Jag tror att min sambo misshandlar mig verbalt

[tanten]

t

Hur menar du med med det andra? Är inte riktigt säker på att jag förstod?

Jag uppfattade det som att han beter sig annorlunda. Frågar dig, lyssnar på dig.

Och det sker efter att du börjat ignorera och bara låter bli att nappa när han försöker få igång dig. Dvs du är annorlunda.

 

[Vallmo]

Jag uppfattade det som att han beter sig annorlunda. Frågar dig, lyssnar på dig.

Och det sker efter att du börjat ignorera och bara låter bli att nappa när han försöker få igång dig. Dvs du är annorlunda.

Ja, så är det ju.
Ärligt talat vet jag inte om det är bra eller dåligt.

Jag vill ju egentligen inte vara som han är, men av ren självbevarelsedrift har jag minimerat pratandet så mycket som möjligt för att slippa påhopp.

 

[TinyWiny]

Vad skönt att höra att du tänker likadant. Det betyder att jag inte är helt ute och cyklar, känns det som.
Jag tror att vi kommer kunna komma överens om barnens boende.
Men sånt kan man ju ta fel på också så det är bra att ha familjerätten i åtanke.

Lite beror det ju också på var min nya bostad kommer att vara.
Dels vad jag får tag på och sen vad jag kommer ha ekonomiskt utrymme för.

Insåg idag också att det nästan är en nödvändighet att barnen har varsitt rum.
Min yngsta son behöver kunna vara själv och "slippa" sin storebror ibland.
Storebror får utbrott hyggligt ofta och är dessutom gränslös och tränger sig på i tid och otid och det gör att min yngsta son behöver ha någonstans att vara för sig själv.
Det är inte ovanligt heller att storebrorsan kommer in och traschar rummet totalt för min yngsta.
Ibland skulle vi behöva ha lås på yngsta sonens dörr. För hans skull.

Familjerådgivning kan vara bra när parterna inte hör vad den andre säger och problem och missförstånd uppstår därför, då kan en medlande part vara lösningen. I ert fall, där han "aldrig har fel" tror jag inte att det kommer hjälpa. Han kommer förmodligen bara raljera över vilka korkade människor de är och ni kommer inte få ut något vettigt av det om han inte ens vill gå dit. Risken är också som du var inne på förut att du mår sämre av det och du behöver den energin du har, den ska du vara rädd om och inte slösa på sådant som gör dig illa.

Förhoppningsvis löser ni det själva och familjerätten är ju ingen rättslig instans så de kan inte döma eller så men de kan hjälpa till på flera plan.

Jag tror också att eget rum är viktigt och det oavsett diagnos faktiskt. Barn som är såpass stora behöver lite privatliv och när så mycket förändras ändå kan tryggheten i att ha ett eget rum, sitt eget space, vara väldigt viktig för ett barn.

Att storebror förstör för lillebror är såklart inte bra. Kanske är det vettigt med någon typ av lås till lillebrors dörr. Kanske kan ett enkelt skjutlås vara en idé? Alltså ett sådant här http://www.biltema.se/sv/Bygg/Beslag/Las-och-Regel/Skjutregel-2000018866/ Då går det att få upp dörren vid behov men storebror kommer inte in så lätt. På utsidan går det att sätta så högt så att han inte når det och kanske hinner han besinna sig/du hinner märka vad som är på gång om han skulle börja hämta något att klättra på. Lillebror behöver ju få vara ifred han också. Kanske kan ni komma överens om att han inte ska låsa inifrån på natten utan bara när han vill vara ifred och du kan låsa utifrån när han inte är hemma/i sitt rum och storebror är hemma. Jag tycker att det är en vettig diskussion att ta med lillebror iallafall.

 

[TinyWiny]

Ja, så är det ju.
Ärligt talat vet jag inte om det är bra eller dåligt.

Jag vill ju egentligen inte vara som han är, men av ren självbevarelsedrift har jag minimerat pratandet så mycket som möjligt för att slippa påhopp.

Du är inte som han är. Du försöker överleva, för honom är det av helt andra, inte så snälla, orsaker. Att någon slutar prata för att slippa påhopp är ett allvarligt tecken.

Att han beter sig annorlunda nu förvånar mig inte. Det är så det blir när någon förändras.

