Jag tror att min sambo misshandlar mig verbalt

[TinyWiny]

Jo, jag vet.... Alla dom där sjukdomarna som ME och fibromyalgi och även kroniska smärttillstånd har låg status.
Det är fördjävligt!
Känner flera med dom diagnoserna och vet hur mycket dom kämpar med sig själva och att vården, FK och ibland folk i största allmänhet motarbetar dom.

Människor är tyvärr väldigt dömande överlag. Det de inte förstår viftar de bort som hittepå och det som inte syns för blotta ögat finns inte. Förmågan att göra det så enkelt för sig som att bara tro på vad personen säger utan att göra en egen bedömning med sina egna upplevelser som grund saknar tyvärr de flesta.

Att kroniska smärttillstånd har låg status visar ju om inte annat landstingens prioritering. Det finns ingen smärtvård överhuvudtaget längre i många landsting.

 

[Vallmo]

Människor är tyvärr väldigt dömande överlag. Det de inte förstår viftar de bort som hittepå och det som inte syns för blotta ögat finns inte. Förmågan att göra det så enkelt för sig som att bara tro på vad personen säger utan att göra en egen bedömning med sina egna upplevelser som grund saknar tyvärr de flesta.

Att kroniska smärttillstånd har låg status visar ju om inte annat landstingens prioritering. Det finns ingen smärtvård överhuvudtaget längre i många landsting.

Jag håller med!
Det är verkligen inte ok.
När jag gick min utbildning till sjuksköterska så gjorde jag min x-arbete om smärta och smärtbehandling.
Jag träffade många patienter med olika typ av smärta, allt från postoperativ smärta till svårförklarade kroniska smärttillstånd.
Smärta är ju till största delen en subjektiv upplevelse.
Vissa saker går att mäta som ökat blodtryck och ökad hjärtfrekvens osv. Men i övrigt är det ju patientens beskrivning som talar om hur ont patienten har.
Och det borde verkligen vara den mest avgörande biten, alltså patientens upplevelse.
Jag tror utvecklingen har gått fram ganska rejält när det gäller smärta i samband med operationer/olyckor.
I övrigt verkar det ha mer stått stilla och det är ju under all kritik om det är såsom du säger.

 

[TinyWiny]

Jag håller med!
Det är verkligen inte ok.
När jag gick min utbildning till sjuksköterska så gjorde jag min x-arbete om smärta och smärtbehandling.
Jag träffade många patienter med olika typ av smärta, allt från postoperativ smärta till svårförklarade kroniska smärttillstånd.
Smärta är ju till största delen en subjektiv upplevelse.
Vissa saker går att mäta som ökat blodtryck och ökad hjärtfrekvens osv. Men i övrigt är det ju patientens beskrivning som talar om hur ont patienten har.
Och det borde verkligen vara den mest avgörande biten, alltså patientens upplevelse.
Jag tror utvecklingen har gått fram ganska rejält när det gäller smärta i samband med operationer/olyckor.
I övrigt verkar det ha mer stått stilla och det är ju under all kritik om det är såsom du säger.

Vården är bra på smärtlindring i akuta skeden (om de förstår allvaret och man får lov att komma dit) men urdåliga på behandling och smärtlindring vid kroniska smärttillstånd. Att någon skulle stå ut med smärtan utan smärtlindring efter en operation finns inte en tanke på men att stå ut med värre smärta än så under flera år/resten av sitt liv anses helt normalt, något "man får lära sig att hantera" Jag förespråkar absolut inte morfinutskrivning till höger och vänster men när vården vet, eller borde veta eftersom forskningen finns, att långvarig svår smärta skapar ännu mer smärta och funktionsnedsättningar och att suicidrisken är högre bland smärtpatienter än bland deprimerade så borde det vara hög prioritet att behandla från alla håll men så är det inte. Långvariga smärttillstånd ses som något tråkigt, som att personen är gnällig och/eller missbrukare och det viftas gärna bort vilken stor påverkan smärtan gör i en människas liv. När en person med svårt smärttillstånd avslutar sitt liv blir anledningen depression i många fall men orsaken till depressionen, dvs. smärtan syns inte utan det som syns i statistiken är depressionen.

