Jag tror att min sambo misshandlar mig verbalt

[Vallmo]

@Vallmo känns det inte som att detta kan lösa sig till något bra för alla?
Jag är imponerad, jag tyckte helt ärligt att du skulle packa och dra på dagen, men du har vänt det till något bättre. Även om utgången blir densamma så tror jag helt på att detta löser sig bättre än du kunde tro var möjligt. Det låter inte som du har panik längre.

Jo, jag tror det kommer lösa sig.
Det finns ingen anledning att dra på dagen, så illa är det inte.
Men nej, jag känner ingen panik längre och det är skönt.
Däremot är jag trött, men det kan lika gärna bero på sonen. Han är rätt jobbig och vi båda två blir väldigt less på honom allt för ofta.

Till skillnad mot förut, när det har känts lite bättre så har jag tänkt att, "men det kanske funkar ändå".
Det gör jag inte längre. Jag är fast förvissad om att jag vill ha en separation och att vi inte ska leva tillsammans.
Det känns ganska skönt att bestämt sig för det istället för att åka jojo fram och tillbaka och tänka "nu är det bra...nej nu vart det sämre"

 

[Squie]

Fortsätter skriva lite...
Vi trevar oss fram och försöker ta mer hänsyn till varandra och kommunicera med varandra direkt om det är något.
Igår hände en sån där sak igen.
Min son var rätt jobbig och jag trött så jag sa till honom med något i stil med "kan du........jag har varit ute i trädgården och jobbat hela dagen"
Senare på kvällen kom min sambo upp och berättade öppenhjärtigt att han hade blivit rätt irriterad på att jag sa så eftersom han hade "tagit barnen" hela dagen medans jag sovit halva förmiddagen och sen "bara" varit ute.

Egentligen var jag inte trött för jag hade varit ute i trädgården.
Jag var helt slut för allt som har hänt dom senaste dagarna. Jag har också enormt mycket kroppssmärtor, antagligen pga stressen och det var snarare det som gjorde mig trött. Jag har inga vettiga värktabletter heller, tyvärr.

Jag kunde bara inte formulera det så.

Jag kände mig också konstig i kroppen, extremt matt, orkade knappt stå upprätt osv.
Somnade vid niotiden gick upp och såg till att barnen kom i säng och sen la jag mig själv igen och sov hela natten och lite till. Detta är extremt ovanligt för mig då jag vanligen har enorma sömnsvårigheter.

Idag har jag haft ångest igen pga att känslan från igår satt kvar.
Vi trevar oss fram och försöker verkligen båda två, men det är så oerhört svårt.
Det tar så mycket energi.
Idag ansträngde jag mig med att göra en god middag tillexempel när han var iväg och sportade och det blev bra.
Men allt känns så otroligt skört hela tiden. Jag orkar inte riktigt.....

Ibland har jag läst i trådar här när man pratar om relationer och flera skriver "att ett förhållande ska vara kul, enkelt och givande".
Jag har aldrig riktigt fattar det där förut, men jag börjar göra det nu. Tror jag!

Att förändra vanor kostar energi, massor! Att gå igenom tuffa kriser som förhållanden ibland råkat ut för kostar energi, massor. Är man redan från början riktigt uttömd så blir en energikraftmätning i förhållandet icke bra, lindrigt sagt. Med det sagt, inte konstigt du känner dig slutkörd. Så försök vara lite snäll mot dig själv.

Min spontana tanke och känsla när du sa att han skulle ta barnen var att det här var något nytt. Att du ställde krav på honom. Bra! Sen kan jag tycka att din sambo inte lever upp till vad ni har pratat om. Jag kan gissa att man i liknande läge vill att motparten står lite mer på "tå" för att fixa o inte direkt glider in i gamla vanor. O på något vis också lära sig att inte så öppenhjärtigt komma med kritik mot den andre. Lite får man, anser jag, svälja utan att häva ur sig "sitt" hela tiden. Samtidigt har det inte gått så många timmar eller dagar sedan ni hade eran dialog så det kanske tar honom lite tid att förstå o gå från ord till lite mer handling?

