Hur viktigt är ett jobb?

[Sleepy]

Det är ju tyvärr drömscenario att alla människor rannsakar sin partner och diskuterar deras syn på barn och jämställdhet innan barn finns med i bilden.

Så först skaffar man barn. Hoppsan. Sen diskuterar man vem som ska ta hand om dem? Eller så diskuterar man inte alls, utan tar för givet att kvinnan gör det? Eller så diskuterar man inte alls utan tar för givet att man ska hjälpas åt, men sen blev det bara så att kvinnan tog hela ansvaret av någon outgrundlig anledning. Hepp.

 

[Wysiwyg]

Ni väljer att läsa in åt det håll ni vill, det är en fråga om det är en väg att gå, inte att jag vill att alla ska fostra flickor så.

Hur har du tänkt dig att det ska gå till att "få fram" en flicka med egenskaperna du önskar? Hur "går man den vägen" så att säga?

Dessutom tycker jag det är intressant att det bara är kvinnors personlighet som måste ändras. Om kvinnor behöver "lära sig få skinn på näsan" kan väl män lika gärna stå tillbaka och släppa fram andra? Men det kanske är svårare eftersom det verkar vara genetiskt inbyggt för en man att ta för sig, till skillnad från en kvinna.......

 

[athena]

Vad var det svar på? Utveckla gärna.

Du skrev "om man uppfostrar barn lika, oavsett kön". Jag citerade inlägget så jag trodde det framgick vad jag svarade på .

 

[athena]

Själv är jag inte alls fostrad till att "ta för mig", snarare tvärtom. Ändå är jag sån till min personlighet (vilket både har hjälpt och stjälpt genom åren). Så om vi ska bortse från strukturer och istället se till så kallade verkliga exempel tror jag inte det går att styra så värst mycket.

 

[annie_]

Hur har du tänkt dig att det ska gå till att "få fram" en flicka med egenskaperna du önskar? Hur "går man den vägen" så att säga?

Dessutom tycker jag det är intressant att det bara är kvinnors personlighet som måste ändras. Om kvinnor behöver "lära sig få skinn på näsan" kan väl män lika gärna stå tillbaka och släppa fram andra? Men det kanske är svårare eftersom det verkar vara genetiskt inbyggt för en man att ta för sig, till skillnad från en kvinna.......

Jag vet inte, jag spånade mest. Världen är ju mansdominerad, uppfostra tjejer mer som pojkar blir fostrade? Att ta för sig mer etc etc? Givetvis vore ju en tanke att uppfostra helt omvänt, pojkar som många uppfostrar tjejer. Det blir ju uppdelat i två läger, tjej eller kille. Att helt utesluta kön vid uppfostran hade ju varit idealet, såklart!! Men känns som att det är en bit bort.

 

[kamomillo]

Numera.
Vi skriver om historia i forntiden.
Dock är bussföraryrket fortfarande ett oerhört mansdominerat yrke.
Jag vet säkert då jag kör buss.

Kan du inte ta och prova litet fakta i stället för eget tyckande som omväxling till detta fräsande som du nu ägnar dig åt?

Är det så?????
Det utbildas lika många kvinnor som män på den busskurs som jag har insyn i..... Snart är det nog 50/50 i det yrket också!

* Jenny *

 

[Wysiwyg]

Sedan är det klart att jämställdheten är oerhört viktig!! Lika lön är väl steg ett.

Detta resonemang tycker jag är intressant. Har hört det så många gånger förut från så många olika människor! Som att just lönefrågan är enskild och specifik och ska lösas med tuffare löneförhandlingar och "starkare tjejer".

Allt hänger ju ihop. Kvinnors lägre löner är ett symtom på ett problem som går djupt. Det är samma cirkel som att kvinnor är hemma med barnen, att kvinnor VABar, att det farligaste stället för en kvinna är i hemmet med sin egen man, att kvinnor måste skydda sig med "jag har en pojkvän" på krogen för att bli lämnad ifred, att många säger "var inte en sån jävla kärring", att tjejers kroppar blir sexualiserade, att mammor inte kan amma sina barn offentligt, att......

