Jag tror att min sambo misshandlar mig verbalt

[Squie]

Min sambo pratade lite med vikarien idag och han berättade om samtalet.
Istället för att påtala att vi är missnöjda (vilket "alla" är) så började min sambo fråga honom frågor som typ, hur är det att hoppa in så här i en klass, det måste ha varit tufft och vad modigt av dig osv, osv.
Min sambo säger alltså att han hade det som strategi för då får man människor att koppla av, vilja prata om sig själva och försäga sig.
Är inte det lite creepy, eller?

Nej, för mig handlar det om samtalsteknik. En del måste lära sig den medan andra kan den redan från födseln, typ. Min moster hade det "gratis" i sig. Någon gång har hon sagt "Jag vet vad jag ska säga till människor för att få dem dit jag vill".

 

[MiaMia]

Ja, faktiskt!
Har inte tänkt så, men det är faktiskt så. Väldigt mycket i alla fall.
Han köper en massa prylar också. Datorer, IPads, telefoner, spel osv,osv

Gissa vem som köper kläderna? Går tillbaka med dom, byter hundra gånger om för att sonen med Asperger har vissa fix idéer om kläder och det är nästan omöjligt att veta på förhand vad som går hem och inte.

Han gör läxorna med barnen. Jag är inte betrodd.

Så det som hände när du var sjuk var att han faktiskt blev tvungen att utöva sitt ansvar för barnen.
Besvärligt!

Och för det ska du ...
... känna 1 misslyckande 2 tacksamhet ?
... betala av skulden... i evighet?
... bevisa/förtjäna din roll som förälder?

 

[Wysiwyg]

Nej, för mig handlar det om samtalsteknik. En del måste lära sig den medan andra kan den redan från födseln, typ. Min moster hade det "gratis" i sig. Någon gång har hon sagt "Jag vet vad jag ska säga till människor för att få dem dit jag vill".

Det är ju inte samtalsteknik, det är manipulation.

 

[Lager]

Nej, för mig handlar det om samtalsteknik. En del måste lära sig den medan andra kan den redan från födseln, typ. Min moster hade det "gratis" i sig. Någon gång har hon sagt "Jag vet vad jag ska säga till människor för att få dem dit jag vill".

Ett samtal är jämbördigt - innebär att du aktivt försöker förstå den andre, och vice versa.

Att enbart få igenom din vilja är något annat. Det behöver inte heller vara så att den mest retoriskt/härskartekniskt slipade personen är den som faktiskt har rätt att bestämma saker och ting.

 

[Lager]

Jag har tappat lusten totalt, faktiskt.
Allt annat skulle kännas övermäktigt.

Jag läst igenom din tråd @Vallmo och vill bara skickar styrkekram, det kräver mycket mod för att våga ifrågasätta invanda strukturer och vardagsnormer! Jag tänker på dig och hoppas att du kan fixa annat boende snarast och börja bygga upp livet igen!

 

[tanten]

Jag är väldig lojal och plikttrogen och har låg självkänsla. Tydligen brukar män(niskor) som misshandlar passivt-aggressivt välja såna partners.

Herregud. Nya insikter hela tiden. Buke lär mig massor om mig själv.

Du är så klok och så stark.

 

[tanten]

Min sambo pratade lite med vikarien idag och han berättade om samtalet.
Istället för att påtala att vi är missnöjda (vilket "alla" är) så började min sambo fråga honom frågor som typ, hur är det att hoppa in så här i en klass, det måste ha varit tufft och vad modigt av dig osv, osv.
Min sambo säger alltså att han hade det som strategi för då får man människor att koppla av, vilja prata om sig själva och försäga sig.
Är inte det lite creepy, eller?

Creepy vet jag inte? Jag kan bara referera till in egen fd make. Han sa när vi gick i rådgivning att han behandlade mig på ett sätt han lärt sig på jobbet. Hur man agerar mot människor som är "utbrända" eller deprimerade.
Han taktik var alltså att ge mig huvudansvar för en massa saker i hemmet. T.ex. ekonomin. Vad i hela friden han lärt sig vet jag itne. Men jag misstänker att han - på sin utpräglat manliga arbetsplats - fått lära sig att utbrändhet handlar om lathet och att bara man får folk att rycka upp sig så går det över.

Han hade alltså en "metod" och han kopplade inte den till några som helst djupare insikter.

Kanske är det lika med din man @Vallmo - han tillämpar en strategi han snappat upp och funderar inte en sekund över relationen han är i.

För han kanske inte ens funderar i termer om relation. Han bara "är"? Så tror jag att min man gjorde. Han "bara levde" i vårt hem.