Jag minns inte vilken bukefalist som skrev det men det finns någon som har myntat uttrycket - "kärlek ska vara som att glida fram på en räkmacka". Det ligger något i det.

 

[Vallmo]

Att förändra vanor kostar energi, massor! Att gå igenom tuffa kriser som förhållanden ibland råkat ut för kostar energi, massor. Är man redan från början riktigt uttömd så blir en energikraftmätning i förhållandet icke bra, lindrigt sagt. Med det sagt, inte konstigt du känner dig slutkörd. Så försök vara lite snäll mot dig själv.

Min spontana tanke och känsla när du sa att han skulle ta barnen var att det här var något nytt. Att du ställde krav på honom. Bra! Sen kan jag tycka att din sambo inte lever upp till vad ni har pratat om. Jag kan gissa att man i liknande läge vill att motparten står lite mer på "tå" för att fixa o inte direkt glider in i gamla vanor. O på något vis också lära sig att inte så öppenhjärtigt komma med kritik mot den andre. Lite får man, anser jag, svälja utan att häva ur sig "sitt" hela tiden. Samtidigt har det inte gått så många timmar eller dagar sedan ni hade eran dialog så det kanske tar honom lite tid att förstå o gå från ord till lite mer handling?

Jag minns inte vilken bukefalist som skrev det men det finns någon som har myntat uttrycket - "kärlek ska vara som att glida fram på en räkmacka". Det ligger något i det.

Jag håller med dig där.
Har faktiskt inte tänkt på det på det viset, men när jag läser vad du skriver så inser jag att du har väldigt rätt.
Jag tycker också han var väldigt snabb med att tala om att jag hade "gjort fel" och den känslan sänkte mig faktiskt lite. Hade ångest idag vilket säkert berodde på det.
Jag tror att han trodde att jag märkte det på honom, vilket jag inte gjorde.
Så hade han bara hållt det för sig själv så hade det varit bra, i alla fall för mig.

Jag märker direkt att jag blir på mer helspänn, frågar om saker är ok, ser till att vara först med att laga mat, hämta barn osv....

Nu på kvällen har jag dragit mig undan också. Jag känner ganska tydligt att jag vill vara ifred, helt enkelt.
Det är ungefär som ett jättelångt julfirande. Efter ett tag vill man inget hellre än att gästerna ska gå så man får vara själv.
Tack och lov har vi det ordnat så i huset att jag har ett eget (sov)rum som jag dessutom har inrett precis som jag vill ha det.
Det är mysigt och här kan jag koppla av.

En annan sak, jag har inte skrivit det här förut.
Vet inte varför, kanske för att jag inte vill att era svar ska påverkas av det.
MEN, han HAR snokat på min IPad och sett vad jag har skrivit här.
Han säger att jag hade den helt uppställd och han råkade se vad som stod och tänkte, vad intressant bla, bla, bla....... Sen upptäckte han vad det var frågan om.
Har lite svårt att tro på tillvägagångssättet.
Jag har varit väldigt noga med att inte ha IPaden öppen.
Men det är ju väldigt lätt att gå in och kolla historiken om man vill.
Uppenbarligen vet han mitt användarnamn också även om jag aldrig nämt det för honom.

Det var det som gjorde att att han skrev mailen till mig.
Just den biten kändes lite halvkymig och jag kunde bara inte med att säga det här också.

Han har lovat att inte kolla här mer. Men vad vet jag?
Samtidigt kan jag inte ta hänsyn till det heller, tycker jag.
Jag har bett honom låta bli att snoka och han har sagt ok, så jag får väl utgå från det.

Så sammantaget, jag har fortfarande lite svårt med tilliten.......
Men samtidigt, jag står för det jag skriver och han har fått samma (och mer) information än vad ni har fått.