Så nej, jag tycker inte att lika lön är steg ett. Jag tycker steg ett är att uppmärksamma orättvisorna som finns och fundera över varför det är så, vad alla kan göra för att motverka dem och att inte bara hänga med i "amen det är väl inte så farligt"-mentaliteten.

 

[annie_]

Du skrev "om man uppfostrar barn lika, oavsett kön". Jag citerade inlägget så jag trodde det framgick vad jag svarade på .

Så min fråga;
Om man uppfostrar barn lika, oavsett kön och en tjej ändock vill vara hemma några år med barnen.. Vad är er lösning då? Ska man få välja sitt eget liv som man vill, så länge man väljer efter er åsikt?

Blev ditt svar;
Ja, om det bara var föräldrarna som fostrade barnen... Men så är det inte riktigt.

Så om det hade varit helt och hållet föräldrarna som fostrat rakt av så är det OK för barnet att få välja sitt eget liv så länge det är samma åsikt som föräldrarna har? Eller menar du att det bara hade varit OK för flickan att vilja vara hemma med barnen några år om bara föräldern hade kunnat influera?

 

[annie_]

Detta resonemang tycker jag är intressant. Har hört det så många gånger förut från så många olika människor! Som att just lönefrågan är enskild och specifik och ska lösas med tuffare löneförhandlingar och "starkare tjejer".

Allt hänger ju ihop. Kvinnors lägre löner är ett symtom på ett problem som går djupt. Det är samma cirkel som att kvinnor är hemma med barnen, att kvinnor VABar, att det farligaste stället för en kvinna är i hemmet med sin egen man, att kvinnor måste skydda sig med "jag har en pojkvän" på krogen för att bli lämnad ifred, att många säger "var inte en sån jävla kärring", att tjejers kroppar blir sexualiserade, att mammor inte kan amma sina barn offentligt, att......

Så nej, jag tycker inte att lika lön är steg ett. Jag tycker steg ett är att uppmärksamma orättvisorna som finns och fundera över varför det är så, vad alla kan göra för att motverka dem och att inte bara hänga med i "amen det är väl inte så farligt"-mentaliteten.

Håller med dig, men lika lön hade troligtvis gjort att även män som hade velat vara hemma hade varit det, utan att hushållsekonomin blivit lidande. Vilket är det jag diskuterat om i denna tråd.

 

[athena]

Så om det hade varit helt och hållet föräldrarna som fostrat rakt av så är det OK för barnet att få välja sitt eget liv så länge det är samma åsikt som föräldrarna har? Eller menar du att det bara hade varit OK för flickan att vilja vara hemma med barnen några år om bara föräldern hade kunnat influera?

Det är alldeles för hypotetiskt att svara på. Samhället ser ju inte ut på det sättet, vi influeras av otroligt mycket mer än våra föräldrar.

Nu vet jag inte om du har barn, och isf i vilka åldrar, men tro mig - man har inte så stor inverkan som man tror.

 

[annie_]

Så först skaffar man barn. Hoppsan. Sen diskuterar man vem som ska ta hand om dem? Eller så diskuterar man inte alls, utan tar för givet att kvinnan gör det? Eller så diskuterar man inte alls utan tar för givet att man ska hjälpas åt, men sen blev det bara så att kvinnan tog hela ansvaret av någon outgrundlig anledning. Hepp.

Och så slutar det med att de går skilda vägar o kvinnan står där med en unge och familjen att falla tillbaka på.. Så ser verkligheten ut många ggr.

Det är därför jag ifrågasätter er när par SJÄLVMANT valt att någon part är hemma, som gör det på andra grunder än att Hon 'fastnar' där. Varför är inte det OK? Det är väldigt få människor som väljer att ha det så, som kan ha det så.