 

[Vallmo]

Familjerådgivning kan vara bra när parterna inte hör vad den andre säger och problem och missförstånd uppstår därför, då kan en medlande part vara lösningen. I ert fall, där han "aldrig har fel" tror jag inte att det kommer hjälpa. Han kommer förmodligen bara raljera över vilka korkade människor de är och ni kommer inte få ut något vettigt av det om han inte ens vill gå dit. Risken är också som du var inne på förut att du mår sämre av det och du behöver den energin du har, den ska du vara rädd om och inte slösa på sådant som gör dig illa.

Förhoppningsvis löser ni det själva och familjerätten är ju ingen rättslig instans så de kan inte döma eller så men de kan hjälpa till på flera plan.

Jag tror också att eget rum är viktigt och det oavsett diagnos faktiskt. Barn som är såpass stora behöver lite privatliv och när så mycket förändras ändå kan tryggheten i att ha ett eget rum, sitt eget space, vara väldigt viktig för ett barn.

Att storebror förstör för lillebror är såklart inte bra. Kanske är det vettigt med någon typ av lås till lillebrors dörr. Kanske kan ett enkelt skjutlås vara en idé? Alltså ett sådant här http://www.biltema.se/sv/Bygg/Beslag/Las-och-Regel/Skjutregel-2000018866/ Då går det att få upp dörren vid behov men storebror kommer inte in så lätt. På utsidan går det att sätta så högt så att han inte når det och kanske hinner han besinna sig/du hinner märka vad som är på gång om han skulle börja hämta något att klättra på. Lillebror behöver ju få vara ifred han också. Kanske kan ni komma överens om att han inte ska låsa inifrån på natten utan bara när han vill vara ifred och du kan låsa utifrån när han inte är hemma/i sitt rum och storebror är hemma. Jag tycker att det är en vettig diskussion att ta med lillebror iallafall.

Angående familjerådgivningen är det precis så jag tänker"
Det är lite lustigt, för det har varit mitt mål att vi ska gå dit i snart fyra år.
Han har ju totalvägrat med hänvisning till att jag ska bli "frisk" .
Nu, när han mycket väl skulle kunna gå med på det så känner jag att det inte är någon ide längre.

Ja, du verkar ju ha fattat väldigt väl hur han funkar och jag tror han skulle bete sig precis som du skriver.

Ja eget rum är nog viktigt. Det är inte alltid de ekonomiska förutsättningarna finns, men jag inser att jag verkligen måste försöka prioritera det när jag köper bostad.

Vi (jag) försöker punktmarkera storebrorsan så mycket som möjligt.
Jag har sovrummet på samma våningsplan, där jag oftast huserar om jag är inne och tar det lugnt.
Jag är bara några meter till deras rum så jag brukar kunna rycka ut snabbt vid behov.

 

[Vallmo]

Du är inte som han är. Du försöker överleva, för honom är det av helt andra, inte så snälla, orsaker. Att någon slutar prata för att slippa påhopp är ett allvarligt tecken.

Att han beter sig annorlunda nu förvånar mig inte. Det är så det blir när någon förändras.

Tack!
Det där tror jag att jag behövde höra.

Jag har så himla lätt för att förlåta och släta över och nu fick jag genast dåligt samvete för att jag skriver här när han faktiskt behandlar mig respektfullt.

Jag tror ju, att han tror, att jag mår bättre, blivit friskare och han kanske inte alls tycker att separation är aktuell längre.
Dessutom ställer jag inga som helst krav på honom heller vilket antagligen är skönt för hans slöa och passiva läggning.

Jag tänker inte ta upp frågan så länge han inte gör det.
Jag kommer ta upp det när jag har tillräckligt på fötterna för att gå, ekonomiskt, praktiskt och psykiskt.
Under tiden får han gärna för min del tro att "vi äntligen har det bra tillsammans".

Berättade för min mamma om mina planer förra veckan.
Hennes kommentar var att, jamen om ni är överens om barnen kan ni inte fortsätta bo ihop då?
Jag sa att vi inte var osams, att vi hade samma värderingar angående barnen osv. Ville inte gå in på detaljer, riktigt.

Det säger ju en hel del om vilka krav hon själv har på en relation.

 

[Kattennizze]

Tack!
Det där tror jag att jag behövde höra.

Jag har så himla lätt för att förlåta och släta över och nu fick jag genast dåligt samvete för att jag skriver här när han faktiskt behandlar mig respektfullt.

Jag tror ju, att han tror, att jag mår bättre, blivit friskare och han kanske inte alls tycker att separation är aktuell längre.
Dessutom ställer jag inga som helst krav på honom heller vilket antagligen är skönt för hans slöa och passiva läggning.