 

[Red_Chili]

Jag håller med dig där.
Har faktiskt inte tänkt på det på det viset, men när jag läser vad du skriver så inser jag att du har väldigt rätt.
Jag tycker också han var väldigt snabb med att tala om att jag hade "gjort fel" och den känslan sänkte mig faktiskt lite. Hade ångest idag vilket säkert berodde på det.
Jag tror att han trodde att jag märkte det på honom, vilket jag inte gjorde.
Så hade han bara hållt det för sig själv så hade det varit bra, i alla fall för mig.

Jag märker direkt att jag blir på mer helspänn, frågar om saker är ok, ser till att vara först med att laga mat, hämta barn osv....

Nu på kvällen har jag dragit mig undan också. Jag känner ganska tydligt att jag vill vara ifred, helt enkelt.
Det är ungefär som ett jättelångt julfirande. Efter ett tag vill man inget hellre än att gästerna ska gå så man får vara själv.
Tack och lov har vi det ordnat så i huset att jag har ett eget (sov)rum som jag dessutom har inrett precis som jag vill ha det.
Det är mysigt och här kan jag koppla av.

En annan sak, jag har inte skrivit det här förut.
Vet inte varför, kanske för att jag inte vill att era svar ska påverkas av det.
MEN, han HAR snokat på min IPad och sett vad jag har skrivit här.
Han säger att jag hade den helt uppställd och han råkade se vad som stod och tänkte, vad intressant bla, bla, bla....... Sen upptäckte han vad det var frågan om.
Har lite svårt att tro på tillvägagångssättet.
Jag har varit väldigt noga med att inte ha IPaden öppen.
Men det är ju väldigt lätt att gå in och kolla historiken om man vill.
Uppenbarligen vet han mitt användarnamn också även om jag aldrig nämt det för honom.

Det var det som gjorde att att han skrev mailen till mig.
Just den biten kändes lite halvkymig och jag kunde bara inte med att säga det här också.

Han har lovat att inte kolla här mer. Men vad vet jag?
Samtidigt kan jag inte ta hänsyn till det heller, tycker jag.
Jag har bett honom låta bli att snoka och han har sagt ok, så jag får väl utgå från det.

Så sammantaget, jag har fortfarande lite svårt med tilliten.......
Men samtidigt, jag står för det jag skriver och han har fått samma (och mer) information än vad ni har fått.

Jag är inte ett dugg förvånad, du skrev ju för länge sedan (då när du skrev om mailen) om att han "snokat" på något vis, minns inte hur du uttryckte det. Min första tanke var ungefär "Ah, då har han läst här på buke också" men eftersom du fortsatte skriva så valde jag att ignorera det

I alla fall, skitstövlar som snokar på andras ipads och liknande utan lov borde gå och slå sig själva i huvudet med en stekpanna eller annat hårt. Så jäkla ruttet beteende...

 

[Vallmo]

Jag är inte ett dugg förvånad, du skrev ju för länge sedan (då när du skrev om mailen) om att han "snokat" på något vis, minns inte hur du uttryckte det. Min första tanke var ungefär "Ah, då har han läst här på buke också" men eftersom du fortsatte skriva så valde jag att ignorera det

I alla fall, skitstövlar som snokar på andras ipads och liknande utan lov borde gå och slå sig själva i huvudet med en stekpanna eller annat hårt. Så jäkla ruttet beteende...

Just den biten känns inget bra, faktiskt. Och känslan över det går inte bort heller.
Det är ganska integritetskränkande. Har inte tänkt så mycket på det men stör mig mer och mer.....
Det är som någon bor hyresfritt i huvudet, ungefär.
Det blir ju också väldigt ojämlikt. Han vet ALLT och vad vet jag, egentligen?

Ja, ja, kanske lite övernojigt.....!

 

[vallhund]

Jag är inte ett dugg förvånad, du skrev ju för länge sedan (då när du skrev om mailen) om att han "snokat" på något vis, minns inte hur du uttryckte det. Min första tanke var ungefär "Ah, då har han läst här på buke också" men eftersom du fortsatte skriva så valde jag att ignorera det

I alla fall, skitstövlar som snokar på andras ipads och liknande utan lov borde gå och slå sig själva i huvudet med en stekpanna eller annat hårt. Så jäkla ruttet beteende...

