Jag tror att min sambo misshandlar mig verbalt

[Squie]

Det är ju inte samtalsteknik, det är manipulation.

Ett samtal är jämbördigt - innebär att du aktivt försöker förstå den andre, och vice versa.

Att enbart få igenom din vilja är något annat. Det behöver inte heller vara så att den mest retoriskt/härskartekniskt slipade personen är den som faktiskt har rätt att bestämma saker och ting.

Så kan man se det, absolut. Samtidigt...är det en samtalsteknik. Vi alla människor utöver olika härskartekniken för att få våran vilja fram. Kan se det som det sociala spelet också. Jag ser det som normalt. Vi människor är funtade så. Sen kan man tycka exakt vad man vill om det hela.

 

[Vallmo]

Förresten @Vallmo, jag menade inte att du var lik din mamma. Mer att du kan ha fått med dig bilden att mamma är den som ställer till jävelskap i familjen, och det skulle kunna förklara varför du haft lätt att ta på dig skulden för vad som händer i din egen familj.

Men det behöver ju inte heller vara rätt.

Ja, så är det ju alla gånger.
Jag känner ju igen mönstret när jag pratar med min pappa också. Han i sin tur har haft en liknande barndom. Snacka om att ärva dysfunktionella mönster.

Min mamma och pappa träffades när dom var 16 år.
Tänk dig, då är man ju bara tonåring. De fick barn när dom var 18 och har varit gifta i 50 år.
Båda kommer från dysfunktionella familjer.
Sen har dom suttit ihop i drygt 50 år tills för snart två år sedan.

Det är inte så konstigt att det blev som det blev med tanke på förutsättningarna.
Min mamma är inte heller särskilt ödmjuk. Hon har till exempel ALDRIG gjort feL

Jag kan känna igen vissa mönster hos min sambo, med det sagt att han absolut inte är som min mamma. Det vore orättvist och en förolämpning att säga. Han är bättre på alla plan, det är inget snack om saken.
Men det finns saker som är lika.
Bland annat den totala bristen på självkritik och att lämpa över sina problem i knät på sin partner istället för att ta itu med det själv.
Min mamma har gått i terapi, men hon var helt "immun" mot det eftersom hon inte har några problem.
Hon gav sina terapitimmar till pappa istället eftersom det var han som behövde fixas till.

Herregud, säger jag bara! Hur trög har jag inte varit?

 

[Vallmo]

Ja så är det ju. Ett barn vars föräldrar bråkar mycket funderar på om det är hens eget fel och vad hen ska göra för att bråken inte ska börja. Ett barn som blir uteslutet/slaget/på annat sätt misshandlad lär sig såklart att försöka undvika att situationen uppstår. Ett barn som får ständiga utskällningar och inga förklaringar slår knut på sig själv för att hålla föräldrarna på bra humör. Likaså där ena föräldern ständigt gråter, är arg eller på annat sätt inte är sig själv/inte mår bra. Barn är otroligt medvetna och de lär sig snabbt. Det handlar om överlevnad. Ett barn vet instinktivt att hen inte överlever utan sina föräldrar.

Jag önskar ju att inget barn skulle behöva fundera på sin plats i familjen. Den ska vara självklar, lika självklar som att hen är älskad men tyvärr är det inte så för alla.

Ja, precis så är det ju.
Jag är uppväxt med det.

Det har också varit min största skräck, att jag ska ha skadat mina barn pga min depression och sårbarhet.
Det är det fortfarande, men jag jobbar på det. Varje dag!
Men tänker jag tillbaka så känns det druktansvärt för det jag utsatte dem för när jag mådde dåligt.

Det blir inte bättre av att min sambo har eldat på det hela också.

 

[Vallmo]

usch det gör mej riktigt orolig har ju en mor som påminner om vallmos mor. och det är med att må dåligt kommer ju mycket på grund av hennes beteende. ser jag tillbaka på mitt förhållande så tog jag liksom vallmo på mej mycket skit. min största skräck är att bli som min mor eller att bli en som tar all skit.även om jag stundtals är stark och talar om att man inte sätter sig på mej så kommer det ofta tillbaka till skitbärandet, det är mitt fel

stå på dej vallmo, du har kommit långt i din insikt

Ja, det är ju precis så som jag känner också.
Jag har alltid tagit på ansvaret för alla "fel" och konflikter.
Dessutom har jag också varit livrädd för att bli som min mamma.
Idag vet jag att jag inte är som min mamma och kommer aldrig bli heller....

Jag håller på att lära mig att allt inte är mitt fel och att jag inte är ensam ansvarig för dåliga relationer.
Det är svårt, men jag tror att jag är på väg.