Jag tänker inte ta upp frågan så länge han inte gör det.
Jag kommer ta upp det när jag har tillräckligt på fötterna för att gå, ekonomiskt, praktiskt och psykiskt.
Under tiden får han gärna för min del tro att "vi äntligen har det bra tillsammans".

Berättade för min mamma om mina planer förra veckan.
Hennes kommentar var att, jamen om ni är överens om barnen kan ni inte fortsätta bo ihop då?
Jag sa att vi inte var osams, att vi hade samma värderingar angående barnen osv. Ville inte gå in på detaljer, riktigt.

Det säger ju en hel del om vilka krav hon själv har på en relation.

Och det säger framförallt vilka värderingar du är uppväxt med och alldeles säkert också internaliserat. Det är ju därför du befinner dig där du är just nu, även om du nu kommer att ta dig loss. Jag hoppas du förstår hur vansinnigt det är att tycka att en relation duger bara för man är överens om barnen!!!

 

[corzette]

Har nu läst hela tråden och....
Arbetsträningen GE INTE UPP den oavsett vad som händer hemma...
Om städning eller annat inte blir av pga att du börjar jobba, så strunta i det..
Du kommer nämligen få så mycket skit från din sambo när du börjar jobba så du kommer känna att "nej det här går inte" MEN det är ju bara för att han inser att kommer du ut bland folk inser du hur "skumt" ni har de hemma... Och om du tycker det är bra att ventilera dej här på buke... Vänta tills du får bra arbetskamrater som du kan prata med... Vilken pepp är inte det !
Jobba för egen självständighet, det vinner alla på (mnja kanske inte din sambo då)

Samma med att han visar intresse nu... Han vet inte vad som pågår... Men han fattar att NÅT pågår... Han vill vet vad ! Se de som det är ... Kanonbra att han bryr sej, men låt det inte förminska hur han behandlar dej i övrigt...

OCH om han nu verkligen ändrar sej (tillåt mej va skeptisk) se det inte med rosa solglasögon... Gå den "väg" du tänkt dej.. Vill han följa med och du vill det är det väl bara bra ? Men motarbetar och dumförklarar han din väg är han ju helt fel ute... Och gå inte med "det är bekvämt" ... Jobba för DITT liv...

 

[Vallmo]

Och det säger framförallt vilka värderingar du är uppväxt med och alldeles säkert också internaliserat. Det är ju därför du befinner dig där du är just nu, även om du nu kommer att ta dig loss. Jag hoppas du förstår hur vansinnigt det är att tycka att en relation duger bara för man är överens om barnen!!!

Så långt tänkte jag inte men det har du naturligtvis rätt i.
Det är ju självklart! Tack! Det behövde jag också få höra.

Antagligen är det också anledningen till att jag stannat kvar så länge.
Hade jag fått med mig "normala" värderingar så hade jag nog gått mycket tidigare.
Antagligen direkt efter andra barnet.
Men då köpte vi större hus. Klassikern....... Mer att sköta om än förra huset som mycket väl skulle räckt för oss ett bra tag, egentligen Och det var jag som skötte det under föräldrarldigheten.

Jag var inte så sugen på att flytta till vårt nuvarande hus, egentligen.
Det var fult, i dåligt skick, trädgården var hemsk och pytteliten.
Sambon övertalade mig och jag prutade ganska kallsinnigt eftersom jag inte var jättepeppad på huset.

Nu är allt jättefint.
Vi totalrenoverades huset, jag har fixat hela trädgården, vi har växthus, uterum och huset är verkligen ett riktigt drömboende.
Därför känns det svårt att lämna vårt hus nu på ett sätt.
Vi (jag) har verkligen gjort det som vi vill ha det och det är verkligen perfekt.

Samtidigt känner jag att jag behöver en ny start.
Jag har inte varit lycklig alls här någon gång, egentligen vilket är rätt sorgligt för allt är så otroligt fint. Kontrasten blir så stark så jag blir ledsen av att bara tänka på det.

Jag tror jag behöver börja om någon annanstans, där jag bestämt var jag vill bo.

 

[TinyWiny]

Tack!
Det där tror jag att jag behövde höra.

Jag har så himla lätt för att förlåta och släta över och nu fick jag genast dåligt samvete för att jag skriver här när han faktiskt behandlar mig respektfullt.

Jag tror ju, att han tror, att jag mår bättre, blivit friskare och han kanske inte alls tycker att separation är aktuell längre.
Dessutom ställer jag inga som helst krav på honom heller vilket antagligen är skönt för hans slöa och passiva läggning.