De sjukdomarna som inte går att bevisa med prover/undersökningar tas ofta inte på allvar. Att lyssna på patienten och gå på det hen säger görs oftast inte och visst kan jag förstå dilemmat när man har en ny människa framför sig som man inte vet något om som säger att hen har jätteont, hur ska du som läkare veta om hen bara är ute efter morfinpreparat eller faktiskt har så ont? Just därför är kontinuiteten så enormt viktig och för det behövs smärtmottagningar.

Många av de riktiga smärtmottagningarna/avdelningarna som fanns förr lades ner när landstingen skulle spara och alla människor som var duktiga på och var intresserade av smärtproblematik spreds. Idag finns hjälp mot smärta om du har en cancerdiagnos men annars hänvisas du till vårdcentralen som i bästa fall har ett multimodalt team men oftast inte, eller till privata alternativ. Vårdcentraler är inte uppbyggda för att ta hand om multisjuka smärtpatienter. De vet inte hur de ska behandla och tiden som behövs för patienten finns inte heller, svår smärta ligger utanför deras profession och det ställer naturligtvis till det för alla parter. Kontinuiteten finns inte heller och människan hamnar mellan stolarna. Privata alternativ är oftast inget alternativ för en smärtpatient. Det finns helt enkelt inte de pengarna när man lever på någon form av sjukersättning.

 

[svullabella]

hej Vallmo! råkade hamna här i sökande efter annat. är inte bukefalos om hästar? skulle i all fall vilja säga att du verkar vara en stark och reflekterande tjej som har fått en himla massa bra stöd av systrarna här som måste vara styrkande. av erfarenhet skulle jag ändå, som du själv nämnt, vilja rekommendera någon form av familjerådgivning. som jag förstod det så vill inte pappan till barnen det så länge du går i annan typ av behandling. är den slut eller har den just börjat, förstod inte riktigt där.

som det låter kanske det inte finn så mycket att rädda i ert samboskap men om ni nu bägge är intelligenta eftertänksamma människor tror jag att det finns mycket att vinna framför allt för barnen om inte separationen sker i en stor smäll med en massa ouppklarat kvar. de skulle säkert återhämta sig efter själva smäälen men den efterkommande dåliga kommunikationen och kanske bitrra känslor er vuxna emellan kan kanske bli jobbigt för barnen om de som enda sammanhållande länk hamnar mittemellan.

Ulla

 

[sjoberga]

Förmågan att göra det så enkelt för sig som att bara tro på vad personen säger utan att göra en egen bedömning med sina egna upplevelser som grund saknar tyvärr de flesta.

Vilket är för jäkla bra. Vi har och ska ha en sjukvård baserad på vetenskap och beprövad erfarenhet. Vi ska absolut inte ha läkare som säger "jaja, du är väl allergisk mot mobilstrålning då". Sedan är det väl inte just egna upplevelser som ska användas som grund, utan vår samlade kunskap och erfarenhet, kunskap som har skapats genom vetenskapliga metoder.

Men det handlar inte om att man nånsin ska tro blint att det patienten säger är det som är vare sig sant eller orsak till problemen.

 

[Luff]

hej Vallmo! råkade hamna här i sökande efter annat. är inte bukefalos om hästar?
Ulla

Hej Ulla. Om du surfar runt på Buke så hittar du flera forumdelar där vi inte pratar häst. Men de allra flesta av oss är hästfolk. :-)

 

[TinyWiny]

Vilket är för jäkla bra. Vi har och ska ha en sjukvård baserad på vetenskap och beprövad erfarenhet. Vi ska absolut inte ha läkare som säger "jaja, du är väl allergisk mot mobilstrålning då". Sedan är det väl inte just egna upplevelser som ska användas som grund, utan vår samlade kunskap och erfarenhet, kunskap som har skapats genom vetenskapliga metoder.

