Jag tror att min sambo misshandlar mig verbalt

[Vallmo]

Är det verkligen så vanligt? Det är inte min erfarenhet. De flesta barn jag har haft och har omkring mig funderar mycket på relationerna omkring sig, hur de ska förhålla sig och hur de ska bete sig och de pratar gärna om det om de får möjligheten. Sedan är ju alla olika såklart men visst funderar även barn. Barn som bara är är nog ganska få och lever isåfall väldigt skyddat. Det kan räcka med ett inslag på tv;n för att få de flesta barn att börja fundera. Händer något i deras närhet brukar det bli väldigt många tankar. Jag tror inte att det finns ett enda barn idag som inte någon gång har snuddat vid tanken på vad föräldrar och syskon betyder för dem med tanke på hur många gånger de ser inslag från och hör talas om krig.

Jag tror snarare att de som bara är är de som har stängt av. De som inte bryr sig eller inte orkar bry sig utan just bara är.

Jag har växt upp i en familj där ALLA curlade min mamma för hon hade ett vidrigt temperament. Skrek och blev arg för ingenting.
Att ta med kompisar hem var inte populärt osv, osv.
Fick två syskon när jag var halvvuxen så jag har inte växt upp med dom.
Men när man pratar om mamma med dem så är det uppenbart att dom curlade henne ännu mer och dessutom har dom alltid ursäkter för hennes dåliga beteende.
Även om det är dom själva som är drabbade.
Hon har surat och betett sig illa på förlovningsmiddagagar, bröllop, dop, konfirmationer, födelsedagar, studentmottagningar, ja allla familjehögtider man kan tänka sig.
Inte alltid, men allt för ofta.

Så i vårt fall, har vi alla från tidig ålder varit tvungen att ta ansvar för en vuxen människas problem med humör och impulskontroll.

 

[mandalaki]

Jag har växt upp i en familj där ALLA curlade min mamma för hon hade ett vidrigt temperament. Skrek och blev arg för ingenting.
Att ta med kompisar hem var inte populärt osv, osv.
Fick två syskon när jag var halvvuxen så jag har inte växt upp med dom.
Men när man pratar om mamma med dem så är det uppenbart att dom curlade henne ännu mer och dessutom har dom alltid ursäkter för hennes dåliga beteende.
Även om det är dom själva som är drabbade.
Hon har surat och betett sig illa på förlovningsmiddagagar, bröllop, dop, konfirmationer, födelsedagar, studentmottagningar, ja allla familjehögtider man kan tänka sig.
Inte alltid, men allt för ofta.

Så i vårt fall, har vi alla från tidig ålder varit tvungen att ta ansvar för en vuxen människas problem med humör och impulskontroll.

Då kanske det är därifrån du fått benägenheten att ta på dig skulden för skit i familjen?

Jag tror att föräldern av samma kön i princip alltid är förebilden, oavsett om det är en bra eller dålig förebild.

 

[Korven]

Så gräsligt

 

[TinyWiny]

Jag tror barn funderar på sånt om de är tvugna till det eller har haft orsak till det. Ser jag till mitt eget funderas det en del på död (efter ett antal dödsfall) men annars är hen mer intresserad av typ lövhögar än sin egen plats i familjen. Den är så självklar, vilket jag (vi) vill att den ska vara. Det är viktigt för barnet hur det blir behandlat men kopplingen till eget beteende skulle jag nog påstå än så länge är rätt oklar på grund av ålder (7) och normalt barnbeteende. Hen orkar definitivt bry sig om sånt som är viktigt (vika loppor) eller sånt som hen vill lära sig (att vissa sköldpaddor kissar genom munnen) men annars är hen ett tämligen normalt barn med stort ordförråd, massa attityd och stora känslor.

Ja så är det ju. Ett barn vars föräldrar bråkar mycket funderar på om det är hens eget fel och vad hen ska göra för att bråken inte ska börja. Ett barn som blir uteslutet/slaget/på annat sätt misshandlad lär sig såklart att försöka undvika att situationen uppstår. Ett barn som får ständiga utskällningar och inga förklaringar slår knut på sig själv för att hålla föräldrarna på bra humör. Likaså där ena föräldern ständigt gråter, är arg eller på annat sätt inte är sig själv/inte mår bra. Barn är otroligt medvetna och de lär sig snabbt. Det handlar om överlevnad. Ett barn vet instinktivt att hen inte överlever utan sina föräldrar.

Jag önskar ju att inget barn skulle behöva fundera på sin plats i familjen. Den ska vara självklar, lika självklar som att hen är älskad men tyvärr är det inte så för alla.