Jag tänker inte ta upp frågan så länge han inte gör det.
Jag kommer ta upp det när jag har tillräckligt på fötterna för att gå, ekonomiskt, praktiskt och psykiskt.
Under tiden får han gärna för min del tro att "vi äntligen har det bra tillsammans".

Berättade för min mamma om mina planer förra veckan.
Hennes kommentar var att, jamen om ni är överens om barnen kan ni inte fortsätta bo ihop då?
Jag sa att vi inte var osams, att vi hade samma värderingar angående barnen osv. Ville inte gå in på detaljer, riktigt.

Det säger ju en hel del om vilka krav hon själv har på en relation.

Vad bra

Dåligt samvete får oftast de som inte behöver känna så.
Han kanske är mindre elak just nu men hur länge tror du att det varar? Och tror du att du hade upplevt honom som respektfull om han hade varit sådan han är nu när ni träffades? Jag tror snarare att det är det faktum att du har släppt allt som har med honom att göra och arbetar mot ett mål som har gjort att han gör som han gör nu. Han är lite osäker på dig nu och vet inte riktigt hur han ska bete sig när du inte nappar längre. Då gör han tappra försök att "vara snäll" för att du ska sänka garden men tyvärr brukar sådana människor inte klara det så länge. Sedan är det också så generellt att viljestarka, motiverade, målinriktade människor är tilldragande. Kanske är han helt förvirrad just nu av din förändring och vet inte vad han ska tro. Vem är människan typ

Det är helt rätt i det här fallet. Förbered allt och ställ honom inför fullbordat faktum. Då slipper du hans käppar i hjulet.

Jag blir så ledsen när jag hör sådant Som att det är okej att människor lever olyckliga resten av sina liv om förhållandet inte visade sig bli det man önskar, behöver och vill ha. Min morsa sa när jag lämnade barnens pappa "jag önskar att jag var lika modig som du". Jag svarade att det handlar inte om mod utan att ta ansvar för sitt liv.
Vi har bara ett liv och ibland blir det fel men då får man göra om tills det blir rätt. Inte stanna när man har insett att det här inte var vad man hade tänkt sig bara för att man en gång gjorde ett val på de premisserna man hade då. Det är inget misslyckande att gå om förhållandet inte är bra. Varför fortsätta när man har facit liksom? Att välja att leva olycklig resten av livet ser jag som ett bra mycket större misslyckande, att faktiskt välja att leva olycklig resten av livet. Det är så fruktansvärt

 

[Vallmo]

Har nu läst hela tråden och....
Arbetsträningen GE INTE UPP den oavsett vad som händer hemma...
Om städning eller annat inte blir av pga att du börjar jobba, så strunta i det..
Du kommer nämligen få så mycket skit från din sambo när du börjar jobba så du kommer känna att "nej det här går inte" MEN det är ju bara för att han inser att kommer du ut bland folk inser du hur "skumt" ni har de hemma... Och om du tycker det är bra att ventilera dej här på buke... Vänta tills du får bra arbetskamrater som du kan prata med... Vilken pepp är inte det !
Jobba för egen självständighet, det vinner alla på (mnja kanske inte din sambo då)

Samma med att han visar intresse nu... Han vet inte vad som pågår... Men han fattar att NÅT pågår... Han vill vet vad ! Se de som det är ... Kanonbra att han bryr sej, men låt det inte förminska hur han behandlar dej i övrigt...

OCH om han nu verkligen ändrar sej (tillåt mej va skeptisk) se det inte med rosa solglasögon... Gå den "väg" du tänkt dej.. Vill han följa med och du vill det är det väl bara bra ? Men motarbetar och dumförklarar han din väg är han ju helt fel ute... Och gå inte med "det är bekvämt" ... Jobba för DITT liv...

Jag har känt mig väldigt stärkt ända sen i fredags tack vare er här.

Tack för jättefina ord!
Jag kommer inte ge upp arbetsträningen lika lätt den här gången.
Städningen kan jag skita i. Det har jag gjort i perioder så jag vet att jag klarar det.

Tror du att han (o)medvetet vill sabba det för mig?
Har så svårt att fatta sånt för det är ju helt horribelt.

Arbetskamrater har jag och dom är underbara!
Trots att jag inte jobbat på flera år så säger dom "att du måste komma till vår avdelning. Vi är ju gamla järngänget osv"
Min chef är också bra. Hon gillar mig och bryr sig av någon konstig anledning.
De flesta brukar hon inte vara lika "snäll" med. Hon vet om min diagnos också och tycker inte alls att det har påverkat mitt arbete.