Ungefär som ett barn lever i sitt hem utan att fundera på föräldrar eller syskon och relationen till dem? På det vis jag tror att de flesta unga lever I sitt hem. Och att de inte funderar en sekund över relationen till mamma, till pappa, till syskon. Hur man ska förhålla sig, hur man ska bete sig. Man bara "är".

 

[Silkisif]

T
Tack! Dina ord värmer!
Jag känner mig inte så himla klarsynt och handlingskraftig, dock. Idag ville jag bara lägga mig ner och dö, typ!

Tack för omtanken! Jag ska ha det i åtanke. Har förfärligt svårt att be om hjälp och ställa krav på andra, bara.

Men du!
Vad tänker vi när vi tänker klarsynt och handelskraftig? Min första tanke är en framgångsrik kvinna med många vänner, smal och snygg som vet precis vart hon vill och hon gör sitt bästa för att komma dit, och hon lyckas.

Det är bara det att när man faktiskt behöver vara klarsynt och handlingskraftig så är inte livet runt omkring som vanligt. Det är kaos, det är inte så att man ens tänker tanken att gå ut och ta en fika ett par gånger i veckan för skojs skull. Min idealbild utgår från att allt runt omkring är perfekt så att "jag" kan vara perfekt, men jag har aldrig ens tänkt på vad idealbilden är när allt runt omkring är kaos?! Det finns ingen som berättar om det, det finns ingen Hollywoodfilm som visar hur det "ska vara".

Att vara stark i pressade situationer (som jag anser att du är i) är något helt annat än att vara stark när allt är bra.

Du är urstark, du kämpar och du gör det så jäkla bra!

 

[TinyWiny]

Ungefär som ett barn lever i sitt hem utan att fundera på föräldrar eller syskon och relationen till dem? På det vis jag tror att de flesta unga lever I sitt hem. Och att de inte funderar en sekund över relationen till mamma, till pappa, till syskon. Hur man ska förhålla sig, hur man ska bete sig. Man bara "är".

Är det verkligen så vanligt? Det är inte min erfarenhet. De flesta barn jag har haft och har omkring mig funderar mycket på relationerna omkring sig, hur de ska förhålla sig och hur de ska bete sig och de pratar gärna om det om de får möjligheten. Sedan är ju alla olika såklart men visst funderar även barn. Barn som bara är är nog ganska få och lever isåfall väldigt skyddat. Det kan räcka med ett inslag på tv;n för att få de flesta barn att börja fundera. Händer något i deras närhet brukar det bli väldigt många tankar. Jag tror inte att det finns ett enda barn idag som inte någon gång har snuddat vid tanken på vad föräldrar och syskon betyder för dem med tanke på hur många gånger de ser inslag från och hör talas om krig.

Jag tror snarare att de som bara är är de som har stängt av. De som inte bryr sig eller inte orkar bry sig utan just bara är.

 

[tanten]

Är det verkligen så vanligt? Det är inte min erfarenhet. De flesta barn jag har haft och har omkring mig funderar mycket på relationerna omkring sig, hur de ska förhålla sig och hur de ska bete sig och de pratar gärna om det om de får möjligheten. Sedan är ju alla olika såklart men visst funderar även barn. Barn som bara är är nog ganska få och lever isåfall väldigt skyddat. Det kan räcka med ett inslag på tv;n för att få de flesta barn att börja fundera. Händer något i deras närhet brukar det bli väldigt många tankar. Jag tror inte att det finns ett enda barn idag som inte någon gång har snuddat vid tanken på vad föräldrar och syskon betyder för dem med tanke på hur många gånger de ser inslag från och hör talas om krig.

Jag tror snarare att de som bara är är de som har stängt av. De som inte bryr sig eller inte orkar bry sig utan just bara är.

Fast tror du på allvar att barn/unga funderar över sin egen roll, och sitt eget agerande, och hur det inverkar i familjen?

Det tror inte jag.

Visst funderar barn - tror jag - över hur det vore om förlädrar elelr syskon inte fanns. Hur det skulle bli om något förfärligt hände familjen. Men fundera på sin egen roll och hur man själv kan agera för att allt ska vara så bra som möjligt? Nej - det gör man som vuxen, i alla bemärkelser vuxen. När man fått självinsikt.

Runt mig ser jag ofta människor utan någon som helst självinsikt. (vi har ett strålande exempel på mitt jobb just nu )

Jag tror att @Vallmo s man, och mitt eget ex, är klara exempel på människor utan riktig självinsikt.