Extremt integritetskränkande.

 

[Lovisaleonora]

Låt ingen annan bestämma ditt humör. Visst, det låter superenkelt och är jättesvårt. Men det kräver en del nyttigt jobb, som är jättejobbigt.

Låt inte HANS handlande ge dig ångest (låt inget ge dig ångest, men nu tar vi baby steps). Om du tycker att du gör för lite, gör fel etc, är det ju en sak. Men att du får ångest för att han anser att du gör för lite, fel etc måste du försöka arbeta bort. Som person blir man så oerhört sårbar om andra hela tiden kan komma och bestämma hur man mår. Jag har upptäckt det den smärtsamma vägen. Det blir en berg och dalbana utan dess like, om man träffar fem personer på en timme och alla ska ge mig olika sinnesstämningar.

Får du ett sorgligt besked är det klart du blir ledsen. Men det är över själva sakfrågan, inte över att någon tycker. Jag vet inte om jag gör mig begriplig, men det är en av hemligheterna bakom min egen sinnesro. Lite "ja, du tycker det, då vet jag det - jag tar det med mig". Och så tittar du på uttalandet och antingen kastar det direkt (djäkla dårfink!) eller tar det till dig (ja, det kanske är rätt, jag får möjligen fundera på det där). Men låt det inte ofiltrerat gå som en sanning som handlar om DIG. Det handlar om vad någon TYCKER. Rätt eller fel. Det kan bara du avgöra när du går inom dig. Och det behöver du inte göra just där och då. Lägg undan, spara och värdera det när det finns möjlighet.

 

[Vallmo]

Extremt integritetskränkande.

Jag har dessutom upptäckt att han med största sannolikhet har snokat i mailen också pga av en tydlig kommentar med hänvisning.
Och för att göra det måste man söka det man letar efter.
Min inbox är full med massa reklam sida upp och sida ner (urkass på att rensa) så att han har hittat det där specifika mailet innebär att han systematiskt letat efter det.

Mitt förtroende sjunker igen.

Har läst igenom hans mail en gång till och inser att han när han beter sig på ett visst sätt så reagerar jag genom att anpassa mig.
Ex han stänger av när jag har mått psykiskt dåligt och jag fattar det.
När jag sen inte berättar vad det är som gör att jag mår dåligt så känner han sig utestängd.

Eftersom jag har tolkat det som att han inte vill veta eller så har jag bara agerat i tro om att han inte vill veta, eftersom han stänger av.
Då klagar han på att han inte får vara delaktig.
Hur vill han ha det egentligen, då? Det tycks vara fel oberoende vilket tillvägagångssätt jag har.

Nu är jag verkligen inte på humör och sova borde jag gjort för länge sedan.
Annars väntar en utskällning på att jag sover alldeles för länge och han får ta barnen för mycket.

 

[Isafold]

Låt ingen annan bestämma ditt humör. Visst, det låter superenkelt och är jättesvårt. Men det kräver en del nyttigt jobb, som är jättejobbigt.

Låt inte HANS handlande ge dig ångest (låt inget ge dig ångest, men nu tar vi baby steps). Om du tycker att du gör för lite, gör fel etc, är det ju en sak. Men att du får ångest för att han anser att du gör för lite, fel etc måste du försöka arbeta bort. Som person blir man så oerhört sårbar om andra hela tiden kan komma och bestämma hur man mår. Jag har upptäckt det den smärtsamma vägen. Det blir en berg och dalbana utan dess like, om man träffar fem personer på en timme och alla ska ge mig olika sinnesstämningar.