Jag var iväg och handlade en sväng idag och tänkte faktiskt på hur annorlunda jag kände mig från förra veckan då jag också var och handlade en sväng.
Jag kommer inte vika mig utan jag kommer genomföra arbetsträning, arbete 50% och uppåt, sälja huset, flytta oavsett VAD.
Det räcker faktiskt nu!

 

[Raderad medlem 6459]

Vi totalrenoverades huset, jag har fixat hela trädgården, vi har växthus, uterum och huset är verkligen ett riktigt drömboende.

Vi (jag) har verkligen gjort det som vi vill ha det och det är verkligen perfekt.

Nä du. Ett drömboende kan så vara ett jäkla skjul om det innebär att man bor där själv eller med någon som man älskar som behandlar en fantastiskt bra. Trädgård och uterum spelar noll roll om det innebär att man delar det med ett jävla svin.

 

[Lovisaleonora]

Samtidigt känner jag att jag behöver en ny start.
Jag har inte varit lycklig alls här någon gång, egentligen vilket är rätt sorgligt för allt är så otroligt fint. Kontrasten blir så stark så jag blir ledsen av att bara tänka på det.

Jag tror jag behöver börja om någon annanstans, där jag bestämt var jag vill bo.

Jag ska återkomma och skriva på det här temat, för jag känner väl igen mig från tidigare situationer. Där jag trott att hela tillvaron rasar samman för att jag inte längre har det jag kämpat för. Till jag går därifrån och upptäcker att jag egentligen hade separationsångest över vad som kunde varit. D v s det som aldrig blev.

 

[Raderad medlem 6459]

Jag kommer inte vika mig utan jag kommer genomföra arbetsträning, arbete 50% och uppåt, sälja huset, flytta oavsett VAD.

 

[Saija]

Din förvandling gör mig glad ända längst in i hjärtat! Håll i och håll fast.

 

[corzette]

Tror du att han (o)medvetet vill sabba det för mig?
Har så svårt att fatta sånt för det är ju helt horribelt.

Det genomsyrar ju alla din inlägg i början när du beskriver hur du försökt tidigare... Han sabbar så du inte orkar... Så JA jag tror han (o)medvetet kommer göra samma sak igen...

 

[Lobelia]

Tror du att han (o)medvetet vill sabba det för mig?
Har så svårt att fatta sånt för det är ju helt horribelt.

Om det är medvetet eller omedvetet är svårt att säga, men jag gissar på att det inte är överlagt i den meningen att han tänker att om jag gör si eller så så slutar säkert Vallmo och kommer tillbaks och tar hand om hemmet.

Jag gissar att han snarare försöker klamra sig fast vid det han har med markservice och hur du agerat mot honom och mer eller mindre medvetet håller kvar och därmed inte ger det stöd som du så väl behöver både genom praktisk hjälp och uppmuntran/stöttning.

 

[Vallmo]

Nä du. Ett drömboende kan så vara ett jäkla skjul om det innebär att man bor där själv eller med någon som man älskar som behandlar en fantastiskt bra. Trädgård och uterum spelar noll roll om det innebär att man delar det med ett jävla svin.

Du har så jävla rätt i det!

Jag tänker också att trädgården har jag alltid med mig i min hjärna och i mitt hjärta.
Denna trädgård som vi har nu var områdets skamfläck (på riktigt) för sju år sedan och i somras hade jag trädgårdsvisning för 100 personer.

Kunde jag med den här trädgården så kan jag med nästa, tänker jag.

 

[Vallmo]

Jag ska återkomma och skriva på det här temat, för jag känner väl igen mig från tidigare situationer. Där jag trott att hela tillvaron rasar samman för att jag inte längre har det jag kämpat för. Till jag går därifrån och upptäcker att jag egentligen hade separationsångest över vad som kunde varit. D v s det som aldrig blev.

Jag hoppas att det blir så för mig....
Ser fram emot det du ska skriva.
Jag känner på mig att du kommer skriva något väldigt, väldigt bra och tänkvärt.

 

[Vallmo]

Din förvandling gör mig glad ända längst in i hjärtat! Håll i och håll fast.

Tack!
Det kommer nog vara svajigt fram och tillbaka.
Jag brukar vara sån...
Men har man en gång gjort det så är det lättare att komma tillbaka i känslan igen.

Ungefär som om man ridit i passage en gång.
Då vet man hur det ska kännas sen.... Kanske samma känsla?

Off topic, men hade en sån underbar läromästare en gång.......