Men det handlar inte om att man nånsin ska tro blint att det patienten säger är det som är vare sig sant eller orsak till problemen.

Nu diskuterade vi svår smärta. Inte mobilstrålningsallergi. Det är bara och enbart den det berör som vet hur det känns i hens kropp, det kan ingen annan veta. Smärtprofessionen håller inte med dig alls om att egna upplevelser inte ska användas i det fallet.

Om någon går till en läkare och säger att hen har mobilstrålningsallergi så hoppas jag verkligen att läkaren tar symptomen på allvar och utreder vad de kommer sig av, inte att hen blir bortviftad och hånad.

Det är inte enbart i läkar-patientkontakt heller som det är viktigt att tro på vad någon säger. Säger en person att hen är deprimerad så behöver man inte säga "när jag var deprimerad så kunde jag minsann" för det ger inget gott. Det är enbart ett sätt att försöka göra sig själv bättre på någon annans bekostnad. I alltför många fall i relationer mellan människor så händer just det. Man måste inte döma människor efter sin egen måttstock och sina egna erfarenheter, det är inte alltid viktigt att hävda att man själv har rätt och den andre fel. Ibland kan det där att någon lyssnar och inte dömer vara det som gör att man orkar med en svår sjukdom ännu lite till oavsett om personen tror att sjukdomen orsakas av solvindar på Mars eller om du inte har hört talas om diagnosen (som finns på riktigt men kanske är ovanlig) tidigare.

 

[landsbygdsbo]

Nu diskuterade vi svår smärta. Inte mobilstrålningsallergi. Det är bara och enbart den det berör som vet hur det känns i hens kropp, det kan ingen annan veta. Smärtprofessionen håller inte med dig alls om att egna upplevelser inte ska användas i det fallet.

Om någon går till en läkare och säger att hen har mobilstrålningsallergi så hoppas jag verkligen att läkaren tar symptomen på allvar och utreder vad de kommer sig av, inte att hen blir bortviftad och hånad.

Det är inte enbart i läkar-patientkontakt heller som det är viktigt att tro på vad någon säger. Säger en person att hen är deprimerad så behöver man inte säga "när jag var deprimerad så kunde jag minsann" för det ger inget gott. Det är enbart ett sätt att försöka göra sig själv bättre på någon annans bekostnad. I alltför många fall i relationer mellan människor så händer just det. Man måste inte döma människor efter sin egen måttstock och sina egna erfarenheter, det är inte alltid viktigt att hävda att man själv har rätt och den andre fel. Ibland kan det där att någon lyssnar och inte dömer vara det som gör att man orkar med en svår sjukdom ännu lite till oavsett om personen tror att sjukdomen orsakas av solvindar på Mars eller om du inte har hört talas om diagnosen (som finns på riktigt men kanske är ovanlig) tidigare.

Det är väl en av orsakerna att psykvården är så komplicerad.
Läkarna ska i praktiken diagnostisera och behandla olika individers känslor.
Den ene ser en mobiltelemast och får genast besvär...oavsett om masten är i tjänst eller ej.
Den andre anser att allt är humbug.
Och mitt emellan sitter den allmänt finansierade sjukvården och ska agera med både respekt, hälsovård och ekonomi för ögonen.....

 

[sjoberga]

Nu diskuterade vi svår smärta. Inte mobilstrålningsallergi. Det är bara och enbart den det berör som vet hur det känns i hens kropp, det kan ingen annan veta. Smärtprofessionen håller inte med dig alls om att egna upplevelser inte ska användas i det fallet.

Om någon går till en läkare och säger att hen har mobilstrålningsallergi så hoppas jag verkligen att läkaren tar symptomen på allvar och utreder vad de kommer sig av, inte att hen blir bortviftad och hånad.

