Ja, det är väl så..... Har bara så svårt att fatta det.
Eller så är det så och då förklarar det ju verkligen varför jag har pajat ihop så totalt och inte kunnat ta mig tillbaka. Ja, det är väl så..... Har bara så svårt att fatta det.
Jag tror inte det KAN vara medvetet.
Han frågar aldrig om jobbet, när jag ska börja, om jag ska börja osv.
Tänker att han borde vara intresserad åtminstone ekonomiskt eftersom vi har delad ekonomi och han drar in tre gånger så mycket som mig. Minst!
Men nej, ingenting!
Ja, så kan det nog vara. Det är väldigt obehagligt att tänka på.
Jag betvivlar dock det. Den kurvan har pekat nedåt hela tiden. Det återstår att se.
Ja, han är av naturen lat och vill inte göra mer än absolut nödvändigt.
Bara en sån sak. Jag skäms faktiskt över hur mesig jag är.
Ja, visst är det sorgligt!Vad bra
Jag blir så ledsen när jag hör sådant
Vi har bara ett liv och ibland blir det fel men då får man göra om tills det blir rätt. Inte stanna när man har insett att det här inte var vad man hade tänkt sig bara för att man en gång gjorde ett val på de premisserna man hade då. Det är inget misslyckande att gå om förhållandet inte är bra. Varför fortsätta när man har facit liksom? Att välja att leva olycklig resten av livet ser jag som ett bra mycket större misslyckande, att faktiskt välja att leva olycklig resten av livet. Det är så fruktansvärt
Så illa har det faktiskt varit ibland.
Jag läste faktiskt igenom hela tråden igår pga det.
Jag hoppas att det blir så för mig....
Ser fram emot det du ska skriva.
Jag känner på mig att du kommer skriva något väldigt, väldigt bra och tänkvärt.
Däremot är det blandningen och olika synvinklar på händelser som gör den magiska, helande verkan. Och de egna reflektionerna. Det är nyttigt att vända och vrida på saker. Våga se ett annat perspektiv.Ja hon hävdade det när det gällde smärtor och senare när du dragit upp ovan så fyllde hon på med att man ska lita på att folk har de symptom de beskriver och behandla dem även om orsaken som personen hävdar är upp åt väggarna..
Tack!@Vallmo - jag är inte så extremt lättrörd numera. Men den här läsningen på morgonen får mig gråtfärdig av rörelse.
Fasiken vad du har fått insikter och vad du GÖR med dessa insikter.
Du är så bra!
Det är vi som rår tacka för att ha fått följa med på resan.Tack!
Jag ska helt ärligt säga att min hjärna kokat över de senaste dagarna.
Ibland när jag går in här så känns det som om jag kunde somna på fläcken.
Det är så mycket att ta in.
Och ja, jag har nog fått en del insikter även om jag har svårt att berömma mig själv.
Att så många har delat med sig av sina erfarenheter och åsikter är ju en väldigt, väldigt stor del i det hela.
Men visst, jag har varit öppen, läst, tagit in och lärt mig.
Men det här hade aldrig blivit så bra om det inte vore för dig och alla er som bidragit i tråden.
Att du blir tårögd, ja det gör väldigt mycket med mig inuti mig.
Det känns helt fantastiskt att du (alla) är så otroligt närvarande.
Helt otroligt! Tack!
Och ja, jag har nog fått en del insikter även om jag har svårt att berömma mig själv.
Äsch, då!
Så tänker jag också, alltså att jag får en fruktansvärd separationsångest när jag tänker på det.Så, så, nu ska vi inte överskatta enskilda erfarenheter
För ungefär fem år sedan satt jag i en situation som jag till del varit tvingad in i, och som jag kom att inse verkligen inte var vad jag önskade mig. Det var en nödlösning som fick rulla på. Som jag ändå hittade någon form av stabilitet i. Vanans makt, eller något. Och plötsligt hände saker som gjorde att jag var tvungen att inse att det skulle bli stora förändringar, jag skulle bli tvungen att släppa.
Vilket gjorde att jag fick enorm separationsångest och började inbilla mig att jag nog inte alls egentligen tyckte det var så illa (?!), att det nog egentligen var rätt så bra, att det kunde varit värre - i all oändlighet spann hjärnan på i den där trallen. Medan förnuftet hela tiden svarade: "mmm, men du, det där var ju aldrig någon bra lösning från början, tillvaron säger till dig att gå vidare".
När jag väl släppte (under mer dramatiska former än planerat) var det nästan omgående lättnad. Jättelättnad. Och i backspegeln ser jag givetvis att den totala situation var helt hopplös - något jag visste hela tiden. Ändå gick jag och inbillade mig att det var den där lilla detaljen som vägde upp allt, att jag skulle vara fattig för att jag förlorade.
Som att bo i en fullständigt rutten ruin, men inbilla sig att det var utsikten som räknades. Att den fina utsikten uppvägde att det inte fanns vatten, toalett, tak eller värme. Ungefär så, för att jämföra.
När jag läser vad du skriver är totalsituationen (att leva under de förhållanden du gör) ruinen. Att du lever i känslomässig misär uppvägs inte av att huset har blivit bra. Liksom. Det är inte värt det. Aldrig. Och du kommer inte att sakna huset, du kommer att uppleva lättnaden i att vara ur situationen.
Ja, det är ett problem kan jag säga.Om vi säger att du måste berömma dig själv. Att du ska ha all beröm du kan få. Vad tänker du då? Vad händer i ditt inre?
Utan att egentligen veta så tänker jag så här. Beröm tror jag att det är något man får lära sig själv att kunna ge sig själv, ta emot från sig själv samt kunna ta emot från utomstående. En del av oss människor har fått det "gratis" hemifrån men resten får lära sig att tycka att det är inte så himla illa. Att berömma sig själv, som jag ser det, handlar också om att berätta för sig själv att man är jäkligt bra. Även på de små sakerna. Det behöver inte vara gigantiska livsomvälvande beslut utan man är alldeles förträfflig bara att ha diskat disken ibland.
Typ. Det är det här som gör Buke så unikt (som jag ser det). Så många livsöden som vi hamnar mitt i vardagsrummet på o får höra, få ta del av o lära oss något av.
Joooo!
Berömmet alltså. Stort problem! 