 

[annie_]

Det är alldeles för hypotetiskt att svara på. Samhället ser ju inte ut på det sättet, vi influeras av otroligt mycket mer än våra föräldrar.

Nu vet jag inte om du har barn, och isf i vilka åldrar, men tro mig - man har inte så stor inverkan som man tror.

Visst är det så, men när barnen är små är föräldrarna stöttepelarna och barnens "google". Det var iaf mina föräldrar, lärde mig värdegrunden och att alla är lika värda oavsett livsval och etnicitet. Tyvärr ser jag barn idag som inte fått det från föräldrar (dagis...) och det är rent ut sagt förjävligt. Grupptryck och viljan att passa in börjar långt ned i ålder. Sedan är det ju, som sagts, såklart så att vissa föräldrar inte är kapabla att vara detta 'google' eller att vara stöttepelare. Dessa barn har det nog bättre på dagis som skyddsnät och trygg plats. Men det är en annan disskusion!

 

[athena]

Och så slutar det med att de går skilda vägar o kvinnan står där med en unge och familjen att falla tillbaka på.. Så ser verkligheten ut många ggr.

Det är därför jag ifrågasätter er när par SJÄLVMANT valt att någon part är hemma, som gör det på andra grunder än att Hon 'fastnar' där. Varför är inte det OK? Det är väldigt få människor som väljer att ha det så, som kan ha det så.

Det är EXAKT det vi hänger upp oss på . För det är - ofta - inte självmant. Det "bara blir så". Pga strukturer, pga förväntningar, pga en massa saker. Man tycker att det är självvalt, men i själva verket är det inte så.

Tro mig. De som varit länge på buke, och är äldre (eller iaf klokare) än mig, minns att jag argumenterade precis som du och många andra gör i den här tråden. Jag har aldrig varit hemmafru, men jag har "självmant" valt att ta ett större ansvar för barn och hem. Jag fick massa mothugg här när vi diskuterade det.

Nu har jag varit separerad i snart 9 år. Jag kan se tillbaka på mitt förra förhållande med distans och förstår precis hur det kunde hända. Men när jag var mitt uppe i det var det jag som hade valt och jag hade valt just det.

 

[athena]

Absolut lär man barnen mycket, men de får också otroligt mycket influenser från andra håll. På gott och ont.

 

[TomasN]

Så min fråga;
Om man uppfostrar barn lika, oavsett kön och en tjej ändock vill vara hemma några år med barnen.. Vad är er lösning då? Ska man få välja sitt eget liv som man vill, så länge man väljer efter er åsikt?

Blev ditt svar;
Ja, om det bara var föräldrarna som fostrade barnen... Men så är det inte riktigt.

Så om det hade varit helt och hållet föräldrarna som fostrat rakt av så är det OK för barnet att få välja sitt eget liv så länge det är samma åsikt som föräldrarna har? Eller menar du att det bara hade varit OK för flickan att vilja vara hemma med barnen några år om bara föräldern hade kunnat influera?

Du tror inte att barnen tar till sig att det är mamma som är hemma och inte pappa? Och det alldeles oavsett hur mamma uppfostrar barnen.

 

[annie_]

Det är EXAKT det vi hänger upp oss på . För det är - ofta - inte självmant. Det "bara blir så". Pga strukturer, pga förväntningar, pga en massa saker. Man tycker att det är självvalt, men i själva verket är det inte så.

Tro mig. De som varit länge på buke, och är äldre (eller iaf klokare) än mig, minns att jag argumenterade precis som du och många andra gör i den här tråden. Jag har aldrig varit hemmafru, men jag har "självmant" valt att ta ett större ansvar för barn och hem. Jag fick massa mothugg här när vi diskuterade det.

Nu har jag varit separerad i snart 9 år. Jag kan se tillbaka på mitt förra förhållande med distans och förstår precis hur det kunde hända. Men när jag var mitt uppe i det var det jag som hade valt och jag hade valt just det.