Får du ett sorgligt besked är det klart du blir ledsen. Men det är över själva sakfrågan, inte över att någon tycker. Jag vet inte om jag gör mig begriplig, men det är en av hemligheterna bakom min egen sinnesro. Lite "ja, du tycker det, då vet jag det - jag tar det med mig". Och så tittar du på uttalandet och antingen kastar det direkt (djäkla dårfink!) eller tar det till dig (ja, det kanske är rätt, jag får möjligen fundera på det där). Men låt det inte ofiltrerat gå som en sanning som handlar om DIG. Det handlar om vad någon TYCKER. Rätt eller fel. Det kan bara du avgöra när du går inom dig. Och det behöver du inte göra just där och då. Lägg undan, spara och värdera det när det finns möjlighet.

Precis detta inlägget har jag velat skriva hur länge som helst men inte fått ut orden rätt så jag har fått lägga ner varje gång jag har försökt. Detta är läxan jag själv håller på att lära mig och den är så oerhört viktig. Det tar fruktansvärt mycket energi att gå runt och bete sig så som Lovisaleonora beskriver.
Att inte "ta in" och låta sig påverkas av allt utan istället tänka för sig själv "jaha, tycker du så" och sedan lägga det till sidan tills man känner att man vill fundera på det igen utan att det påverkar en.

Förövrigt måste jag bara säga att det är helt underbart att läsa dina inlägg Vallmo! Det lyser igenom dina inlägg hur du börjar komma tillbaka till dig själv. Förstår att det måste vara otroligt energikrävande efter era samtal och att man gärna "går på tå". Men tänk på att det inte bara är du som ska gå på tå utan hellre tvärtom. Sätt delmål så du fortsätter röra dig i rätt riktning och se till att inte allt ansvar ligger på dig. Varför inte boka städhjälp redan nu? Finns ingen anledning att vänta och se om man orkar eller inte. Konsekvensen av att man inte skulle orka blir så mycket större så jag hade bokat städhjälpen direkt. Ta hjälp av allt som kan få dig att må bättre/orka vardag osv. Speciellt när du ska arbetsträna också.

Får dock en olustig känsla av ditt senaste inlägg. Förstår att det är otroligt obehagligt att han läst dina mail och inlägg. Sätt lösenord på allt så det slutar eftersom du uppenbarligen inte kan lita på honom så kan du i alla fall slippa den gnagande känslan av att oroa sig över om han har varit inne och läst fler gånger.
Det känns lite som att du faller tillbaka i gamla tankemönster där du konstant oroar dig för honom och hans eventuella reaktioner. Låt han tycka och låt han tänka vad han vill men håll du fokus på "ditt". Du vet ändå att du bestämt dig för att ni ska separera och försök fokusera på det som kommer att ta dig dit. Kanske dax för ett besök hos din pappa för att få lite distans och kunna ta ett steg tillbaka och se allt lite mer objektivt? Annars är det otroligt svårt att bryta gamla tankebanor.

Tänk även på att berömma dig själv, du är faktiskt grymt duktig!!

 

[Red_Chili]

Just den biten känns inget bra, faktiskt. Och känslan över det går inte bort heller.
Det är ganska integritetskränkande. Har inte tänkt så mycket på det men stör mig mer och mer.....
Det är som någon bor hyresfritt i huvudet, ungefär.
Det blir ju också väldigt ojämlikt. Han vet ALLT och vad vet jag, egentligen?

Ja, ja, kanske lite övernojigt.....!

Ja alltså, hade någon gjort så mot mig, då hade jag kastat ut personen omedelbart. (ÄVEN om jag sett förhållandet som bra i övrigt)

Att det blir fel "hur du än gör" i övrigt, tja, det om något är väl bara ännu ett tecken på att ni inte bör vara sambos och inte bör ha någon relation. Det kan omöjligt vara bra för någon av er att ha det på det sättet. Dock, eftersom situationen är som den är, så ska du strunta fullständigt i hur han uppfattar dig osv. Du ska ta hand om dig och prioritera ditt eget mående. Kom ihåg det. Låt bli att anpassa dig för att försöka få honom på bra humör osv. Som du märkt så hjälper det ingenting eftersom han ändå inte blir nöjd.