 

[nightcrawler]

Då kanske det är därifrån du fått benägenheten att ta på dig skulden för skit i familjen?

Jag tror att föräldern av samma kön i princip alltid är förebilden, oavsett om det är en bra eller dålig förebild.

usch det gör mej riktigt orolig har ju en mor som påminner om vallmos mor. och det är med att må dåligt kommer ju mycket på grund av hennes beteende. ser jag tillbaka på mitt förhållande så tog jag liksom vallmo på mej mycket skit. min största skräck är att bli som min mor eller att bli en som tar all skit.även om jag stundtals är stark och talar om att man inte sätter sig på mej så kommer det ofta tillbaka till skitbärandet, det är mitt fel

stå på dej vallmo, du har kommit långt i din insikt

 

[TinyWiny]

Jag har växt upp i en familj där ALLA curlade min mamma för hon hade ett vidrigt temperament. Skrek och blev arg för ingenting.
Att ta med kompisar hem var inte populärt osv, osv.
Fick två syskon när jag var halvvuxen så jag har inte växt upp med dom.
Men när man pratar om mamma med dem så är det uppenbart att dom curlade henne ännu mer och dessutom har dom alltid ursäkter för hennes dåliga beteende.
Även om det är dom själva som är drabbade.
Hon har surat och betett sig illa på förlovningsmiddagagar, bröllop, dop, konfirmationer, födelsedagar, studentmottagningar, ja allla familjehögtider man kan tänka sig.
Inte alltid, men allt för ofta.

Så i vårt fall, har vi alla från tidig ålder varit tvungen att ta ansvar för en vuxen människas problem med humör och impulskontroll.

Känner igen det där fast i mitt fall var det båda och fasaden utåt var oerhört viktig. Den fick absolut inget rubba så att bete sig illa utanför hemmet förekom väldigt väldigt sällan vilket gjorde det hela ännu svårare för mig eftersom ingen trodde på mig.

 

[mandalaki]

usch det gör mej riktigt orolig har ju en mor som påminner om vallmos mor. och det är med att må dåligt kommer ju mycket på grund av hennes beteende. ser jag tillbaka på mitt förhållande så tog jag liksom vallmo på mej mycket skit. min största skräck är att bli som min mor eller att bli en som tar all skit.även om jag stundtals är stark och talar om att man inte sätter sig på mej så kommer det ofta tillbaka till skitbärandet, det är mitt fel

stå på dej vallmo, du har kommit långt i din insikt

Bli inte orolig! Det är aldrig försent att få en lycklig barndom.

Nä, mer seriöst: man MÅSTE inte bli som sin förälder. Man KAN bli det om man är omedveten - men är man medveten om förälderns roll och beteende, vilket du verkar vara - då kan man se det som ett bagage som man kan göra sig av med.

 

[Vallmo]

Runt mig ser jag ofta människor utan någon som helst självinsikt. (vi har ett strålande exempel på mitt jobb just nu )

Jag tror att @Vallmo s man, och mitt eget ex, är klara exempel på människor utan riktig självinsikt.

Min sambo har målat upp en bild av sig själv den person han vill vara.
Jag vet inte om han tror på det själv eller om han bara försöker intala andra det.

Hur som helst så vänder han ofta sina "negativa sidor" till något positivt.
Till exempel, göra ingenting och vara initiativlös heter
"Jag är en person som till skillnad mot andra är ganska bra på att leva i nuet"

Asocial och med viss social fobi blir:
"Jag är social men bara med människor som är", bla, bla, bla osv "de flesta ger mig dessutom inget intellektuellt utbyte så att prata med idioter känns meningslöst".

Ointresse av andra människor och svårighet att umgås i grupp blir
"Jag är HSP och blir utmattad av andra människor. Dessutom är de energitjuvar"

Brist på kommunikation och social interaktion blir:
"Jag har inget behov av andra människor för att bli bekräftad"

Sexuell oförmåga och svårigheter med intimitet blir:
"Det är inte mitt fel, den personen var" bla, bla, bla. Sagt om exfrun.
Och i mitt fall,
"Du blev sjuk och är dum i huvudet och efter det så kan jag inte känna något" osv, osv.
"Dessutom är du numera fet och jag tänder inte på feta personer"

Det sista inte sagt rakt ut, dock.