Det är inte enbart i läkar-patientkontakt heller som det är viktigt att tro på vad någon säger. Säger en person att hen är deprimerad så behöver man inte säga "när jag var deprimerad så kunde jag minsann" för det ger inget gott. Det är enbart ett sätt att försöka göra sig själv bättre på någon annans bekostnad. I alltför många fall i relationer mellan människor så händer just det. Man måste inte döma människor efter sin egen måttstock och sina egna erfarenheter, det är inte alltid viktigt att hävda att man själv har rätt och den andre fel. Ibland kan det där att någon lyssnar och inte dömer vara det som gör att man orkar med en svår sjukdom ännu lite till oavsett om personen tror att sjukdomen orsakas av solvindar på Mars eller om du inte har hört talas om diagnosen (som finns på riktigt men kanske är ovanlig) tidigare.

Läkare ska inte bekräfta människors stollliga idéer, utan jobba med kunskap. Thats all.

Smärta är oerhört subjektivt och svårt att mäta.

 

[mandalaki]

Vilket är för jäkla bra. Vi har och ska ha en sjukvård baserad på vetenskap och beprövad erfarenhet. Vi ska absolut inte ha läkare som säger "jaja, du är väl allergisk mot mobilstrålning då". Sedan är det väl inte just egna upplevelser som ska användas som grund, utan vår samlade kunskap och erfarenhet, kunskap som har skapats genom vetenskapliga metoder.

Men det handlar inte om att man nånsin ska tro blint att det patienten säger är det som är vare sig sant eller orsak till problemen.

Det här känns rätt OT men: det finns ju rätt många sjukdomar med så kallad kriteriediagnos? Alltså där inga objektiva fynd kan användas vid diagnosticeringen. Då ställs diagnos utifrån patientens beskrivning av sina symtom.

Jag har en sådan sjukdom, migrän. Jag är kollad med CT och MR (för att utesluta annat), migrän syns inte där. Inte heller vid röntgen, blodprover osv. Jag har fått diagnosen efter att jag beskrivit mina symtom.

Och visst, det finns en teoretisk möjlighet att jag googlat fram symtomen och sedan sitter och blåljuger. Men som väl är har de fyra neurologer, varav tre är specialiserade på huvudvärk, som jag passerat under mer än 15 års tid inte haft den människosynen.

 

[sjoberga]

Det här känns rätt OT men: det finns ju rätt många sjukdomar med så kallad kriteriediagnos? Alltså där inga objektiva fynd kan användas vid diagnosticeringen. Då ställs diagnos utifrån patientens beskrivning av sina symtom.

Jag har en sådan sjukdom, migrän. Jag är kollad med CT och MR (för att utesluta annat), migrän syns inte där. Inte heller vid röntgen, blodprover osv. Jag har fått diagnosen efter att jag beskrivit mina symtom.

Och visst, det finns en teoretisk möjlighet att jag googlat fram symtomen och sedan sitter och blåljuger. Men som väl är har de fyra neurologer, varav tre är specialiserade på huvudvärk, som jag passerat under mer än 15 års tid inte haft den människosynen.

Vilket är utvecklade diagnoser som ingår i läkarnas kunskap. Det är inte samma som att tro blint på vad patienten säger. När det inte finns några objektiva fynd och man måste luta sig mot kriteriediagnoser så finns det dock en klar risk att det tar längre tid att komma till slutsats.

 

[TinyWiny]

Vilket är utvecklade diagnoser som ingår i läkarnas kunskap. Det är inte samma som att tro blint på vad patienten säger. När det inte finns några objektiva fynd och man måste luta sig mot kriteriediagnoser så finns det dock en klar risk att det tar längre tid att komma till slutsats.

