägger mer vikt vid att känna "skuld" över en separation än vad som alls är rimligt. Detta är naturligtvis också det en okvalificerad gissning, men jag tycker att det låter rimligt.

Jag inbillar mig också att om du inte hade burit på stora skuldkänslor över att ha varit sjuk så hade dina tankar inte handlat lika mycket om att svika barnen. För rent konkret - även om vi sållar bort väldigt stora och avgörande omständigheter kring din situation som att du utsätts för verbal misshandel, så finns det ju inga förnuftiga skäl för någon av er att fortsätta leva i ett kärlekslöst förhållande. Att bryta upp ett kärlekslöst förhållande är inte att svika barnen. Inte på något sätt.

 

[TinyWiny]

Tack för ditt stöd!

Ärligt talat så känner jag mig helt slut och dränerad. Luften har gått ur mig trots att inget hänt idag, egentligen.

Jag har egentligen ingen koll på läget, känner jag. Det känns overkligt!
Vet inte om det är sant eller om jag hittar på.
Men läser jag dom där sidorna så står det att offret kan känna sig ungefär som jag känner mig.
Och då fattar jag inte hur det har kunnat gå så långt.

Jag tvivlar på mig själv, mitt omdöme och min kapacitet.

Jag har väldigt svårt att tro att mina barn kommer tänka så.
De kommer bara tycka att jag förstör.
De tycker ändå bättre om sin pappa så jag har väldigt svårt att tro att dom kommer tycka att jag gör någonting bra om jag lämnar.
Det känns som jag sviker dom. Och lurar dom.

Jo, en hel massa händer hela tiden. Din hjärna går på högvarv, du försöker förstå vad som händer och har hänt. Du försöker ta in det du läser, relatera till det, samtidigt som du inte vet vad som är sant och vad som är lögn.

Det är faktiskt helt okej att inte alltid ha koll. Ibland får man sluta simma en stund och bara flyta med för att sedan ta nya tag igen. Det är okej att känna sig helt förvirrad. Det är vad som händer vid en identitetskris. För vem är du om du inte ser dig genom hans ögon? Vem vill du vara och vem vill du bli?
Du behöver inte förstå hur det har kunnat gå så långt. Det kommer du förstå senare. Det som är viktigt nu är att du tar de stegen du behöver ta för att hitta den du vill vara.

Du är hjärntvättad. När sådant börjar krackelera så uppstår en hel massa tankar. Hur ska man kunna lita på sig själv när man inte vet vem man är, vem man har blivit? Du kommer hitta dig själv. Den du har blivit, formad av alla dina erfarenheter och upplevelser och den du vill vara. Känslan att inte veta är hemsk men det kommer komma. En dag vet du vem du är, vad du vill och vad du inte vill.

Det är din hjärntvättade del av dig som tänker så. Den del av dig som ser dig genom hans ögon. När du kan sluta se dig själv genom hans ögon så kommer du se det vi som redan är på andra sidan vet. Det finns inget gott som kommer av att växa upp i en dysfunktionell familj. Lämnar du nu har dina barn chansen att formas av en harmonisk uppväxt istället. Den du lurar är dig själv. Du lurar dig själv genom att tänka som du har gjort så länge och det blir jobbigt när sanningen knackar på och visar en helt annan verklighet.

Luta dig mot bukes samlade styrka när du känner att din är slut. Tanka likt ett barn tankar trygghet i förälderns famn. Vi tror på dig