 

[Lena Furberg]

Jag frågade en terapeut en gång varför jag, som är en stabil och vettig typ , drogs till killar som var på ett visst sätt. Hon skrattade och sa att det var nog inte så mycket jag som drogs till dem utan de som drogs till mig. Men varför är jag en sådan miffomagnet då liksom?? Jo, för att jag var vettig och stabil. Typ.

Det fick mig att inse att det faktiskt sällan är jag som väljer en man åt mig, utan jag har ofta blivit vald och liksom bara hängt med på det spåret, men inte ifrågasatt så mycket ifall jag verkligen vill detta och ifall jag är så himla intresserad av vad denna killen innebär. Jag har ofta varit väldigt snabb in i förhållanden och så jag liksom lärt känna killarna medan vi varit ihop.

Nu har jag sagt att jag ska göra tvärtom och se hur det går. Jag ska lära känna en kille innan vi flyttar ihop, innan vi skapar ett liv ihop. Jag ska granska och jag ska vara skeptisk!

Min man säger alltid att jag "attract weirdos" (han är engelsman...). Så har det alltid varit och jag tror han har rätt. Jag har en kompis som är likadan och de som känner henne menar att det beror på att hon ler mot människor, har en öppen attityd och lyssnar. Och så kan det nog vara. Finns där en lite udda person i närheten så kommer de ofta upp till mig och börjar prata. Jag tror jag ser snäll och ofarlig ut. Eller nåt. Och det kan vara både positivt och riskabelt..... Har man en tuffare attityd/utstrålning fungerar det som en sköld och ett slags filter.

 

[nightcrawler]

Min man säger alltid att jag "attract weirdos" (han är engelsman...). Så har det alltid varit och jag tror han har rätt. Jag har en kompis som är likadan och de som känner henne menar att det beror på att hon ler mot människor, har en öppen attityd och lyssnar. Och så kan det nog vara. Finns där en lite udda person i närheten så kommer de ofta upp till mig och börjar prata. Jag tror jag ser snäll och ofarlig ut. Eller nåt. Och det kan vara både positivt och riskabelt..... Har man en tuffare attityd/utstrålning fungerar det som en sköld och ett slags filter.

kompisen är likadan. ler och är trevlig och ser glad ut. alla dras till henne. jag däremot ler inte och är inte särskilt trevligt innan du känner mej. bara nödvändigt artig typ. ingen dras till mej nästan. kompisen tycker det är jobbigt att alla typ faller för henne. män är intresserade kvinnor vill vara vänner osv.

 

[tanten]

Min man säger alltid att jag "attract weirdos" (han är engelsman...). Så har det alltid varit och jag tror han har rätt. Jag har en kompis som är likadan och de som känner henne menar att det beror på att hon ler mot människor, har en öppen attityd och lyssnar. Och så kan det nog vara. Finns där en lite udda person i närheten så kommer de ofta upp till mig och börjar prata. Jag tror jag ser snäll och ofarlig ut. Eller nåt. Och det kan vara både positivt och riskabelt..... Har man en tuffare attityd/utstrålning fungerar det som en sköld och ett slags filter.

Alternativet är väl att man ser sur och elak ut för jämnan och varken har vänner eller partner

 

[TinyWiny]

Fast tror du på allvar att barn/unga funderar över sin egen roll, och sitt eget agerande, och hur det inverkar i familjen?

Det tror inte jag.

Visst funderar barn - tror jag - över hur det vore om förlädrar elelr syskon inte fanns. Hur det skulle bli om något förfärligt hände familjen. Men fundera på sin egen roll och hur man själv kan agera för att allt ska vara så bra som möjligt? Nej - det gör man som vuxen, i alla bemärkelser vuxen. När man fått självinsikt.

Runt mig ser jag ofta människor utan någon som helst självinsikt. (vi har ett strålande exempel på mitt jobb just nu )

Jag tror att @Vallmo s man, och mitt eget ex, är klara exempel på människor utan riktig självinsikt.

Nej jag tror inte. Just det vet jag.

I en värld där alla barn är sorg och bekymmerslösa så hade det kunnat vara så. Alltför många barn tar på sig både det ena och det andra och försöker på alla sätt passa in/anpassa sig och tassa på tå för att det där de tror de är orsaken till inte ska bli värre.

 

[Vallmo]

Ja absolut.
Han har det bekvämt och är en nog en person som inte behöver mer än så för att må bra.
Vissa tycker att slappa i soffan framför favoritsporten är höjden av lycka.
Gärna med en öl till.

Ja, så kanske det är.
Minus ölen, då! Han dricker inte alls och det tycker jag faktiskt är skönt.