Vad ska de skylla på som inte vet om att diagnoserna finns och vad de innebär? Är det okej då att de kör över patienter som redan har klara diagnoser (från specialistläkare för att förtydliga) för att de i sin okunskap tror att det är hittepådiagnoser? Ingen läkare kan kunna allt, inte övrig sjukvårdspersonal heller och det var just dessa diagnoser, de som inte alla vet om som diskuterades. Där måste sjukvårdspersonalen lyssna för att kunna ge en så bra vård som möjligt. Det bästa är såklart om de tar reda på vad diagnosen innebär men det är inte alltid det hinns med tyvärr och att inte lyssna på patienten i det läget kan få förödande effekter. Ingen har ens pratat om hittepådiagnoser som ditt exempel med mobilstrålningsallergi utan det faktum att om du kommer till sjukvården och har en ovanlig diagnos är det inte ovanligt att du varken bli trodd eller behandlad som du borde med tanke på diagnosen/diagnoserna.

 

[Lobelia]

Läkare ska inte bekräfta människors stollliga idéer, utan jobba med kunskap. Thats all.

Smärta är oerhört subjektivt och svårt att mäta.

Menar du att smärta är stolliga idéer? Det är det som inläggen du svarat på behandlar.

 

[mandalaki]

Vilket är utvecklade diagnoser som ingår i läkarnas kunskap. Det är inte samma som att tro blint på vad patienten säger. När det inte finns några objektiva fynd och man måste luta sig mot kriteriediagnoser så finns det dock en klar risk att det tar längre tid att komma till slutsats.

Fast jag vet inte vem du talar om det för? Vården? Eller de i tråden som faktiskt har svåra smärttillstånd? När du säger "smärta är oerhört subjektivt och svårt att mäta" så skakar ju världen inte direkt till för att man Lärt Sig Nåt Nytt.

 

[Vallmo]

hej Vallmo! råkade hamna här i sökande efter annat. är inte bukefalos om hästar? skulle i all fall vilja säga att du verkar vara en stark och reflekterande tjej som har fått en himla massa bra stöd av systrarna här som måste vara styrkande. av erfarenhet skulle jag ändå, som du själv nämnt, vilja rekommendera någon form av familjerådgivning. som jag förstod det så vill inte pappan till barnen det så länge du går i annan typ av behandling. är den slut eller har den just börjat, förstod inte riktigt där.

som det låter kanske det inte finn så mycket att rädda i ert samboskap men om ni nu bägge är intelligenta eftertänksamma människor tror jag att det finns mycket att vinna framför allt för barnen om inte separationen sker i en stor smäll med en massa ouppklarat kvar. de skulle säkert återhämta sig efter själva smäälen men den efterkommande dåliga kommunikationen och kanske bitrra känslor er vuxna emellan kan kanske bli jobbigt för barnen om de som enda sammanhållande länk hamnar mittemellan.

Ulla

Tack för ditt stöd!
Jo, jag har funderat på det där med familjerådgivning. Ja, ända sen jag blev sjuk faktiskt och min partner har konsekvent sagt nej.

Jag tror inte vår separation skulle/kommer ske med en stor smäll.
Varken han eller jag är "såna".

Efter att ha tänkt lite efter all hjälp och input jag fått här (givetvis mina egna tankar också) så tänker jag nja.
Efter att ha suttit i så många möten som gäller sonen och allt prat här hemma och hans sätt att prata, så kan det finnas risk för att han ytterligare bara gör det jobbigare för mig med sin retorik.
Han uttrycker sig väldigt väl, brusar inte upp, blandar inte in känslor osv.
Att sitta med en sån person i parterapi när man själv brusar upp lätt, tappar tråden och inte får fram vad jag vill säga så tänker jag att det gör mig mer skada än nytta.

Så hade jag inte tänkt för två veckor sedan, så allas stöd och bra kommentarer och hur det påverkat mig har nog gjort att jag inte tror att det är en särskilt bra ide.
Det blir ytterligare ett sätt för honom att få kontroll och jag tror tyvärr inte att jag på något sätt kan leva upp till hans färdigheter i att uttrycka sig.

Fast jag vet inte.
Det kanske vore jättebra, men just nu så känns det inte särskilt angeläget för min del.