Du kan du också.
Att vara medveten är första steget. Du är på väg.

 

[TinyWiny]

Ja, precis så är det ju.
Jag är uppväxt med det.

Det har också varit min största skräck, att jag ska ha skadat mina barn pga min depression och sårbarhet.
Det är det fortfarande, men jag jobbar på det. Varje dag!
Men tänker jag tillbaka så känns det druktansvärt för det jag utsatte dem för när jag mådde dåligt.

Det blir inte bättre av att min sambo har eldat på det hela också.

Du ska inte tänka så även om jag förstår hur du tänker. Alla kan bli sjuka/skadade/ledsna/vad som helst och det är endel av livet. Det som gör skillnad är hur man tar hand om barnen i det hela och att man kämpar på för att bli frisk/bättre. Bara att få en förklaring till varför det var som det var kan läka otroligt mycket.

 

[Vallmo]

Du ska inte tänka så även om jag förstår hur du tänker. Alla kan bli sjuka/skadade/ledsna/vad som helst och det är endel av livet. Det som gör skillnad är hur man tar hand om barnen i det hela och att man kämpar på för att bli frisk/bättre. Bara att få en förklaring till varför det var som det var kan läka otroligt mycket.

Tack!
Återigen så peppar du och svarar så otroligt klokt.
Det är jätteskönt att läsa såna ickedömande och kloka ord som du skriver.

Jo, jag antar att det är så.
Alla kan bli sjuka. Jag tror till exempel om jag fått någon fysiks/medicinsk sjukdom som hindrade mig så hade det inte varit samma skuldkänslor.
Psykisk sjukdom är fortfarande inte accepterat på samma sätt.

Jag har fått höra från mina behandlare att relationer hela tiden är pågående och att man kan förbättra relationen under tiden, så att barnen i slutändan inte tar lika mycket skada.

 

[Vallmo]

Jag läst igenom din tråd @Vallmo och vill bara skickar styrkekram, det kräver mycket mod för att våga ifrågasätta invanda strukturer och vardagsnormer! Jag tänker på dig och hoppas att du kan fixa annat boende snarast och börja bygga upp livet igen!

Tack!
Jag får otroligt mycket härifrån också. Allas svar och det jag själv skriver blir som en slags terapi i raketfart.
Idag har jag varit så otroligt trött. Gick upp och gick och la mig bara efter någon timme. Helt slut! Vaknade vid 16.
Men, jag har tillåtit mig att känna så och jag vilade eftersom jag var trött.

Sambon har varit iväg hela dagen med barnen hos svärmor. Skönt att vara själv och att inte följa med.
Svärmor är jättetrevlig, men möjlighet till egentid kändes mer angeläget idag.

 

[Vallmo]

Ett samtal är jämbördigt - innebär att du aktivt försöker förstå den andre, och vice versa.

Att enbart få igenom din vilja är något annat. Det behöver inte heller vara så att den mest retoriskt/härskartekniskt slipade personen är den som faktiskt har rätt att bestämma saker och ting.

Precis så upplever jag ALLA samtal med min sambo när vi diskuterar saker och inte är överens.
Han är så otroligt mycket mer slipad än vad jag är.
Han ser till att slänga ut ett bete som jag nappar på, såklart. Sen sätter han igång och anklaga mig för massa saker som HAN säger att jag tycker.
Sen får jag försvara mig för det han har sagt om mig.
Jag pratar bort mig, jag glömmer bort osv och det utnyttjar han.
Varje sådant samtal gör att jag känner att jag mår sämre och krymper som människa.

Det är dessutom extremt förvirrande och jag känner mig alltid mindervärdig vid såna samtal.

Det är det som ÄR hans verbala misshandel.
Man kan läsa ganska ordagrant om det under passiv-aggressiv misshandel på sidan varningstecknen.nu som @tott rekommenderade.

 

[tanten]

Jag håller på att lära mig att allt inte är mitt fel och att jag inte är ensam ansvarig för dåliga relationer.
Det är svårt, men jag tror att jag är på väg.

Ja usch.

Jag har i många år varit övertygad om att jag "förstört" min exman. När vi möttes var han en trevlig och vänlig människa med många goda vänner. Efter tjugo år med mig var han förfärlig. Jag var länge övertygad om att det var mitt fel.
det har tagit tid att inse att vi bara kuggade i varann på ett dåligt sätt. Det var inte mitt fel. Vi var bara inte lämpade att vara tillsammans.
Ingen människa kan ensam vara ansvarig för att relationen är dålig.
Som en elev sa - man kan inte klappa med bara en hand.