 

[monster1]

Jag har dessutom upptäckt att han med största sannolikhet har snokat i mailen också pga av en tydlig kommentar med hänvisning.
Och för att göra det måste man söka det man letar efter.
Min inbox är full med massa reklam sida upp och sida ner (urkass på att rensa) så att han har hittat det där specifika mailet innebär att han systematiskt letat efter det.

Mitt förtroende sjunker igen.

Har läst igenom hans mail en gång till och inser att han när han beter sig på ett visst sätt så reagerar jag genom att anpassa mig.
Ex han stänger av när jag har mått psykiskt dåligt och jag fattar det.
När jag sen inte berättar vad det är som gör att jag mår dåligt så känner han sig utestängd.

Eftersom jag har tolkat det som att han inte vill veta eller så har jag bara agerat i tro om att han inte vill veta, eftersom han stänger av.
Då klagar han på att han inte får vara delaktig.
Hur vill han ha det egentligen, då? Det tycks vara fel oberoende vilket tillvägagångssätt jag har.

Nu är jag verkligen inte på humör och sova borde jag gjort för länge sedan.
Annars väntar en utskällning på att jag sover alldeles för länge och han får ta barnen för mycket.

Byt lösenord och logga ut från forum och mail när du inte är aktiv med padden själv. Skit i hans utskällning, sov!

 

[Red_Chili]

Nu är jag verkligen inte på humör och sova borde jag gjort för länge sedan.
Annars väntar en utskällning på att jag sover alldeles för länge och han får ta barnen för mycket.

Var det inte ni som nu efter senaste samtalet skulle börja hjälpas åt lite, just så att du ska få sova? Jag hoppas innerligt att du har fel om att han tänker skälla ut dig...

Alltså. Kan du inte försöka flytta ifrån honom innan du börjar arbeta osv? Att bo i det där huset verkar ju stjäla galet mycket energi hela tiden.

 

[Lovisaleonora]

Håller med, sätt lösenord på paddan så slipper du logga ut etc (säkert lösenord alltså).

 

[Intejag]

Åter igen är igenkänningsfaktorn hög @Vallmo
Mitt ex tjuvlyssnade när jag pratade med min kompis, ville kolla på telefonen och sms, snokade också på datorn, läste (troligen läser) på buke, även pm, samt mail
Jag satte lösenord samt fingeravtryckslås på allt som gick. Tyvärr använde barnen både telefon ( för apparna- de hade inga egna) och dator så han passade på när de kunde låsa upp..
Så fick börja med att aldrig spara inloggningarna så det blev automatiskt inloggat, samt byta lösenord minst en gång i veckan ......

 

[Apollo 13]

@Vallmo ang sista stycket i #418. Jag är uppväxt med föräldrar som haft vad jag milt uttryck skulle kunna kalla ett dåligt förhållande. I början av mitt vuxna liv ledve jag i ett dåligt förhållande och trodde uppriktigt att det var normalt och valde att stanna pga att jag inte trodde att det kunde bli bättre.
Idag lever jag med samma man, men vi har ett helt annat förhållande och jag slås ofta av att det här uttrycket att äktenskap kräver mycket arbete, verkligen inte stämmer in på oss. Klart jag vill strypa honom ibland men vår relation är det mest stabila i mitt liv, som ger mig mer trygghet än jag någonsin haft.

Min poäng är att just belysa det sista du skriver, förhållanden behöver absolut inte innebära ett ständigt slit, även om man såklart måste kompromissa ibland och helt enkelt låta bli att strypa den andra de där (få!) gångerna.
Du måste normalisera ett sådant förhållande istället för att det är normalt och rätt med ett sådant förhållande dina föräldrar hade och som du och din sambo har. Normalisera och realisera, om så det är med någon annan och ärligt talat skulle jag aldrig rekommendera någon att göra den resan jag gjorde med min make (då sambo) oddsen känns så jäkla låga och det var otroligt påfrestande.