 

[TinyWiny]

usch det gör mej riktigt orolig har ju en mor som påminner om vallmos mor. och det är med att må dåligt kommer ju mycket på grund av hennes beteende. ser jag tillbaka på mitt förhållande så tog jag liksom vallmo på mej mycket skit. min största skräck är att bli som min mor eller att bli en som tar all skit.även om jag stundtals är stark och talar om att man inte sätter sig på mej så kommer det ofta tillbaka till skitbärandet, det är mitt fel

stå på dej vallmo, du har kommit långt i din insikt

Det går att bryta. Det är mycket jobb men med insikten att det går, att man har ett val även efter en sådan uppväxt ihop med en stor dos självmedvetenhet så går det. Men det kräver verkligen att man funderar igenom vilka mönster som finns, vad man själv vill och inte vill fortsätta med för några mönster och man kan inte gå på automatik.

 

[vallhund]

Min sambo har målat upp en bild av sig själv den person han vill vara.
Jag vet inte om han tror på det själv eller om han bara försöker intala andra det.

Hur som helst så vänder han ofta sina "negativa sidor" till något positivt.
Till exempel, göra ingenting och vara initiativlös heter
"Jag är en person som till skillnad mot andra är ganska bra på att leva i nuet"

Asocial och med viss social fobi blir:
"Jag är social men bara med människor som är", bla, bla, bla osv "de flesta ger mig dessutom inget intellektuellt utbyte så att prata med idioter känns meningslöst".

Ointresse av andra människor och svårighet att umgås i grupp blir
"Jag är HSP och blir utmattad av andra människor. Dessutom är de energitjuvar"

Brist på kommunikation och social interaktion blir:
"Jag har inget behov av andra människor för att bli bekräftad"

Sexuell oförmåga och svårigheter med intimitet blir:
"Det är inte mitt fel, den personen var" bla, bla, bla. Sagt om exfrun.
Och i mitt fall,
"Du blev sjuk och är dum i huvudet och efter det så kan jag inte känna något" osv, osv.
"Dessutom är du numera fet och jag tänder inte på feta personer"

Det sista inte sagt rakt ut, dock.

Kusligt nära beskrivning av mig, förutom sista stycket om sexualitet, o andra sidan lever jag ju mer eller mindre som en eremit. The crazy dog lady.

 

[Vallmo]

Då kanske det är därifrån du fått benägenheten att ta på dig skulden för skit i familjen?

Jag tror att föräldern av samma kön i princip alltid är förebilden, oavsett om det är en bra eller dålig förebild.

Ja, så kan det vara.
Men min mamma är absolut ingen förebild för mig och vi är inte ett dugg lika.

Efter pappas och mammas skilsmässa har ett och annat kommit upp när jag har pratat med min pappa.
Det har visat sig att vi har levt och känt ungefär likadant, han med mamma och jag med min sambo.
Han har alltid känt att han har ett stort ansvar på alla sätt.
När han beskriver hur det kändes så blir det nästan som en käftsmäll för det är precis så jag upplever min relation.
Han har fått noll bekräftelse, han har levt med en människa som aldrig varit nöjd och han har vänt ut och in på sig själv.
Dessutom var han otrogen för 30 år sedan och ville skiljas.
Det fick han inte och han orkade inte bryta sig loss.
Däremot har han fått betala av skulden efter det, bildligt och bokstavligt, men han blev ändå aldrig "skuldfri".
Han har också berättat om sig själv och att han också är sårbar och gjort vissa grejer i ren desperation. Väldigt likt mig, det är nästan otäckt.
Min pappa och jag har aldrig pratat på det här viset förut så det är helt nytt för mig.mför honom också.

 

[Vallmo]

.....fortsätter, jag tror det är en stor anledning till att min pappa vill stötta mig på alla sätt, ekonomiskt, praktiskt och psykiskt i min separation.
Han vet hur det är.

 

[mandalaki]

@Vallmo Ok, då var jag fel ute.

Imponerande att du kan ha sådana samtal med din pappa. Han borde väl vara av en generation som inte har så lätt för sig i de sammanhangen.

 

[nightcrawler]

Det går att bryta. Det är mycket jobb men med insikten att det går, att man har ett val även efter en sådan uppväxt ihop med en stor dos självmedvetenhet så går det. Men det kräver verkligen att man funderar igenom vilka mönster som finns, vad man själv vill och inte vill fortsätta med för några mönster och man kan inte gå på automatik.

jo jag är väl medveten om det och jag kämpar med det. det svåra är dom tillfällena då man mår så dåligt att man inte kan tänka klart. tack och lov så har jag en syster och far som kan stötta och pusha mej åt rätt håll när jag tänker fel.