 

[Vallmo]

.....Ska tillägga också att samtal med honom kan vara oerhört stimulerande också. Han är intelligent och eftertänksam och kan komma med väldigt bra infallsvinklar.

Det är det som är så svårt!

Kan det vara såhär samtidigt som man blir verbalt misshandlad?
Jag blir oerhört förvirrad av det, får skuldkänslor osv, osv....

 

[tanten]

.....Ska tillägga också att samtal med honom kan vara oerhört stimulerande också. Han är intelligent och eftertänksam och kan komma med väldigt bra infallsvinklar.

Det är det som är så svårt!

Kan det vara såhär samtidigt som man blir verbalt misshandlad?
Jag blir oerhört förvirrad av det, får skuldkänslor osv, osv....

Klart det kan vara bra också!!

Men det förminskar inte det dåliga. Det bra är bra, och det dåliga är dåligt.

Det är för den dåliga delen som du inte vill fortsätta leva med honom.

 

[Vallmo]

Ja usch.

Jag har i många år varit övertygad om att jag "förstört" min exman. När vi möttes var han en trevlig och vänlig människa med många goda vänner. Efter tjugo år med mig var han förfärlig. Jag var länge övertygad om att det var mitt fel.
det har tagit tid att inse att vi bara kuggade i varann på ett dåligt sätt. Det var inte mitt fel. Vi var bara inte lämpade att vara tillsammans.
Ingen människa kan ensam vara ansvarig för att relationen är dålig.
Som en elev sa - man kan inte klappa med bara en hand.

Fy, vad jobbig känsla!

Jag känner igen det.
Mina föräldrar har i stort sett kuggat varandra negativt så länge jag kan minnas.

När det gäller mig själv så har det nog varit både och.
I början var jag och min sambo ett oerhört "bra" par.
Vi kompletterade varandra och förstärkte varandras goda sidor.
Jag kan ärligt säga att jag blev en mer tänkande och reflekterande person när jag var tillsammans med honom.
Innan var jag otroligt mycket mer dryg, osmidigt och tvärsäker.

Han blev mer öppen, lärde sig att rida och blev riktigt bra på det.
Han blev också betydligt bättre på sex tack vare mig. Både att ha sex och att uppskatta det.

 

[Vallmo]

Klart det kan vara bra också!!

Men det förminskar inte det dåliga. Det bra är bra, och det dåliga är dåligt.

Det är för den dåliga delen som du inte vill fortsätta leva med honom.

Jag vet!
Det är det som är så förvirrande!
Jag har svårt att få ihop mig själv bara.
Ännu svårare med en relation, när en till är inblandad.

 

[Vallmo]

Kusligt nära beskrivning av mig, förutom sista stycket om sexualitet, o andra sidan lever jag ju mer eller mindre som en eremit. The crazy dog lady.

Ja, du ser.

Börjar man skrapa på utan så dyker det upp rövhattar i varje hörn.
Jag tror att det är jätteviktigt att vi kvinnor börjar prata med varandra och ta hjälp av varandra så att man känner sig mindre ensam, om inte annat.

Det där med sexualitet har jag aldrig tagit upp med någon förut.

Det visar ju sig här i min tråd och verkligen i ett par andra trådar att det kan vara lite si och så i våra relationer(dom du länkade till i början).
Jag tror mycket hänger ihop med jämställdhet eftersom det uppenbarligen verkar finnas fler rövhattar av manligt kön än kvinnligt.
Sen kanske inte det här forumet egentligen är helt opartiskt. Vi är ju mest en bunt kvinnor som hänger här.

Men i alla fall! Jag tror fortfarande att antalet manliga rövhattar överstiger antalet kvinnliga dito.
Forskning visar ju dessutom att ensamstående kvinnor har bättre hälsa än ensamstående män. Och ensamstående kvinnor har dessutom bättre hälsa än kvinnor i en relation.
Det här har jag ingen källa på, utan det har jag hört eller läst någonstans så jag kan inte gå i god för det.

Men tanken är ju ganska sorglig och skrämmande.
Är det männen på individnivå som gör att vi kvinnor mår sämre eller är det ett uttryck för att vi fortfarande är fast i ojämställda relationer?

För egen del har jag blivit så jämställd (läs gör manliga sysslor, snickra, måla mm) så jag behöver ingen man för det.

 

[vallhund]

Ja, du ser.

Börjar man skrapa på utan så dyker det upp rövhattar i varje hörn.
Jag tror att det är jätteviktigt att vi kvinnor börjar prata med varandra och ta hjälp av varandra så att man känner sig mindre ensam, om inte annat.