 

[Squie]

Jag håller med dig där.
Har faktiskt inte tänkt på det på det viset, men när jag läser vad du skriver så inser jag att du har väldigt rätt.
Jag tycker också han var väldigt snabb med att tala om att jag hade "gjort fel" och den känslan sänkte mig faktiskt lite. Hade ångest idag vilket säkert berodde på det.
Jag tror att han trodde att jag märkte det på honom, vilket jag inte gjorde.
Så hade han bara hållt det för sig själv så hade det varit bra, i alla fall för mig.

Jag märker direkt att jag blir på mer helspänn, frågar om saker är ok, ser till att vara först med att laga mat, hämta barn osv....

Nu på kvällen har jag dragit mig undan också. Jag känner ganska tydligt att jag vill vara ifred, helt enkelt.
Det är ungefär som ett jättelångt julfirande. Efter ett tag vill man inget hellre än att gästerna ska gå så man får vara själv.
Tack och lov har vi det ordnat så i huset att jag har ett eget (sov)rum som jag dessutom har inrett precis som jag vill ha det.
Det är mysigt och här kan jag koppla av.

En annan sak, jag har inte skrivit det här förut.
Vet inte varför, kanske för att jag inte vill att era svar ska påverkas av det.
MEN, han HAR snokat på min IPad och sett vad jag har skrivit här.
Han säger att jag hade den helt uppställd och han råkade se vad som stod och tänkte, vad intressant bla, bla, bla....... Sen upptäckte han vad det var frågan om.
Har lite svårt att tro på tillvägagångssättet.
Jag har varit väldigt noga med att inte ha IPaden öppen.
Men det är ju väldigt lätt att gå in och kolla historiken om man vill.
Uppenbarligen vet han mitt användarnamn också även om jag aldrig nämt det för honom.

Det var det som gjorde att att han skrev mailen till mig.
Just den biten kändes lite halvkymig och jag kunde bara inte med att säga det här också.

Han har lovat att inte kolla här mer. Men vad vet jag?
Samtidigt kan jag inte ta hänsyn till det heller, tycker jag.
Jag har bett honom låta bli att snoka och han har sagt ok, så jag får väl utgå från det.

Så sammantaget, jag har fortfarande lite svårt med tilliten.......
Men samtidigt, jag står för det jag skriver och han har fått samma (och mer) information än vad ni har fått.

Okey...kära sambo till @Vallmo. Det är INTE ok att snoka. Gud ser dig o fan tar dig!

Kära @Vallmo. Klart du har svårt med tilliten! Självklart! Vem skulle inte ha det efter att motparten bevisligen bevisar att människan inte går att lita på! Oavsett vad människan säger. Ord är bara fagerhet...ibland...men handlingar säger allt.

Andas @Vallmo. Ned med pålarna i backen. Fokusera. Jorda dig. Ryggrad. Hitta dig själv igen! Bra att du blir medveten om dig själv o ditt handlande. Medvetenheten gör att du inte springer åt det hållet som motparten vill. Vilket är lite av en fortsättning på vad @Lovisaleonora också säger.

O....glöm INTE att berömma dig själv.

 

[Vallmo]

Jag tror jag håller på att gå sönder inuti!

Min sambo lämnar mig inte ifred utan kommer och ska "prata" hela tiden.
Det är extremt jobbigt. Jag känner att jag vill hålla distans men ändå är han "på".
Jag förklarade att jag var besviken efter senaste samtalet som slutade återigen med att jag gjorde fel. Det var den dagen på 100 dagar som han råkade göra mer än vad jag gjorde.

Han har inte fått in riktigt i huvudet att det han sysslar med ÄR psykisk misshandel. Han tycker själv att han inte är en sån person. Vad nu en sån person är?

Jag läste innantill för honom från en sida som @tott rekommenderade.
Alltså varenda grej, ordagrant stämmer in när jag läser stycket om verbal misshandel passiv-aggressiv.
Ändå kan han inte få in i huvudet vad det faktiskt är han gör.
Han försökte komma med en massa förklaringar och orsaker och en det ena och det andra.
Jag sa bara att han skulle lyssna och vara tyst och förstå att det han gör mot mig ÄR misshandel. Och att han ska fatta det.
Jag vill inte höra på orsaker och samband. Inte nu.
Det kan du fundera på själv, sa jag. Sen!