 

[TinyWiny]

Tack för ditt stöd!
Jo, jag har funderat på det där med familjerådgivning. Ja, ända sen jag blev sjuk faktiskt och min partner har konsekvent sagt nej.

Jag tror inte vår separation skulle/kommer ske med en stor smäll.
Varken han eller jag är "såna".

Efter att ha tänkt lite efter all hjälp och input jag fått här (givetvis mina egna tankar också) så tänker jag nja.
Efter att ha suttit i så många möten som gäller sonen och allt prat här hemma och hans sätt att prata, så kan det finnas risk för att han ytterligare bara gör det jobbigare för mig med sin retorik.
Han uttrycker sig väldigt väl, brusar inte upp, blandar inte in känslor osv.
Att sitta med en sån person i parterapi när man själv brusar upp lätt, tappar tråden och inte får fram vad jag vill säga så tänker jag att det gör mig mer skada än nytta.

Så hade jag inte tänkt för två veckor sedan, så allas stöd och bra kommentarer och hur det påverkat mig har nog gjort att jag inte tror att det är en särskilt bra ide.
Det blir ytterligare ett sätt för honom att få kontroll och jag tror tyvärr inte att jag på något sätt kan leva upp till hans färdigheter i att uttrycka sig.

Fast jag vet inte.
Det kanske vore jättebra, men just nu så känns det inte särskilt angeläget för min del.

Jag tror inte heller att familjerådgivningen skulle ge dig något positivt. Däremot kan du kontakta familjerätten om ni inte kommer överens om barnens boende och annat som rör barnen.

 

[Vallmo]

Lite allmän uppdatering.
Jag har ju varit lite off och distanserad hemma de senaste veckorna sen jag började skriva här.
Jag har varit ungefär som min sambo är, dvs inte delat med mig av mina tankar, hållet mig för mig själv och.......varit här (fast det vet han ju kanske inte).

Det som är konstigt är att han senaste dagarna, sen i fredags, har betett sig annorlunda.
Han har kommit upp två kvällar i rad och försökt hjälpa till vid nattning av barnen, vilket var evigheter sen.

Jag och barnen har ju fått ganska inarbetade rutiner som funkar bra så när han kommer upp och vill "hjälpa till" så har det inte gått så bra.
Bland annat har han försökt att då in stora sonen (med Aspergers) i badrummet utan framgång.
Han har tjatat på honom, sen hotat och tjatat lite till.
Inget resultat någon av kvällarna. Jag har dock överhuvudtaget inte sagt något nedlåtande till honom utan jag har bara tagit över lite smidigt när han har varit någon annanstans.

Jag har kommit på hur man kan få sonen in i badrummet och i princip går set ut på att ta allt i små steg. När han säger "jag tänker inte gå och lägga mig" så brukar jag inte svara på det utan säga "kom så tar du en varm dusch" osv, osv jag tar allt i små steg och det slutar alltid med att han ligger i sängen och är ganska nöjd till slut.

Ja, det är här skriver jag ju inte för att säga att jag är så jävla bra och han är det inte, men han har upptäckt (och jag) att jag faktiskt KAN.

Sen har han helt plötsligt velat komma och diskutera problem om sonen med mig.
Den stora sonen har fyllt år och fick en väldigt dyrbar present av sin farmor igår.
Den yngsta sonen fick inget, eftersom han inte fyllde år
Tidigare har det varit så att båda har fått något eftersom sonen med Aspergers blir arg och sur om det är orättvist (fast bara åt hans håll, då).

Kort sagt, det är svåra problem och det är svårt att hantera utifrån båda barnens perspektiv.
Min sambo uttryckte också oro för att om han säger si eller så till den lilla sonen så kommer det påverka honom för resten av livet osv, osv.

Det handlade alltså om att berömma lilla sonen för att han var så storsint och inte blev sur.
Berömmer man honom för det så kanske han tror att han måste vara så för resten av livet och gör man inte det så bla, bla, bla enligt sambon.
Jag sa bara att jag tror man måste lita på sin känsla och ha tillit till att man gör rätt och att det bara handlar om stunden och inte resten av livet.
Han lyssnade på det, sambon alltså.