Det där med sexualitet har jag aldrig tagit upp med någon förut.

Det visar ju sig här i min tråd och verkligen i ett par andra trådar att det kan vara lite si och så i våra relationer(dom du länkade till i början).
Jag tror mycket hänger ihop med jämställdhet eftersom det uppenbarligen verkar finnas fler rövhattar av manligt kön än kvinnligt.
Sen kanske inte det här forumet egentligen är helt opartiskt. Vi är ju mest en bunt kvinnor som hänger här.

Men i alla fall! Jag tror fortfarande att antalet manliga rövhattar överstiger antalet kvinnliga dito.
Forskning visar ju dessutom att ensamstående kvinnor har bättre hälsa än ensamstående män. Och ensamstående kvinnor har dessutom bättre hälsa än kvinnor i en relation.
Det här har jag ingen källa på, utan det har jag hört eller läst någonstans så jag kan inte gå i god för det.

Men tanken är ju ganska sorglig och skrämmande.
Är det männen på individnivå som gör att vi kvinnor mår sämre eller är det ett uttryck för att vi fortfarande är fast i ojämställda relationer?

För egen del har jag blivit så jämställd (läs gör manliga sysslor, snickra, måla mm) så jag behöver ingen man för det.

Jag hänger inte riktigt med i resonemanget. Ingen av de män jag levt med har varit rövhattar, förutom en, han blev ex snabbare än tåget. BARNETs far blev lite knepig i samband med separationen, men där gick farmodern in o slog näven i bordet.

 

[Vallmo]

Jag hänger inte riktigt med i resonemanget. Ingen av de män jag levt med har varit rövhattar, förutom en, han blev ex snabbare än tåget. BARNETs far blev lite knepig i samband med separationen, men där gick farmodern in o slog näven i bordet.

Ok, jag missförstod nog det.

Min efterföljande långa harang var mest kommentarer i största allmänhet.

 

[vallhund]

Ok, jag missförstod nog det.

Min efterföljande långa harang var mest kommentarer i största allmänhet.

Siffrorna om kön, ålder, hälsa o civilstatus är så vitt jag vet korrekta.

 

[TinyWiny]

Tack!
Återigen så peppar du och svarar så otroligt klokt.
Det är jätteskönt att läsa såna ickedömande och kloka ord som du skriver.

Jo, jag antar att det är så.
Alla kan bli sjuka. Jag tror till exempel om jag fått någon fysiks/medicinsk sjukdom som hindrade mig så hade det inte varit samma skuldkänslor.
Psykisk sjukdom är fortfarande inte accepterat på samma sätt.

Jag har fått höra från mina behandlare att relationer hela tiden är pågående och att man kan förbättra relationen under tiden, så att barnen i slutändan inte tar lika mycket skada.

Det är inte accepterat med fysiska sjukdomar/skador heller om de är långvariga. Har du dessutom diagnoser som ingen har hört talas om raljeras det gärna över dem, folk tror att det är hittepådiagnoser, särskilt sjukvårdspersonal på akuten av någon anledning. Syns det inte så "är du bara lat" är folks allmänna omdöme. Skuldkänslorna för det man inte kan göra är desamma.

Prata prata prata är det enda vettiga.

 

[Wysiwyg]

Så kan man se det, absolut. Samtidigt...är det en samtalsteknik. Vi alla människor utöver olika härskartekniken för att få våran vilja fram. Kan se det som det sociala spelet också. Jag ser det som normalt. Vi människor är funtade så. Sen kan man tycka exakt vad man vill om det hela.

Ja absolut, härskarteknik och manipulation är absolut en samtalsteknik om man vill.

Dock ser jag inget normalt i att i samtal vara beräknande så den andra personen "försäger" sig om saker att använda emot hen eller genom samtalsmanipulation försöka få andra dit man vill.

 

[Vallmo]

Det är inte accepterat med fysiska sjukdomar/skador heller om de är långvariga. Har du dessutom diagnoser som ingen har hört talas om raljeras det gärna över dem, folk tror att det är hittepådiagnoser, särskilt sjukvårdspersonal på akuten av någon anledning. Syns det inte så "är du bara lat" är folks allmänna omdöme. Skuldkänslorna för det man inte kan göra är desamma.

Prata prata prata är det enda vettiga.

Jo, jag vet.... Alla dom där sjukdomarna som ME och fibromyalgi och även kroniska smärttillstånd har låg status.
Det är fördjävligt!
Känner flera med dom diagnoserna och vet hur mycket dom kämpar med sig själva och att vården, FK och ibland folk i största allmänhet motarbetar dom.