Jag har inte konfronterat honom så här hårt tidigare.
Och nu håller jag på att gå sönder bokstavligt talat.
Det var ju som att erkänna för sig själv också.

Jag blev så fruktansvärt ledsen därför att det är oförlåtligt.
Dessutom har jag min sårbarhet också som gör det hela ännu värre.
Och nu när jag har pratat högt om det, satt ord på det för honom så finns det ingen återvändo.
Det var inte ett missförstånd. Det var på riktigt.
Han har misshandlat mig verbalt och att känna den smärtan, år av förtvivlan, allt jag gått igenom och sen det här.
Flera år av mitt liv har blivit förstört och jag har inte kunnat var den förälder jag velat vara.
Ja, det bara brast! Och jag går fortfarande sönder. Jag känner att jag tappar kontrollen....

Ursäkta ett osammanhängande inlägg!
Jag vet inte vad jag ska ta mig till.

 

[ajdidodii]

Jag tror jag håller på att gå sönder inuti!

Min sambo lämnar mig inte ifred utan kommer och ska "prata" hela tiden.
Det är extremt jobbigt. Jag känner att jag vill hålla distans men ändå är han "på".
Jag förklarade att jag var besviken efter senaste samtalet som slutade återigen med att jag gjorde fel. Det var den dagen på 100 dagar som han råkade göra mer än vad jag gjorde.

Han har inte fått in riktigt i huvudet att det han sysslar med ÄR psykisk misshandel. Han tycker själv att han inte är en sån person. Vad nu en sån person är?

Jag läste innantill för honom från en sida som @tott rekommenderade.
Alltså varenda grej, ordagrant stämmer in när jag läser stycket om verbal misshandel passiv-aggressiv.
Ändå kan han inte få in i huvudet vad det faktiskt är han gör.
Han försökte komma med en massa förklaringar och orsaker och en det ena och det andra.
Jag sa bara att han skulle lyssna och vara tyst och förstå att det han gör mot mig ÄR misshandel. Och att han ska fatta det.
Jag vill inte höra på orsaker och samband. Inte nu.
Det kan du fundera på själv, sa jag. Sen!

Jag har inte konfronterat honom så här hårt tidigare.
Och nu håller jag på att gå sönder bokstavligt talat.
Det var ju som att erkänna för sig själv också.

Jag blev så fruktansvärt ledsen därför att det är oförlåtligt.
Dessutom har jag min sårbarhet också som gör det hela ännu värre.
Och nu när jag har pratat högt om det, satt ord på det för honom så finns det ingen återvändo.
Det var inte ett missförstånd. Det var på riktigt.
Han har misshandlat mig verbalt och att känna den smärtan, år av förtvivlan, allt jag gått igenom och sen det här.
Flera år av mitt liv har blivit förstört och jag har inte kunnat var den förälder jag velat vara.
Ja, det bara brast! Och jag går fortfarande sönder. Jag känner att jag tappar kontrollen....

Ursäkta ett osammanhängande inlägg!
Jag vet inte vad jag ska ta mig till.

Andas! Ett andetag i taget, bara in och ut i en stadig och lugn takt.

 

[Vallmo]

Andas! Ett andetag i taget, bara in och ut i en stadig och lugn takt.

Tack! Livet känns bara så jäkla drygt just nu.

 

[ajdidodii]

Tack! Livet känns bara så jäkla drygt just nu.

Det förstår jag. Men jag tror att jag kan prata för alla här i tråden när jag säger att vi vet (inte tror, vet) att du kommer ta dig igenom det! Den styrkan du visar här bottnar inte i att det aldrig känns jobbigt eller till och med hopplöst, den bottnar i att du kan fortsätta på vägen du har valt ändå.