Jag förstår det! Köper det du säger, och håller med. Jag kan dock inte låta bli att tänka på de som vill vara hemma några år med barnen, på de som 'alltid' velat det och som vill göra det oberoende av sin partner. Sedan om det är influenser, 'modersinstinkten' eller samhället som triggat det låter jag vara osagt. Men de som värderar de första åren hemma med barnen, de som värnar om o ser till att barnen blir tillfredsställda mentalt och åldersmässigt fysiskt och som ser det som livsglädje.. Får man inte vilja det? Det verkar ju nästan vara fult att vilja vara med barnen mer än dagens norm?

 

[annie_]

Du tror inte att barnen tar till sig att det är mamma som är hemma och inte pappa? Och det alldeles oavsett hur mamma uppfostrar barnen.

Jo, det tror jag. Är man OBS och nyfiken på livet så lär man också få frågan av barnet varför det är så och varför andra gör si och så. Precis som barn iakttar det mesta? Det påpekas ju dock att barn har fler influenser än mamma och pappa, på gott och ont.

Hela samhället vill att barnen ska på dagis tidigt, enstaka familjer väljer och klarar att ha en partner hemma första åren. Vad tror du att barnet lär bli matad med för info från skolgången och upp till vuxen ålder från utomstående?
När barnet sedan är vis nog (förhoppningsvis) lär den besluta och värdera om hur denne och respektive vill göra för deras kommande familjesituation, i enlighet med hur saker o ting ser ut där och då.

 

[Philosophia]

Så min fråga;
Om man uppfostrar barn lika, oavsett kön och en tjej ändock vill vara hemma några år med barnen.. Vad är er lösning då? Ska man få välja sitt eget liv som man vill, så länge man väljer efter er åsikt?

Återigen. Det handlar inte om att någon väljer det ena eller det andra. Det handlar om att reflektera över det och inte sopa det under mattan som om det skulle vara oviktigt eller som om det inte skulle spela någon roll.

Sedan - oavsett vilka konsekvenser det ger i det långa loppet - kan jag inte låta bli att tycka att är det väldigt tråkigt att barnet/barnen får en bild av att den ena förälder är mer vårdnadshavare än den andra - oavsett om det är mamman eller pappan. Båda parterna är föräldrar och ska ta hand om sina barn. Jag tycker t.ex. att det är förjävligt att min pappa inte en enda gång har tagit något av sina barn till exempelvis vårdcentralen. Han skulle aldrig någonsin ens ha kunnat avgöra om något av barnen skulle behöva det. Mina småsyskon som är 14 och 15 år yngre än mig tog han visserligen hand om eftersom min mamma arbetade natt, men det handlade mer om att vara barnvakt än om föräldraskap. Sorgligt är vad det är! Ännu sorgligare är det att det fortgår att mamman tar mer ansvar än pappan för barnen.

 

[Philosophia]

När barnet sedan är vis nog (förhoppningsvis) lär den besluta och värdera om hur denne och respektive vill göra för deras kommande familjesituation, i enlighet med hur saker o ting ser ut där och då.

Förlåt, men det där var väldigt naivt skrivet.

 

[Tass]

Jag förstår det! Köper det du säger, och håller med. Jag kan dock inte låta bli att tänka på de som vill vara hemma några år med barnen, på de som 'alltid' velat det och som vill göra det oberoende av sin partner. Sedan om det är influenser, 'modersinstinkten' eller samhället som triggat det låter jag vara osagt. Men de som värderar de första åren hemma med barnen, de som värnar om o ser till att barnen blir tillfredsställda mentalt och åldersmässigt fysiskt och som ser det som livsglädje.. Får man inte vilja det? Det verkar ju nästan vara fult att vilja vara med barnen mer än dagens norm?

Men om man nu vill vara hemma med barnen de första åren, varför kan inte män och kvinnor dela lika på den tiden? Varför ska det vara just kvinnan enbart? Och om det är en förmån att vara hemma med små barn, varför ska inte mannen få lika del i det?