 

[Vallmo]

Så det som hände när du var sjuk var att han faktiskt blev tvungen att utöva sitt ansvar för barnen.
Besvärligt!

Och för det ska du ...
... känna 1 misslyckande 2 tacksamhet ?
... betala av skulden... i evighet?
... bevisa/förtjäna din roll som förälder?

Ungefär så. Eller precis så, rättare sagt.
Dessutom, den största orsaken till att jag fick en depression var vårt förhållande. Det kändes så då och nu är jag säker på det.
Jag har läst på en av dom där sidorna att det är precis det som kan hända när man utsätts för verbal misshandel (passivt aggressiv). Sen har jag ju fattat själv också.
Och nej, jag var inte en särskilt bra förälder vid den här tidpunkten.

Under hela min behandlingstid har han kategoriskt vägrat parterapi som jag har föreslagit många gånger. Han har bara hänvisat till att "jag måste bli frisk/färdigbehandlad först".

Ja, jag måste alltid bevisa att jag är en bra förälder.
Han kan korrigera mig framför barnen, även om det sker mer sällan nu.
Han själv är alltid en fantastisk förälder när vi är borta så det är den bilden folk har.

 

[Vallmo]

Det är ju inte samtalsteknik, det är manipulation.

Ja, det är det jag funderar på.
Han beskriver själv att han gör så för att personen ska försäga sig eller avslöja mer än vad hen egentligen skulle vilja.
Sen är det dessutom uppenbart att han tycker personen i fråga är korkad som går på det.

De få gånger han har gått till en terapeut/psykolog så han varit väldigt road av att se "hur dom jobbar" och att han kan även i viss mån kan styra samtalet med det han säger.

 

[Vallmo]

Han hade alltså en "metod" och han kopplade inte den till några som helst djupare insikter.

Kanske är det lika med din man @Vallmo - han tillämpar en strategi han snappat upp och funderar inte en sekund över relationen han är i.

För han kanske inte ens funderar i termer om relation. Han bara "är"? Så tror jag att min man gjorde. Han "bara levde" i vårt hem.

Ja, så kan det vara. Han hävdar ofta att han "är en person som lever i nuet".
Jag tror att han vill bara vara, göra ingenting och inte planera så mycket.
I hans fall gör det honom extremt initiativlös och lat. Han bara sitter och inget händer.......

 

[tott]

Ja, det är det jag funderar på.
Han beskriver själv att han gör så för att personen ska försäga sig eller avslöja mer än vad hen egentligen skulle vilja.
Sen är det dessutom uppenbart att han tycker personen i fråga är korkad som går på det.

De få gånger han har gått till en terapeut/psykolog så han varit väldigt road av att se "hur dom jobbar" och att han kan även i viss mån kan styra samtalet med det han säger.

Usch så det låter illa Vill han liksom ha kontroll över alla? Hu, jag ryser!

 

[Hyacinth]

Är det verkligen så vanligt? Det är inte min erfarenhet. De flesta barn jag har haft och har omkring mig funderar mycket på relationerna omkring sig, hur de ska förhålla sig och hur de ska bete sig och de pratar gärna om det om de får möjligheten. Sedan är ju alla olika såklart men visst funderar även barn. Barn som bara är är nog ganska få och lever isåfall väldigt skyddat. Det kan räcka med ett inslag på tv;n för att få de flesta barn att börja fundera. Händer något i deras närhet brukar det bli väldigt många tankar. Jag tror inte att det finns ett enda barn idag som inte någon gång har snuddat vid tanken på vad föräldrar och syskon betyder för dem med tanke på hur många gånger de ser inslag från och hör talas om krig.

Jag tror snarare att de som bara är är de som har stängt av. De som inte bryr sig eller inte orkar bry sig utan just bara är.

Jag tror barn funderar på sånt om de är tvugna till det eller har haft orsak till det. Ser jag till mitt eget funderas det en del på död (efter ett antal dödsfall) men annars är hen mer intresserad av typ lövhögar än sin egen plats i familjen. Den är så självklar, vilket jag (vi) vill att den ska vara. Det är viktigt för barnet hur det blir behandlat men kopplingen till eget beteende skulle jag nog påstå än så länge är rätt oklar på grund av ålder (7) och normalt barnbeteende. Hen orkar definitivt bry sig om sånt som är viktigt (vika loppor) eller sånt som hen vill lära sig (att vissa sköldpaddor kissar genom munnen) men annars är hen ett tämligen normalt barn med stort ordförråd, massa attityd och stora känslor.