Kan säga att jag pratade med yngsta sonen sen och berömde hans storsinthet.
Vi pratade också om brorsans svårigheter att göra likadant tillbaka och det förstår han utifrån ett barnperspektiv.
Men, min lilla son blev så stolt och glad över det jag sa och jag försökte verkligen boosta honom med beröm.
Sen hade min sambo gjort ungefär samma sak, efter hans och mitt samtal och dessutom hade lilla sonen fått några Pokémongrejer som han blev jätteglad över.

Jag tog också ett snack med stora sonen och förklarade för honom att han också måste lära sig kunna göra likadant ungefär osv osv.
Det blev också ett bra samtal och jag tyckte att jag nådde fram på ett bra sätt.

Sen idag, eller om det var igår, har sambon frågat MIG om råd när det gäller vissa förhållningssätt mot barnen, i synnerhet den stora sonen.
Han, barnet alltså, hade ett megautbrott idag och jag pratade om att vi måste sätta upp regler, tider, kläder bla, bla, bla osv för att det ska funka bättre med honom.

Och det märkliga var att, han sa inte emot mig utan lyssnade på vad jag sa och jag sa väldigt mycket också.
Vad har hänt?!?

 

[tanten]

Och det märkliga var att, han sa inte emot mig utan lyssnade på vad jag sa och jag sa väldigt mycket också.
Vad har hänt?!?

Samma ger samma.
Dvs ni har gjort som ni brukar och det har blivit som det brukar.

Nu är du annorlunda och då blir det ett annorlunda resultat.

Glöm bara inte bort att det är samma person som beter sig annorlunda....

 

[Vallmo]

Jag tror inte heller att familjerådgivningen skulle ge dig något positivt. Däremot kan du kontakta familjerätten om ni inte kommer överens om barnens boende och annat som rör barnen.

Vad skönt att höra att du tänker likadant. Det betyder att jag inte är helt ute och cyklar, känns det som.
Jag tror att vi kommer kunna komma överens om barnens boende.
Men sånt kan man ju ta fel på också så det är bra att ha familjerätten i åtanke.

Lite beror det ju också på var min nya bostad kommer att vara.
Dels vad jag får tag på och sen vad jag kommer ha ekonomiskt utrymme för.

Insåg idag också att det nästan är en nödvändighet att barnen har varsitt rum.
Min yngsta son behöver kunna vara själv och "slippa" sin storebror ibland.
Storebror får utbrott hyggligt ofta och är dessutom gränslös och tränger sig på i tid och otid och det gör att min yngsta son behöver ha någonstans att vara för sig själv.
Det är inte ovanligt heller att storebrorsan kommer in och traschar rummet totalt för min yngsta.
Ibland skulle vi behöva ha lås på yngsta sonens dörr. För hans skull.

 

[Vallmo]

Samma ger samma.
Dvs ni har gjort som ni brukar och det har blivit som det brukar.

Nu är du annorlunda och då blir det ett annorlunda resultat.

Glöm bara inte bort att det är samma person som beter sig annorlunda....

t
Ja, jag vet, han är samma person men jag kommer inte ändra min ståndpunkt. Tvärtom så känner jag mig betydligt starkare och mer övertygad.

Hur menar du med med det andra? Är inte riktigt säker på att jag förstod?

Jag reagerade också på (fast det sa jag inte) att han verkar tror att hela barnens framtid är beroende på hur och vad han säger till dom vid ett tillfälle.
Jag tycker det är väldigt konstigt synsätt och det känns inte riktigt sunt att tänka så, eller.......Är jag överkänslig? Eller?

Uppenbart är ju i alla fall att han faller på eget grepp.
Han slappnar av och avslöjar mer än vad han egentligen tänker på och då kommer såna där kommentarer.
Men skillnaden är ju att jag inte använder det mot honom.
Däremot får det mig att undra lite.