Har du träffat mannen/kvinnan i ditt liv?
Min kille är rätt för mig här och nu, skrev åldersfixeringstråden precis samma sak, att jag inte drar pallareller mellan bra förhållande och hur förutsättningarna ser ut för att det ska vara långvarande/livslångt, vem vet vad som är rätt för honom och mig i framtiden?
Jag vet hur mycket jag förändras år från år och vet att vi inte skulle klickat under några andra omständigheter än just här och nu.
Så jag tittar inte på honom och tänker att i framtiden vill jag flytta ihop med honom, skaffa barn, gifta mig, ser oss bli gamla tillsammans.
Mycket för att jag inte vill skaffa barn eller är särskillt intresserad av att gifta mig, men för att för mig så fungerar det inte att veta så fast vad som skulle var rätt för oss så långt in i framtiden och jag är fullt övertygad att det är rätt för mig att vara med honom och inte känna så.
Jag väljer honom varje dag och vi har aldrig lovat varandra mer än att vi fortsätter att träffas så länge det känns rätt och att raka och schyssta den dagen det inte känns så längre.
Hur vet du att det är mannen/kvinnan i ditt liv?
Det blir lite bakvänt för jag tänker inte så.
Han är som sagt rätt person för mig här och nu, sen är jag inte monogam, även om jag just nu väljer att bara fokusera på oss för att det är det vi båda behöver, det känns rätt när det är så nytt och jag inte längre har en annan relation och känner att det varken finns utrymme tidsmässigt eller känslomässigt att inleda något med någon mer just nu.
Jag känner lika starkt för att ha honom i mitt liv precis som andra relationer jag värderar högt, bland familj och vänner, som en människa som som får mig att må bra, ger mig trygghet och uppskattning, som utmanar mig själv och får mig att växa, för att han i vår relation att känna att jag är en person som jag tycker om att vara.
Lever du tillsammans med denna person?
Nej det gör jag inte, vi har ett långdistansförhållande och just nu har vi inga direkta planer på att flytta ihop, visst har vi pratat om det många gånger, hur det skulle vara, hur det skulle kunna fungera, men det har inte känts rätt att säga mer om det än så.
Vi har inte varit tillsammans så länge, ca 7-8 månader, träffas så ofta vi kan och i sommar kommer han och hälsar på i en månad, det kommer ge oss lite mer vardagskänsla och ge oss mer kött på benen hur vi vill fortsätta i framtiden, men just nu har jag ingen aning, vet bara att det ska bli så underbart att få så många dagar tillsammans, det känns som ren lyx och sen får vi se.
Hur snabbt gick ni från att först träffats, till förhållande, delat boende, giftermål, barn, hus, you name it... (kan vara intressant att veta ålder på er oxå 
)
Det är lite mer än ett år sen som vi började flirta på allvar, träffades online via ett spel, bestämde oss för att vara friends with a spark och att vi bara måste träffas och se om vi kände likadant då och på den vägen bygger det.
Förra hösten träffades vi första gången, jag kom till England och vi hade en vecka tillsammans och sen dess ser vi oss som att vi är tillsammans.
Barn är ingen av oss intresserad av som sagt, inte heller giftemål.
Om det slutar med att vi flyttar ihop har jag ingen aning, jag är nöjd som vi har det nu, förutom att jag önskar att vi kunde träffas oftare och mer regelbundet, det blir för länge när det går mer än två månader mellan gångerna.
Vi pratar varje dag via Skype, spelar spel, planerar hans resa hit och pratar om vad som händer i våra liv och våra gemensamma intressen.
Vi har tagit det väldigt lugnt, mycket beror på avståndet och att vi inte kunde träffas så fort som vi hade önskat, som fick oss att vänta med att reda ut mycket tills vi hunnit umgås ordentligt.
Men mest beror det nog på ålderskillnanden och att vi båda två är i ett skede i livet när det har tagit en ny riktning och vi behöver båda två tid att känna efter vad som är rätt väg och hur vår relation passar in i det.
Han är 19år och jag är 35, så pga av att han inte har hunnit få samma livserfaranhet runt förhållanden så har jag känt att jag har tryggheten i mig själv att ge honom det utrymme att känna sig för vad som är rätt för honom och ta den tid han behöver för att veta vad som är rätt takt för vårt förhållande att utvecklas och i vilken riktning.
Det som får det att fungera är nog att vi har lite samma utgångspunkt, vi går igenom samma funderingar om hur livet ska se ut och att inte någon av oss är intresserad av en relation i traditionel mening, med barn och giftemål och så.
Han har mycket livserfarenhet till sina år, haft en tuff uppväx som på gott och ont fått honom att mogna och växa upp och ta ansvar tidigt och dessutom gjort honom till en väldigt lyhörd och värmhjärtad person.
Vi får det att fungera, kommunikation är nyckeln, vi pratar om allt, hur läskigt det än är, är ärliga om våra rädslor, drömmar och allt där emellan, vi har haft våra bumps in the road tidigare då vi inte riktigt vågade vara öppna med allt och det ledde till jobbiga missförstånd, så vi har lärt oss att det går inte om vi inte är ärliga med om hur vi känner, så länge vi pratar om det så kan vi reda ut det.
Visst faktorerar ålderskillanden in i hur vi har det, får ta med den i beaktning, så vi kan vara rädd om varandra, men jag väljer att se på saken så att oavsätt om man är lika gamla eller inte så har man med sig olika erfarenheter i sitt bagage som har format en och påverkar hur man är som person och hur bra man är på att hantera olika saker och hur förhållandet behöver se ut för att man ska må bra i det, för mig räknas det bara hur man lyckas mötas, lösa saker som uppstår och om man får varandra att må bra.