 

[Vallmo]

usch det gör mej riktigt orolig har ju en mor som påminner om vallmos mor. och det är med att må dåligt kommer ju mycket på grund av hennes beteende. ser jag tillbaka på mitt förhållande så tog jag liksom vallmo på mej mycket skit. min största skräck är att bli som min mor eller att bli en som tar all skit.även om jag stundtals är stark och talar om att man inte sätter sig på mej så kommer det ofta tillbaka till skitbärandet, det är mitt fel

stå på dej vallmo, du har kommit långt i din insikt

Min största skräck har också varit att bli som min mor.
Men jag tror att vi är väldigt, väldigt långt från varandra.
Hon ställer inga krav på sig själv. Däremot på alla andra.
Min pappa fick stå och gräva ner buskar i trädgården 2-3 veckor efter han hade gjort en by pass operation på hjärtat.
Hon var liksom helt känslokall, struntade totalt i hans mående.
Likadant när han tuppade av på trappen efter att ha varit ute med hunden.
Bara en sån sak, han gick ut fast han var alldeles yr i huvudet.
Han kände aldrig efter. Jag är likadan. Jag skulle i princip kunna dö på fläcken utan att märka något innan.

Allt har bara handlat om henne hela tiden. Fruktansvärt!

 

[nightcrawler]

Min största skräck har också varit att bli som min mor.
Men jag tror att vi är väldigt, väldigt långt från varandra.
Hon ställer inga krav på sig själv. Däremot på alla andra.
Min pappa fick stå och gräva ner buskar i trädgården 2-3 veckor efter han hade gjort en by pass operation på hjärtat.
Hon var liksom helt känslokall, struntade totalt i hans mående.
Likadant när han tuppade av på trappen efter att ha varit ute med hunden.
Bara en sån sak, han gick ut fast han var alldeles yr i huvudet.
Han kände aldrig efter. Jag är likadan. Jag skulle i princip kunna dö på fläcken utan att märka något innan.

Allt har bara handlat om henne hela tiden. Fruktansvärt!

känner igen det. bara andra situationer med pappa

 

[Vallmo]

@Vallmo Ok, då var jag fel ute.

Imponerande att du kan ha sådana samtal med din pappa. Han borde väl vara av en generation som inte har så lätt för sig i de sammanhangen.

Det är lugnt!
Ja det är faktiskt helt fantastiskt.
Vi har närmat oss såna här samtal tidigare men mamma har alltid slagit in en kil emellan oss eller försökt "prata vett" med pappa.

Bland annat kom han och besökte mig själv när jag låg inlagd.
Då pratade vi om hans barndom och det var ganska uppenbart att det var något som präglade honom än idag. Vi var på g liksom, men mamma såg till att förhindra fortsatta såna samtal.

Nu efter när dom har skilt sig har vi pratat ännu mer.
Bland annat om att han troligen har den sårbarheten som jag har. Vi har också hanterat jobbiga situationer på samma dysfunktionella sätt.

Han har också en väldigt vettig, underbar fru som helt enkelt har lärt honom hur man ska bete sig mot sina barn. Ja, hon har sagt dom orden.
Det är väldigt uppenbart att vi är lika och har samma sårbarhet. Jag har berättat "grejer" jag har gjort och han har berättat "grejer" han har gjort.
Det är förvånansvärt hur lika det är. Det jag pratar om är självdestruktivitet.

Ja, det är fantastiskt att pappa och jag kan prata. Han har inte svårt att prata om "djupare" saker så vi kan prata om i stort sett allt nu.

 

[mandalaki]

Förresten @Vallmo, jag menade inte att du var lik din mamma. Mer att du kan ha fått med dig bilden att mamma är den som ställer till jävelskap i familjen, och det skulle kunna förklara varför du haft lätt att ta på dig skulden för vad som händer i din egen familj.

Men det behöver ju inte heller vara rätt.

 

[Vallmo]

Min man säger alltid att jag "attract weirdos" (han är engelsman...). Så har det alltid varit och jag tror han har rätt. Jag har en kompis som är likadan och de som känner henne menar att det beror på att hon ler mot människor, har en öppen attityd och lyssnar. Och så kan det nog vara. Finns där en lite udda person i närheten så kommer de ofta upp till mig och börjar prata. Jag tror jag ser snäll och ofarlig ut. Eller nåt. Och det kan vara både positivt och riskabelt..... Har man en tuffare attityd/utstrålning fungerar det som en sköld och ett slags filter.

Det var intressant!
Jag är lite likadan.
Jag kan prata med alla sorters människor och jag tror att de flesta känner sig någorlunda ok med mig. Åtminstone verkar det så.
Min sambo var rätt "weird" ändå gav jag honom en chans.
Kanske ska utgå lite från mig själv nästa gång........vad det nu innebär.

 

[Vallmo]

Usch så det låter illa Vill han liksom ha kontroll över alla? Hu, jag ryser!

Jag vet, jag tyckte förut att det var "lite kul".
Nu tycker jag mest att det är udda.